Justitiekanslern uttalar kritik mot Kriminalvården, häktet Saltvik, med anledning av att en häktad försattes på fri fot trots att förutsättningar härför saknades

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern uttalar kritik mot Kriminalvården, Häktet Saltvik, med anledning av att en häktad har försatts på fri fot trots att förutsättningar härför saknats.

Ärendet

Bakgrund

Rådmannen LS, Sundsvalls tingsrätt, har i en skrivelse hit anfört i huvudsak följande.

OA dömdes den 5 februari 2014 för misshandel och olaga hot till fängelse i två månader. I domen finns intaget, förutom ett utvisningsbeslut, ett beslut om att han skulle vara kvar i häkte till dess domen i fråga om påföljd och utvisning vann laga kraft eller utvisningsbeslutet dessförinnan kunde verkställas. I skälen i sistnämnda del hänvisades till att flyktfara förelåg, dvs. att han undandrar sig verkställighet av utvisningsbeslutet. Vid tiden för domen hade han i och för sig avtjänat två tredjedelar av det utdömda fängelsestraffet. I domen är angivet att sista dag för överklagande är den 26 februari 2014.

OA har för sin del förklarat sig nöjd med domen. Såvitt tingsrätten förstår har OA av häktet vid Saltvik försatts på fri fot i anslutning till nöjdför­klaringen trots att domen således inte vunnit laga kraft i fråga om påföljd och utvisning.

Kriminalvårdens yttrande

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Kriminalvården.

Av yttrandet framgår att OA den 7 februari 2014 avgav nöjdförklaring beträffande såväl påföljden som utvisningen. Den tidpunkt vid vilken OA skulle ha frigivits villkorligt från det utdömda fängelsestraffet inföll, enligt häktets beräkning, den 5 februari och hade således redan passerats då nöjdförklaringen avgavs. Samma dag som OA nöjdförklarade sig meddelade gränspolisen att det inte skulle bli aktuellt med ett beslut om förvarstagande enligt utlänningslagen till följd av rådande svårigheter i förhållanden för utvisning till Somalia. Eftersom OA hade avgett nöjdförklaring beträffande såväl påföljden som utvisningen, tiden för villkorlig frigivning hade passerats och polisen inte avsåg att besluta förvarstagande, försattes OA på fri fot den 7 februari 2014.

Kriminalvårdens bedömning återges nedan i dess helhet.

Frågor om häktning, och då framförallt frågor om häktning såvitt avser utvisning, tillhör de svåraste man inom Kriminalvården har att hantera. Domstolarna formulerar sina häktningsbeslut på mycket olika sätt och avser ibland olika saker och häktena får inte sällan kontakta domstolarna för att klargöra vad som avses.

Kriminalvården vill framhålla att begreppet "laga kraft", enligt myndighetens uppfattning, inte är helt tydligt, då det används på olika sätt och med olika syften i olika sammanhang. En allmän utgångspunkt är att en dom endast kan vinna laga kraft en gång. Oaktat detta kan dock en dom vinna laga kraft i en viss del (exempelvis påföljdsdelen), i sin helhet, mot en av parterna (genom nöjdförklaring eller om bara motparten klagar på domen), eller mot alla parterna. Som framgår av 24 kap. 21 § RB kan en domstol aldrig förordna att en dömd person ska vara häktad efter det att domen vunnit laga kraft.

Vidare är det, enligt Kriminalvårdens mening, inte alltid helt klart vad lagstiftaren avsett att en nöjdförklaring ska innebära i förhållande till uttrycket laga kraft (jfr bl.a. skrivningarna i 24 kap. 21 § första stycket RB samt 2 och 3 §§ StidL). Av NJA 1983 sid. 817, där också begreppet "ansvarsfrågan" diskuteras, framgår emellertid att domen såvitt avser brottspåföljden vinner laga kraft mot den dömde genom nöjdförklaring avseende densamma. Enligt Kriminalvårdens uppfattning är det inte helt klart om avsikten varit att en nöjdförklaring avseende en utvisning ska ha samma funktion. Det är, enligt myndighetens mening, inte helt utrett huruvida en dom överhuvudtaget kan vinna laga kraft i utvisningsdelen på annat sätt än genom fullföljdstidens utgång (jfr skrivningen i 12 kap. 8 § UtL).

Betydelsen av häktning till laga kraft såvitt avser påföljd

Av 24 kap. 21 § första stycket RB framgår att om den misstänkte döms för brottet kan rätten pröva om den dömde ska stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft. Att domstolen förordnar att den dömde ska kvarbli i häkte till dess domen vinner laga kraft innebär, enligt Kriminalvårdens uppfattning, i praktiken att den dömde ska kvarbli i häktet till dess domen ipåföljdsdelen vinner laga kraft mot den dömde pga. att tiden för överklag­ande gått ut eller han dessförinnan avger nöjdförklaring avseende påföljden.

