Anspråk mot staten med hänvisning till ett frihetsberövande och brister i handläggningen av en förundersökning

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern tillerkänner TS ersättning med 25 000 kr för lidande och med 6 250 kr för ombudskostnader.
2. Justitiekanslern uppdrar åt Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten att till TS betala ut 15 625 kr vardera av det sammanlagda beloppet under punkten 1.
3. Justitiekanslern riktar kritik mot Polismyndigheten och mot Västerorts åklagarkammare i Stockholm för brister vid handläggningen av förunder­sökningen mot TS.

Ärendet

Bakgrund

Den 11 februari 2015 genomförde TS och LK ett rån i en butik i Kista. Målsäganden, en butiksanställd, utsattes för våld och hot genom att han knuffades ned på golvet i butiken, att ett pistolliknande riktades mot hans huvud och att gärnings­männen uttalade att de skulle skjuta honom om han inte gav dem de kontanter som fanns.

Dagen efter rånet, den 12 februari 2015, hittade målsäganden ett pistol­magasin på golvet inne i butiken. Han överlämnade magasinet till polisen som tog det i beslag och genomförde en undersökning av magasinet. Av undersökningsprotokollet, som är daterat den 16 februari 2015, framgår att magasinet bedömdes tillhöra en soft air gun. Magasinet skickades därefter till Nationellt Forensiskt Centrum (NFC) för eftersökning av fingeravtryck och eventuella biologiska spår.

Den 16 februari 2015 överlämnade polisen ledningen av förundersökningen till åklagare vid Västerorts åklagarkammare i Stockholm, eftersom LK bedömdes vara skäligen misstänkt för rånet. Till förundersökningsledare utsågs assistentåklagaren MG. I samband med det överförde polisen även information om bl.a. beslaget av magasinet och den begäran som tillställts NFC. Det undersöknings­proto­koll som hade upprättats avseende magasinet överfördes emellertid inte till åklagaren.

TS anhölls i sin frånvaro den 25 februari 2015 som misstänkt för det aktuella rånet. Han greps samma dag och häktades den 27 februari 2015 av Solna tingsrätt som på sannolika skäl misstänkt för grovt rån. Som särskilda häktningsskäl angav tingsrätten att det fanns risk för att den misstänkte genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårade sakens utredning (kollusionsfara) samt att det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och det inte var uppenbart att skäl till häktning saknades. Av en bilaga till tingsrättens häktnings­protokoll framgår bl.a. att åklagaren inför häktningsförhandlingen varit i kontakt med socialtjänsten, som uppgett att det inte gick att placera TS på ett låst boende förrän om några veckor och att åklagaren ansåg att det oavsett inte var till­räckligt för att förhindra TS att kommunicera med omvärlden. Tingsrätten bedömde att det förelåg synnerliga skäl för häktning (jfr 23 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträd­are).

Av bilagan till tingsrättens häktningsprotokoll framgår även att åklagaren vid häktningsförhandlingen uppgav att den pistol som användes vid rånet verkade vara äkta. Varken beslagsprotokollet eller undersökningsprotokollet avseende det upphittade magasinet finns redovisat i den häktningsprome­moria som åklagaren lämnade in vid häktningsförhandlingen.

Åklagaren hävde häktningen av TS den 12 mars 2015. Dagen därpå, den 13 mars 2015, rubricerade åklagaren om brottsmisstanken från grovt rån till rån av normalgraden.

TS åtalades för rån av normalgraden, vid vilket ett pistolliknande föremål påstods ha använts. Tingsrätten dömde TS för bl.a. rån och bestämde påföljden till skyddstillsyn med särskild föreskrift. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Domen har vunnit laga kraft.

TS har i en anmälan till Riksdagens ombudsmän (JO) framfört klagomål mot polisens och åklagarens handläggning av ärendet (dnr 7521-2015). JO anförde i ett beslut den 1 april 2016 att det som framkommit inte ger anledning till någon åtgärd eller något uttalande från JO:s sida.

Anspråket m.m.

TS har, genom sitt ombud, i första hand begärt ersättning för lidande enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). Ersättning har begärts enligt Justitiekanslerns praxis, men med förhöjt belopp eftersom TS endast var 16 år vid tiden för frihetsinskränk­ningen. I andra hand har TS begärt skadestånd enligt 3 kap. 2 § skade­­stånds­­lagen med motsvarande belopp, på den grunden att han genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning har vållats en person­skada i form av psykiskt lidande. Han har vidare begärt ersättning för ombudskost­nader med 6 250 kr.

