Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till för hög grad av övervakning och kontroll under verkställigheten av ett fängelsestraff

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår LS anspråk.

Ärendet

Bakgrund – allmänt om säkerhetsklasser och platstyper på anstalter samt särskilda villkor

Ärendet handlar om graden av övervakning och kontroll under verkställig­heten av ett fängelsestraff för en person som bedömts ha ett skyddsbehov. Graden av övervakning och kontroll avgörs i stor utsträckning av vilken säkerhetsklassning den anstalt där fängelsestraffet verkställs har. Det finns därför inledningsvis anledning att säga något om vilka säkerhetsklassningar som finns för anstalter och om olika platstyper för intagna med skydds­behov. Eftersom sökanden förutom placeringsbeslut hänfört sig till beslut om särskilda villkor, bör det också förklaras vad ett sådant beslut innebär.

Fram till och med den 31 december 2011 var Kriminalvårdens anstalter utifrån säkerhetsnivå indelade i klasserna A–E, där A hade den högsta säkerheten och E var öppna anstalter. Sedan den 1 januari 2012 är anstalterna indelade i säkerhetsklass 1–3. Säkerhetsklass 1 motsvarar tidigare A och B, klass 2 motsvarar C och D och klass 3 är öppen anstalt, motsvarande E.

Om en intagen har ett skyddsbehov beaktas detta av Kriminalvården vid anstaltsplaceringen. Från 2011 och framåt under den period som är aktuell i detta ärende fanns inom anstalten Saltviks säkerhets­enhet s.k. skydds­avdelningar med skyddsplatser som var avsedda för intagna med ett omfattande skyddsbehov. För intagna med ett lägre skyddsbehov finns s.k. ro-platser på flera anstalter. Gemensamt för dessa två platstyper är att de är avgränsade från resten av anstalten och att de intagna, i olika hög utsträck­ning, är skilda från övriga intagna. Personaltätheten är högre än normalt på skyddsavdelningar. Om Kriminalvården anser att skyddsbehovet kan tillgodoses utan särskild skyddsplacering kan en intagen med skyddsbehov placeras på en annan platstyp än skyddsplats och ro-plats. Det är då vanligen fråga om placering på en anstalt eller avdelning med ett begränsat antal platser, vilket medför möjlighet att begränsa kontakten med medintagna.

Ett beslut om särskilda villkor anger den yttre säkerhetsmässiga ram för verkställigheten som är nödvändig av säkerhetsskäl men innehåller inget beslut om en specifik placering. Den intagnes skyddsbehov beaktas inte vid beslut om särskilda villkor.

Kriminalvårdens beslut och handläggning i detta fall

LS har tidigare varit polis. Han avtjänar sedan januari 2011 ett fängelsestraff för mord på sin hustru. Tidigaste dag för villkorlig frigivning är den 8 maj 2020. Den 2 mars 2011 meddelade Kriminalvården ett beslut om de särskilda villkor som av säkerhetsskäl var nödvändiga för LS placering på anstalt. Enligt beslutet skulle LS vara placerad i en anstalt av lägst säkerhetsklass C (med visst undantag för en del av anstalten Österåker). Dagen efter, den 3 mars 2011, fattade Kriminal­vården beslut om att LS skulle placeras vid normalavdelning, säkerhetsklass A, vid säkerhetsenheten i anstalten Saltvik. Skälet för denna placering angavs i beslutet vara LS skyddsbehov. I bakgrunden till beslutet nämndes att stor uppmärk­samhet borde riktas mot eventuella hotbilder från medintagna mot bakgrund av att LS tidigare varit yrkesverksam som polis. Placeringsbeslut­et den 3 mars 2011 har, såvitt framgått av utredningen i detta ärende, inte omprövats och överklagats.

LS kom att avtjäna sitt straff på anstalten Saltvik från mars 2011 fram till i mitten av december 2014. Under denna period var han inledningsvis placerad på s.k. normalavdelning på säkerhetsenheten. Efter att hans plats under sommaren 2011 omvandlats till en skyddsplats var han placerad på en skyddsavdelning.

Den 30 augusti 2011 fattade Kriminalvården ett beslut med fullständiga, särskilda villkor avseende LS verkställighet. Enligt det beslutet fick LS vara placerad i anstalt av säkerhetsklass C (med samma undantag som tidigare avseende viss del av anstalten Österåker). Placering i anstalt av säkerhets­klass D fick beviljas tidigast efter skött regelbunden och strukturerad permission under åtföljande av personal och placering i anstalt av säkerhets­klass E samt tillfällig placering i anstalten Gruvberget fick beviljas tidigast efter att LS skött en strukturerad och regelbunden permission med övernatt­ning. Regelbunden permissionsgång fick enligt beslutet påbörjas tidigast den 6 december 2014.

