Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till att Kronofogdemyndigheten oriktigt har utbetalat utmätta medel efter att svaranden framställt en invändning om preskription

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner CE skadestånd av staten med 21 790 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 17 december 2013 till dess betalning sker.

Justitiekanslern uppdrar åt Kronofogdemyndigheten att betala ut ersättningen till CE.

Ärendet

Sedan ett bolag ansökt hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet gentemot CE framförde han den 9 september 2012 en skriftlig preskriptionsinvändning i ärendet. På grund av att skrivelsen förkom handlades dock invändningen inte av Kronofogdemyndigheten. Den 24 november 2012 framförde CE på nytt sin preskriptionsinvändning, varpå Kronofogdemyndigheten den 29 november 2012 beredde sökandebolagets ombud tillfälle att yttra sig över invändningen. Kronofogdemyndigheten utmätte den 4 december 2012 CE:s överskjutande skatt och betalade den 7 december 2012 ut de utmätta medlen, 21 790 kr, till sökandebolagets ombud. Bolaget återkallade därefter sin ansökan och någon ytterligare åtgärd avseende preskriptionsinvändningen vidtogs inte från Kronofogdemyndighetens sida, vilket CE skriftligen underrättades om den 28 december 2012.

Den 11 januari 2013 beslutade Kronofogdemyndigheten att uppgiften i utsöknings- och indrivingsdatabasen om CE:s skuld till bolaget skulle rättas genom blockering. Som skäl för beslutet angavs att sökanden hade återkallat målet efter den gjorda invändningen och att det på grund av detta hade gjorts sannolikt att fordran var att anse som preskriberad och att uppgifterna var missvisande. 

CE har i en skrivelse hit begärt ersättning av staten med 21 790 kr jämte ränta. Till grund för sitt anspråk har han, som det får förstås, gjort gällande att Kronofogdemyndigheten felaktigt har utmätt och betalat ut det utmätta beloppet till bolaget.

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Kronofogdemyndigheten i vilket myndigheten har anfört bl.a. följande.

Eftersom Kronofogdemyndigheten skickade ut CE:s preskriptionsinvändning till utmätningssökanden för yttrande får det antas att den exekutionstitel som låg till grund för ansökan om verkställighet var så gammal att invändningen kunde vara befogad. Enligt det ställningstagande som bifogats yttrandet [Processägarens ställningstagande 2008-01-31, nr 2/2008/IND – Prövning av invändning mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken; Justitiekanslerns anmärkning] borde utbetalningen därför inte ha skett. Det bör dock noteras att en preskriptionsinvändning inte innebär ett formellt utbetalningshinder. Oavsett om utbetalningen var att se som fel eller försummelse eller inte så kan det enligt myndighetens uppfattning inte på föreliggande underlag anses visat att CE lidit någon slutlig skada.   Med hänvisning till ovanstående föreslår myndigheten att Justitiekanslern avslår CE:s begäran om skadestånd.

CE har beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på Kronofogdemyndighetens yttrande.

Kronofogdemyndigheten har, efter att Justitiekanslern begärt vissa kompletterande upplysningar, anfört att CE borde kunna vända sig till sökanden och kräva betalning för det fall han anser att han av bolaget blivit oriktigt krävd på en skuld.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Kronofogdemyndighetens handläggning av och beslut i utmätningsärenden är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 21 § andra stycket utsökningsbalken får verkställighet inte äga rum om svaranden gör gällande att något förhållande som rör parternas mellanhavanden utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan läm­nas utan avseende.

Syftet med regleringen är främst att skydda svaranden mot rättsförluster på grund av obefogade ansökningar om verkställighet. Kronofogdemyndigheten har dock inte någon egentlig utredningsskyldighet vid en invändning mot verkställighet av nu aktuellt slag. I första hand ankommer det därför på svaranden att själv påtala och förebringa utredning om att hinder mot verkställighet föreligger. Gör gäldenären en invändning som inte kan anses vara obefogad avbryts verkställigheten normalt på så sätt att utmätta medel inte betalas ut till sökanden, i övrigt fortgår dock handläggningen av målet. Avser invändningen exempelvis att en gammal skuld är preskriberad – och skulden är så pass gammal att den utan preskriptionsavbrott väl kunnat vara preskriberad – bör sökanden beredas tillfälle att visa att preskriptionsavbrott har skett. Finner Kronofogdemyndigheten att det föreligger hinder enligt invändningen och verkställighet således inte får ske ska målet avslutas. Det nu beskrivna handläggningsförfarandet motsvarar innehållet i Kronofogdemyndighetens riktlinjer enligt sitt vid aktuell tid gällande ställningstagande för prövningen av invändningar mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken.

Enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) gäller som huvudregel att fordringar preskriberas tio år efter tillkomsten. I andra stycket samma paragraf anges att s.k. konsumentfordringar, såvida de inte grundar sig på löpande skuldebrev, preskriberas efter tre år. Preskriptionen kan enligt 5 § preskriptionslagen avbrytas på olika sätt. Verkan av ett sådant avbrott är att en ny preskriptionstid börjar löpa, se 6-7 §§ samma lag. Det bör också tilläggas att det faktum att en fordran är preskriberad inte innebär att den upphört att existera. Innebörden av preskription är att en borgenär förlorar rätten att kräva ut sin fordran, se 8 § preskriptionslagen. Fordran kan därefter inte längre krävas ut med domstols eller exekutiv myndighets medverkan.

Mot bakgrund av att Kronofogdemyndigheten beredde sökanden i utmätningsärendet tillfälle att yttra sig över CE:s preskriptionsinvändning får det anses utrett att myndigheten själv var uppfattningen att invändningen inte kunde lämnas utan avseende. Vid detta förhållande borde inte utbetalningen av de utmätta medlen ha skett utan att sökanden dessförinnan hade lagt fram utredning om att preskriptionsavbrott hade skett. Utbetalningen synes dessutom ha berott på ett förbiseende från myndighetens sida eftersom sökanden vid tidpunkten för utbetalningen inte hade svarat på föreläggandet. Genom utbetalningen har Kronofogdemyndigheten agerat i strid med sitt eget ställningstagande. Något skäl för att i detta fall frångå ställningstagandet har inte kommit fram. Sammantaget får därför åtgärden att betala ut de utmätta medlen anses innefatta fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Staten har därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot CE.  

Vid bedömningen av om CE har lidit någon ersättningsgill skada ska uppmärksammas att skadeståndsinstitutets huvudsakliga syfte är att försätta den skadelidande i samma situation som om det skadeståndsgrundande felet inte hade begåtts. Det innebär i ett fall som detta att man måste ställa sig frågan vad som skulle ha hänt om Kronofogdemyndigheten hade handlagt ärendet korrekt och prövat preskriptionsvändningen i sak.

En utgångspunkt för detta hypotetiska prov är att preskriptionsinvändningen, som nämnts, var av sådant slag att den inte kunde lämnas utan avseende. Av utredningen i ärendet här framgår också att den exekutionstitel som åberopades i ansökan om verkställighet mot CE utgjordes av ett lagsökningsutslag från år 1986. Fordringen kunde således ha varit preskriberad. Det finns inte heller i skaderegleringsärendet någon utredning som ger underlag för bedömningen om att någon preskrip­tionsavbrytande åtgärd hade vidtagits av sökanden. Det finns inte anledning att anta att ytterligare utredningsåtgärder inom ramen för statens frivilliga skadereglering skulle bringa klarhet i saken och det går inte heller att ålägga CE bevisbördan för det underförstådda påståendet att preskriptionsavbrott inte hade skett. Den ovisshet som föreligger innebär att det i skaderegleringsärendet får godtas att CE skulle ha haft framgång med sin preskriptionsvändning om utmätningsärendet hade handlagts korrekt. Ärendet skulle då ha avslutats utan att någon utbetalning av de utmätta medlen gjordes till sökanden.    

Vid skadebedömningen ska vidare beaktas att huvudregeln vid betalning av preskriberade fordringar är att dessa inte går åter. Det har inte kommit fram  något som talar för att CE skulle kunna få bifall till en talan mot sökandebolaget med krav om återgång av betalningen. Av utredningen i ärendet framgår dessutom att CE vänt sig till sökandebolagets ombud med en begäran om att det utmätta beloppet skulle återbetalas till honom, men att han fått avslag och istället hänvisats till Kronofogdemyndigheten. Mot denna bakgrund får det godtas att CE har lidit en slutlig skada genom utbetalningen och att han vidtagit adekvata åtgärder för att begränsa sin skada.  

Sammanfattningsvis är staten skyldig att genom skadestånd ersätta CE för den skada som utbetalningen av de utmätta medlen till utmätningssökanden har inneburit. CE ska tillerkännas ersättning motsvarande det utmätta beloppet, dvs. 21 790 kr.

Ränta på skadestånd av aktuellt slag ska enligt 4 § tredje stycket räntelagen ut­gå från den dag som infaller trettio dagar efter det att ett krav på ersättning har framställts. CE framställde sitt krav på ersättning av staten den 17 november 2013. Ränta ska därmed utgå från den 17 december 2013 till dess betal­ning sker.