Skadestånd med anledning av att polis beslutat om förverkande mot dödsbo
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern tillerkänner SO:s dödsbo ersättning med 3 943 kr och uppdrar åt Polismyndigheten att betala ut ersättningen till dödsboet.
Ärendet
Bakgrund
Den 24 oktober 2014 beslagtog polisen vid husrannsakan hemma hos SO dels i hans lägenhet cannabis och ett odlingstält som cannabisen odlades i, dels ett odlingstält som fanns i hans källarförråd. Odlingstältet i källaren (beslag nr 22) var nyligen beställt av SO och ännu inte betalt. Den 28 oktober 2014 avled SO. Den 29 oktober 2014 fattade tjänstemän vid Polismyndigheten beslut om att förverka och förstöra de aktuella beslagen. Egendomen förstördes den 3 november 2014.
Anspråket m.m.
SO:s dödsbo har begärt skadestånd av staten med 3 943 kr på den grunden att polisen beslagtagit och förstört ett odlingstält som inte var använt när beslaget gjordes.
Polismyndigheten har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit och avstyrkt anspråket.
Justitiekanslerns bedömning
Rättsliga utgångspunkter
Enligt 6 § andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64) får egendom som har använts som hjälpmedel vid narkotikabrott förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller bl.a. egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid narkotikabrott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. Angående beslag av sådan egendom som kan antas vara förverkad, gäller enligt 7 § narkotikastrafflagen, såvitt nu är aktuellt, rättegångsbalkens regler. Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken får egendom som skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott tas i beslag.
Ett beslut om förverkande riktar sig alltid mot egendomens (kände eller okände) ägare (se Gustaf Almkvist, Förverkande av egendom, 2014, s. 166 f och 177). När som i detta fall ägaren har dött, övertar dödsboet, dvs. dödsbodelägarna gemensamt, äganderätten till den beslagtagna egendomen (se 18 kap. 1 § ärvdabalken). Ett beslut om förverkande måste alltså i detta fall rikta sig mot dödsboet (jfr NJA 1981 s. 1083, där en talan om förverkande riktade sig mot ett dödsbo).
Om den misstänkte som drabbats av beslag avlider innan förverkandefrågan prövats, gäller enligt 36 kap. 14 § brottsbalken särskilda regler. Egendom som tagits i beslag på grund av den misstänktes brott får således i en sådan situation inte förklaras förverkad, om inte åklagaren väcker särskild talan om förverkande i domstol. Åklagaren måste också göra bedömningen att en sådan talan är påkallad ur allmän synpunkt. Det finns vidare en tidsfrist för förverkandetalan som saknar betydelse i detta ärende.
I lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (förverkandelagen) finns vissa regler om förfarandet vid förverkande när frågan, som i detta fall, inte rör någon som är tilltalad för brott. I lagens 3 § ges bl.a. möjlighet för anställda vid Polismyndigheten att under vissa förutsättningar besluta om förverkande. Enligt 1 § andra meningen gäller dock lagen om inte annat följer av särskilda bestämmelser i lag eller annan författning. Denna formulering brukar användas av lagstiftaren för att markera en allmän regel om att en speciell lagbestämmelse går före en mera generell (jfr t.ex. 1 kap. 1 § skadeståndslagen med liknande formulering). I fråga om förverkande som riktar sig mot ett dödsbo efter en misstänkt, måste regeln i 36 kap. 14 § brottsbalken sägas vara en specialreglering i förhållande till förverkandelagens allmänna regler om förverkanden som riktar sig mot andra än tilltalade för brott. Regeln i 36 kap. 14 § brottsbalken bör alltså vad gäller förfarandet vid ett förverkande på grund av brott ha företräde framför reglerna i förverkandelagen.
Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Polismyndighetens handläggning av och beslut i ärenden rörande beslag är sådan verksamhet.
Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)
För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skadeståndsgrundande fel att detta har orsakat skada för den enskilde. Det ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning.
Bedömningen i detta fall
Till att börja med kan konstateras att omständigheterna när Polismyndigheten tog egendom i beslag hos SO enligt Justitiekanslerns mening var sådana att det fanns utrymme för myndigheten att ta denna i beslag på det sätt som skedde.
Eftersom förverkandelagen enligt vad som anförts i det föregående inte var tillämplig efter SO:s dödsfall, var Polismyndigheten dock inte behörig att fatta beslut om förverkande. Att Polismyndigheten trots detta fattat beslut om förverkande utgör fel och försummelse i myndighetsutövning. Staten ansvarar därför för skada som uppkommit till följd av att polisen fattade beslutet.