I skälen till beslutet angavs att risken för återfall i våldsbrott inte var förhöjd, att risken för allvarlig misskötsamhet eller kriminalitet under verkställigheten var låg samt att risken för rymning och fritagning respektive risken för hot och våld var medel med hänvisning särskilt till strafftidens längd.

Beslutet om särskilda villkor och den riskbedömning som gjorts avseende LS har flera gånger omprövats av Kriminalvården och efter överklagande prövats av förvaltningsrätt utan att ändras.

Genom ett beslut av Kriminalvården den 12 december 2014 förflyttades LS till en ro-avdelning på anstalten Tidaholm (säkerhetsklass 1) för att få miljöombyte. Valet av en anstalt i säkerhetsklass 1 motiverades i beslutet med att anstalten Tidaholm med beaktande av LS skyddsbehov var mest lämplig utifrån säkerhetsklass, sysselsättning samt att olämplig klientsam­man­sättning kunde undvikas där. Placeringsbeslutet har omprövats av Kriminalvården och efter överklagande prövats av förvaltningsrätt utan att ändras. Kammarrätten meddelade inte prövningstillstånd för LS överklagande.

I september 2015 initierade anstalten Tidaholm ett ärende avseende omplacering av LS till anstalt i lägre säkerhetsklass. Anstalten menade att LS behov av att upprätthålla sociala kontakter försvårades av avståndet till anhöriga och av anstalten Tidaholms höga säkerhet och förordade att LS skulle placeras nära Stockholm. LS själv ville bli placerad på en anstalt i säkerhetsklass 3 i Stockholmsområdet.

I ett beslut av Kriminalvården den 12 oktober 2015 omplacerades LS till anstalten Visby (säkerhetsklass 2). Som skäl för beslutet angavs att det anstalten Tidaholm hade anfört i och för sig inte utgjorde skäl för förflyttning, men att LS skyddsbehov kunde tillgodoses i en anstalt av säkerhetsklass 2. Anstalten Visby var den anstalt som bedömdes lämplig utifrån säkerhets­klass, verksamhetsinnehåll och där olämplig klientsamman­sättning kunde undvikas. Med hänvisning till LS skyddsbehov ansågs en placering i säkerhetsklass 3 inte vara möjlig då anstalter i denna säkerhets­klass bedömdes ha en för låg grad av övervakning och kontroll för att kunna upprätthålla säkerheten. Placeringsbeslutet har omprövats av Kriminalvård­en och efter överklagande prövats av förvaltningsrätt utan att ändras.

Efter att anstalten Visby initierat ett omplaceringsärende, beslutade Kriminalvården den 2 december 2015 att LS skulle vara fortsatt placerad där. Han ansågs fortsatt vara i behov av placering på en anstalt av säkerhets­klass 2, som kan tillhandahålla tillräcklig nivå av övervakning och kontroll för att kunna tillgodose LS behov av skydd. Beslutet har omprövats av Kriminalvården och efter överklagande prövats av förvaltningsrätt utan att ändras. Kammarrätten meddelade inte prövningstillstånd för LS överklag­ande.

LS är fortfarande kvar på anstalten Visby. Han ansökte under våren 2016 om att få verkställigheten av sitt fängelsestraff överflyttad till Norge, vilket Kriminalvården den 17 maj 2016 beslutade att inte göra någon framställning om. 

Anspråket m.m.

LS har begärt skadestånd av staten för lidande (ideell skada) enligt följande.

1. För perioden från mars till september 2011 (180 dagar) med 100 kr per dag (totalt 18 000 kr),
2. för perioden från och med den 1 januari 2012 till och med den 15 december 2014 (1 075 dagar) med 150 kr per dag (totalt 161 250 kr),
3. för perioden från och med den 16 december 2014 till och med den 16 maj 2016 (518 dagar) med 200 kr per dag (totalt 103 600), samt
4. för perioden från och med den 17 maj 2016 och framåt med 400 kr per dag.