Betydelsen av häktning till laga kraft såvitt avser utvisning

Av 24 kap. 21 § andra stycket RB framgår att häktning även kan ske när det finns risk för att den misstänkte ska undandra sig utvisning. Förordnandet om häktning ska dock inte gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd som han dömts till i målet.

Nöjdförklaring i utvisningsdelen regleras bl.a. i 12 kap. 8 § UtL, där det framgår att en utvisning får verkställas innan domen vunnit laga kraft om den dömde nöjdförklarar sig avseende utvisningen och åklagaren medger att utvisningen får verkställas. En nöjdförklaring avseende en utvisning innebär därmed i första hand att den dömde inte längre kan förhindra utvisningen, eftersom beslutet då får verkställas om åklagaren medger att så sker.

Enligt Kriminalvårdens uppfattning finns det inte längre förutsättningar för häktning när både nöjdförklaring och åklagarens medgivande föreligger och ett förvarsbeslut måste då fattas om den dömde ska vara fortsatt frihets­berövad. I annat fall ska Kriminalvården försätta den dömde på fri fot (jfr bl.a. RH 2007:46).

Det nu aktuella ärendet

I det nu aktuella fallet förordnade tingsrätten att O.A. skulle kvarstanna i häkte till dess domen vann laga kraft i fråga om påföljd och utvisning eller till dess att utvisningsbeslutet dessförinnan kunde verkställas. Det kan, enligt Kriminalvården, ifrågasättas om tingsrätten överhuvudtaget skulle ha låtit O.A. kvarstanna i häkte i påföljdsdelen. Förordnandet borde i vart fall ha formulerats så att häktningen i den delen dock skulle bestå som längst till den tidpunkt O.A. skulle ha avtjänat det honom ådömda fängelsestraffet om bestämmelserna om villkorlig frigivning skulle ha tillämpats. Vidare är formuleringen "eller till dess att utvisningsbeslutet dessförinnan kundeverkställas" inte helt oproblematisk, då det finns risk för oklarheter angående vilken tidpunkt tingsrätten avser: När förutsättningarna i 12 kap. 8 § UtL är uppfyllda eller när utvisningen rent faktiskt kunnat verkställas?

Efter att O.A. avgett nöjdförklaring beträffande påföljden och utvisningen får domen anses ha vunnit laga kraft mot honom i vart fall i påföljdsdelen. Kriminalvårdens uppfattning är, som nämnts ovan, att det inte längre föreligger förutsättningar för häktning avseende utvisning om nöjdförklaring och åklagens medgivande finns. Ett förvarsbeslut måste då fattas om den dömde ska vara fortsatt frihetsberövad. Det framstår som att häktet i detta fall inte har inhämtat åklagarens samtycke till verkställighet av utvisnings­beslutet, vilket borde ha skett. Häktet har dock fått besked från polisen om att något förvarsbeslut inte skulle komma att fattas.

Åklagaren överklagade inte domen och den vann, den 26 februari 2014, laga kraft i sin helhet genom att tiden för överklagande gick ut. Oavsett hur man tolkar tingsrättens formulering skulle den dömde alltså ha frigetts vid detta datum om något förvarsbeslut inte fattats.

Som Kriminalvården förstår skrivelsen till JK är det inte det uteblivna medgivandet från åklagaren som gör att det framförs synpunkter på häktets agerande, utan det faktum att den dömde försatts på fri fot innan domen avseende påföljd och utvisning slutligt vann laga kraft genom fullföljds­tidens utgång, vilket alltså skulle vara tre veckor senare. Kriminalvården vill framhålla att det, mot bakgrund av den motivering polisen gav, inte finns något som tyder på att polisen då skulle ha fattat något beslut om förvars­tagande.

Avslutningsvis kan sägas att en fråga som Kriminalvården vore mycket tacksam för JK:s syn på är om det blir någon skillnad i betydelsen av vad en nöjdförklaring och ett medgivande från åklagaren betyder för det fall domstolen förordnat om häktning avseende utvisningen till dess domen vinner laga kraft, eller om den lagt till "eller till dess att utvisningen dessförinnan kan/får verkställas"? Kriminalvården har i båda fallen ansett att nöjdförklaring och medgivande från åklagaren innebär att det inte längre finns förutsättningar att hålla den dömde häktad och att ett förvarsbeslut måste då fattas om den dömde ska vara fortsatt frihetsberövad.

Justitiekanslerns bedömning

Häktet Saltviks handläggning av ärendet

Rådmannen LS har i sin skrivelse hit, såsom Justitiekanslern uppfattar den, ifrågasatt om Häktet Saltvik agerade korrekt när OA den 7 februari 2014 försattes på fri fot. Detta särskilt mot bakgrund av att det i tingsrättens dom den 5 februari 2014 förordnades att OA ”ska kvarstanna i häkte till dess domen vinner laga kraft i fråga om påföljd och utvisning eller till dess att utvisningsbeslutet dessförinnan kan verkställas”.

