Fråga om skadestånd med hänvisning till att en kammarrätts handläggning av ett mål angående rätten till livränta har innefattat överträdelser av artikel 6.1 i Europakonventionen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår KR:s anspråk.

Ärendet

Bakgrund

KR arbetade under perioden 1974-1984 som mejeriarbetare på Arla. Därefter arbetade han fram till 1991 som livsmedelstekniker på GB Glace.

KR var omväxlande helt och till hälften sjukskriven från den 16 oktober 1996 – den 31 oktober 2002 till följd av värk i ländryggen. I april 1999 beviljades han halv förtidspension på grund av smärtor i höger underarm. Från och med november 2002 har han erhållit hel sjukpenning.

Den 9 januari 2003 anmälde KR sina besvär i rygg, ben, arm och hand som arbetsskada. Han angav i anmälan att skadan först visade sig i oktober 1975. Han begärde livränta den 29 december 2004 för besvär i form av rygg och benvärk med nedsatt rörelse- och belastningsförmåga, smärta och domningar i hand respektive arm med nedsatt kraft och finmotorik samt sömnrubbningar.

Försäkringskassan beslutade den 17 maj 2005 att KR inte var berättigad till livränta eftersom hans besvär med rygg- och benvärk samt domningar i hand och arm inte kunde godkännas som arbetsskada. Inför beslutet hade KR hörts muntligen vid Socialförsäkrings­nämndens sammanträde.

KR överklagade Försäkringskassans beslut till Länsrätten i Stockholms län (numera förvaltningsrätten) och begärde muntlig förhandling. Länsrätten höll muntlig förhandling och avslog därefter överklagandet den 19 april 2007. Av domskälen framgår följande.

För att KR:s besvär skall kunna godkännas som arbetsskada skall den skadliga inverkan i hans arbete ha varit av sådan omfattning, intensitet och varaktighet att det föreligger hög grad av sannolikhet för att besvären orsakats av arbetet.

Av utredningen framgår bl.a. att KR arbetat 18 år som livsmedelsarbetare och att han från och med november 2002 tillerkänts hel sjukersättning under diagnosen lumbago ischias, myosit. Som KR anfört är det i och för sig vetenskapligt känt att livsmedelsarbetare statistiskt sett har en hög skaderisk. Vid bedömningen av om en arbetsskada föreligger måste dock omständigheterna i det enskilda fallet beaktas. Länsrätten beaktar i förevarande fall att KR fick besvär med ryggen i unga år och redan efter knappt två år i sitt arbete som livsmedelsarbetare. Röntgen har visat att KR har degenerativa förändringar i ryggen. Mot denna bakgrund ger enligt länsrättens mening den medicinska utredningen och övriga utredningen i målet inte tillräckligt stöd för slutsatsen att KR i sitt arbete varit utsatt för någon faktor som med hög grad av sannolikhet kunnat orsaka de anmälda besvären. KR har således inte rätt till livränta. Överklagandet skall därför avslås.

KR överklagade domen till Kammarrätten i Stockholm (kammarrätten). I kammarrätten åberopade han ny bevisning, bl.a. ett intyg av företagsläkaren OS och en utredning från Centrum för folkhälsa, Arbets- och miljömedicin, utfärdad av bl.a. läkaren AT. KR begärde att kammarrätten skulle hålla muntlig förhandling och höra OS och försäkringsläkaren IE. Kammarrätten fann inte skäl att hålla muntlig förhandling inför avgörandet av frågan om prövningstillstånd och meddelade prövningstillstånd i målet den 17 mars 2008.

I ett yttrande till kammarrätten vidhöll KR sin begäran om muntlig förhandling och angav att han ville höra IE och AT. Domstolen fann inte skäl att hålla muntlig förhandling. Efter att KR beretts tillfälle att slutföra sin talan avslog kammarrätten överklagandet den 27 oktober 2008. Domskälen återges i sin helhet nedan.