Grunden för skadeståndsanspråket är att LS i samband med verkställighet av fängelsestraffet placerats på anstalter med högre grad av övervakning och kontroll än som varit nödvändigt. Han har även menat att hans behov av sysselsättning inte har tillgodosetts, att han inte har fått genomgå behand­lings­program samt att han inte kunnat upprätthålla sitt sociala nätverk eftersom besöks- och telefonimöjligheterna vid de anstaltsplaceringar han haft varit begränsade. Han har mått dåligt av den behandling han utsatts för.

Kriminalvården har yttrat sig över anspråket. Justitiekanslern har även inhämtat avgöranden från Förvaltningsrätterna i Stockholm och Härnösand samt från Kammarrätten i Stockholm.

Justitiekanslerns bedömning

Relevanta regler avseende placering i anstalt

Regler om behandlingen av intagna finns i fängelselagen (2010:610). Av 1 kap. 5 § första stycket fängelselagen framgår att verkställighet av ett fängelsestraff i kriminalvårdsanstalt ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihets­berövandet motverkas. Enligt 1 kap. 6 § samma lag gäller vidare att verkställigheten inte får innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av fängelselagen eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.

Enligt 2 kap. 1 § första stycket fängelselagen får en intagen inte placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätt­hållas. Enligt andra stycket ska vid beslut om placering, i den utsträckning det är möjligt, hänsyn tas till den intagnes behov av syssel­sättning, omvård­nad och en lämplig frigivningsplanering. Med omvårdnad avses bl.a. den enskildes behov av särskilt skydd vid hot mot hans eller hennes liv eller hälsa (se prop. 2009/10:135, s. 124).

Av 10 § fängelseförordningen (2010:2010) framgår att vid bedömning enligt 2 kap. 1 § första stycket fängelselagen särskilt ska beaktas bl.a. behovet av att undvika en olämplig sammansättning av intagna och att i övrigt kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet i anstalt. Enligt Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om fängelse (KVFS 2011:1, FARK Fängelse) kan en olämplig sammansättning av intagna uppkomma t.ex. om en intagen riskerar att utsättas för övergrepp av en annan intagen.

Regler om särskilda villkor för intagna som har dömts till längre fängelse­straff finns i 1 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen. Enligt FARK Fängelse anges i ett beslut om särskilda villkor normalt i vilka anstalter eller avdelningar den intagne får placeras och när omplacering till anstalt eller avdelning med lägre grad av övervakning och kontroll får beviljas, om och när permission får beviljas samt om och när särskilda utslussningsåtgärder får beviljas. Enligt 1 kap. 8 § andra stycket fängelselagen får bl.a. ett beslut om placering inte meddelas i strid med de särskilda villkoren. Detta innebär att det inte är möjligt att placera en dömd som har särskilda villkor i en lägre säkerhets­klass än beslutet om särskilda villkor medger, medan det däremot är möjligt att placera personen i en högre säkerhetsklass om det krävs för att tillgodose dennes omvårdnad.

I 2 kap. 4 § fängelselagen anges förutsättningarna för att placera en intagen på en avdelning med särskilt hög grad av övervakning och kontroll (s.k. säkerhetsavdelning). En sådan placering får förekomma om det finns en varaktig risk för rymning eller fritagning och den intagne kan antas vara särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet eller om det finns särskild anledning att anta att en sådan placering behövs för att hindra den intagne från allvarlig brottslighet under vistelsen i anstalt.

En intagen ska enligt 3 kap. 1 § fängelselagen ges möjlighet till syssel­sättning i form av arbete, utbildning, brotts- eller missbruksrelaterad programverksamhet eller annan strukturerad verksamhet.

Statens skadeståndsansvar

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för.  Kriminal­­vårdens handläggning av och beslut i frågor rörande verkställighet av en fängelsepåföljd är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europa­konventionen. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en över­trädelse av konventionen genom en rätt till skade­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­­an­den enligt kon­ven­tion­en. Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

Bedömningen i detta fall – statens skadeståndsansvar enligt svenska bestämmelser

Kriminalvården har bedömt att LS har ett skyddsbehov och att detta måste beaktas vid hans placering i anstalt. Utredningen i ärendet ger inte underlag för slutsatsen att denna bedömning skulle vara felaktig. Att Kriminalvården beaktat skyddsbehovet i sina placeringsbeslut kan alltså inte i sig föranleda skadeståndsansvar för staten. Frågan är i stället om Kriminalvården beslutat om en grad av övervakning och kontroll som varit så hög att den inte kan försvaras med hänvisning till ett skyddsbehov och om detta i sådant fall innebär att staten är skadeståndsskyldig. Med andra ord blir den avgörande frågan om skillnaden avseende säkerhetsklass mellan besluten om särskilda villkor och placeringsbesluten (samt effekten i praktiken av dessa beslut) är så stor att skillnaden inte kan sägas ha en saklig koppling till skyddsbehovet.

