Anspråk enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Justitiekanslerns beslut

TS har rätt till ersättning för lidande med 55 000 kr och ombudskostnader med 4 961 kr. Ersättningen ska betalas ut av Justitiekanslern.

Bakgrund

TS har varit berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 20 – 29 maj 2015 på grund av misstankar om brott. TS var vid den tiden 17 år.

Som skäl för häktning angav tingsrätten att det fanns risk för att TS genom att undanröja bevis eller på annat sätt skulle försvåra sakens utredning, att det för brottet inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och att det inte var uppenbart att skäl till häktning saknades. Tingsrätten anförde vidare att TS omfattades av bestämmelsen i 24 kap. 4 § rättegångsbalken men att det var uppenbart att betryggande övervakning inte kunde ordnas liksom att synnerliga skäl för häktning förelåg. Åklagaren fick tillstånd att meddela beslut om restriktioner.

Under tiden fördes samtal mellan åklagaren och Hässelby-Vällingby Stadsdelsförvaltning om möjligheterna att anordna annan betryggande övervakning av TS som alternativ till fortsatt häktning. Socialtjänsten meddelade åklagaren att det inte fanns möjlighet att besluta om ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) på ett sådant särskilt låst boende som avses i 12 § samma lag, eftersom det inte fanns någon sådan plats att tillgå. Däremot kunde TS erbjudas en plats på HVB-hemmet Norrlandsgården med stöd av socialtjänstlagens (1001:453; SoL) regler.

Åklagaren meddelade i en handling rubricerad som ”Villkor från åklagaren avseende vården på Norrlandsgården för TS” ställd till HVB-hemmet Norrlandsgården och socialtjänsten vad som krävdes för att häktningen skulle hävas:

- Att det garanterades att TS inte hade tillgång till mobiltelefon eller dator under vistelsen på Norrlandsgården.

- Att åklagaren kontaktades omedelbart om TS avvek från Norrlandsgården.

- Att permissioner, besök från kamrater eller liknande inte gavs förrän förundersökningen var slutförd.

Den 29 maj 2015 beslutade Hässelby-Vällingby Stadsdelsförvaltning med stöd av 4 kap. 1 § SoL att bevilja TS en insats i form av en placering vid HVB-hemmet Norrlandsgården från den 29 maj 2015 till och med den 28 augusti 2015 i avvaktan på domen från tingsrätten. I beslutet anges bl.a. följande. ”Villkor från åklagaren avseende vården på Norrlandsgården för TS är att Norrlandsgården garanterar att TS inte har tillgång till mobiltelefon eller dator under vistelsen på Norrlandsgården, att åklagaren JA kontaktas omedelbart om TS avviker från Norrlandsgården samt att permissioner, besök från kamrater inte ges förrän polisens förundersökning är slutförd. Norrlandsgården är informerad av villkoren.”

Åklagaren skickade senare ett e-brev till handläggaren på stadsdelsförvaltningen där han skrev ”Går det även att lägga in att åklagaren ska godkänna besök från föräldrar (jag kommer att göra det, men bara så att jag är underrättad)?”. Handläggaren svarade att ”Beslutet går inte att ändra men jag kommer informera mamman om villkoret samt skriver en journalanteckning”. 

Åklagaren hade även ett telefonsamtal med företrädare för Norrlandsgården där han som ytterligare villkor framförde att personal på HVB-hemmet skulle övervaka telefonsamtal mellan TS och hans mor och att samtalen inte fick röra brottet som TS var misstänkt för.

Den 18 juni 2015 kontaktade föreståndaren för Norrlandsgården åklagaren avseende reglerna för TSs placering. Åklagaren meddelade då föreståndaren att han inte hade någon laglig möjlighet att inskränka TS:s kontakter med omvärlden. Alla villkor, utöver de ordinarie bestämmelserna på hemmet – upphörde att gälla samma dag, dvs. den 18 juni 2015.

Placeringen på HVB-hemmet upphörde den 1 september 2015.

Förundersökningen mot TS lades ner den 22 september 2015 eftersom det inte gick att bevisa vem eller vilka som begått gärningen.

Anspråk m.m.

TS har begärt ersättning för lidande enligt Justitiekanslerns praxis och för sina ombudskostnader med 4 961 kr. Han har anfört att ersättning för lidande bör utgå såväl för perioden då han var anhållen och häktad som för tiden då han var placerad på HVB-hemmet Norrlandsgården.

Västerorts åklagarkammare i Stockholm har lämnat ett yttrande.