Den medicinska och övriga utredningen i målet ger enligt kammarrättens mening inte stöd för att KR i sitt arbete har varit utsatt för sådan skadlig inverkan som med hög grad av sannolikhet kunnat ge upphov till den skada han har. Hans ryggbesvär m.m. kan således – såsom länsrätten och Försäkringskassan också funnit – inte godkännas som arbetsskada. KR är därför inte berättigad till livränta enligt LAF. Överklagandet skall således avslås 

KR överklagade domen till Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen), som den 4 augusti 2009 beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Den 3 februari 2010 vände sig KR till Europadomstolen. Han anförde att hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europa­konventionen hade åsidosatts i tre hänseenden. Beslutet att neka honom livränta hade grundats på ett felaktigt läkarutlåtande, han hade förvägrats en muntlig förhandling i kammarrätten och kammarrättens domskäl var inte tillräckligt utförliga.

I ett beslut den 21 maj 2013 (no. 10404/10) avvisade Europadomstolen KR:s ansökan med hänvisning till att han inte hade uttömt tillgängliga inhemska rättsmedel.

Anspråket

KR har begärt skadestånd av staten med 50 000 kr med hänvisning till att hans rätt till en rättvis rättegång har kränkts i två olika avseenden, som var för sig och tillsammans har orsakat honom ideell skada. Kammarrätten har i mål nr 4341-07 vid två tillfällen avslagit hans begäran om muntlig förhandling trots att han enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har rätt till en sådan. Vidare har kammarrättens dom i målet inte varit tillräckligt motiverad för att säkerställa hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i konventionen.

Till stöd för sitt anspråk har KR anfört i huvudsak följande.

I kammarrätten åberopade han ny bevisning, särskilt den ergonomiska utredning som genomfördes av Centrum för folkhälsa, Arbets- och miljömedicin, vid Karolinska Universitetssjukhuset. Utredningens slutsatser var att det fanns ”övervägande skäl” för att arbetet orsakat hans besvär, vilket kastade påtagliga tvivel över utlåtandet från Dr IE som utgjort grunden för de tidigare avslagsbesluten. Den nya bevisningen måste anses vara av sådan betydelse att kammarrätten hade en skyldighet enligt artikel 6.1 i Europa­kon­­ven­tionen att detaljerat kommentera den i domen.

Bristerna i kammarrättens dom gjorde det i praktiken omöjligt för honom att avgöra om domstolen hade försummat att beakta den nya bevisningen eller om avsikten var att avfärda bevisningen, och i så fall vad det ställnings­tagandet grundades på. De bristande domskälen har också gjort det i praktiken omöjligt för honom att formulera ett effektivt överklagande till Regeringsrätten. En ytterligare funktion i kravet på en motiverad dom är att visa för parterna att de har hörts.  

Hans avsikt med att åberopa den nya bevisningen var att motbevisa den medicinska bedömning som IE hade gjort, och som legat till grund för underinstansernas avslagsbeslut. För kunna konfrontera IE med den nya bevisningen begärde han att kammarrätten skulle hålla muntlig förhandling och åberopade vittnesförhör med OS, f.d. företagsläkare på mejeriet, och AT vid Centrum för Folkhälsa, Arbets- och miljömedicin. Med hänsyn till att kammarrätten nekade honom rätten till en muntlig förhandling hade han berättigade förväntningar på att kammarrätten i sin dom uttryckligen skulle värdera och kommentera den nya bevisningen.

Sammantaget har kammarrättens dom inte varit tillräckligt motiverad för att säkerställa honom en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i konventionen. Överträdelsen har orsakat honom ideell skada. Det begärda beloppet är skäligt med hänsyn till överträdelsens natur och konsekvenser.

Utredningen

Justitiekanslern har i ärendet inhämtat ett yttrande från Kammarrätten i Stockholm. I sitt yttrande avstyrker kammarrätten KR:s anspråk och anför i huvudsak följande.

Det finns sällan skäl att hålla en muntlig förhandling inför avgörandet av frågan om prövningstillstånd. I KR:s fall meddelades prövningstillstånd. Redan av det skälet fanns det inte anledning för kammarrätten att hålla någon muntlig förhandling inför avgörande av tillståndsfrågan. Vad gäller kammarrättens beslut att inte hålla muntlig förhandling inför målets slutliga avgörande framhålls att KR redan hade fått komma till tals muntligen såväl hos Socialför­säkrings­nämnden som hos länsrätten. Enligt Europadomstolens praxis är kravet på muntlig förhandling i överinstanserna lägre om en sådan har hållits i första instans. De vittnen som KR åberopade hade redan uttalat sig skriftligt i målet och det fanns inget som tydde på att det fanns frågor som inte lika gärna kunde avgöras utifrån det skriftliga materialet. KR fick vidare tillfälle att slutföra sin talan i målet. Sammantaget var det inte fel att neka honom muntlig förhandling.