Av utredningen i ärendet framgår att OA den 7 februari 2014 avgav nöjdförklaring beträffande såväl den utdömda påföljden som utvisningen. Vid denna tidpunkt hade OA genom frihetsberövandet avtjänat det fängelsestraff på två månader som han dömdes till, med beaktande av bestämmelserna om villkorlig frigivning. Det har således inte funnits skäl att hålla OA fortsatt häktad med hänvisning till att domen skulle vinna laga kraft i påföljdsdelen.

När det gäller Häktet Saltviks agerande med anledning av tingsrättens förordnande om häktning i utvisningsdelen gör Justitiekanslern följande överväganden. 

Av 12 kap. 8 § utlänningslagen framgår att ett beslut om utvisning kan verkställas, utan att tiden för överklagande har gått ut, under förutsättning att den dömde nöjdförklarar sig samt att åklagaren medger att beslutet får verkställas. I det aktuella fallet hade OA nöjdförklarat sig men något medgivande från åklagaren hade inte inhämtats. Förutsättningarna för förtida verkställighet av utvisningen enligt 12 kap. 8 § utlänningslagen var således inte uppfyllda. OA var därför till följd av tingsrättens beslut alltjämt häktad i målet när Häktet Saltvik försatte honom på fri fot (jfr RH 1992:11).

Häktet Saltvik kan inte undgå kritik för sin bristande handläggning i nu nämnt avseende.

Övrigt

Kriminalvården har i sitt yttrande hit anfört att myndighetens bedömning är att det inte längre finns förutsättningar att hålla den dömde häktad i utvisningsdelen om den dömde har avgett en nöjdförklaring och åklagaren har lämnat medgivande enligt 12 kap. 8 § utlänningslagen. Kriminalvården har vidare anfört att denna bedömning gäller oavsett om domstolen förordnat om häktning ”till dess domen vinner laga kraft i fråga om utvisning” eller om domstolen, som nu är aktuellt, gjort tillägget ”eller till dess att utvisningsbeslutet dessförinnan kan verkställas”.

Enligt Justitiekanslerns uppfattning bör det sista ledet i tingsrättens häktningsförordnande i det nu aktuella fallet – dvs. att OA skulle kvarstanna i häkte ”till dess att utvisningsbeslutet dessförinnan kan verkställas” – endast ses som en påminnelse om möjligheten till förtida verkställighet av utvisningsbeslutet med stöd av 12 kap. 8 § utlännings­lagen.

Av 24 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken framgår att en domstol i samband med dom kan förordna att den som är häktad ska stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft om det finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning. I samband med bestämmelsens tillkomst uttalade departementschefen att det enligt då gällande rätt var oklart om en utländsk medborgare som förvisats (numera utvisats) kunde tas i förvar i avvaktan på att domen i den delen vann laga kraft. Vidare uttalades att oklarheten skulle kunna undanröjas antingen genom att ändra bestämmelserna om förvar i utlänningslagen eller genom att en möjlighet till häktning infördes i rättegångsbalken. Enligt departementschefen talade främst praktiska skäl för att en möjlighet till häktning skulle införas i rättegångsbalken. Det framgår också av förarbetena att det ankommer på verkställighetsmyndigheten (i detta fall Polismyndigheten) att pröva behovet av förvar enligt utlänningslagen när beslutet om utvisning har vunnit laga kraft. (Se prop. 1979/80:96 s. 81 och s. 111.)

Möjligheten att besluta om häktning i syfte att säkerställa att den som ska utvisas på grund av brott inte undandrar sig verkställighet av utvisningen har alltså främst betydelse i de fall då den misstänkte inte annars skulle ha varit frihetsberövad i målet – t.ex. såsom häktad för att säkra verkställighet av påföljd eller, sedan påföljden vunnit laga kraft mot den tilltalade, till följd av verkställighet av det utdömda straffet.

Genom att avge nöjdförklaring avseende utvisningsbeslutet kan den misstänkte inte längre för egen del hindra att beslutet verkställs. Härutöver krävs dock för verkställighet att åklagaren lämnar sitt medgivande. Detta förhållande förklaras av att åklagaren kan ha ett intresse av att i högre instans utverka en strängare påföljd.

När väl nöjdförklaring avgetts och åklagaren medgett verkställighet har Polismyndigheten möjlighet att ta utlänningen i förvar i syfte att genomföra verkställigheten av utvisningsbeslutet, bl.a. under förutsättning att det annars finns risk för att utlänningen avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten, se 10 kap. 1 § och 13 § första stycket 2 utlännings­lagen. Polismyndighetens möjligheter att säkra verkställigheten av utvisningen är då desamma som om beslutet om utvisning hade vunnit laga kraft genom att fullföljdstiden gått ut.

Enligt Justitiekanslerns uppfattning kan det, mot bakgrund av det nu anförda, inte finnas skäl att hålla en misstänkt häktad i utvisnings­delen om denne avgett nöjdförklaring samt åklagaren medgett att verkställighet av utvisningen får ske.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet hos Justitiekanslern.