Fråga om brott mot repressalieförbudet m.m. Med anledning av att en rådman ifrågasatt en åklagares uttalande i media

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern inleder inte förundersökning. Den anmälda skrivelsen föranleder inte heller någon åtgärd inom ramen för Justitiekanslerns tillsynsbefogenheter.

Ärendet

Åklagarmyndigheten, Tillsynsavdelningen, har mot bakgrund av Justitiekanslerns uttalanden i ett beslut den 4 november 1999 i dnr 254-99-30 överlämnat en skrivelse från en rådman till Justitiekanslern för ställningstagande till om rådmannens agerande kan anses stå i konflikt med bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen. Rådmannens skrivelse behandlar frågan om en åklagares uttalanden i en tidning står i överensstämmelse med de etiska riktlinjerna för anställda inom åklagarväsendet.

Justitiekanslerns bedömning

Justitiekanslern ska vaka över tryckfrihetens gränser. Denna funktion fullgörs i första hand genom Justitie­kanslerns uppgift som ensam åklagare på området. Justitiekanslern kan emellertid dessutom – inom ramen för sin tillsynsverksamhet – i vissa fall ta ställning till om ett visst agerande eller handlingssätt har varit lagligt eller lämpligt även om det inte finns anledning att vidta någon straffrättslig åtgärd.  

Av 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) framgår att det står var och en fritt att med­dela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst till bl.a. författare, redak­tioner och nyhetsbyråer för offentliggörande i tryckt skrift (meddelarfrihet). I den rättig­heten får inga andra begränsningar göras än de som följer av TF.

Myndigheter som sådana har inte meddelarfrihet. En åklagare kan visserligen inte allmänt sett anses företräda den myndighet i vilken han är anställd. Av reglerna i rättegångsbalken följer emellertid att fullgörandet av åklagaruppgifter inte lagts på åklagarmyndigheten som sådan utan på de enskilda åklagarna som personer. Uppgiftslämnandet i tjänsten av en åklagare anses därför inte omfattas av meddelarfrihet. Utrymmet för ett ”privat” agerande vid sidan om tjänsteutövandet måste generellt, vad ex. gäller en åklagare som handlägger ett visst ärende, anses som begränsat om uttalandena gäller ärendet i fråga. (Se Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna, 2 uppl. s. 140 f. med vidare hänvisningar.)

Den som i tjänsten lämnar uppgifter ansvarar för att detta sker på ett omdömesgillt och professionellt sätt. De uppgifter som lämnas ska vara korrekta, objektiva samt sakligt underbyggda (jfr 1 kap. 9 § regeringsformen).

Enligt 3 kap. 4 § andra stycket TF får en myndighet eller ett allmänt organ inte ingripa mot någon för att han eller hon i en tryckt skrift har bru­kat sin yttrandefrihet eller medverkat till ett sådant bruk (repressalieförbud). Uppsåtligt ingripande i strid med bestämmelsen är straffsanktionerat genom bestämmelsen i 3 kap. 5 § tredje stycket TF. De åtgärder som faller utanför den angivna bestämmelsen är straffria.  Om repressalieåtgärden är av annat slag kan den dock föranleda kritik från Riksdagens ombudsmän (JO) eller Justitiekanslern inom ramen för dessa tillsynsorgans s.k. erinringspraxis.

Justitiekanslerns ställningstagande

Utan att ta ställning till om den åklagare vars uttalanden föranledde rådmannens skrivelse i detta fall åtnjöt meddelarfrihet eller om han bör anses ha uttalat sig i tjänsten konstaterar Justitiekanslern att det är uppenbart att någon åtgärd av det slag som enligt 3 kap. 4 § andra stycket TF kan utgöra brott mot repressalieförbudet inte har förekommit. Någon förundersökning ska således inte inledas i ärendet.

Vad som förekommit föranleder inte heller någon åtgärd inom ramen för Justitiekanslerns tillsynsbefogenheter.