Kammarrätten hade i sak att avgöra om det fanns en hög grad av sannolikhet för att KR hade utsatts för skadlig inverkan i arbetet. Fram till kammarrättens prövning fanns det mycket lite som talade för en sådan slutsats. Den nya bevisningen som KR gav in i kammarrätten talade i viss mån för att saken skulle kunna vara annorlunda. Läkarnas slutsats var dock att övervägande skäl talade för arbetet hade orsakat hans kvarvarande besvär, dvs. ett betydligt lägre beviskrav än det i målet aktuella. Kammarrätten har därför helt korrekt i domskälen angett att utredningen i målet inte stödjer att KR med hög grad av sannolikhet varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet. Domskälen var visserligen kortfattade. Hos en överinstans som kammarrätten är längre motiveringar emellertid ofta inte nödvändiga, även om utförligare domskäl av pedagogiska skäl möjligen hade varit önskvärt. Sammanfattningsvis anser kammarrätten att KR:s rättigheter enligt Europakonventionen inte har kränkts.

KR har beretts tillfälle att lämna synpunkter på kammarrättens yttrande och anfört följande. Av utredningen från Centrum för Folkhälsa, Arbets- och miljömedicin framgår att läkarnas bedömning var dels att det fanns en hög grad av sannolikhet för skadlig inverkan genom arbetet, dels att övervägande skäl talade för arbetet orsakat de kvarvarande besvären. Därmed var förutsättningarna för livränta uppfyllda. Den nya bevisningen har således kastat sådant tvivel över de bedömningar som försäkringsläkaren gjort, och som låg till grund för underinstansernas avgörande, att kammarrätten haft en konventionsrättslig skyldighet att klart och tydligt motivera varför den nya bevisningen inte kunde ligga till grund för kammarrättens bedömning i sakfrågan.

Den rättsliga regleringen

Regler om livränta och förvaltningsprocessuella regler

KR:s rätt till livränta prövades enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF), i dess lydelse från och med den 1 januari 1993 (lagen är numera upphävd). Enligt den regleringen ska frågan om arbetsskada prövas i två led.

I det första ledet prövas om den försäkrade har varit utsatt för skadlig inverkan. Enligt 2 kap. 1 § LAF utgörs arbetsskada av sådan skada som uppstått till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har.

Under förutsättning att utfallet av prövningen enligt det första ledet är att den försäkrade har utsatts för skadlig inverkan, prövas i det andra ledet frågan om orsakssamband. Av 2 kap. 2 § LAF följer att den försäkrades skada ska anses vara orsakad av den skadliga inverkan om övervägande skäl talar för det.

Enligt 9 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) är förfarandet i förvaltningsprocessen skriftligt. Av bestämmelsens andra stycke framgår emellertid att en muntlig förhandling får hållas om det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av saken. Enligt tredje stycket ska dessutom muntlig förhandling hållas i förvaltningsrätt och kammarrätt om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

Av 30 § förvaltningsprocesslagen följer att de skäl som bestämt utgången i ett mål ska framgå av rättens avgörande.

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt Högsta domstolens praxis kan staten bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europakonventionens bestämmelser (se bl.a. NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584). I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen ska denna bestämmelse tolkas konformt med konventionen.

Ersättning för ideell skada vid överträdelser av Europakonventionen kan i regel inte grundas på skadeståndslagens regler. Sådan ersättning kan emellertid utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden att – enligt artikel 13 i konventionen – tillhandahålla effektiva rättsmedel på det nationella planet för att komma till rätta med konven­tionsöverträdelser. 

För en rätt till ersättning krävs – förutom att det har förekommit en skade-ståndsgrundande konventionsöverträdelse – att denna kan anses ha orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ankommer det på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning.

