Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till ett beslut att placera en intagen i avskildhet

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår C.S. anspråk.

Ärendet

Bakgrund

Den 29 januari 2015 fattade anstalten Storboda beslut om att hålla C. S. avskild då det bedömdes föreligga fara för andras säkerhet till liv eller hälsa. Han var placerad i avskildhet fram till att han förflyttades till anstalten Tidaholm den 10 mars 2015. Avskildhetsbeslutet omprövades av anstalten vid fyra tillfällen under denna period och C.S. undersöktes av läkare efter 20 da­gar i avskildhet. Besluten om avskildhet prövades, efter begäran om ompröv­ning, vid två tillfällen av sektionen för allmänna klientärenden vid Kriminalvårdens huvudkontor utan ändring. C.S. över­klagade inte dessa beslut till förvaltningsdomstol.

I samband med det initiala avskildhetsbeslutet upprättades en rapport över misstänkt misskötsamhet. Efter utredning (förhör med C.S. och andra) bedömde anstalten att C.S. inte längre kunde stanna kvar i anstalten Storboda med anledning av olämplig klientkonstellation. Placeringsunderlag upprättades och skickades till placeringssektionen den 4 februari 2015. Anstalten Storboda bedömde att han inte kunde återplaceras i gemensamhet på anstalten. Beslut om placering i anstalten Tidaholm fattades den 4 mars 2015.

Anspråket m.m.

C.S. har begärt skadestånd av staten för, som det får förstås, förmögenhetsskada med ett skäligt belopp för att han under placeringen i avskildhet inte kunde få fullgod ersättning genom studier eller annan sysselsättning. Han har vidare begärt ersättning för ideell skada med 500 kr per dag som han varit placerad i avskildhet och med skäligt belopp för var dag som han efter omplaceringen varit placerad på anstalt säkerhetsklass 1. Avslutningsvis har han begärt ersättning med 1 450 kr för juridisk rådgivning. Han har anfört bl.a. följande.

Han omplacerades från en anstalt i lägre säkerhetsklass till en anstalt i högre säkerhetsklass med hänvisning till misskötsamhet som inte lett till någon åtgärd förutom en påminnelse att följa regelverket, alltså ett beslut som han inte har kunnat överklaga. Han blev felaktigt placerad i avskildhet med hänvisning till en händelse som han inte var inblandad i. Placeringen varade under oskäligt lång tid därför att klienthandläggaren inte kunde besluta vad som skulle göras. Det påverkade hans ekonomi då hans dagersättning reducerades. Han fick beskedet att det inte fanns tillräckliga skäl att omplacera honom. Genom placeringen i avskildhet har hans rätt att inte utsättas för andra begräns­ningar i sin frihet än vad som är nödvändigt för att ordning och säkerhet ska upprätthållas kränkts och även hans rätt till studier.

Kriminalvården har yttrat sig över anspråket. 

C.S. har beretts tillfälle att lämna synpunkter på Kriminalvårdens yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta person­skada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. I vissa fall kan skade­stånd för ideell skada även utgå på den grunden att den skadelidandes fri- eller rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts.  

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är inte tillräckligt att en myn­dig­­het eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. De nämnda begränsningarna har dock inte ansetts kunna upprätthållas fullt ut i sådana fall då ett fel eller en försummelse innefattar en överträdelse av Europa­konventionen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­ståndsgrundande fel eller en konventionsöverträdelse etc. att detta har orsakat skada för den enskilde. Det ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning. 

Av 2 kap. 1 § fängelselagen (2010:610), FäL, framgår att en intagen inte får placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller sä­kerheten ska kunna upprätthållas. Vid beslut om placering ska, i den utsträckning det är möjligt, hänsyn tas till den intagnes behov av sysselsättning, omvårdnad och en lämplig frigivningsplanering.

Enligt 10 § fängelseförordningen (2010:2010) ska vid bedömning enligt 2 kap. 1 § första stycket fängelselagen följande särskilt beaktas:

1. risken för rymning, fritagning, fortsatt brottslighet, missbruk och annan misskötsamhet, och
2. behovet av att undvika en olämplig sammansättning av intagna och att i övrigt kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet i anstalt. 

Av 6 kap. 7 § FäL framgår att en intagen får hållas avskild från andra intagna bl.a. om det är nödvändigt med hänsyn till att det finns en risk för den intagnes eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på egendom som tillhör eller har upplåtits till Kri­minalvården.

Ett beslut om avskildhet ska omprövas så ofta som det finns anledning till det, dock minst var tionde dag.

Bedömningen i detta fall

Av utredningen framgår att beslutet om placering i avskildhet föranletts av att C.S. hade varit inblandad i en incident där en medintagen utsatts för våld.

Justitiekanslern finner inte skäl att ifrågasätta anstaltens bedömning att det var nöd­vändigt att placera C.S. i avskildhet med hänvisning till risk för den intagnes eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. Av utredningen framgår att beslutet om placering i avskildhet regelbundet har omprövats i enlighet med reglerna i fängelselagen. Justitiekanslern noterar att C.S. inte överklagat dessa beslut till förvaltningsdomstol.  

När är det gäller avskildhetsplaceringens längd har Kriminalvården anfört att anstalten efter att förhör med C.S. och andra intagna genomförts gjorde bedömningen att det inte var möjligt för C.S. att återgå till gemensamhet på anstalten och att man därför begärde hos placeringssekt­ionen vid Kriminalvårdens huvudkontor att han skulle förflyttas till annan anstalt. Det tog en månad från begäran om omplacering gjordes till dess att ett beslut om förflyttning fattades.

Kriminalvården har anfört att omplaceringsärenden som sker av ordnings- och säkerhetsskäl har hög prioritet och att hand­läggningstiden normalt sett är betydligt kortare. I C.S. fall fanns emellertid uppgifter om koppling till kriminellt nätverk. För denna klientgrupp krävs ett mycket noggrant och väl­balanserat utredningsarbete med koncentration till att bedöma hot och risker för den aktu­ella klienten. Ur ordnings- och säkerhetssynpunkt för såväl den intagne som verksamheten i övrigt är det dock av stor vikt att en olämplig klientkonstellation inte uppstår på den mot­tagande anstalten.

Justitiekanslern konstaterar att frågan om omplacering väcktes omgående när anstalten gjorde bedömningen att C.S. inte kunde vara kvar på anstalten, men att handläggningstiden av omplaceringsärendet ändå var lång. Mot bakgrund av vad som framkommit om de speciella förutsättningarna i ärendet finner Justitiekanslern emellertid, i likhet med Kriminalvården, att handläggningstiden inte kan anses oskäligt lång.

Utredningen ger sammantaget inte stöd för slutsatsen att Kriminalvården genom handläggningen av det aktuella avskildhetsärendet gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande fel eller försummelse eller att någon överträdelse av Europakonventionen har ägt rum.

Utredningen ger inte heller underlag för bedömningen att C.S. skulle ha rätt till ersättning på någon annan grund.   

C.S. skadeståndsanspråk ska alltså avslås. 

Justitiekanslern har inte funnit skäl att, i vidare mån än som varit nödvändigt för att kunna ta ställning till skadeståndsanspråket, granska Kriminalvårdens handläggning.