Initiativärende med anledning av att en person var frihetsberövad tre dagar längre än det datum som framgår av strafftidsbeslut

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern riktar kritik mot Kriminalvården och mot Polismyndighet­ens internationella enhet vid Nationella operativa avdelningen (dåvar­ande Rikspolis­styrelsens enhet för internationellt polissamarbete) för brister i hanteringen av uppgifter om ett frihets­berövande i ett ärende avseende en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet, vilket fick till följd att en person var frihetsberövad tre dagar längre än enligt det datum som framgår av strafftids­beslutet.

Ärendet

Bakgrund

AK dömdes av Stockholms tingsrätt den 12 juni 2012 till fängelse ett år. Han hade dessförinnan varit frihetsberövad i målet från den 6 december 2011 till den 28 maj 2012. När påföljden skulle verkställas kunde AK inte nås, varför han efterlystes först nationellt och därefter internationellt. I samband med det utfärdade Rikspolisstyrelsens enhet för internationellt polissamarbete (IPO) en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet avseende AK. Den 6 januari 2014 frihets­berövades AK i Litauen med stöd av arresteringsordern. Han utlämnades till Sverige den 5 februari 2014. AK frigavs villkorligt den 18 mars 2014. Enligt det strafftids­beslut som Kriminalvården upprättade samma dag skulle han dock rätteligen ha frigetts villkorligt den 15 mars 2014.

AK begärde ersättning hos Justitiekanslern enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). I det ärendet inhämtade Justitiekanslern ett yttrande från Kriminalvården (KV). Av yttrandet framgår sammanfattnings­vis att Kriminalvården först den 18 mars 2014 hade tillgång till den in­formation om AK frihetsberövande i Litauen till följd av arrest­er­ingsordern som krävdes för att kunna göra strafftids­beräkningen och därmed upprätta ett strafftidsbeslut. KV anförde i yttrandet i huvudsak följande beträffande kontakterna med IPO.

Sakförhållanden

AK greps i Litauen och kom till Sverige den 5 februari 2014. Han började verkställa straffet samma dag. Den 11 februari 2014 skickade anstalten Salberga domshandlingarna till huvudkontoret för strafftidsberäkning. Den 12 februari, dvs. en vecka efter verkställighetens början, inkom handlingarna till huvudkontoret varvid ett ärende lades upp med KR som handläggare. I ärendet saknades uppgifter om tiden för frihets­berövande i Litauen till följd av arresterings­ordern. Handläggaren begärde den 12 februari via e-post till IPO:s gruppbrevlåda uppgift om tid för frihets­berövande hos IPO. Då handläggaren inte fick något svar skickade hon den 17 februari en på­minnelse till samma adress. Den 18 februari skickade handläggaren vid IPO, PZ, via e-post ett formulär med uppgifter om ett frihetsberövande av AK. Enligt formuläret hade han varit tillfälligt frihetsberövad från och med den 7 december 2013 och 48 timmar framåt.

Eftersom hand­läggaren var tveksam till om frihets­berövandet verkligen var till följd av arresteringsordern ställde hon omedelbart frågan till PZ om det fanns något ytterligare frihetsberövande av AK till följd av arresterings­­ordern och överförandet till Sverige den 5 februari. Den 27 februari skickade handläggaren en påminnelse via e-post till PZ. Därefter skickades ytterligare en påminnelse den 10 mars, denna gång till IPO:s gruppbrevlåda.

Den 13 mars ringde MN från IPO till hand­läggaren och meddelade att IPO inte hade något information i ärendet. Samma dag kontaktade MN handläggaren i ett annat ärende och meddelade även "för kännedom har frågan till Litauen skickats i väg i det andra ärendet".

Handläggaren fick den 13 mars information från anstalten Salberga om att AK hävdade att han varit frihets­berövad sedan den 5 januari 2014 och att han därför skulle friges villkorligt redan den 15 mars.

Fredagen den 14 mars kontaktade handläggaren MN och frågade om hon hade hört något från Litauen. MN svarade samma dag att hon ringt till Litauen som bekräftade att de hade tagit emot frågan och vidarebefordrat den till en åklagarkammare samt att Litauen inte kunde svara på när de kunde återkomma men att de var införstådda med att ärendet var mycket brådskande. MN lämnade också ett telefonnummer till åklagarkammaren i Litauen. Numret visade sig gå till polisen som informerade om att det inte fanns någon åklagare kvar för dagen. Handläggaren meddelade MN detta omedelbart, som lovade återkomma så snart IPO fått information. Måndagen den 17 mars frågade handläggaren återigen MN om hon hade hört något från Litauen och fick till svar att hon inte hade hört något.