Artikel 6.1 i Europakonventionen

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter, rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid, inför en oavhängig och opartisk domstol.

För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att tvisten rör en civil rättighet i konventionens mening. Enligt Europadomstolens praxis är artikel 6.1 generellt tillämplig på sociala förmåner, om det finns en lagligt grundad rätt till förmånen och det inte är fråga om ett sköns­mässigt beviljande av ekonomiskt bistånd (se t.ex. Danelius, Mänskliga rättigheter i Europeisk praxis, fjärde upplagan, s. 159).

I princip krävs att en muntlig förhandling ska hållas när den enskildes civila rättigheter ska prövas om han eller hon begär det. Enligt Europadomstolens praxis finns dock situationer då konventionen inte kräver att muntlig förhandling hålls över huvudtaget. Vidare ska rätten till förhandling ses utifrån det allmänna kravet på rätten till en rättvis rättegång i artikel 6. Det kan således finnas särskilda omständigheter som medför att någon muntlig förhandling inte behöver hållas (se bl.a. Jussila mot Finland, no. 73053/01, [GC], dom den 23 november 2006, §§ 40-48). Sådana omständigheter kan t.ex. vara för handen i socialförsäkringsmål. Skälet är att tvister om rätten till bistånd generellt sett är tekniska till sin natur och att utgången ofta är beroende av skriftliga läkarutlåtanden. I sådana mål kan det därför vara mer ändamålsenligt och effektivt att handläggningen sker skriftligt än muntligt.

När en muntlig förhandling har hållits i första instans tillämpar Europadom­stolen en mindre strikt standard vid prövningen av om det finns en rätt till muntlig förhandling även i överinstans. (Se bl.a. Salomonsson mot Sverige, no. 38978/97, dom den 12 november 2002, § 38, Miller mot Sverige, no. 55853/00, dom den 8 februari 2005, §§ 29-30 och Andersson mot Sverige, no. 17202/04, dom den 7 december 2010, §§ 48-49.)

Rätten till en rättvis rättegång innefattar även ett krav på att domstolar ska motivera sina avgöranden, så att det står klart för parterna att domstolen har tagit ställning till de yrkanden och invändningar som framställts (se t.ex. Danelius, a.a., s. 295 ff.).

Justitiekanslerns bedömning

KR har begärt ersättning för ideell skada (lidande). Som grund sitt anspråk har han åberopat att hans rättigheter enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts, dels genom att kammarrätten inte höll muntlig förhandling i målet, dels genom att kammarrättens dom inte var tillräckligt utförligt motiverad.

Muntlig förhandling

Inledningsvis kan konstateras att mål om arbetsskadeersättning rör sådana civila rättigheter som avses i artikel 6.1. i Europakonventionen. Det innebär att KR i princip har haft rätt till en muntlig förhandling inför de nationella domstolarna.

Av Europadomstolens praxis framgår att det många gånger saknas skäl att hålla en muntlig förhandling inför avgörandet av frågan om prövnings-tillstånd ska beviljas eller inte (se t.ex. Salomonsson mot Sverige, § 35). Att kammarrätten – som beviljade prövningstillstånd i målet – inte höll muntlig förhandling innan frågan om prövningstillstånd avgjordes, kan således inte anses utgöra en överträdelse av KR:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Justitiekanslern gör följande överväganden när det gäller frågan om kammarrättens beslut, att inför avgörandet av målet inte bifalla KR:s begäran om en muntlig förhand­ling, är förenligt med Europa­konventionens bestämmelser.

Den läkarbedömning som KR åberopade till stöd för sin talan i kammarrätten talar i en annan riktning än de läkarbedömningar – främst IE – som Försäkringskassan förlitade sig på. Att KR i det läget begärde att få höra läkarna mot varandra vid en muntlig förhandling talar för att en förhandling borde ha hållits, liksom att han inte hade ombud (se t.ex. Salomonsson mot Sverige, § 39,Andersson mot Sverige, §§ 55-56 och TU & Co AB mot Sverige, no. 21623/09, beslut den 21 maj 2013, § 35).

