Remissvar över betänkandet Rättvisans pris (SOU 2014:86)

Inledning

Genomgången av de förslag som läggs fram i betänkandet och de överväganden som görs där har skett med de utgångspunkter som Justitiekanslern främst har att beakta. Det innebär att särskild vikt lagts vid att försöka bedöma förslagen utifrån rättssäkerhets- och rättstrygghetsaspekter, men att Justitiekanslern inte i detalj har granskat den lagtekniska utformningen av förslagen.

De olika förslag som utredningen lägger fram samt den analys och de överväganden som ligger till grund för dessa framstår i huvudsak som väl genomarbetade. Det samlade intrycket av förslagen är dock att de i flera fall i alltför hög utsträckning fokuserar på möjliga – och önskvärda – besparingar, utan att i tillräcklig utsträckning ta hänsyn till de konsekvenser förslagen kan komma att få för den enskilde. Vid den fortsatta beredningen av betänkandet är det angeläget att det noga övervägs om de konsekvenser som vissa av förslagen kan komma att få från ett rättssäkerhets- och rättviseperspektiv är motiverade för de besparingar som förslagen kan komma att medföra. I det arbetet måste även ingå en analys av förslagen i ljuset av de ev. lagändringar som kommer till stånd som en följd av de andra utredningar som genomförts på senare tid (se i betänkandet på s. 57 ff). I några fall ifrågasätter Justitiekanslern om det är rimligt att förvänta sig de kostnadsmässiga effekter av förslagen som utredningen har bedömt.

Närmare om utredningens olika förslag

Som anförts inledningsvis framstår utredningens slutsatser i huvudsak som väl underbyggda. I det följande kommer Justitiekanslern dock att lämna vissa synpunkter beträffande några av de förslag som läggs fram i betänkandet. I de delar där förslagen lämnas okommenterade har Justitiekanslern inte några principiella invändningar mot utredningens överväganden och slutsatser.

Kapitel 6 - Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Utredningen föreslår (avsnitt 6.6.2) att ett målsägandebiträdes förordnande ska upphöra efter att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut. Även om de skäl som anförs till stöd för förslaget i flera avseenden framstår som relevanta finns det även goda argument emot en sådan ordning. Förslaget riskerar att försämra brottsoffrets ställning i processen i hovrätten, vilket rimmar illa med den allmänna utvecklingen att förbättra stödet till brottsoffer och deras möjligheter att ta till vara sin rätt i brottmålsprocessen.

Det bör även framhållas att förslaget i praktiken förutsätter ytterligare arbete av åklagaren redan i tingsrätten och av åklagaren eller domstolen i hovrätten. De förhör som genomfördes i tingsrätten finns bevarade och kan spelas upp i hovrätten. Detsamma gäller dock inte målsägandebiträdets arbete i form av ev. utvecklande av talan och plädering. Det torde därmed ankomma på åklagaren att i nödvändig omfattning dokumentera vad målsägandebiträdet för fram för att när dennes förordnande har upphört kunna föra målsägandens talan i hovrätten om ett nytt förordnande inte ges. I målsägandebiträdets uppdrag ingår även att ge visst kurativt stöd till målsäganden. Det får förutsättas att en förestående förhandling i hovrätt innebär en ökad anspänning även för en målsägande som inte behöver inställa sig där. Den förestående förhandlingen torde väcka frågor om exempelvis vad som kommer att hända, om tingsrättens dom kommer att stå sig och – om den inte gör det – varför den ändrades. Om målsägandebiträdets förordnande har upphört torde det ankomma på åklagaren eller domstolen att bistå med nödvändiga upplysningar om förfarandet liksom med information om vart målsäganden kan vända sig för hjälp och stöd i övrigt.

Sammanfattningsvis delar Justitiekanslern utredningens uppfattning att det inför ett förordnande är viktigt att noga överväga om en målsägande verkligen har behov av ett målsägandebiträde. I de fall där tingsrätten har gjort bedömningen att så är fallet bör dock som utgångspunkt förordnandet kvarstå till dess att rättsprocessen är avslutad.

Om förslaget genomförs förefaller övervägandena om när ett målsägandebiträde ska förordnas i den övre instansen rimliga (s. 190).

Kapitel 7 – Rättshjälp

Justitiekanslern delar utredningens uppfattning att det nu är dags att höja inkomstgränsen för rättshjälp. Det kan dock ifrågasättas om det är rimligt att inkomsttaket höjs på bekostnad av att de sämst bemedlade får en urholkad rätt till rättshjälp.

Utredningens förslag till nya rättshjälpsavgifter innebär i praktiken att de sämst bemedlade, de med ett ekonomiskt underlag under 50 000 kr eller i intervallet 70 000 – 100 000 kr om året, i fortsättningen kommer att få betala en större del av sina rättshjälpskostnader själva eftersom procentsatsen i dessa inkomstlägen höjs. För sökande med ett ekonomiskt underlag i intervallet 150 000 – 160 000 kr sänks dock rättshjälpsavgiften enligt utredningens förslag från 30 till 20 procent och för dem med inkomster i intervallet 200 000 – 260 000 kr sänks den minsta avgiften från 5 000 kr till 3 000 kr.