På förmiddagen den 18 mars kontaktade chefen för gruppen för centrala klientärenden vid Kriminalvårdens huvudkontor, GE, IPO och informerade om AK uppgifter om frihetsberöv­andets längd samt att Kriminal­vården övervägde att försätta honom på fri fot under dagen på eftersom det var tveksamt om det fanns grund för fortsatt frihetsberövande. Gruppchefen BA på IPO meddelade att IPO hade uppgifter om att Riks­åklagaren i Litauen den 6 januari beslutat om ett överlämnande på arresteringsordern och att det beslutet vann laga kraft den 16 januari. Han informerade också om att det, som GE uppfattade det, fanns uppgifter om att Litauen avvaktade med överlämnande eftersom lagföring pågick till följd av brottsmiss­tankar i Litauen. Efter en knapp timme bekräftade IPO muntligen att klienten varit frihets­berövad i Litauen till följd av arresteringsordern sedan den 6 januari 2014.

Hand­läggaren kontaktade anstalten Salberga för att informera om händelseförloppet så att anstalten kunde ta de kontakter med polis som behövdes inför den utvisning som skulle följa på fri­givningen. IPO skickade därefter en skriftlig bek­räftelse. Därefter fattades omedelbart ett beslut om strafftid enligt vilket dagen för villkorlig frigivning bestämdes till den 15 mars 2014. An­stalten informerades om beslutet. AK togs den 18 mars 2014 i förvar enligt utlännings­lagen (2005:716) med anledning av utvisning i domen.

Kriminalvårdens bedömning

Att frihetsberövandet varat i tre dagar längre än enligt det datum som framgår av strafftids­beslutet beror enligt KV:s bedömning på flera omständigheter. En internationell efter­lysning utfärdades trots att mindre än tre månader av straffet återstod att avtjäna. Detta kan i efterhand konstateras vara riskfyllt eftersom rambeslutets tidsfrister innebär att en pröv­ning och ett överlämnande kan ta minst två månader och tio dagar om den eftersökte inte samtycker till överförandet. Därtill kommer att överlämnandet kan skjutas upp.

Varken IPO eller KV bevakade tiden för frihets­berövandet i Litauen från det att IPO fick information om att den eftersökte hade anträffats. Det är för KV fortfarande något oklart vilka beslut som fattats i Litauen om frihetsberövanden och på vilken grund. Från det att AK började avtjäna straffet tog det en vecka till dess handlingarna kom till KV:s huvudkontor så att handläggningen av ärendet om strafftidsberäkning kunde påbörjas.

När handläggaren begärde komplettering från IPO angående frihetsberövande till följd av arresteringsordern har IPO trots upprepade påminnelser inte hanterat förfrågning tillräckligt skyndsamt och även lämnat en felaktig uppgift om frihetsberövandets längd, vilket ytter­ligare fördröjt handläggningen. Det är KV:s uppfattning att längden på frihets­berövandet i Litauen till följd av arresteringsordern alltjämt inte framstår som tillräckligt tillfreds­ställande utredd för att utgöra underlag för straffrättsligt ansvar. Handläggaren borde dock ha påmint IPO med tätare intervaller och informerat gruppchefen GE i ett tidigare skede, dels efter två veckor och dels när infor­mation kom om att klienten hävdade att han hade avtjänat klart straffet lördagen den 15 mars.

Händelsen har utretts och inte bedömts leda till straffrättsligt ansvar för hand­läggaren, dels eftersom det enligt KV:s bedömning alltjämt finns vissa frågetecken kring det utländska frihetsberövandets längd och dels eftersom felet bestående i för långsam handläggning bör kunna bedömas som ringa mot bakgrund av svår­igheterna att få snabb och korrekt infor­mation från IPO. Den 13 juni 2014 fattade chefen för klientenheten vid KV:s huvudkontor beslut om att händelsen inte skulle anmälas till PAN.

Med anleding av det inträffade har gruppen för centrala klientärenden vidtagit åt­gärder för att förbättra rutinerna och korta handläggningstiderna i syfte att minska risken för att en liknande händelse inträffar. KV har fattat strafftidsbeslutet på den information som slut­ligen erhölls från IPO. Det är alltjämt inte klart att dessa uppgifter är helt korrekta, men eftersom det inte längre var säkert att det förelåg grund för frihetsberövandet av AK fattade KV beslut om att villkorlig frigivning skulle äga rum den 15 mars 2014, dvs. tre dagar före strafftidsbeslutet fattades.

