Ersättning enligt frihetsberövandelagen har jämkats till noll på grund av eget beteende m.m.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår MW:s begäran om ersättning.

Begäran m.m.

MW har varit anhållen och häktad under tiden den 15 mars – 25 april 2016 på grund av misstanke om grov misshandel. Frikännande dom har meddelats.

MW har begärt ersättning för lidande enligt Justitiekanslerns praxis och för förlorad sjukersättning med, som det får förstås av ansökan, 9 300 kr netto per månad som hon var frihetsberövad.

Åklagarmyndigheten har lämnat ett yttrande.

Justitiekanslern har lagt åklagarens uppgifter om frihetsberövandets längd till grund för sin prövning av ärendet.

Justitiekanslern har tagit del av förundersökningsprotokollet i ärende AM-34234-16 och Sundsvall tingsrätts dom den 17 maj 2016 i mål nr B 524-16.

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen under minst 24 timmar eller häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om frikännande dom har meddelats.

MW har blivit frikänd för den brottslighet som föranledde frihetsberövandet. Hon har alltså i princip rätt till ersättning. Omständigheterna i ärendet är emellertid sådana att det bör övervägas om det finns skäl att jämka ersättningen.

Jämkning enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende föranlett beslutet om frihetsberövande eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.  

Ersättning ska kunna vägras i situationer där den frihetsberövade handlat på ett sådant sätt att han eller hon har dragit misstankarna till sig, t.ex. genom att aktivt delta i ett stökigt gängs förehavanden utan att det i slutänden kan visas att han eller hon har begått något brott (se prop. 1997/98:105 s. 54 f.). Regeln bör endast tillämpas i de fall där den frihetsberövades eget beteende eller handlande har varit avgörande för beslutet att ingripa mot honom eller henne (se a prop. s. 26). Uttrycket ”eget beteende” måste, enligt vad Högsta domstolen har uttalat i rättsfallet NJA 2013 s. 1003, avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen (brottspåståendet). Ett handlande som har påståtts utgöra själva brottet utgör således, enligt Högsta domstolen, inte något sådant ”eget beteende” som avses i bestämmelsen.

Det ankommer på staten att visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda. Jämkning bör bara ske i klara fall av oskälighet. Med hänsyn till att det rör sig om ett undantag från en grundläggande rättsstatsprincip är det påkallat med en restriktiv tillämpning av bestämmelsen (se prop. 1997/98:105 s. 25 f. och s. 55).  

Bedömningen i detta fall

Angående det brott som MW frihetsberövades för och sedan frikändes från framgår följande av den utredning som Justitiekanslern tagit del av.  

Samma dag som den händelse inträffade som föranledde frihetsberövandet hade MW och målsäganden genom ett telefonsamtal kommit överens om att träffas för att diskutera den konflikt som fanns mellan dem. De kom även överens om att ingen skulle ta med sig kniv eller annat vapen till mötet. När MW och målsäganden sedan träffades uppstod det bråk mellan dem och även två andra personer som var med vid mötet deltog i olika grad i bråket. MW som – trots parternas tidigare överenskommelse – hade tagit med sig en kniv och en spruta till mötet tog under bråkets gång fram sin kniv och började enligt egen uppgift vifta med den. När bråket avbröts visade det sig att målsäganden skadats och bl.a. blödde ifrån pannan.

Tingsrätten uttalade i sina domskäl att det var visat att målsäganden ådrog sig de skador som angetts i åtalet under kvällen för mötet. Det kunde däremot inte anses klarlagt att målsägandens skador orsakats av en kniv. Genom dom den 17 maj 2016 frikände därför tingsrätten MW från misstanken om grov misshandel. MW ska därmed betraktas som oskyldig.

Utredningen visar emellertid att MW genom att i strid med vad man överenskommit medföra en kniv till mötet och i samband med bråket ta fram och vifta med den själv har försatt sig i en sådan situation att hon löpte en överhängande risk att bli misstänkt för allvarlig brottslighet. Ingenting annat har framkommit än att hon medvetet försatte sig i denna situation. Hon har till följd av sitt eget handlande stått i ett sådant förhållande till brottet att ett ingripande varit klart motiverat. Att bevilja MW ersättning under sådana förhållanden framstår som klart oskäligt (jfr NJA 2013 s. 1003 p. 14).

Det finns mot denna bakgrund skäl att jämka den ersättning som MW är berättigad till. Ersättningen bör jämkas till noll.

Vid denna bedömning saknas förutsättningar att utge ersättning för förlorad sjukersättning.