Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av ett beslut om husrannsakan

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår UM:s skadeståndsanspråk.

Justitiekanslern riktar kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för att ett beslut om husrannsakan har fattats utan att det har funnits tillräckliga skäl för åtgärden.

Med anledning av det som redovisats i ärendet kommer Justitiekanslern att inleda ett särskilt tillsynsärende.

Ärendet

Bakgrund

Strax före kl.11 den 24 december 2010 kallades polis till behandlingshemmet Skarpnäcksgården i Skarpnäck med anledning av att en man hade blivit knivhuggen. Vittnen pekade ut en annan boende på hemmet, AH, som skyldig till brottet. Polisen beslutade samma dag att inleda en förundersökning beträffande försök till mord. Vidare beslutades att s.k. personell husrannsakan skulle genomföras på bl.a. en viss c/o adress i Stockholm i syfte att eftersöka AH.

Husrannsakan verkställdes omkring kl. 12.35 samma dag.  I den aktuella lägenheten bodde UM och hon var närvarande när husrannsakan genomfördes. AH anträffades inte i lägenheten.

Dagen efter händelsen, den 25 december 2010, gjorde UM en polisanmälan angående misstänkt tjänstefel. Den 27 december beslutade en chefsåklagare att inte inleda någon förundersökning med motiveringen att den anmälda gärningen var att bedöma som ett ringa fall och att den därför inte var brottslig. Ärendet föranledde inte heller någon åtgärd från polismyndighetens sida i arbetsrättsligt hänseende.

Anspråket

UM har hos polismyndigheten i Stockholms län begärt skadestånd av staten med 200 000 kr för personskada i form av psykiskt lidande samt för ideell skada. Till stöd för sitt anspråk har hon anfört bl.a. följande. Hon har bott i den aktuella lägenheten sedan 1999. Det förelåg inte synnerliga skäl för att utföra en husrannsakan i hennes bostad. När polisen ringde på dörren öppnade hon inte eftersom titthålet hölls för. Efter en stund bankade någon på dörren och sa att det var från polisen. Hon öppnade och möttes av fyra svartklädda män, varav en riktade en pistol mot henne. Hon tvingades lämna lägenheten iklädd endast en morgonrock under tiden den genomsöktes. En av poliserna visade sin legitimation, men först sedan hon begärt det. Hon reagerade mycket starkt på det inträffade.

Utredningen

Rikspolisstyrelsen har tillsammans med ett eget yttrande och ett yttrande från Polismyndigheten i Stockholms län överlämnat anspråket till Justitiekanslern.

Rikspolisstyrelsen har avstyrkt att ersättning ska utgå och har anfört bl.a. följande.

Mot bakgrund av det som framkommit i ärendet anser Rikspolisstyrelsen att det kan ifrågasättas om förutsättningar för husrannsakan förelegat. Samtidigt bör i situationer som kräver skyndsamma ingripanden visst utrymme finnas för felbedömningar. Åklagaren synes också ha kommit fram till att fel begåtts i samband med husrannsakan men att dessa fel bedömts som ringa. Av denna anledning har åklagaren beslutat att förundersökning avseende tjänstefel inte ska inledas.

 

För att skadestånd enligt skadeståndslagen ska utgå krävs, förutom att staten har gjort sig skyldig till en skadeståndsgrundande handling eller underlåtenhet, att sökanden har lidit en ersättningsgill skada samt att det finns ett adekvat orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande handlingen och skadan. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser är det den som påstår en skada som har bevisbördan för riktigheten av sitt påstående.

 

Rikspolisstyrelsen anser att fel och försummelse föreligger eftersom polismyndigheten utfört husrannsakan trots att förutsättningar för detta inte förelegat. Eftersom UM inte styrkt sin skada ska ersättning för personskada inte utges. Då polismyndighetens agerande inte inneburit att något brott begåtts ska ersättning för kränkning inte heller utgå.

 

Mot bakgrund av det anförda avstyrker Rikspolisstyrelsen att ersättning utgår.

Polismyndigheten i Stockholms län har i ett yttrande daterat 2011-11-02 anfört bl.a. följande.

Enligt folkbokföringsregistret är AH utvandrad alternativt överförd till obefintlighetsregistret sedan 2003. Han har dock en s.k. c/o Poste Restante adress vid Klarabergsviadukten. I polisens övriga system finns uppgifter om adress till AH, däribland [den aktuella adressen – JK:s anm.].

 

Yttre befäl på plats beslutade i samband med händelsen att s.k. personell husrannsakan skulle genomföras på två adresser, varav en av dem var [den aktuella adressen – JK:s anm.].  

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak-skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen men bara när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan enligt praxis under vissa begränsade omständigheter vara ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär emellertid att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Staten bär inte något strikt ansvar för ofullkomligheter i den statliga verk­sam­heten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Frågan om oaktsamhet förekommit måste bedömas utifrån hur myndigheten i fråga borde ha handlat med hänsyn till de kunskaper, den nog­grannhet och det omdöme som man från allmänhetens synpunkt får kräva vid myndighetsutövning i den speciella situationen. Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myndighet eller domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbi­seenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen (se bl.a. NJA 1994 s. 194, 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 och det särskilda yttrandet i NJA 2013 s. 842).

