Skadeståndsansvar för staten när Högsta domstolen formulerat ett beslut om partiellt prövningstillstånd på ett oklart sätt och sedan inte klargjort beslutets innebörd för parterna förrän i samband med målets avgörande i sak

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner Zurich-Anglo Seguradora S.A. skadestånd med 199 100 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 februari 2015 och ersättning för ombudskostnader i skaderegleringsärendet här med 42 375 kr. Justitiekanslern uppdrar åt Domstolsverket att betala ut ersättningarna till bolaget.

Ärendet

Bakgrund

Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag och Zurich-Anglo Seguradora S.A. väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot Cargo Center Sweden Aktiebolag och Cargo Center Sweden Kommanditbolag (gemensamt betecknade Cargo Center). Kärandena yrkade förpliktande för svarandebolagen att solidariskt betala till Länsförsäkringar 3 360 959 kr och till Zurich 2 761 032 kr, i båda fallen jämte ränta.

Kärandena hade meddelat försäkringar gällande transport av läkemedlet Genotropin från Pharmacia AB till mottagare i olika länder. Pharmacia hade uppdragit åt Air Cargo Express AB (ACE) att sköta dessa transporter och ACE hade anlitat Cargo Center för hanteringen av godset vid terminalerna på Arlanda flygplats. Vid ett antal tillfällen under åren 1995–1997 stal anställda vid Cargo Center Genotropin som hanterades där. Vid åtta av dessa tillfällen gällde det gods som hade försäkrats av Länsförsäkringar och vid ett tillfälle gods som hade försäkrats av Zurich. De av försäkringsbolagen yrkade beloppen motsvarade ersättningar som utbetalats för dessa förluster. Försäkringsbolagen gjorde i målet gällande att de anställdas tillgrepp hade skett i tjänsten och att Cargo Center som arbetsgivare hade principalansvar enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen. Enligt försäkringsbolagen hade risken för godset övergått på köparna när tillgreppen skedde, och genom att betala ut ersättning enligt försäkringarna hade bolagen inträtt i köparnas rätt till skadestånd av Cargo Center. Om domstolarna skulle finna att de inte hade inträtt i godsmottagarnas rättigheter gjorde försäkringsbolagen i andra hand gällande att de hade inträtt i det avsändande bolagets - Pharmacias - rättigheter. I hovrätten klargjorde försäkringsbolagen att andrahandsgrunden endast åberopades av Länsförsäkringar och alltså inte av Zurich.

Sedan både Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt ogillat käromålet meddelade Högsta domstolen – med utgångspunkt i vad domstolarna hade funnit utrett beträffande sakförhållandena – prövningstillstånd i frågan ”om Cargo Center Sweden AB och Cargo Center Sweden KB på utomobligatorisk grund ansvarar mot Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag och Zurich-Anglo Seguradora S.A. i enlighet med den i andra hand åberopade grunden.”

Under den fortsatta handläggningen i Högsta domstolen invände Cargo Center bl.a. att det meddelade prövningstillståndet inte kunde omfatta Zurichs överklagande eftersom Zurichs talan inte vilade på den i andra hand åberopade grunden. Högsta domstolen förelade dock vid upprepade tillfällen både Länsförsäkringar och Zurich att yttra sig i sak. Något besked i frågan om den närmare innebörden av det beviljade prövningstillståndet lämnades inte förrän i Högsta domstolens dom som meddelades den 28 november 2014. I domslutet förklarade Högsta domstolen att Cargo Center inte på utomobligatorisk grund ansvarade mot Länsförsäkringar i enlighet med den i andra hand åberopade grunden och i sina domskäl anförde Högsta domstolen följande beträffande Zurichs överklagande.

Zurichs talan avser endast den grund som åberopades i första hand i hovrätten, dvs. att försäkringsbolagen hade inträtt i köparnas rätt till skadestånd. Inom ramen för det meddelade prövningstillståndet, som inte borde ha angetts omfatta Zurichs talan, för Zurich alltså inte någon talan varför någon prövning av Zurichs överklagande inte har skett.

Anspråket m.m.

Zurich har begärt skadestånd av staten med 199 100 kr jämte ränta. Zurich har formulerat grunden för sitt anspråk enligt följande. Högsta domstolen har på ett felaktigt och försumligt vis förelagt Zurich att yttra sig inför domstolen trots att detta varit meningslöst och utan nytta, parat med försumlig underlåtenhet från Högsta domstolen att under handläggningens gång upplysa Zurich om att bolaget inte hade någon talan att föra i målet. Alternativt har Högsta domstolen förfarit försumligt vid avfattandet av det meddelade prövningstillståndet på det viset att detta felaktigt kommit att omfatta

Zurichs talan trots att det inte varit Högsta domstolens avsikt. Genom angivna försumligheter har Zurich orsakats skada i form av onödiga ombudskostnader på 199 100 kr.

Högsta domstolen har beretts tillfälle att yttra sig över anspråket, men har förklarat sig avstå från den möjligheten.

Justitiekanslerns bedömning

Frågan om det föreligger hinder mot att pröva skadeståndsanspråket

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. Domstolarnas handläggning av och beslut i tvistemål är sådan verksamhet.