Skillnaden mellan två och fem procent respektive fem och tio procent i rättshjälpsavgift för de utpekade grupperna kan framstå som liten. I sammanhanget kan dock inte nog understrykas att det är fråga om en grupp människor med ett mycket begränsat ekonomiskt överskott. Den genomsnittliga kostnaden för ett rättshjälpsbiträde har också stigit över åren, inte minst genom de årliga uppjusteringarna av timkostnadsnormen. I praktiken innebär det att de kostnader som en rättssökande har att täcka kan komma att uppgå till för den enskilde kännbara belopp. Det finns en risk att utredningens förslag i denna del medför att grupper som har rätt till rättshjälp och är i behov av juridiskt biträde ändå tvingas avstå alternativt skuldsätter sig för lång tid framåt. En sådan ordning kan inte vara önskvärd.

Det bör även påpekas att i de delar utredningens förslag innebär att det skapas två nya steg i rättshjälpsavgiftstrappan innebär förslaget att de uppemot 80 procent av befolkningen som har inkomster under inkomstgränsen erbjuds en rättshjälp som är väsentligt dyrare för den enskilde än den rättshjälp som motsvarande andel av befolkningen kunde få år 1999. Även i dessa inkomstgrupper kan det förväntas att rättshjälpsavgiften tvingar många att avstå från juridiskt biträde, alternativt att begagnandet av rättshjälp leder till att den enskilde skuldsätter sig.

Justitiekanslern delar utredningens uppfattning att det är viktigt, inte minst ur kostnadssynpunkt, att i varje enskilt fall överväga om det föreslagna biträdet har de kvalifikationer som krävs för uppdraget (s. 238). Det är dock även i högsta grad en rättsäkerhetsfråga att ett biträde som ska företräda en enskild har tillräckliga kvalifikationer för uppdraget. Det vore därför önskvärt om Rättshjälpsmyndigheten och Domstolsverket/domstolarna tillsammans utarbetade rutiner och riktlinjer för hur ett föreslaget biträdes lämplig-het ska bedömas så att prövningen sker på ett likartat sätt oavsett var ansökan om rättshjälp ges in. I prövningen beträffande för myndigheten okända biträden bör alltid ingå att följa upp hur biträdet utfört tidigare uppdrag. Rättshjälpsmyndigheten bör enligt Justitiekanslern ges ett samordningsansvar för frågor om enskilda biträdens lämplighet.

Kapitel 8 – Återbetalningsskyldighet för dömda

Justitiekanslern avstyrker förslaget om en miniminivå för dömdas återbetalningsskyldighet (5 000 kr) samt förslaget om att återbetalningsskyldigheten inte ska kunna jämkas till ett lägre belopp än så. Justitiekanslern ifrågasätter utredningens bedömning att en skärpt återbetalningsskyldighet kan få vissa kriminalpolitiska effekter (s. 267). Förslaget slår i sin nuvarande utformning enbart mot de sämst bemedlade i samhället. Förslaget riskerar därtill om det genomförs att i praktiken i många fall bli den för den enskilde mest ingripande påföljden för ett brott.

Redan enligt nuvarande system ska den som har ett ekonomiskt underlag överstigande 200 000 kr betala tillbaka minst 5 000 kr av kostnaderna för försvar och målsägandebiträde till staten (notera dock utredningens förslag om att sänka lägsta avgiften i detta inkomstintervall till 3 000 kr, jfr ovan). Den möjlighet som idag finns att låta kostnaderna stanna på staten (eller jämka till ett lägre belopp än 5 000 kr) torde främst användas då den enskildes ekonomiska underlag understiger 200 000 kr, eller på grund av påföljden i målet förväntas komma att göra det under en längre tid framöver.

Justitiekanslern noterar att Kronofogdemyndigheten särskilt har framhållit risken för att fler inte kommer att klara av att fullgöra sin betalning om återbetalningsskyldigheten skärps (se s. 268). Mot denna bakgrund ter det sig vidare märkligt att utredningen i sin konsekvensbeskrivning utgår från dagens förhållanden – dvs. att ungefär 65 procent av återkraven betalas – i sina beräkningar av vilka intäkter förslaget kan komma att inbringa (s. 405 f.). Justitiekanslern ifrågasätter det rimliga i denna beräkning.

Höjningen av återbetalningsskyldigheten kan för en bättre bemedlad te sig högst marginell (jfr s. 269), men för flertalet av de som drabbas om förslaget genomförs torde det vara fråga om en högst kännbar förändring. För den som har låga inkomster och saknar sparade medel kan återbetalningsskyldigheten komma att slå hårt. Till denna kategori hör inte enbart gruppen återfallsförbrytare, som sett över tid kan komma att samla på sig betydande skulder, utan även ”vanligt folk” som för ett enstaka misstag kan komma att få sin ekonomi hårt prövad.