Å andra sidan talar instansordningens princip och intresset av en god rätts­skipning med styrka för att parterna redan i första instans bör införskaffa och åberopa den bevisning som de önskar förlita sig på i målet (se Döry mot Sverige, no. 28394/95, dom den 12 november 2002, § 40). KR har haft möjlighet att åberopa den muntliga bevisning han ansåg vara av betydelse redan vid den förhandling som hölls i länsrätten. Vidare bör understrykas att mål av det aktuella slaget, av både ändamåls- och effektivitetsskäl, generellt är av sådan karaktär att en skriftlig handläggning ofta är att föredra. Det bör särskilt betonas att kammarrätten hade tillgång inte bara till det skriftliga material – i form av bl.a. läkarutlåtanden – som låg till grund för underinstansernas ställningstagande, utan även till den ytterligare utredning som KR hade gett in. Av betydelse är slutligen att KR fick möjlighet att slutföra sin talan skriftligen inför kammarrättens avgörande (se Jussila mot Finland, § 48).

Sammantaget – och med beaktande av den mindre strikta standard som enligt Europadomstolen gäller när förhandling har hållits i första instans – bedömer Justitiekanslern att KR:s intressen har tillgodosetts på ett fullt godtagbart sätt genom kammarrättens handläggning av målet. Avsaknaden av muntlig förhandling i kammarrätten utgör därför inte någon överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen.

Kammarrättens domskäl

Av artikel 6.1 i Europakonventionen följer även ett krav på domstolar att ange de skäl som ligger till grund för ett avgörande. Skälen fyller den viktiga funktionen att den som överväger att överklaga ett beslut har möjlighet att avgöra om det finns möjlighet till framgång och hur talan i så fall bör läggas upp. Genom sin motivering kan domstolen också visa parterna att de har blivit hörda. På ett mer allmänt plan är krav på motiver­ing viktigt för allmänhetens förtroende för rättsskipningen.

Det är naturligtvis inte möjligt att med någon pre­cision ange hur långt kravet ska sträckas generellt, utan detta måste avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolen måste dock ta ställning till sådana grunder och invändningar som är avgörande för målets utgång. (Se bl.a. Ruiz Torija mot Spanien, no. 18390/91, dom den 9 december 1994, §§ 29-30, Hirvisaari mot Finland, no. 49684//99, dom den 27 september 2001, § 30 och Suominen mot Finland, no. 37801/97, dom den 1 juli 2003, § 34.)

Kravet på att motivera ett avgörande kan dock inte anses innebära en skyldighet för domstolen att i detalj bemöta varje argument som framförs av en part. En överrätt kan i princip ansluta sig till de skäl som framförts av underinstansen, och detta även om parterna har åberopat ny bevisning i överinstansen. (Se t.ex.García Ruiz mot Spanien, no. 30544/96, dom den 21 januari 1999, § 26, Helle mot Finland, no. 20772/92, dom den 19 december 1997, §§ 59-60, och Klemeco Nord AB mot Sverige, no. 73841/01, dom den 19 december 2006, §§ 39 och 42.)

Kammarrätten har i sitt avgörande redogjort för KR:s argument och den nya bevisning som han åberopade i kammarrätten. I avgörandet redovisades också de över­väganden och slutsatser som drogs avseende den bevisning som parterna hade åberopat, nämligen att utredningen i målet ”inte [ger] stöd för att KR i sitt arbete har varit utsatt för sådan skadlig inverkan som med hög grad av sannolikhet kunnat ge upphov till den skada han har”. Kammarrätten har således utifrån den bevisning som presenterats tagit ställning till den för målet centrala och avgörande frågan om KR genom sitt arbete kan anses ha varit utsatt för skadlig inverkan.

Såsom kammarrätten själv har framhållit kan det av pedagogiska skäl ha varit att föredra att domstolen i sin motivering på ett tydligare sätt hade angett varför den bevisning som KR åberopade inte ansågs tillräcklig. Det står dock klart att domskälen inte kan anses så bristfälliga att KR:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts.

Slutsats

Vid en samlad bedömning av de omständigheter som KR har anfört till stöd för sitt anspråk finner Justitiekanslern att kammar­rättens handläggning tillgodoser de krav som artikel 6.1 i Europakonventionen ställer på en rättvis rättegång. KR:s anspråk ska därför avslås.