Justitiekanslern har inhämtat handlingar och kompletterande yttranden från Hässelby-Vällingby Stadsdelsförvaltning och tillsynsavdelningen hos Åklagarmyndigheten. Justitiekanslern har bl.a. tagit del av Åklagarmyndighetens beslut den 10 december 2015 i tillsynsärendet ÅM 2015/4766.

TS har fått del av Åklagarmyndighetens och Hässelby-Vällingby Stadsdelsförvaltnings yttranden och har inkommit med kompletterande synpunkter.

Rättslig reglering

Förutsättningar för ersättning enligt frihetsberövandelagen.  

Den som har varit häktad eller under minst 24 timmar i sträck anhållen på grund av misstanke om brott har enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) rätt till ersättning om det för en viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks.

Ersättning enligt 2 § kan inte omfatta även andra omhändertaganden, så som exempelvis placeringar enligt socialtjänstlagen eller LVU.

I 5 § frihetsberövandelagen anges emellertid att den som har varit berövad friheten till följd av ett beslut vid myndighetsutövning, och inte har rätt till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen, har rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

En förutsättning för rätt till ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen är att det har varit fråga om ett frihetsberövande. Med det avses ingrepp som innebär att någon genom inspärrning eller övervakning är faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller ett annat relativt starkt begränsat område. Ett ingripande som är att se som enbart en inskränkning av någons frihet och alltså inte kvalificerar sig som ett frihetsberövande kan i princip inte ge någon rätt till ersättning enligt 5 § (se prop. 1997/98:105 s. 12 och 53).

Frihetsberövande av ungdomar, tvångsåtgärder m.m. 

I regeringsformens (RF) andra kapitel finns en uppräkning av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. En grundläggande rättighet är rörelsefriheten och var och en är enligt 2 kap. 8 § RF gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Rörelsefriheten får endast begränsas genom lag (2 kap. 20 § RF).  

I 24 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) anges förutsättningarna för häktning och anhållande. Av 24 kap. 4 § RB följer vidare att om det bl.a. på grund av den misstänktes ålder kan befaras att häktning kan komma att medföra allvarligt men för den enskilde, får han eller hon endast häktas om det häktning i vissa fall endast får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas häktning i vissa fall endast får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas häktning i vissa fall endast får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnasär uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas på annat sätt. Enligt 23 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får den som är under arton år häktas endast om det finns synnerliga skäl. häktning i vissa fall endast får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas

häktning i vissa fall endast får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas häktning i vissa fall endast får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnasEtt alternativ till häktning av ungdomar under arton år kan i vissa fall vara vård enligt LVU. De närmare förutsättningarna för när en ungdom ska beredas vård enligt LVU framgår av 1 – 3 §§. Beslut om vård med stöd av lagen meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden (4 § LVU).

I 15 – 19 §§ LVU finns bestämmelser om tvångsåtgärder, s.k. särskilda befogenheter, som kan vidtas mot den som vårdas enligt 3 § LVU. Dessa består i bl.a. begränsning av den unges rörelsefrihet (15 §) och inskränkningar rätten att föra telefonsamtal och ta emot besök samt reglering av vistelser utanför det särskilda ungdomshemmet (15 a §).

Socialnämnden ska enligt 4 kap. 1 § SoL ge bistånd till personer som inte själva kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt. Bistånd kan bestå av insatser i form av olika boendeplaceringar. Enligt 6 kap. 1 § SoL ska socialnämnden sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i, såvitt nu är av intresse, ett hem för vård eller boende. Med hem för vård eller boende (HVB) avses ett hem inom socialtjänsten som tar emot enskilda för vård eller behandling i förening med ett boende (3 kap. 1 första stycket socialtjänstförordningen [2001:937]). För att en ungdom under arton år ska kunna placeras på ett HVB med stöd av socialtjänstlagen krävs att vårdnadshavaren, och den unge själv om hon eller han är över 15 år, samtycker till åtgärden.

SoL innehåller inga bestämmelser som tillåter användning av tvång eller inskränkningar av den enskildes rörelsefrihet. En ungdom som är placerad i ett HVB enligt SoL får inte underkastas sådana tvångsåtgärder som kan meddelas vid vård enligt LVU. Vid en sådan placering är det därmed bara möjligt att begränsa den enskildes rättigheter om den placerade samtycker och inskränkningen sker fullt frivilligt. 