Justitiekanslern beslutade den 11 december 2014 (Dnr 4342-14-41) att tillerkänna AK ersättning enligt frihetsberövandelagen. Som skäl för beslutet angavs att det var uppenbart att AK inte hade varit frihetsberövad efter den 15 mars 2014 om Kriminalvården vid denna tidpunkt hade haft kännedom om varaktig­heten av AK frihets­berövande i Litauen med anledning av arrest­eringsordern och att frihetsber­övandets oriktighet måste anses vara av sådant kvalificerat slag att en rätt till ersättning förelåg med stöd av 5 § frihetsberövandelagen.

Justitiekanslern beslutade samtidigt att i särskild ordning utreda de om­ständigheter som ledde till att Kriminalvården inte i rätt tid fick del av upp­gifterna om AK frihetsberövande i Litauen och som orsak­ade det felaktiga frihetsberövandet, vilket alltså skett i det förevarande till­synsärendet.

Polismyndighetens yttrande i nu aktuellt tillsynsärende

Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) har förelagts att yttra sig an­gående handläggningen hos IPO (numera Internationella enheten, IE, vid Nationella operativa avdelningen). Polismyndigheten har i yttrandet hit anfört i huvudsak följande.

Handläggningen vid IPO

Den 22 mars 2013 utfärdade IPO på begäran av KV en europeisk arrest­erings­order för straffverkställighet och registrerade en internationell efter­lysning av AK i Schengens informationssystem. Den 8 december 2013 inkom uppgifter till IPO från Sirene­kontoret i Litauen (som är nationell kontaktpunkt för Schengen) enligt vilket AK hade gripits i Litauen och hölls i förvar i 48 timmar. Det framgick dock inte om frihets­berövandet av AK grundades på den svenska arresterings­ordern. Det framgår inte av polisens dokument- och ärende­hanterings­system DAR II (härefter DAR) om formuläret vidarebefordrats till KV. Den 8 december 2013 skrevs vid IPO ett formulär med innehållet att IPO avsåg att till Litauen skicka över den svenska arresterings­ordern snarast efter översättning. Enligt DAR har formuläret inte skickats iväg till Sirenekontoret. Samma dag, den 8 december 2013, skickade IPO arresteringsordern översatt till engelska till åklagar­myndigheten i Litauen per telefax i enlighet med de kontaktuppgifter som tidigare angetts. Samtidigt skickades per rekomm­enderad post det underskrivna originalet av arresteringsordern på svenska.

Den 21 januari 2014 mottog IPO ett svar från Litauen med följande innehåll. Beslut hade fattats den 6 januari 2014 om att AK skulle över­lämnas till Sverige. Beslutet hade trätt i kraft den 16 januari och över­­lämnandet skulle kunna ske efter den 29 januari 2014 när en litauiska processen avseende andra brottsmisstankar var avslutad. Av svaret framgick dock inte från vilket datum AK var frihetsberövad med anledning av den svenska arrest­erings­ordern. Enligt en notering i DAR samma dag har meddelandet vidare­befordrats till KV.

Den 3 februari 2014 inkom per post till IPO ett brev daterat den 29 januari 2014 från åklagarmyndigheten i Litauen med innebörden dels att över­lämning hade godkänts, dels att AK hade varit gripen från den 6 januari 2014 med anledning av den svenska arresteringsordern. Enligt vad som framgår av DAR har brevet inte vidare­befordrats. Den 5 februari 2014 överlämnades AK till Sverige. Dagen efter återkallade KV efterlysningen. Den 12 februari 2014 inkom en e-post till IPO från KV med begäran om uppgift om varaktigheten av AK frihetsberövande i Litauen med anledning av arrester­ingsordern. Samma dag skickade IPO till KV formuläret från den 8 december 2013 som svar på KV:s fråga. Därefter finns ingen notering i DAR om e-postmeddelanden förrän den 13 mars 2014.

Av KV:s yttrande till Justitiekanslern den 1 augusti 2014 framgår dock följande. KV frågade, med anledning av det vidarebefordrade formuläret den 12 februari 2014, om frihetsberövandet som angavs i formuläret var till följd av arresteringsordern. Därefter skickade KV påminnelser till IPO dels den 27 februari 2014, dels den 10 mars 2014. KV:s meddelanden är visserligen inte registrerade i ärendehanteringssystemet men IPO ifrågasätter inte KV:s uppgift om att e-postmeddelandena har skickats.