TS har, med hänvisning till sin JO-anmälan, anfört i huvudsak följande till stöd för sitt anspråk. Vid häktningsförhandlingen den 27 febru­ari 2015 uppgav åklagaren att det verkade röra sig om en riktig pistol. Denna omständighet var av väsentlig betydelse för att brottsmisstanken rubricer­ades som grovt rån. Om misstanken istället hade avsett rån av normalgraden är det tveksamt om han hade häktats, eftersom det krävs synnerliga skäl för att häkta en så ung person och då kollusionsfaran inte kan anses ha varit särskilt stor. Av förundersökningsprotokollet framgår emellertid att ett magasin som påträffats på brottsplatsen har bedömts tillhöra en soft air gun. Det protokoll där denna bedömning görs är daterat den 16 februari 2015, dvs. elva dagar före det att han häktades. Vid häkt­nings­förhandlingen fanns det således uppgifter i förundersökningen som talade emot att ett riktigt vapen hade använts vid rånet. Uppgifterna var av central betydelse för häktningsfrågan. Genom att de inte redovisades för försvaret eller domstolen har TS rättigheter kränkts.

Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten har avgett yttranden.

Sökanden har yttrat sig över myndigheternas yttranden.

Rättsliga utgångspunkter

Förundersökning m.m.

Av 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår att under­sökningsledaren bär ansvar för förundersökningen i dess helhet och ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhets­intressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet.

Enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken (RB), som uttrycker den s.k. objektivitetsprincipen, ska inte bara de omständigheter som talar mot den misstänkte utan även de som är gynnsamma för honom eller henne beaktas under förundersökningen. Bestämmelsen ställer krav på att en brotts­utred­ning ska bedrivas brett, allsidigt och förutsättningslöst. Omständigheter eller bevis ska tas till vara oavsett om de är till den misstänktes nackdel eller fördel. Förundersökningsledaren får således inte vara ensidigt inriktad på att säkra material som kan leda till fällande dom. Tvärtom måste han eller hon under hela förundersökningen vara uppmärksam på möjligheten att den misstänkte kan vara oskyldig och därför undersöka allt material som pekar i den riktningen.

Enligt 23 kap. 18 § RB (i dess dåvarande lydelse) har den som delgivits skälig misstanke om brott och dennes försvarare rätt att fortlöpande få del av de uppgifter som finns i förundersökningen såvida detta kan ske utan att det är till men för utred­ningen.

Förutsättningarna för häktning finns i 24 kap. RB. Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning enligt 24 kap. 4 § första stycket RB ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Den som är under 18 år får antas alltid lida allvarligt men av häktning (jfr prop. 1964:10 s. 163). Som framgår av lagtexten ska prövning­en avse frågan om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas, alltså inte om sådan övervakning faktiskt har ordnats (se NJA 2008 s. 81)

Av 23 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (1964:167) framgår vidare att den som inte har fyllt arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl. Detta innebär att häktning av en misstänkt underårig bara får ske i undantagsfall.

Enligt 8 kap. 6 § brottsbalken ska vid prövningen av om ett rånbrott är att bedömas som grovt rån särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eller hon annars visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning. En omständighet som kan medföra att brottet bedöms som grovt är att ett skarpladdat vapen använts vid brottet.

Frihetsberövandelagen

Av 2 § första stycket 2 och andra stycket frihetsberövandelagen följer att den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning om det för en viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten. Under samma förutsättning föreligger en rätt till ersättning om någon viss gärning har hänförts till en mildare straff­bestämmelse (se 2 § första stycket 3 frihetsberövandelagen).

Regleringen innebär att det i efterhand måste göras en bedömning av om den brottslighet som den frihetsberövade slutligen har dömts för är av sådan art och sådant allvar att den i sig kunde ha medfört frihetsins­kränkningen. Det gäller med andra ord att sätta sig in i vilken bedömning den myndighet som beslutade frihetsinskränkningen skulle ha gjort om den frihetsberövade endast hade varit misstänkt för den del av brottsligheten som personen senare dömdes för (se prop. 1997/98:105 s. 49 f.).