Justitiekanslerns bedömning

Anhållande och häktning under perioden den 20 – 29 maj 2015

Förundersökningen rörande den brottsmisstanke som låg till grund för besluten att anhålla och häkta TS har lagts ned utan att åtal har väckts. TS har därmed rätt till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen för det lidande som frihetsberövandet under perioden den 20 – 29 maj 2015 har inneburit för honom.

Placeringen enligt socialtjänstlagen

Det är utrett att något beslut om övervakning eller vård enligt LVU inte fattades beträffande TS och att han placerades på HVB-hemmet Norrlandsgården enligt bestämmelserna i SoL. Det har därmed inte funnits någon laglig grund för frihetsberövande åtgärder.  

Hässelby-Vällingby Stadsdelsförvaltning har anfört att placeringen av TS på det aktuella hemmet utgjorde ”ett frivilligt alternativ till häktesplacering” och att han inte var frihetsberövad under den tid som han vistades där. TS har däremot gjort gällande att han upplevde att en placering på Norrlandsgården var det enda möjliga alternativet till fortsatt häktning och att personalen på hemmet efter kontakter med åklagaren upprätthöll långtgående restriktioner fram till den 18 juni 2015 .

För att ett samtycke ska kunna ligga till grund för en placering enligt socialtjänstlagen krävs att frivilligheten är reell, dvs. att medgivandet grundas på ”verklig” frivillighet. Ett ”verkligt” samtycke kan bara lämnas av den som har fått tillräcklig och relevant information och kan aldrig uppnås genom hot eller andra former av påtryckningar.

Av utredningen i ärendet framgår inte vilken information TS och hans vårdnadshavare fick innan de samtyckte till den aktuella insatsen. Det går därför inte att utläsa om de fick information om alternativ till en frivillig insats – ex. vård enligt LVU eller möjligheterna till fortsatt häktning –och inte heller om de fick information om förutsättningarna för dessa alternativ. Det framgår inte heller om de blev informerade om vilka konsekvenser som kunde bli aktuella om den frivilliga överenskommelsen bröts. Det finns inte heller tydligt dokumenterat om TS samtyckt till alla villkor som insatsen inneburit. I brist på dokumentation hos myndigheterna går det inte att avgöra om TS lämnat ett fullgott samtycke eller inte.

TS:s påstående att han upplevde att han, för att undvika fortsatt häktning, inte hade något annat val när han samtyckte till placeringen får stöd av bl.a. hur åklagarens yttrande ”Villkor från åklagaren avseende vården på Norrlandsgården för TS” är formulerat. Det framstår som rimligt att TS uppfattat situationen som att för det fall villkoren inte godtogs så skulle han kvarbli i häkte och om han bröt mot villkoren så skulle åklagaren kontaktas och häktning återigen bli aktuellt. TS kan därför inte anses ha lämnat ett i formell mening reellt samtycke till åtgärderna i fråga.

Mot bakgrund av vad som kunnat utredas i ärendet får de sammantagna inskränkningarna – i form av åklagarens särskilda krav som tillkommit utöver de ordinarie reglerna på hemmet – under den inledande perioden på HVB-hemmet, dvs. den 29 maj – 18 juni 2015, anses ha inneburit en sådan inskränkning i TSs rörelsefrihet att den kan jämställas med ett frihetsberövande. Utredningen i ärendet ger däremot inte stöd för bedömningen att placeringen inte har varit frivillig och inneburit ett frihetsberövande efter att åklagaren meddelat Norrlandsgården att ”restriktionerna” inte längre skulle upprätthållas.

Som ovan konstaterats finns det inget lagligt stöd för frihetsberövande åtgärder under en placering enligt SoL. Att TS trots detta har utsatts för frihetsberövande åtgärder under perioden den 29 maj – 18 juni 2015 innebär att han har rätt till ersättning med stöd av 5 § frihetsberövandelagen.

Ersättningen storlek

Med hänsyn till att TS endast var 17 år under tiden för frihetsberövandet och att han var misstänkt för ett allvarligt brott finns det skäl att bestämma ersättningen till ett förhöjt belopp. Det bör emellertid samtidigt beaktas att vistelsen på Norrlandsgården har inneburit en mindre ingripande åtgärd än en placering i häkte.

Sammantaget bör ersättningen för lidande bestämmas till ett belopp som är något högre än det som brukar betalas ut vid frihetsberövanden av jämförbar längd. Ersättningen för lidande bestäms till 55 000 kr.

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.