Med hänsyn till att förslaget om en miniminivå för återbetalningsskyldigheten slår mot de sämst bemedlade finns även en beaktansvärd risk att förslaget går ut över möjligheten för dömda att betala ett eventuellt skadestånd. Även om en målsägande ofta kan få ersättning från sitt försäkringsbolag eller Brottsoffermyndigheten (jfr s. 270) torde ett förslag som innebär att en målsägandes rätt i vissa fall får stå tillbaka i förhållande till statens framstå som allt annat än naturligt och rättvist i allmänhetens ögon.

Justitiekanslern har i sin verksamhet gjort motsvarande observation som utredningen, nämligen att domstolarna ofta bestämmer återbetalningsskyldigheten till rättshjälpstrappans minimibelopp för en person med den tilltalades ekonomiska underlag (s. 257 f.). Justitiekanslern tillstyrker utredningens förslag om ett uppdrag till Domstolsverket att utreda ett systemstöd för beräkning av återbetalningsskyldigheten. Detta bör kombineras med ett uppdrag om informationsinsatser för att betona vikten av att uppgiften att bestämma återbetalningsskyldigheten tas på allvar och hur systemet är tänkt att tillämpas. Det bör på så sätt vara möjligt att höja återbetalningsgraden redan inom ramen för befintligt system. Det framstår som en mer ändamålsenlig och rättvis väg att gå.

Det torde även finnas en del att vinna på en bättre kontroll av den tilltalades uppgifter som sina ekonomiska förhållanden. De kontroller som idag sker (se s. 251 f. ) ligger ofta en tid tillbaka när det är dags för huvudförhandling i domstol. I de fall där den tilltalade hävdar att dennes ekonomiska förhållanden har ändrats, jämfört med vad som anges i förundersökningsprotokollet eller personutredningen, saknas idag möjlighet för domstolen att kontrollera sanningshalten i dessa uppgifter.

 
Kapitel 9 – Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

Justitiekanslern delar utredningens bedömning att de nuvarande beloppsgränserna för när åklagare ska yttra sig och för när Justitiekanslern ska underrättas om ersättningsanspråk bör behållas (s. 341).

Som framgår av s. 342 i betänkandet är det Justitiekanslerns uppfattning att det nuvarande systemet för statlig kostnadskontroll när det gäller de rättsliga biträdenas ersättningsanspråk på det stora hela fungerar väl. Justitiekanslern mottog under år 2014 drygt 2 350 underrättelser med anledning av underrättelseskyldigheten till Justitiekanslern enligt Domstolsverkets föreskrifter om rättshjälp (DVFS 2012:15). Endast i 36 fall föranledde underrättelsen Justitiekanslern att överklaga beslutet. Av dessa avsåg 15 överklaganden ersättning till ett rättsligt biträde eller ett s.k. förhandsbesked till ett sådant. Antalet underrättelser varierar dock påtagligt från domstol till domstol. Vissa domstolar underrättar i betydligt högre utsträckning än vad som är avsett, i andra fall kan misstänkas att underrättelseskyldigheten inte i alla fall följs (antalet per tingsrätt varierade under år 2014 mellan 0 och 189).

Det finns enligt Justitiekanslern utrymme att – inom befintligt regelverk – med enkla medel förbättra kostnadskontrollen ytterligare. I betänkandet (s. 342) anges att såväl domstolar som andra aktörer som utredaren talat med har goda erfarenheter av när åklagare yttrar sig över ersättningsanspråk. Justitiekanslern delar uppfattningen att åklagarnas yttranden utgör ett gott stöd när det gäller att ta ställning till om en begärd ersättning är skälig. Det är dock Justitiekanslerns uppfattning att det främst är i de större brottmålen som åklagaren ges rimliga förutsättningar att fullgöra sin yttrandeskyldighet.

Justitiekanslern tar inför ett ev. överklagande av en kostnadsersättning regelmässigt kontakt med åklagaren för att höra om denne fick yttra sig vid förhandlingen och vad denne kan tillföra till Justitiekanslerns bedömningsunderlag. Det är alltför vanligt förekommande att åklagaren då uppger att denne inte tillfrågades alternativt att denne tillfrågades men inte gavs annat underlag för sitt yttrande än anspråkets storlek och det antal arbetstimmar det totalt avsåg. Justitiekanslern har även uppfattat att det hos åklagarna i många fall finns en osäkerhet inför vad yttrandet bör avse och vilken typ av information som kan vara värdefull för domstolen. Det vore värdefullt om Domstolsverket och Åklagarmyndigheten tillsammans kunde utarbeta tips och råd om hur åklagarens yttrandeskyldighet bör hanteras. Justitiekanslern bidrar gärna med sina erfarenheter av i vilka delar åklagaren även i mindre omfattande mål har uppgifter som förenklar när det gäller att ta ställning till det rimliga i ett ersättningsanspråk.