En talan om skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen får enligt 7 § samma kapitel inte föras med anledning av ett beslut av bl.a. Högsta domstolen, om inte beslutet har upphävts eller ändrats.

I här tillämpad praxis har denna taleförbudsregel tillämpats på så sätt att Justitiekanslern inom ramen för statens frivilliga skadereglering regelmässigt har avböjt att pröva ett anspråk på skadestånd, om hinder för att ta upp saken till prövning i domstol föreligger.

Regleringen i 3 kap. 7 § skadeståndslagen bygger på tanken att en skadeståndstalan med anledning av ett felaktigt beslut av Högsta domstolen i princip inte ska få föras. En sådan talerätt har dock inte ansetts inge några betänkligheter om ett avgörande har upphävts eller ändrats i extraordinär väg (se prop. 1972:5 s. 349). Överprövning i extraordinär ordning anses emellertid inte kunna komma i fråga när det avgörande som angrips kan sägas ha blivit överspelat.

Av Högsta domstolens avgöranden i rättsfallen NJA 2001 s. 31 och 2003 s. 263 följer att bestämmelsen i 3 kap. 7 § skadeståndslagen inte hindrar att en skadeståndstalan tas upp till prövning i ett fall där en resningsansökan, trots att resningsskäl i och för sig har befunnits föreligga, inte har beviljats av formella skäl eller t.ex. därför att frågan har ansetts överspelad.        

Högsta domstolens beslut att meddela prövningstillstånd har inte upphävts eller ändrats. Taleförbudsregeln är därför formellt sett tillämplig på Zurichs anspråk till den del det grundas på att beslutet om prövningstillstånd var felaktigt. I sitt slutliga avgörande har dock Högsta domstolen själv konstaterat att det meddelade prövningstillståndet inte borde ha angetts omfatta

Zurichs talan och det framstår som uppenbart att en prövning i extraordinär ordning av beslutet i nuläget skulle sakna all praktisk betydelse. Under sådana förhållanden kan det inte anses föreligga något hinder mot att, inom ramen för den frivilliga skaderegleringen, pröva Zurichs ersättningsanspråk även i den del det kan anses grundat på ett påstående om att Högsta domstolen fattat ett felaktigt beslut om prövningstillstånd. (Jfr i sammanhanget Justitiekanslerns beslut den 31 januari 2006 i ärende nr 2567-05-40.)

Frågan om staten har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Zurich

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Vad som utgör fel eller försummelse måste relateras till situationen i det enskilda fallet. För handläggning och beslutsfattande i domstol finns det anledning att ställa höga krav på noggrannhet och omsorg (se t.ex. NJA 1994 s. 194 och 2013 s. 842) och dessa krav gör sig av naturliga skäl särskilt starkt gällande när det är fråga om handläggning eller rättstillämpning i högsta instans.

Högsta domstolens beslut om prövningstillstånd i detta fall är enligt sin ordalydelse tvetydigt eftersom tillståndet å ena sidan uttryckligen sägs omfatta frågan om Cargo Centers ansvar mot Zurich men å andra sidan begränsas till att avse en grund för käromålet som inte hade åberopats av Zurich.

I den juridiska litteraturen har det framhållits som självklart att ett beslut om prejudikatfrågedispens ska avfattas så att det inte medger någon osäkerhet om beslutets innebörd eftersom varje part behöver ett klart och entydigt besked om vad som ryms under prövningstillståndet för att veta hur han eller hon ska lägga upp sin talan. Om det framgår att en part har uppfattat prövningstillståndet på ett annat sätt än Högsta domstolen gör, kan det därför, enligt vad som uttalats i NJA 1996 C 78, vara påkallat av hänsyn till rättssäkerhetsintressen att Högsta domstolen upplyser parten om hur prövningstillståndet ska förstås. Att formuleringen av en prejudikatfråga kan justeras, om den blivit mindre lämplig framgår av rättsfallet NJA 1995 s. 563. (Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, Zeteo, kommentaren till 54 kap. 11 §.)

I detta fall har beslutet om prövningstillstånd utformats på ett oklart sätt och Högsta domstolen har – trots att parterna vid upprepade tillfällen efterlyste ett förtydligande – låtit denna oklarhet bestå ända tills målet avgjordes slutligt. Dessa brister i handläggningen får anses innefatta sådana fel och försummelser som, enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, medför skadeståndsansvar för staten.

Med hänsyn till beslutets utformning och till att Högsta domstolen uttryckligen begärde att båda försäkringsbolagen skulle yttra sig under den skriftliga handläggningen får Zurich anses ha haft fog för sin uppfattning att bolagets överklagande omfattades av det beviljade prövningstillståndet. Det har därför varit befogat för Zurich att, på sätt som skett, ådra sig kostnader för ombudsarvode för att delta i rättegången i Högsta domstolen. Mot denna bakgrund och då de ombudskostnader som uppkommit efter beslutet om prövningstillstånd uppenbarligen har varit helt meningslösa för Zurich får bolaget anses ha drabbats av en ersättningsgill skada som motsvarar ombudskostnaderna. Zurich ska alltså tillerkännas ersättning i enlighet med sitt yrkande.

Vid angiven bedömning är Zurich även berättigat till ersättning för ombudskostnader i skaderegleringsärendet här. Vad som begärts framstår som skäligt.