En person har beviljats ersättning med stöd av 5 § frihetsberövandelagen för att han anhållits utan att dessförinnan ha delgetts brottsmisstanke

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern tillerkänner SB ersättning för lidande med 5 000 kr.

2. Justitiekanslern tillerkänner SB ersättning med 7 975 kr för ombudskostnader.

3. Ersättningen enligt punkterna 1 och 2 ska betalas ut av Justitiekanslern.

Ärendet

Bakgrund

Den 30 juni 2013 påträffades en stor mängd blod i en trappuppgång i en fastighet i Trollhättan. Polisen misstänkte att en kvinna som var bosatt på adressen hade berövats livet. Samma dag, kl. 18.35, fattade ansvarig polis beslut om att SB, som var tidigare pojkvän till kvinnan och som enligt en uppgift i utredningen skulle ha varit synlig i närheten av kvinnans bostad, skulle hämtas till förhör. Förhöret inleddes kl. 20.36 och pågick till kl. 22.42. Efter förhöret placerades SB i polisarrest. Åklagare beslutade den 1 juli 2013 kl. 00.06 att anhålla SB. Ytterligare två förhör genomfördes därefter med SB (kl. 09.50-10.15 och 14.30-14.45) innan anhållningsbeslutet hävdes kl. 16.48.

Anspråket m.m.

SB har begärt skadestånd av staten med 70 000 kr. Av det begärda beloppet avser 50 000 kr kränkning/psykiskt lidande och resterande belopp sveda och värk. Han har även begärt ersättning för ombudskostnader.

Till stöd för sitt anspråk har SB angett i korthet bl.a. följande. Han delgavs aldrig misstanke om brott vid det första förhör som genomfördes med honom, trots att det av förhörets innehåll var uppenbart att han var misstänkt för någon form av inblandning. Han kunde därmed inte tillvarata sina rättigheter enligt rättegångsbalken i samband med förhöret. Vid de två senare förhören har han antecknats som misstänkt. Det framgår dock inte av förhören om och i så fall när han delgivits misstanke om brott. Förhören har genomförts utan försvarare närvarande, trots att SB vid tillfället var 18 år gammal, misstänkt för ett mycket allvarligt brott, ostraffad och i psykisk obalans. Under tiden i arrest bad han om att få sin av läkare förskrivna medicin, men avfärdades av personalen. Han har hängts ut på internet som mördare och har vid två tillfällen misshandlats till följd av anklagelserna.  

Polismyndigheten (dåvarande Rikspolisstyrelsen) har i ett yttrande avstyrkt anspråket.

Av den utredning som fogats till polisens yttrande över anspråket framgår bl.a. följande. En förundersökning om tjänstefel inleddes med anledning av omständigheterna kring förhören med och frihetsberövandet av SB. Två polismän delgavs misstanke om brott. Den 24 juni 2014 beslutade åklagaren att inte fullfölja förundersökningen. Sedan SB hade begärt överprövning beträffande den ena polismannen beslutade en åklagare vid Utvecklingscentrum i Malmö den 1 september 2014 att inte ändra beslutet. Motiveringen ändrades dock till att förundersökningen lades ned eftersom gärningen var att bedöma som tjänstefel, ringa brott. Detta eftersom det enligt åklagarens bedömning inte hade funnits utrymme att beteckna det genomförda förhöret som något annat än ett förhör med en skäligen misstänkt person som borde ha biträtts av en försvarare, allra helst som SB var 18 år och misstanken rörde ett av de allvarligaste brotten i brottsbalken. Av överprövningsbeslutet framgår vidare att ärendet i den del det rörde åklagarens beslut att anhålla SB trots att han inte hade delgivits brottsmisstanke överlämnades till Åklagarmyndighetens tillsynsavdelning för handläggning. Skälet var att Riksåklagaren i tillsynsbeslut tidigare uttalat att ett beslut om att anhålla någon som är närvarande alltid ska föregås av ett förhör där personen i fråga delgivits misstanke om brott.