Den 13 mars 2014 skickade IPO en förfrågan till Litauen om tidpunkten för AK frihets­­berövande. Samma dag nämnde IPO i ett e-post­meddelande till KV att frågan om frihetsberövandets varaktighet hade skickats i väg till Litauen. Den 14 mars 2014 frågade KV i ett e-post­meddelande om IPO hade hört något från Litauen. Samma dag svarade IPO per e-post KV att Sirenekontoret i Litauen, som hade kontaktats per telefon, hade bekräftat mottagandet och vidarebefordrat frågan till åklagarmyndigheten. Svaret från IPO innehöll även åklagar­myndighetens telefonnummer och referensnummer. KV bekräftade mott­agandet av telefonnumret samma dag och frågade om Litauen hade klart för sig att det var bråttom. IPO svarade omgående att frågan hade angetts som brådskande och att man fick förutsätta att inte bara polisen, utan även åklagarmyndigheten hade insett brådskan. Kort efter det skrev KV i ett e-postmeddelande att man hade använt telefon­numret som visade sig gå till polisen i stället för åklagar­myndigheten och att polisen hade sagt att man skulle försöka nå åklagar­myndigheten eller återkomma nästföljande måndag. IPO svarade att man hade uppfattat det som att numret skulle gå till åklagarmyndigheten och att IPO skulle vidarebefordra eventuell information i ärendet. Den 18 mars 2014 inkom till IPO ett e-postmeddelande från KV med en förfrågan om tidpunkten för AK frihetsber­övande. IPO kontaktade Litauen per telefon och fick såväl muntligt som skriftligt besked om att tidpunkten för AK:s gripande var den 6 januari 2014. Samma dag, den 18 mars 2014, vidare­befordrade IPO per e-post detta besked till KV.

Förbättrade rutiner

IE kon­staterar att den enda handling i ärendet som innehöll uppgift om frihets­berövandets varaktighet var brevet från åklagarmyndigheten i Litauen daterat den 29 januari 2014 och som registrerats i DAR den 3 februari 2014. IE konstaterar vidare att om brevet antingen hade vidare­befordrats till KV när det kom in till IPO eller hade skickats som svar på KV:s e-postmeddelande den 12 februari 2014 med förfrågan om frihets­berövandets varaktighet, skulle KV ha fått den information som behövdes för strafftids­beräkningen. Vidare kan IE konstatera att ärendet innehåller andra handlingar som inte har vidarebefordrats till KV respektive Sirene­kontoret i Litauen.

Sedan den 26 november 2014, när IPO och KV hade ett av sina samråds­möten, tillämpar IPO enligt KV:s önskemål en ny rutin som innebär att IPO alltid skickar en uttrycklig förfrågan till det land där någon har gripits för att få information om exakt när personen blivit frihetsberövad med anledning av den svenska arresteringsordern. Ett sådant fråge­meddelande skickas senast när IPO har fått uppgift om att beslut om överlämnande har fattats i det landet.

Sedan en intern omorganisation genomförts 2014 handläggs ärenden om transport av personer som överlämnas till Sverige enbart av dem som ingår i en grupp som kallas Fortsatt handläggning. Antalet handläggare i gruppen har utökats. Gruppen har en gem­ensam beredningsinkorg. Alla handläggare kan ta vid där någon av de övriga handläggarna har utfört den senaste åtgärden i ett ärende.

Inom ramen för ständiga förbättringar arbetar IE därutöver kontinuerligt för att upprätthålla rutinen att alla åtgärder ska dokumenteras och kunna utläsas av uppgifterna i DAR och att alla meddelanden ska sparas i DAR och rubrik­­sättas på ett ändamålsenligt sätt. När det gäller kontaktinformation brukar IPO betona vikten av att skicka meddelanden till IPO:s gemensamma funktionsbrevlåda som har dygnet runt-bevakning årets alla dagar.

Författningsbestämmelser

Av artikel 26.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och över­lämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF) (rambeslutet) framgår att den utfärdande medlemsstaten ska avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövandet som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.

Av artikel 26.2 i rambeslutet framgår att den verkställande rättsliga mynd­igheten, eller den centralmyndighet som utsetts enligt artikel 7, vid överlämnandet ska översända alla uppgifter om hur länge den eftersökte varit frihetsberövad på grundval av den europeiska arresteringsordern till den utfärdande rättsliga myndigheten.