Flera av de frågor som aktualiseras i detta ärende har Riksdagens ombuds-män (JO) under det senaste året uttalat sig om. Det första uttalandet som har bäring på detta skaderegleringsärende avser placeringar på anstalten Saltvik (JO:s beslut den 23 maj 2016 i ärende nr 6384-2014). LS var som framgått placerad på Saltvik i över 3,5 år. LS vistelse på Saltvik inföll under den tid som JO-beslutet avser. JO uttalade i beslutet kritik mot Kriminalvården för att myndigheten använt platser på säkerhetsenheter för intagna som varit i behov av skydd, men som inte uppfyllt de kriterier för placering på säkerhetsavdelning som framgår av 2 kap. 4 § fängelselagen. Enligt JO är en sådan placering olämplig med tanke på den mycket kontrollerade och övervakade miljö som säkerhetsenheterna utgör. JO konstaterade att fängelsevistelsen för de intagna som berördes blev mer ingripande än nödvändigt.

Justitiekanslern instämmer i den kritik som JO riktat mot Kriminalvården avseende användningen av säkerhetsenheter som skyddsavdelningar. Det kan mot bakgrund av de resonemang som JO fört ifrågasättas om placeringen av LS på en säkerhetsenhet vid anstalten Saltvik varit förenlig med 2 kap. 1 § fängelselagen. Vad gäller frågan om Kriminalvårdens placeringsbeslut innefattat fel och försummelse vid myndighetsutövning bör dock beaktas att det inte finns någon tydlig gräns för när övervakningen och kontrollen ska anses vara mer ingripande än nödvändigt. Efter JO:s noggranna genomgång av de närmare förhållandena på skyddsavdel­ning­arna står det visserligen klart att fängelsevistelsen på Saltvik varit för ingripande för LS. Detta innebär dock inte med nödvändighet att Kriminalvårdens placeringsbeslut varit uppenbart oriktigt på det sätt som krävs för att myndigheten ska betraktas som oaktsam ur skadeståndsrättslig synpunkt. Även om Kriminalvårdens hantering i och för sig skulle anses innefatta fel och försummelse vid myndighets­utövning har den i vart fall inte innefattat något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för statens skadeståndsansvar för ideell skada enligt skadeståndslagen. LS har därför inte någon rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen för placeringen på anstalten Saltvik. Inte heller vid en fördragskonform tolkning av de svenska reglerna kan det bli aktuellt att med stöd av skadeståndslagen betala skadestånd till LS i denna del.

Det andra JO-uttalande som är omedelbart relevant för detta skaderegler­ings­­ärende avser Kriminalvårdens placering av intagna i anstalten Visby (JO:s protokoll från inspektion av Kriminalvården, anstalten Visby, den 2 november 2016 – dnr 6621-2016). JO:s uttalande följde på en inspektion som gjordes dels pga. en anmälan av bland andra LS, dels som en uppföljning av en tidigare inspektion 2013 inom ramen för den FN-anknutna, s.k. Opcatverksamheten (JO:s protokoll från inspektion av Kriminalvården, anstalten Visby, den 4 juni 2013 – dnr 2768-2013). Vid inspektionen 2013 uttalade JO bl.a. att lokalerna var små, möjligheterna till sysselsättning begränsade samt att anstalten själv hade ifrågasatt lämplig­heten av placeringar av intagna över ett år. JO betonade som angeläget att anstalten skulle se till att utbudet av aktiviteter för de intagna utökades, inte minst möjligheterna till meningsfull organiserad sysselsättning. LS har när detta skrivs varit placerad på anstalten i Visby cirka ett och ett halvt år.

I uttalandet avseende inspektionen 2016 menade JO att bristen på menings­full sysselsättning i anstalten kvarstod och att detta tillsammans med lokalernas utformning medför en högre grad av begränsning och kontroll av de intagna än vad som är nödvändigt med hänsyn till säkerheten. JO uttalade att det inte är lämpligt att bedriva anstaltsverksamhet i lokalerna under dessa förhållanden och fann det oacceptabelt att Kriminalvården alltjämt bedriver anstaltsverksamhet under de förhållanden som råder trots de uttalanden som gjordes i anslutning till inspektionen 2013. Kriminalvården har av JO uppmanats att senast den 1 juni 2017 återkomma med en redogörelse för vilka åtgärder myndigheten har vidtagit eller avser att vidta med anledning av vad som framkommit.

