Ersättning enligt frihetsberövandelagen har jämkats till hälften på grund av eget beteende m.m.

Justitiekanslerns beslut

Ersättning ska utgå för lidande med 165 000 kronor samt ombudskostnader 
med 2 392 kronor. Ersättning ska betalas ut av Justitiekanslern.

Anspråk m.m.

AA har varit berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 30 oktober 2013 – 3 juli 2014 på grund av misstanke om brott. Frikännande dom har meddelats. Domen har vunnit laga kraft.

AA har begärt ersättning för lidande med 1 440 000 kr (motsvarande 6 000 kr per dag). Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 2 392 kr.

Åklagarmyndigheten har yttrat sig och väckt frågan om ersättningen bör jämkas enligt 6 § andra och tredje stycket lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen).

Justitiekanslern har tagit del av Hovrättens för Västra Sverige dom i mål nr B 2811-14 och Varbergs tingsrätts dom i mål nr B 2494-13.

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter

Enligt 2 § frihetsberövandelagen har den som varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bland annat om frikännande dom har meddelats.

Enligt 7 § frihetsberövandelagen kan ersättning utgå för bl.a. lidande. En grundläggande förutsättning för ersättning är att skadan har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller sådana skador som inte direkt följer av frihetsinskränkningen utan som har vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. Personskada ersätts inte enligt frihetsberövandelagen. En sådan skada anses föreligga när frihetsberövandet har skadat den omhändertagnes fysiska eller psykiska hälsa.

AA har frikänts från ansvar för de gärningar som låg till grund för beslutet om frihetsberövande. Han är därmed i princip berättigad till ersättning. Omständigheterna i ärendet är emellertid sådana att det bör övervägas om det finns skäl att jämka ersättningen.

Jämkning av ersättningen enligt 6 § frihetsberövandelagen?

 

Det saknas skäl att vägra eller sätta ner ersättningen med stöd av 6 § andra stycket frihetsberövandelagen.

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning vägras eller sättas ner om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsberövande eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning ska kunna vägras i situationer där den frihetsberövade till följd av sitt eget handlande har stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom varit klart motiverat eller om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. I propositionen exemplifieras detta bl.a. med situationen att ett skyltfönster krossats av någon i ett större stökigt gäng varefter polisen griper flera misstänkta på platsen. Även den som till sist inte kan bindas vid något brott bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar (se prop. 1997/98:105 s. 26 och 55 f.).

Uttrycket ”eget beteende” måste emellertid avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkingen, dvs. brottspåståendet (se NJA 2013 s. l003). Det ankommer på staten att visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda. Jämkning bör endast ske i klara fall av oskälighet, och med hänsyn till att det rör sig om ett undantag från en grundläggande rättsstatsprincip är det påkallat med en restriktiv tillämpning av bestämmelsen (se prop. 1997/98:105 s. 25 f. och s. 55 f.).

Vad som framkommit i hovrättens dom om AA:s handlande i anslutning till brottsplatsen innebär att han genom sitt eget beteende får anses ha gett anledning till att misstankar riktades mot honom, och att han därmed själv har bidragit till att han berövades friheten. Detta utgör skäl för att jämka den ersättning AA är berättigad till med anledning av att han blivit frikänd. Under alla förhållanden är omständigheterna sådana att det vore oskäligt att utge full ersättning. Den omständigheten att AA var frihetsberövad under en så pass lång tid som drygt åtta månader medför emellertid att ersättningen inte bör jämkas helt utan sättas ner till hälften av vad som annars skulle ha utgått.

Ersättning för lidande

AA har anfört att han är berättigad till en väsentligen förhöjd lidandeersättning. Till stöd för anspråket har han angett bl.a. följande. Han var under lång tid frihetsberövad för flera mycket allvarliga brott, och var under en period dömd till livstidsstraff endast 23 år gammal. Han var under tiden för frihetsberövandet helt avskuren från omvärlden pga. omfattande restriktioner. De gärningar som brottsmisstankarna avsåg fick stor massmedial uppmärksamhet, och AA blev uthängd med såväl namn som bild i olika medier. Det fanns och finns fortfarande en hotbild mot AA. Han mådde mycket dåligt under frihetsberövandet, och led av att vara avskuren från sin familj. Än i dag mår han mycket dåligt.

Att ett frihetsberövande omtalats i media är, enligt Justitiekanslerns praxis, inte en omständighet som ger anledning att utge en förhöjd ersättning. Många frihetsberövanden blir idag uppmärksammade i olika medier, vilket har beaktats vid bestämmandet av ersättningsnivån som sådan.

Att AA satt frihetsberövad med restriktioner är inte heller en omständighet som enligt Justitiekanslerns praxis ger anledning att utge en förhöjd ersättning. Också detta har vägts in vid bestämmande av den ersättningsnivå som normalt gäller.

AA har emellertid varit misstänkt för ett mycket allvarligt brott. Detta motiverar en dubbelt så hög ersättning som normalt skulle utgå.

Vad AA i övrigt anfört utgör inte skäl att ytterligare höja ersättningen.  

Ersättningen för lidande bestäms med beaktande av det som nu redovisats till 165 000 kr.

Ersättning för ombudskostnader

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.