Tillsyn

Insatser inom socialtjänsten ska bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet (1 kap. 1 § SoL). Insatser ska utformas och genomföras tillsammans med den enskilde (3 kap. 5 § SoL). När socialtjänsten beslutar om insatser för enskilda enligt 4 kap. 1 § SoL ska den enskildes behov vara ledande. När det gäller socialtjänstens insatser för barn och unga gäller dessutom principen om barnets bästa (1 kap. 2 § SoL).

RF innehåller vissa grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. 2 kap. 8 § RF innehåller ett skydd mot frihetsberövanden som endast får begränsas genom lag (2 kap. 20 § RF). Skyddet gäller endast om åtgärden eller ingreppet är att bedöma som påtvingat. Ett ingrepp är påtvingat om det allmänna disponerar över maktmedel för att genomdriva åtgärden eller om den enskildes motstånd bryts genom hot om någon sanktion. Det kan vara fråga om underförstådda eller uttryckliga påtryckningar av olika slag (se bl.a. JO 2016/17 s. 110, dnr 5705-2014 och JO 2010/11 s. 509, dnr 479-2010).

Om den enskilde samtycker till åtgärden eller ingreppet är det däremot inte att anse som påtvingat. Frågan om den enskilde har lämnat ett samtycke som grundas på verklig frivillighet kan vara givetvis vara svår att bedöma. Om det finns anledning att ifrågasätta samtycket ställs höga krav på att säkerställa att den enskilde är i egentlig mening frivillig och inte känner sig pressad att medverka till åtgärden. Samtycket måste omfatta alla delar av insatsen.

Det finns inget formellt krav i SoL på hur ett samtycke ska vara utformat och ett muntligt samtycke är giltigt. Det kan dock i dessa fall, när frågan om samtycke är avgörande och dessutom kan ifrågasättas, ofta vara motiverat att skriftligt dokumentera vilken information som lämnats och kräva ett skriftligt samtycke samt precisera vad detta omfattar. Samtycket utgör nämligen inte bara den rättsliga grunden för en frivillig åtgärd utan avgränsar också socialtjänstens befogenheter till vad berörda parter har samtyckt till. (Se ex. prop. 2000/01:5 s. 105 f., SOSFS 2014:5, bl.a. 12–18 §§ och Socialstyrelsens handbok ”Barn och unga i familjehem” s. 159 f.)

Genom att besluta om insatsen utan att säkerställa att TS var fullt ut informerad om innebörden av placeringen på Norrlandsgården och frivilligt samtyckte till de villkor som placeringen innefattat får Hässelby-Vällingby Stadsdelsförvaltning anses ha agerat i strid med 2 kap. 8 § RF.

Vad gäller åklagarens agerande bör åter betonas att en åklagare saknar laglig möjlighet att ålägga en person som inte är anhållen eller häktad restriktioner.

Åklagaren har enligt 26 § förundersökningskungörelsen (1947:948) en skyldighet att försöka ordna nödvändig övervakning som alternativ till häktning. När en åklagare överväger om betryggande övervakning genom vård enligt LVU eller SoL kan ordnas som alternativ till häktning får åklagaren dock inte utöva beslutanderätt över utformningen av vården, t.ex. i fråga om inskränkningar i den enskildes rörelsefrihet eller kontakter med omvärlden. Åklagaren måste istället göra en bedömning av om de befintliga formerna för vården utgör en betryggande övervakning som alternativ till häktning.

I det aktuella ärendet har åklagarens och stadsdelsförvaltningens agerande lett till att en ung person utan lagligt stöd utsatts för frihetsinskränkningar som kan likställas med ett frihetsberövande och genom detta fråntagits sina möjligheter till en rättslig prövning av beslutet. Detta är ett allvarligt åsidosättande av allmänna rättssäkerhetsprinciper.

Justitiekanslern instämmer i den kritik som tillsynsavdelningen hos Åklagarmyndigheten har utdelat. Jag konstaterar dock att den felande åklagaren själv anmält det inträffade sedan han blivit medveten om att han handlat fel och noterar med tillfredsställelse att det inträffade föranlett åtgärder som bör innebära att felet inte upprepas.

Ansvaret för det inträffade åvilar emellertid även Hässelby-Vällingby Stadsdelsförvaltning som också förtjänar kritik för det inträffade. Jag förutsätter att man inom förvaltningen tagit lärdom och redan vidtagit eller vidtar de åtgärder i form av utbildning och/eller ändrade rutiner som krävs för att undvika liknande fel i framtiden.