Justitiekanslern har inte anledning att göra någon annan bedömning än JO i fråga om förhållandena på anstalten Visby och instämmer därför i den kritik som JO uttalat. Liknande överväganden som i fråga om bristerna avseende placeringen av LS på Saltvik gör sig dock gällande i fråga om anstalten Visby. Det förhållandet att Kriminalvården placerat LS på ett sätt som medfört att han blivit föremål för en högre grad av begränsning och kontroll än nödvändigt och inte fått sin rätt till sysselsättning tillgodosedd, innebär alltså inte nödvändigtvis att Kriminalvården vid en skadestånds­rättslig bedömning ska anses ha agerat felaktigt eller försumligt i sin myndighets­utövning. Oavsett om Kriminalvården i princip ska anses ha gjort staten skadeståndsskyldig genom sin hantering av LS placering på anstalten i Visby gäller vidare även i detta fall att det inte förekommit något sådant integritetskränkande brott som krävs för att staten ska bli skadestånds­skyldig enligt skadeståndslagen för en ideell skada. Även vid beaktande av vad som gäller enligt Europakonventionen kvarstår denna bedömning.

Vad gäller placeringen på Tidaholmsanstalten och de övriga brister LS som pekat på blir bedömningen densamma. Det innebär att LS inte har någon rätt till skadestånd för ideell skada med stöd av skadeståndslagen, även om lagen tolkas konventionskonformt.

För fullständighetens skull finns skäl att även konstatera att lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) inte omfattar fall där frihetsberövandet i och för sig varit korrekt men där det på grund av fel genomförts under för den enskilde mer ingripande villkor än som varit nödvändigt. Det medför att LS inte heller enligt frihetsberövandelagen kan få ersättning för lidande.

Skadestånd utan särskilt lagstöd med hänvisning till Europakonventionen

Den artikel i Europakonventionen som ligger närmast till hands att beakta vid bedömningen av LS skadeståndsanspråk är artikel 8. Enligt artikel 8.1 har var och en rätt till respekt för bl.a. sitt privat- och familjeliv. Den övervakning och kontroll som en intagen utsätts för i samband med verkställigheten av ett fängelsestraff kan innebära ett ingrepp i rätten till privat- och familjeliv. Även det LS anfört om att hans möjligheter att upprätthålla sitt sociala nätverk begränsats faller under artikel 8. De åtgärder av staten som påverkat LS möjligheter att ta emot besök och ha telefon­kontakter innebär alltså att hans rättigheter enligt artikel 8 blivit inskränkta.

Även artikel 3 i konventionen kan nämnas. Enligt artikel 3 får ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Europadomstolen har framhållit att endast en behandling eller en bestraffning som kännetecknas av betydande hårdhet eller hänsynslöshet kan falla in under artikel 3 i konventionen. Begreppen ”omänsklig” och ”förnedrande” ska alltså tolkas restriktivt. Vid bedömningen ska beaktas omständig­heterna i det enskilda fallet och i vilket sammanhang behandlingen har förekommit. (Se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte upplagan, s. 78 ff. med hänvisningar.)

Det förhållandet att LS kommit att avtjäna sitt fängelsestraff med en högre grad av övervakning och kontroll än som varit nödvändigt innebär inte att hans rättigheter enligt artikel 3 i Europakonventionen har åsidosatts. Vad gäller frågan om konventionens artikel 3 har överträtts i LS fall kan det finnas skäl att nämna att Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) besökte anstalten Saltviks säkerhetsenhet i maj 2015. I en rapport den 16 februari 2016 uttryckte CPT med utgångspunkt i besöket på Saltvik oro över att intagna i behov av skydd placerats på en säkerhetsenhet och därmed utsattes för en nivå av avskildhet som motsvarade den för personer som bedömdes utgöra en särskilt stor säkerhetsrisk. Det förhållandet att CPT gjort ett sådant uttalande förändrar dock inte Justitiekanslerns bedömning att inget åsidosättande av artikel 3 förekommit i LS fall.

När det sedan gäller frågan om LS rättigheter enligt artikel 8 har överträtts, måste beaktas dels statens möjlighet enligt artikel 8.2 att med stöd av lag inskränka dessa rättigheter, dels statens positiva förpliktelser enligt Europakonvention­en att skydda individer i olika avseenden.

