Ersättning enligt frihetsberövandelagen har jämkats till noll på grund av eget beteende m.m.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AA:s begäran om ersättning.

Anspråk m.m.

AA har varit berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 13 november 2014 – 18 februari 2015 på grund av misstanke om brott.Frikännande dom har meddelats.

AA har begärt ersättning för lidande enligt Justitiekanslerns praxis Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 3 255 kr.

Åklagarmyndigheten har yttrat sig. I yttrandet anges att ersättningen bör begränsas med hänsyn till sökandens eget beteende.

Justitiekanslern har tagit del av Attunda tingsrätts dom den 11 mars 2015 i mål nr B 8211-12.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen eller häktad p.g.a. misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. om frikännande dom har meddelats.

AA har frikänts från ansvar för de gärningar som låg till grund för beslutet om frihetsberövande. Han är därmed i princip berättigad till ersättning. Omständigheterna i ärendet är emellertid sådana att det bör övervägas om det finns skäl att jämka ersättningen.

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning ska kunna vägras i situationer där den frihetsberövade till följd av sitt eget handlande har stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom varit klart motiverat eller om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. I propositionen exemplifieras detta bl.a. med situationen att ett skyltfönster krossats av någon i ett större stökigt gäng varefter polisen griper flera misstänkta på platsen. Även den som till sist inte kan bindas vid något brott bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar (se prop. 1997/98:105 s. 26 och 55 f.). De omständigheter som läggs till grund för att jämka ersättning med hänvisning till ”eget beteende” måste, enligt vad Högsta domstolen uttalat, avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen, dvs. brottspåståendet (se NJA 2013 s. l003).

Det ankommer på staten att visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda. Jämkning bör endast ske i klara fall av oskälighet, och med hänsyn till att det rör sig om ett undantag från en grundläggande rättsstatsprincip är det påkallat med en restriktiv tillämpning av bestämmelsen (se prop. 1997/98:105 s. 25 f. och s. 55 f.).

I det nu aktuella fallet frihetsberövades AA p.g.a. misstanke om att han tillsammans och i samförstånd med några av sina familjemedlemmar utövat våld mot medlemmar av familjen B. Medlemmarna av familjen B misstänktes å sin sida för att tillsammans och i samförstånd ha utövat våld mot medlemmar av familjen A, däribland AA. I målet åtalades sammanlagt åtta personer för grov misshandel resp. medhjälp till grov misshandel.

Av tingsrättens dom framgår att bakgrunden till de händelser som omfattades av åtalet var att det sedan flera år tillbaka pågick en djup konflikt mellan de två familjerna. Konflikten var så djup att ett tidigare medlingsmöte mellan familjerna hade resulterat i att sönerna i familjerna inte skulle ha någon kontakt med varandra. En kedja av händelser mynnade emellertid ut i ett större slagsmål på en parkering utanför familjen A:s bostad där såväl AA och två av hans söner som fadern och två av sönerna i familjen B tillfogades bl.a. stick- och skärskador. Den utlösande faktorn var att AA tidigare samma dag fått kännedom om ett fotografi där hans son (som han förskjutit) förekom tillsammans med en son i den rivaliserande familjen. Under dagen eskalerade konflikten och senare på kvällen träffades familjerna på parkeringen tillsammans med några ytterligare personer.

När det gäller de händelser som inträffade på parkeringsplatsen uttalade tingsrätten bl.a. följande (domen s. 23 och s. 27-28).

[…] Däremot är det styrkt att personer på båda sidor har varit beväpnade och därmed haft en beredskap för att det skulle uppstå en konfrontation. Vilka dessa personer har varit och vad övriga inblandade personer har känt till om detta är dock inte klarlagt.  

[…]  

Sammantaget finns det betydande oklarheter beträffande hur bråket har inletts och vem av de tilltalade som har gjort vad. Det är uppenbart att personer på båda sidor har haft tillgång till vapen eller tillhyggen. Det är också uppenbart att personer på båda sidor har utövat våld mot personer på den andra sidan. Det är dock inte på ett tillförlitligt sätt utrett vem eller vilka som har varit beväpnade och vem eller vilka som har utövat våld. […] Tingsrättens slutsats är således att åklagaren visserligen har bevisat att brott har begåtts men inte vem eller vilka som är gärningsmän. 

Enligt Justitiekanslerns uppfattning har AA, genom att väl medveten om allvaret i konflikten mellan de två familjerna bege sig till och stanna kvar på platsen för slagsmålet, tagit en sådan aktiv del i det händelseförlopp som ledde fram till den våldsanvändning som bevisligen har ägt rum att hans eget beteende får anses ha föranlett att misstankar kom att riktas mot honom. Han har därigenom själv föranlett att han blev frihetsberövad. Det finns således skäl att jämka AA:s ersättning med hänvisning till hans eget beteende. Omständigheterna är i vart fall sådana att det framstår som oskäligt att utge någon ersättning. AA:s begäran om ersättning ska därför avslås.

Vid denna utgång saknas förutsättningar att utge ersättning till AA för hans ombudskostnader i ärendet.