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europakonventionens bestämmelser (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584). I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till ska­de­­stånd ska detta i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mel­s­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en konventions konform tolkning. Ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skade­stånds­lag­ens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtaganden enligt konventionen.

Av 28 kap. 2 § rättegångsbalken framgår att för eftersökande av den som ska gripas, anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att den sökte uppehåller sig där.

Enligt 28 kap. 3 a § rättegångsbalken får husrannsakan beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (den s.k. proportionalitetsprincipen).

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsfrågan

Av utredningen framgår att aktuell husrannsakan genomfördes hos annan än den som var skäligen misstänkt för brott. För att husrannsakan skulle få genomföras krävdes därför att det fanns synnerlig anledning anta att den eftersökte uppehöll sig där. Rekvisitet ”synnerlig anledning att anta” ger uttryck för ett högt ställt beviskrav. Av förarbetsuttalanden och doktrin framgår att begreppet synnerlig anledning bör tolkas som att det ska finnas någon faktisk omständighet som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att den eftersökte finns hos den där husrannsakan företas. (Se prop. 1997/98:181 s. 19 f., Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, tredje uppl., s. 613 samt bl.a. JO 1985/86 s. 123, JO 1988/89 s. 68 och JO 2001/02 s.113.)

Av utredningen framgår att det hos polisen fanns en uppgift om att AH hade en s.k. c/o-adress som avsåg den lägenhet där UM bodde. Den finns ingen utredning huruvida polisen när beslutet fattades hade någon information om hur gammal adressuppgiften var. Eftersom UM hade bott i lägenheten sedan 1999 och namnet som angavs i c/o-adressen avsåg en annan person än UM, en person som sedan mer än tio år var avliden, bör adressuppgiften emellertid ha varit minst tio år gammal. Det får anses uppenbart att det därmed saknades förutsättningar att besluta om husrannsakan på den aktuella adressen.

Beslutet om husrannsakan får anses ha varit så felaktigt att det grundar skadeståndsskyldighet för staten. Frågan är då om UM har lidit någon ersättningsgill skada till följd av händelsen.

UM har yrkat ersättning för personskada och för kränkning.

Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada ersättning för bland annat fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk). För att psykiska besvär ska anses som en personskada krävs att en medicinskt påvisbar effekt föreligger.

I denna del har UM åberopat ett intyg från sin dåvarande arbetsgivare. Av intyget framgår att UM var uppriven och kände sig otrygg då hon återkom till sin arbetsplats efter den aktuella händelsen men att det inte fanns något behov av sjukskrivning.

Det är högst förståeligt att UM är upprörd med anledning av det inträffade. Utredningen visar dock inte att hon på grund av det inträffade har drabbats av en personskada i form av psykiskt lidande. Hennes anspråk på ersättning för personskada kan därför inte lagligen bifallas.

Som framgått ovan kan ersättning för kränkning enligt skadeståndslagen utgå endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Den åklagare som beslutade att inte inleda en förundersökning rörande tjänstefel gjorde bedömningen att gärningen var att betrakta som ringa tjänstefel och att den därmed inte var straffbar. Ersättning för kränkning kan då inte utgå. Även om man skulle göra bedömningen att beslutet om husrannsakan utgör ett straffbart tjänstefel är emellertid detta med hänsyn till omständigheterna i ärendet inte tillräckligt för att ersättning för ideell skada ska kunna medges enligt skadeståndslagen. Beslutet har inte heller innefattat något åsidosättande av Europakonventionens bestämmelser. UM:s begäran om skadestånd kan därför inte bifallas.

Tillsyn

En husrannsakan innebär ett allvarligt intrång i den enskildes integritet. Det är därför särskilt viktigt att förutsättningarna för åtgärden analyseras noga innan ett sådant beslut fattas. Detta gäller även när det som i detta fall är fråga om ett skyndsamt ingripande till följd av misstanke om ett mycket allvarligt brott. Polisen förtjänar kritik för att ha brustit i detta hänseende.

Beträffande det sätt på vilket husrannsakan genomfördes finns det, på grund av att åklagaren den 27 december 2010 beslutade att inte inleda förundersökning och då anmälan inte heller föranledde någon åtgärd från polismyndighetens sida i arbetsrättsligt hänseende, endast UM:s egna uppgifter. Jag anser mig därför inte ha tillräckligt underlag för att utdela någon kritik mot de poliser som genomförde själva husrannsakan.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i de uttalanden som har gjorts ovan. Jag finner emellertid skäl att med anledning av det som framkommit i ärendet inleda ett särskilt tillsynsärende för att närmare utreda bl.a. vilka register eller system som polisen använde för adressökning i detta fall och vilka bestämmelser och rutiner som finns när det gäller gallring och uppdatering av uppgifter i dessa.