I 9-13 §§ förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder finns bestämmelser om vad som åligger den ut­färdande myndigheten från det att den eftersökte anträffats fram till tran­sport. Det finns inte någon bestämmelse som reglerar hur den infor­mation om frihetsberövande till följd av arresteringsordern som ska lämnas av den verkställande rättsliga myndigheten ska hanteras.

Av 20 § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (StidL) framgår att för den som ska avtjäna fängelse på viss tid ska Krim­inal­vården så snart det kan göras fastställa dagen för strafftidens slut.

Av allmänna råd till 20 § första stycket StidL i Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2011:3) om doms befordran till verkställighet samt strafftidsberäkning (FARK DomB) fram­går att ett strafftidsbeslut ska ut­färdas så snart det kan göras vilket innebär dels att eventuella komplett­eringar av beslutsunderlaget ska inhämtas omedelbart, dels att beslutet ska utfärdas omedelbart när underlaget är fullständigt. Beslutet bör endast undan­tagsvis utfärdas senare än på andra vardagen efter verkställighetens början.

Justitiekanslerns bedömning

Justitiekanslern har, mot bakgrund av i ärendet tillgänglig utredning, funnit utrett att AK varit oriktigt frihetsberövad i tre dagar.

Av utredningen framgår att dröjsmålet berodde på att Kriminal­vården först den 18 mars 2014 från Polismyndigheten fick del av den information om frihets­berövandets varaktighet i Litauen – till följd av arresterings­ordern – som krävdes för att kunna göra en strafftidsberäkning och därmed upprätta ett strafftidsbeslut. Polismyndigheten hade emellertid tillgång till denna information redan den 3 februari 2014.

För att upprätthålla den enskildes rättssäkerhet krävs det att användningen av tvångsåtgärder sker på ett korrekt sätt. De myndigheter som hanterar frågor som rör frihetsberövanden måste därför ha väl fungerande rutiner för bevakning och in­formationshantering. Höga krav på noggrannhet måste också ställas på alla de anställda som handlägger denna typ av frågor.

Polismyndigheten har trots upprepade påminnelser inte hanterat Kriminal­vårdens för­frågan angående AK frihetsberövande i Litauen till följd av arresteringsordern tillräckligt skyndsamt. Det framstår också som anmärkningsvärt att polismyndigheten, mot bakgrund av att man rimligen måste ha förstått att uppgiften var felaktig, som svar på Kriminalvårdens begäran utan någon kommentar eller ytterligare kontroll vidarebefordrade det formulär som översänts från Litauen och som endast innehöll uppgift om ett tillfälligt frihetsberövande som varat i 48 timmar.

Utredningen får anses visa att IPO vid den aktuella tidpunkten saknade tillräckliga rutiner för att bevaka, dokumentera och hantera inkomna hand­lingar, exempelvis e-postmeddelanden, samt för att säkerställa att rätt in­formation inhämtades, dokument­erades och vidarebefordrades i tid och på ett rätts­säkert sätt. Det kan konstateras att det orikt­iga frihetsberövandet hade kunnat undvikas om in­formationen om frihetsberövandets längd hade vidarebefordrats till Kriminalvården i direkt anslutning till att den kom in till Polismyndigheten.

Handläggaren vid Kriminalvården har visserligen gjort upprepade försök att få del av den önskade informationen, men borde med hänsyn till ären­dets natur, som Kriminalvården själv har konstaterat i sitt yttrande, ha på­mint Polismyndigheten med tätare intervaller och diskuterat frågan med sin chef i ett tidigare skede, för att på så sätt påskynda förfarandet och säker­ställa en rättssäker och korrekt hantering.

Av Kriminalvårdens och Polismyndighetens noggranna yttranden hit fram­går att myndig­­heterna med anledning av det inträffade och för att förhindra att liknande misstag ska ske igen har vidtagit olika åtgärder bl.a. för att för­bättra sina rutiner kring hanteringen av aktuella frågor samt för att säker­ställa dokumentationen i denna typ av ärenden. Just­itie­kanslern ser positivt på att myndigheterna tagit det inträffade på stort allvar. Genom att noga analysera det inträffade och genomföra förändringar av sina rutiner bör de ha minimerat risken för ett upprepande. Kriminal­vården och Polismyndig­heten kan dock inte undgå kritik för sin bristfälliga hantering av det aktuella ärendet. Med dessa uttalanden avslutas ärendet här.