För att skadestånd ska betalas ut krävs även att det finns ett orsakssamband mellan Polismyndighetens skadeståndsgrundande agerande och den skada som SO:s dödsbo påstår sig ha lidit. Med andra ord krävs för att skadestånd ska utgå att ett förverkande inte skulle ha skett och skada därmed inte ha uppstått för dödsboet, om förverkandeärendet hade handlagts korrekt.
Beviskravet för att besluta om förverkande är, utom i vissa särreglerade fall som inte är aktuella här, detsamma som i brottmål i allmänhet (se t.ex. RH 2011:55). Såvitt framgår av utredningen fanns inte någon narkotika i anslutning till odlingstältet i källaren. Redan av detta skäl framstår det som något tveksamt om förutsättningar för förverkande enligt 6 § narkotikastrafflagen förelåg i det aktuella fallet. Ett förverkande skulle kräva att det genom den sammantagna utredningen kunde anses styrkt att odlingstältet i källaren tidigare använts som hjälpmedel vid narkotikabrott eller att förvaringen av odlingstältet utgjorde en straffbar förberedelse till narkotikabrott som SO kunde hållas ansvarig för.
Som framgått ovan måste åklagaren enligt 36 kap. 14 § brottsbalken dess-utom göra en särskild s.k. åtalsprövning innan talan om förverkande väcks mot ett dödsbo. Anledningen till att denna prövningsregel finns är att andra överväganden måste göras när ett förverkandebeslut riktar sig mot ett dödsbo än när det riktar sig mot en levande person. Det gäller t.ex. det brottsförebyggande syfte som kan finnas med ett förverkande (se vidare om detta Berggren m.fl., Brottsbalken – En kommentar [Zeteo, 1 januari 2016], kommentaren till 36 kap. 14 §). Det faktum att den misstänkte avlidit påverkar också den skälighetsbedömning som alltid ska göras när beslut om förverkande övervägs (att en skälighetsbedömning ska göras följer i detta fall dels av rekvisitet ”får” i 6 § narkotikastrafflagen, dels av 36 kap. 16 § brottsbalken – se vidare Gustaf Almkvist, Förverkande av egendom, 2014, s. 137 ff). Vid en sådan skälighetsbedömning i förhållande till ett dödsbo kan även beaktas hur ett förverkande skulle påverka de efterlevandes ekonomi (se Berggren m.fl., Brottsbalken – En kommentar [Zeteo, 1 januari 2016], kommentaren till 36 kap. 14 §).
Enligt 6 § narkotikastrafflagen får hjälpmedel vid narkotikabrott förverkas om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Den förverkandebestämmelse som legat till grund för förverkandebeslutet i detta fall har alltså i första hand haft ett brottspreventivt syfte.
Annat har inte framkommit än att beslag nr 22 utgjorde ett odlingstält som inte bara kan användas för narkotikaodling, utan också har fullt legitima användningsområden. Föremålet var alltså inte sådant att det redan på grund av sin särskilda beskaffenhet kunde befaras komma till brottslig användning (jfr 36 kap. 3 § brottsbalken). Eftersom SO var avliden när förverkandefrågan prövades, var det inte heller nödvändigt med ett förverkande för att förebygga brott från hans sida (jfr NJA 2013 s. 333, där ett förverkandebeslut grundat på en bestämmelse med brottsförebyggande syfte undanröjdes sedan den tilltalade dött). Det fanns knappast heller utifrån den föreliggande utredningen skäl att befara att dödsboet skulle använda odlingstältet för cannabisodling och det finns inget som talar för att förverkande varit påkallat av något annat särskilt skäl. På grund av bristande behov av förverkande, borde alltså beslag nr 22 redan med hänvisning till regeln i 6 § narkotikastrafflagen ha hävts till dödsboet. Att en korrekt tillämpning av regelverket hade utmynnat i att beslaget skulle ha hävts står klart särskilt med beaktande av den särskilda åklagarprövning som ska göras i förhållande till ett dödsbo.
Sammantaget står det av dessa skäl klart ett en korrekt hantering av frågan om förverkande skulle ha lett till att beslag nr 22 inte hade förverkats, utan i stället hävts till dödsboet. Det finns därmed ett orsakssamband mellan Polismyndighetens beslut i förverkandeärendet och den skada som drabbat SO:s dödsbo.
Vad gäller skadans storlek har Polismyndigheten inte ifrågasatt att 3 943 kr är en rimlig kostnad för det aktuella odlingstältet. Den faktura som sökanden gett in talar också för att detta är den kostnad som belastat dödsboet. SO:s dödsbo har därmed visat att skadan uppgått till det begärda beloppet och ska få skadestånd i enlighet med sin begäran.