Skadeståndslagen

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. person­skada (t.ex. sveda och värk) som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. I vissa fall kan skade­stånd för ideell skada även utgå på den grunden att den skadelidandes fri- eller rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts.  

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är inte tillräckligt att en myn­dig­­het eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. De nämnda begränsningarna har dock inte ansetts kunna upprätthållas fullt ut i sådana fall då ett fel eller en försummelse innefattar en överträdelse av Europa­konventionen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersätt-ning som ska styrka skadan och dess omfattning.

Justitiekanslerns bedömning

Ersättning enligt frihetsberövandelagen

I första hand har TS, med stöd av bestämmelserna i frihets­berövande­­lagen, begärt ersättning för det lidande som han orsakats till följd av att han var frihetsberövad.

TS var berövad friheten som anhållen och häktad på grund av misstanke om grovt rån under tiden den 25 februari – 12 mars 2015. Vid tidpunkten för frihetsberövandet var TS 16 år.

För att TS ska ha rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen krävs – som framgått – att det är uppenbart att han inte skulle ha anhållits och häktats endast för den brottsmisstanke som han har dömts för.

För rån är stadgat fängelse i lägst ett och högst sex år (se 8 kap. 5 § brotts­balken). Rån av normalgraden är således ett häktningsgrundande brott. Som särskilt häktningsskäl angav tingsrätten att det förelåg kollusionsfara. Av tingsrättens dom framgår att tingsrätten bedömde att straffvärdet för rånet för en vuxen person låg på fängelse två år sex månader. Tingsrätten bedömde vidare att det var uppenbart att betryggande övervakning inte kunde ordnas. Avgörande är om det förelegat synnerliga skäl för häktning även om TS endast varit misstänkt för rån av normalgraden.

Även med hänsyn tagen till TS ålder vid frihetsberövandet finner Justitiekanslern, bl.a. med beaktande av brottslighetens allvar (jfr NJA 2015 s. 649), att det inte är uppenbart att TS inte skulle ha häktats om miss­tankarna endast hade gällt rån av normalgraden. TS saknar därför rätt till ersättning enligt 2 § frihets­berövandelagen.

Högsta domstolen (HD) har emellertid i NJA 2007 s. 295 uttalat att frihets­berövandelagen ska tolkas fördragskonformt i den utsträckning som Europa­konventionen ger anledning till det. Detta kan enligt HD innebära att vissa begränsningar i tillämpningsområdet som har angetts i lagmotiv, praxis eller doktrin inte kan upprätthållas.

Av utredningen i ärendet framgår det att polisen redan den 16 februari 2015 gjorde bedömningen att det magasin som hittats på brottsplatsen härrörde från en soft air gun. Det är uppenbart att denna omständighet var av betydelse för frågan om de brottsmisstankar som riktades mot TS var att bedöma som rån av normalgraden eller grovt rån. På samma sätt är det givet att omständigheten hade varit av betydelse för prövningen av om TS skulle häktas eller inte. Trots detta fick varken den misstänkte och hans försvarare eller den domstol som prövade åklagarens häktnings­yrkande del av det protokoll där bedömningen av magasinet framgick. Inte heller fick de muntlig information om det fynd och den bedömning som gjorts. Även om det inte finns något som tyder på att åklagare eller polis avsiktligt har undanhållit omständigheter som kan ha talat till den misstänktes fördel, är jag kritisk till såväl åklagarens som polisens agerande (se nedan under rubriken tillsyn).

Rätten till en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen innefattar ett krav på att straffprocessen ska vara kontradiktorisk. Detta innebär bl.a. att åklagaren, med vissa snävt avgränsade undantag, är skyldig att låta den misstänkte ta del av all bevisning som kan tala för respektive emot hans eller hennes skuld, så att försvaret ges en möjlighet att inför domstolen argumentera kring relevansen av omständigheterna (se t.ex. Jasper mot Förenade kungadömet, no. 27052/95, dom [stor kammare] den 16 februari 2000, p. 51–52).

Skyldig­heten för åklagaren att inte undanhålla omständigheter som kan tala till den misstänktes fördel måste gälla inte bara vid huvudförhandlingen, utan även vid en häktningsförhandling. Underlåtenheten att informera försvaret och häktningsdomstolen om fyndet av magasinet och bedöm­ningen av detta får därmed anses ha utgjort en överträdelse av TS rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen.