Justitiekanslern har från Åklagarmyndigheten hämtat in ett beslut om att inte inleda ett särskilt tillsynsärende för att granska den aktuella åklagarens agerande samt vissa upplysningar om de bedömningar som låg till grund för detta beslut.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. I vissa fall kan skadestånd för ideell skada även utgå på den grunden att den skadelidandes fri- eller rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts.  

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Av 1 kap. 1 § skadeståndslagen framgår att skadeståndslagens bestämmelser tillämpas om inte annat är särskilt föreskrivet. I lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) finns särskilda bestämmelser om ersättning från staten vid frihetsberövanden. 

Enligt 5 § frihetsberövandelagen har den som varit berövad friheten utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Det behöver inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. Kravet i frihetsberövandelagen att det ska stå klart att åtgärden har vilat på felaktiga grunder innebär dock att rätten till ersättning enligt bestämmelsen ska bedömas restriktivt. Det krävs att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända redan vid beslutstillfället. Bestämmelsen är avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig. Som utgångspunkt är det den skadelidande som har bevisbördan för de omständigheter som gör att åtgärden ska anses oriktig (jfr. prop. 1997/98:105 s. 53). 

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skadeståndsgrundande fel etc. att detta har orsakat skada för den enskilde. Det ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning. 

Av 23 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) framgår att förhör under en förundersökning får hållas med envar som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen. Om förutsättningar att i vissa fall hämta någon till förhör stadgas i 23 kap. 7 § RB. Vid tillkomsten av rättegångsbalken gjordes inga egentliga skillnader mellan olika slags förhör. Under inflytande av avgöranden från Europadomstolen har dock i praxis vuxit fram två former för förhör under en förundersökning, dels förhör med misstänkt, dels förhör med ”annan”. Skillnaderna består främst i de upplysningar som ska ges den hörde.

Av 23 kap. 18 § första stycket RB följer att när en förundersökning har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte, då han eller hon hörs, underrättas om misstanken. Syftet med underrättelsen är enligt Processlagberedningen bl.a. att den misstänkte ska kunna begagna sin rätt att vid förundersökningen anlita försvarare och i övrigt tillvarata sina intressen. Rätten till en offentlig försvarare är en viktig del i den misstänktes grundläggande rättsskydd. Enligt 21 kap. 3 a § första stycket RB gäller att en offentlig försvarare ska förordnas för den som är misstänkt för ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader. I motiven framhålls (se prop. 1983/84:23 s. 15) att ett sådant brott generellt sett är av så allvarlig art att en misstänkt nära nog undantagslöst behöver en försvarare. Skulle den misstänkte inte begära någon offentlig försvarare gäller andra stycket i bestämmelsen, vilket ofta innebär att en offentlig försvarare ska förordnas trots att en sådan inte begärts.

Den som är skäligen misstänkt för brott får enligt 24 kap. 6 § andra stycket RB anhållas om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Det vanligaste är att ett anhållande föregås av ett gripande. Det är också denna situation som lagstiftningen utgår ifrån. Om det finns ett tillräckligt underlag för beslut i anhållningsfrågan kan åklagaren dock besluta om ett anhållande utan föregående gripande av någon som är närvarande, ett s.k. ”direktanhållande”. Ett direktanhållande skiljer sig inte från andra anhållningsbeslut i något annat avseende än att den misstänkte inte är gripen. Det krävs samma underlag för ett direktanhållande som för ett anhållande av den som är gripen. Det innebär att anhållandet ska ha föregåtts av ett förhör som uppfyller kraven i 24 kap. 8 § RB. Den misstänkte ska alltså åtminstone ha delgetts brottsmisstanken och fått ange sin inställning till denna. (Se bl.a. Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 2012, s. 251 f. och Riksåklagarens beslut den 20 mars 2007 i ÅM 2006/5538).

Justitiekanslerns bedömning i detta fall

Justitiekanslern konstaterar att det av utredningen i ärendet framgår att SB vid det inledande förhöret var att betrakta som skäligen misstänkt för brott. Han borde därför vid förhöret ha delgivits brottsmisstanken och – med hänsyn till sin ålder och vad misstanken avsåg – vid förhöret ha biträtts av en försvarare. Det framstår vidare enligt Justitiekanslern som uppenbart att om åklagaren fått veta att SB förhörts upplysningsvis, dvs. utan att delges misstanke om brott, hade hon inte beslutat att anhålla SB, i vart fall inte just då.