Även om Kriminalvårdens hantering av LS anstaltsplaceringar i viss mån kan ifrågasättas har de åtgärder som Kriminalvården vidtagit mot LS varit lagenliga i Europa­konventionens mening (jfr Justitiekanslerns resonemang i föregående avsnitt angående fel och försummelse). Det har således funnits ett sådant stöd i lag som krävs enligt artikel 8.2 för de ingrepp i rätten till privat- och familjeliv som LS utsatts för. Det måste också anses ha varit fråga om godtagbara inskränkningar enligt de övriga kraven i artikel 8.2, dvs. åtgärderna har haft ett sådant legitimt syfte som anges i artikeln och varit proportionerliga, särskilt i beaktande av statens positiva förpliktelser enligt nedan.

En plikt till positivt handlande för staten som är relevant vid bedömningen av LS skadeståndsanspråk finns enligt artiklarna 2, 3 och 8. Artikel 2 behandlar envars rätt till livet. Europadomstolen har i sin praxis utvecklat statens skyldighet enligt artikeln bl.a. så att staten i vissa fall har en positiv förpliktelse att se till att individers rätt till livet skyddas i förhållande till andra enskilda. Europa­domstolen har särskilt fastslagit att staten har en skyldighet gällande frihetsberövade personer att vidta ändamålsenliga åtgärder för att skydda deras liv. (Se bl.a. Keenan mot Förenade kungariket, no. 27229/95, dom den 3 april 2001 och Trubnikov mot Ryssland, no. 49790/99, dom den 5 juli 2005 och NJA 2007 s. 891.) Av artikel 3 följer en skyldighet för staten att skydda en frihetsberövad persons fysiska integritet genom att anordna sådan övervakning att personen inte utsätts för våld av andra frihetsberövade personer. Om det föreligger omständigheter som ger myndigheterna anledning att räkna med en risk för att en frihetsberövad ska misshandlas av medintagna, är staten skyldig att vidta rimliga åtgärder för att eliminera risken för sådant våld. (Se bl.a. Pantea mot Rumänien, no. 33343/96, dom den 3 juni 2003, Premininy mot Ryssland, no. 44973/04, dom den 10 februari 2011 och Tautkus mot Litauen, no. 29474/09, dom den 27 november 2012.) Kriminalvården har således – med hänsyn till vad som varit känt om det brott LS gjort sig skyldig till och om hans yrkesbakgrund – haft en relativt långtgående skyldighet att vidta adekvata åtgärder till skydd för LS liv och hälsa.

Enligt artikel 8 i Europakonventionen har staten vidare en skyldighet att vidta positiva åtgärder för att skydda den enskildes privatsfär (se Danelius, a.a., s. 365). Detta talar för att staten även har en skyldighet att skydda intagna från medintagna gällande övergrepp som inte innefattar våld, utan mer har karaktären av kränkningar av den personliga integriteten. Utifrån de krav som följer av artiklarna 2, 3 och 8 i konventionen har Kriminalvården varit tvungen att på något sätt se till att LS skyddades från medintagna som kunde befaras vara fientligt inställda mot honom.

Mot denna bakgrund finner Justitiekanslern att LS rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen inte har överträtts i detta fall. Han har därmed inte heller någon rätt till skadestånd utan särskilt lagstöd med hänvisning till Europakonventionen. LS skadeståndsanspråk ska därför avslås.

Frågan om tillsyn

Som framgått i det föregående har JO riktat kritik mot Kriminalvården avseende förhållanden som har rått under verkställigheten av LS straff. Även om det inte har någon direkt bäring på detta ärende kan det nämnas att JO efter en anmälan från LS även har riktat kritik mot anstalten Tidaholm för att anstalten med kort varsel flyttat över LS till anstalten Visby trots att det inte fanns några tungt vägande skäl för en så snabb förflyttning (JO:s beslut den 11 augusti 2016 i ärende nr 7286-2015). Det som kommit fram inom ramen för detta skaderegleringsärende ger inte Justitiekanslern anledning att göra några ytterligare påpekanden avseende Kriminalvårdens beslut och handläggning. Justitiekanslern utgår dock ifrån att de synpunkter från JO som Justitiekanslern har redogjort för i detta beslut kommer att beaktas av Kriminalvården i den fortsatta hanteringen av LS straff­verkställighet.