Även om det inte är uppenbart, i frihetsberövandelagens mening, att TS inte skulle ha häktats om brottsmisstankarna avsett rån av normal­graden, så framstår det som mindre sannolikt. Det framstår som troligt att häktningsdomstolen, om den haft kännedom om magasinet, hade bedömt att rånet som TS misstänktes för var av normalgraden och att den då inte hade funnit synnerliga skäl för häktning.

Överträdelsen av TS rättigheter enligt artikel 6 i konventionen kan således, i skadeståndsrättslig mening, anses ha föranlett frihets­inskränk­ningen. TS har inte gottgjorts för konventionsöverträdelsen inom ramen för brottmålsprocessen (jfr artikel 13 i Europakonventionen). Inte heller har frihetsinskränkningen beaktats i övrigt vid fastställandet av TS påföljd i brottmålet.

Det är mot denna bakgrund inte tillräckligt att konstatera att en överträdelse har skett, utan ekonomisk kompensation är påkallad. Sådan kompensation bör i första hand utgå med stöd av en fördragskonform tolkning av bestämmel­serna i frihetsberövandelagen.

Enligt 5 § frihetsberövandelagen kan den som inte har rätt till ersättning enligt 2–4 §§ i samma lag tillerkännas ersättning om det står klart att beslutet om frihetsinskränkning vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

Med detta avses enligt förarbetena att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till vad som då har blivit känt inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. Det behöver inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. För att beslutet ska anses ha "vilat på felaktiga grunder" bör vidare förutsättas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet (prop. 1997/98:105 s. 53).

Den nu aktuella överträdelsen av TS rättigheter enligt Europa­konven­tionen, vilken får anses ha föranlett frihetsinskränkningen, bör vid en fördragskonform tolkning av 5 § frihetsberövandelagen medföra att frihets­berövandet ska anses ha vilat på felaktiga grunder. TS är därmed berättigad till ersättning för lidande med stöd av 5 § frihets­berövande­lagen.

Med hänsyn till frihetsinskränkningens varaktighet och med beaktande av TS ungdom bör ersättningen bestämmas till 25 000 kr.

Tillsyn

Det är klarlagt att såväl den misstänkte och hans försvarare som den domstol som beslutade att häkta TS, i anslutning till häktnings­beslutet, inte hade tillgång till samtliga relevanta omständigheter som framkommit i brottsutredningen, vilka var av betydelse för rubri­ceringen av brotts­misstankarna. Att det rör sig om omständigheter som talade till den misstänktes fördel, gör det inträffade än mer allvarligt.

Tillgänglig utredning här talar för att polisen skickade det anträffade magasinet till NFC för vidare utredningar, utan att först meddela åklagaren att magasinet hade anträffats och att det bedömdes komma från en soft air gun. Åklagarens möjligheter att fullgöra sina skyldigheter som förunder­sök­ningsledare på ett korrekt sätt, och i enlighet med den objektivitetsprincip som framgår av 23 kap. 4 § RB, är beroende av att polisen informerar åklagaren om samtliga relevanta omständigheter som framkommit i förunder­sökningen. I detta avseende har polisen brustit, uppenbarligen till följd av förbiseenden. För det förtjänar Polismyndigheten kritik.

Av utredningen framgår, som nyss nämnts, att polisen inte före häktningsförhandlingen hade informerat åklagaren om det protokoll där bedömningen av magasinet framgick. Åklagaren hade emellertid fått del av det beslagsprotokoll där fyndet av magasinet dokumenterats. Även om det av beslagsprotokollet inte framgick närmare hur magasinet var beskaffat, så finns det antecknat att magasinet hade anträffats på golvet inne i kiosken. Det har ålegat åklagaren att ta del av denna information, som borde ha föranlett en kontakt med polisen inför häktningsförhandlingen för att närmare klarlägga om fyndet av magasinet kunde antas ha någon betydelse för brottsutredningen och den aktuella brotts­rubriceringen. Åklagaren har genom att inte vidta dessa kontrollåtgärder brustit i den noggrannhet som kan begäras vid en förundersökning mot en ung person som misstänks för allvarlig brottslighet. För det förtjänar åklagaren kritik.

Övrigt

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.

Eftersom utredningen visar att såväl åklagaren som Polismyndigheten har brustit i handläggningen av förundersökningen mot TS, bör ansvaret för att utge ersättning till TS delas lika mellan Åklagar­myndigheten och Polismyndigheten.