När det gäller den omständigheten att SB anhölls utan att ha delgivits brottsmisstanken ska hans rätt till ersättning prövas enligt 5 § frihetsberövandelagen.

Enligt Justitiekanslerns uppfattning får omständigheterna anses vara sådana att det i efterhand står klart att beslutet att anhålla SB vilade på felaktiga grunder och därför bör anses oriktigt i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen. Att det efter en enkel åtgärd (ett nytt förhör vid vilket SB hade delgetts misstanke) hade kunnat finnas förutsättningar att en stund senare anhålla SB, utan att han däremellan hade lämnat polisstationen, saknar i sammanhanget betydelse. SB är således berättigad ersättning för det lidande som frihetsinskränkningen har medfört för honom.

En utgångspunkt när det gäller att bestämma lidandeersättningens storlek är att ett frihetsberövande som anhållen under 24-47 timmar, enligt de riktlinjer som Justitiekanslern har utvecklat, ersätts med 3 000 kr. För ett så pass kortvarigt frihetsberövande (ca 18 timmar) som det här har var fråga om får, med beaktande av SB:s ungdom och den allvarliga brottsmisstanken, en skälig ersättning enligt Justitiekanslerns uppfattning anses uppgå till 5 000 kr.  

När det gäller frågan om skadeståndsskyldighet i övrigt får statens ansvar i första hand prövas mot skadeståndslagens bestämmelser. Av utredningen i ärendet framgår att polisens agerande, dvs. det faktum att förhöret genomfördes utan att SB delgavs misstanke om brott och utan att han biträddes av försvarare, av åklagare har bedömts utgöra ett ringa tjänstefel. Det måste anses som ett allvarligt fel att förhören med SB genomfördes på det sätt som skedde. Ringa tjänstefel är dock inte straffbart och SB har därmed inte varit utsatt för något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada (kränkning) ska kunna utgå med stöd av skadeståndslagen.

Det inträffade har inte heller inneburit att SB:s rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts. Av de frågor som ställdes i förhören med SB framgick vad brottsmisstanken avsåg, vilket är i sig är tillräckligt för att informationskravet i artikel 5.2 i Europakonventionen ska anses uppfyllt. När det gäller det faktum att SB vid förhören inte biträddes av en försvarare har det i detta fallet inte skadat SB:s möjligheter att försvara sig effektivt mot anklagelsen (jfr. artikel 6.1 och 6.3 c i Europakonventionen). Det kan tilläggas att om Justitiekanslern skulle ha funnit att det i något av dessa två avseenden hade varit fråga om en överträdelse av Europakonventionen skulle något skadestånd inte ha utgått till SB. Omständigheterna är sådana att SB skulle ha ansetts fullt kompenserad genom ett erkännande av överträdelsen.

I den del SB har begärt ersättning för sveda och värk avser det – som det får uppfattas – att han mått mycket dåligt av att bli misstänkt för ett brott som han var oskyldig till och att han utsatts för trakasserier till följd av denna misstanke. Justitiekanslern har förståelse för att SB har upplevt det som traumatiskt att bli oskyldigt misstänkt för ett så allvarligt brott. Skadan i denna del skulle dock ha uppkommit även utan de konstaterade felen. Det faktum att SB initialt kom att misstänkas för inblandning kvinnans död utgör inte ett skadeståndsgrundande fel i sig. Det råder därmed i denna del inte något sådant orsakssamband mellan felet och skadan som krävs för skadeståndsansvar.

Sammanfattningsvis ska alltså SB tillerkännas ersättning med 5 000 kr för lidande. Hans skadeståndsanspråk i övrigt kan inte bifallas.  

Ombudskostnader

Med hänsyn till utgången i själva saken begränsas ersättningen för ombudskostnader till 7 975 kr, vilket motsvarar fem timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen för år 2014.