Ersättningsanspråk mot staten – fråga om ett justitieråds yttranden i medierna strider mot oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår SB:s anspråk.

 

Ärendet

Bakgrund 

 

Under perioden 1994-2001 dömdes SB (då TQ) för åtta fall av mord, enligt följande.

 

-        Mord på CZ, november 1976, Piteå (Piteå tingsrätts dom den 16 november 1994)

-        Mord på JS och MS, juli 1984, vid sjön Appojaure (Gällivare tingsrätts dom den 25 januari 1996)

-        Mord på YL, juni 1988, Rörshyttan, Hedemora (Hedemora tingsrätts dom den 28 maj 1997)

-        Mord på TJ, juli 1988, Norge (Hedemora tingsrätts dom den 2 juni 1998)

-        Mord på TrJ, augusti 1981 och GS, juni 1985, Norge (Falu tingsrätts dom den 22 juni 2000)

-        Mord på JA, november 1980, Sundsvall (Sundsvalls tingsrätts dom den 21 juni 2001)

 

SB hade i samtliga fall erkänt att han begått de mord som han dömdes för.

 

Den 17 november 2006 inkom en anmälan till Justitiekanslern där polisens och åklagarens agerande i de förundersökningar som låg till grund för de fällande domarna mot SB ifrågasattes. Dåvarande justitie­kanslern GL beslutade den 28 november 2006 (dnr 7449-06-21) att förundersökning inte skulle inledas och att inte heller någon annan åtgärd skulle vidtas med anledning av anmälan.

 

I december 2007 klarlades det, genom de dokumentärer som sändes i Sveriges television, att SB inte längre stod fast vid sina erkännanden.

 

Den 20 april 2009 lämnade SB in en första resningsansökan till Svea hovrätt avseende mordet på YL. När Hovrätten för Övre Norrland drygt fyra år senare, den 4 november 2013, frikände SB för mordet på CZ hade SB frikänts från samtliga de mord som han tidigare varit dömd för.

 

De relevanta tidpunkterna för respektive resningsprocess framgår nedan.

 

	Resningsansökan	Resningsbeslut	Förundersökning nedlagd	Frikännande dom
YL	2009-04-20	2009-12-17	2010-05-28	2010-09-03
TJ	2010-04-20	2010-10-22	2011-03-29	2011-06-10
TrJ & GS	2011-04-11	2012-04-05	2012-09-24	2012-11-23
JA	2011-09-08	2012-01-18	2012-03-14	2012-08-17
CZ	2012-06-05	2013-02-01	2013-07-31	2013-11-04
JS & MS	2012-06-18	2013-02-01	2013-05-22	2013-07-25

 

 

GL tillträdde befattningen som justitieråd vid Högsta domstolen i november 2009. 

 

Anspråket

 

SB har, genom advokaten Thomas Olsson, i en skrivelse hit begärt skadestånd av staten med 100 000 kr avseende ideell skada. Som grund för sitt anspråk har SB angett att hans rätt att betraktas som oskyldig enligt artikel 6.2 i Europakonventionen har kränkts genom uttalanden som gjorts av f.d. justitiekanslern och numera justitierådet GL.

 

Till stöd för sin begäran om ersättning har SB anfört i huvudsak följande.

 

[Justitiekanslern har korrigerat formella beteckningar m.m.]

Rätt till ideell ersättning kan inte grundas på 2 kap. 3 § eller 3 kap. 2 § skadeståndslagen, utan måste härledas från Europakonventionen.  

I artikel 13 i Europakonventionen föreskrivs att var och en, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts, ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövningen av offentlig myndighet.  

I detta fall har GL uttalat sig i egenskap av f.d. justitie­kansler och justitieråd i Högsta domstolen. Det är till följd av GL ställning som han har fått tillgång till nära nog obegränsat utrymme i medierna och hans uttalanden fått stort genomslag i den offentliga debatten. Av vad som anförts tidigare har GL även varit medveten om att medierna och allmänheten uppfattat det som att han uttalade sig i egenskap av justitieråd och att han uttalat sig i skuldfrågan.  

Som justitieråd innehar GL ett av de högsta domar­ämbetena i riket. Ämbetet i sig är ägnat att inge stor respekt och stort förtroende i medierna och hos allmänheten. Därtill kommer att Högsta domstolen är den högsta dömande instansen som överprövar lägre instansers domar och beslut. Även om GL inte uttalat sig å Högsta domstolens vägnar är hans ställning sådan att andra aktörer inom rättsväsendet, däribland åklagare och domare, kan förväntas ta intryck av hans uttalanden i rättsfrågor. Detta gäller givetvis i än större utsträckning för allmänheten.  

GL måste därför genom sin ställning anses vara en sådan myndighetsperson som omfattas av den personkrets, vars uttalanden kan kränka SB:s rätt att betraktas som oskyldig enligt artikel 6.2 i Europakonventionen.   GL uppfattning i skuldfrågan har varit allmänt känd ända sedan han som justitiekansler meddelade beslutet år 2006, och därefter publicerade två artiklar under rubrikerna ”Därför ändrade jag mig om TQ:s skuld” […], respektive ”Därför är Q skyldig” […]. Ingenting av det han uttalat under den nu aktuella tidpunkten ger intryck av att GL ändrat uppfattning, snarare tvärtom.

GL uttalanden under perioden 20 augusti – 24 september 2012 har skett efter det att SB beviljats resning i TrJ och GS-ärendet och målet återförvisats till tingsrätten, men innan åklagaren beslutat om att lägga ned åtalen och frikännande dom meddelats.

Under denna period uttalade GL att det förelåg ”övertygande bevisning” för SB:s skuld. Till stöd för sitt påstående hänvisade GL till omständigheter i bland annat GS-ärendet. I andra sammanhang talade GL om ”starka bevis” eller ”mycket starka bevis”. Uttalanden av det slaget måste givet­vis ses som ett föregripande av skuldfrågan och indirekt att resnings­grunden inte var tillräcklig för att ändra på de ursprungliga domarna. Därmed riskerade uttalandena att påverka åklagarens och domstolens prövning av ärendet och peka ut SB som skyldig i allmänhetens ögon.

Även det förhållandet att GL upprepade gånger uttalat att det finns ett nära och tydligt samband mellan frågan om Q-ärendet är en rättsskandal och frågan om SB:s skuld, samtidigt som GL gång på gång upprepar att det inte är en rättsskandal, innebär, om än indirekt, ett utpekande av SB som skyldig till ett eller flera av morden.

Därtill kommer att GL medvetet använt sig av den mycket försåtliga strategin när han uttalat att det finns övertygande/mycket starka/starka bevis i åtminstone två fall, utan att nämna vilka. Även om de personer inom rättsväsendet som handlagt ärendena förmodligen kunde identifiera vilka ärenden som avsågs, kan givetvis den typen av uttalande påverka bedömningen av andra fall. Som framgår ovan var detta även en av GL åsyftad effekt.

I allmänhetens ögon måste det däremot varit svårt att veta vilka fall som GL avsåg. Därför fanns det en uppenbar risk för att uttalandena påverkade deras uppfattning i skuldfrågan för samtliga ärenden.

GL uttalanden i tiden före resningsbesluten i JS och MS- och SZ-ärendena måste anses ha inneburit en kränkning av SB:s rätt att betraktas som oskyldig enligt artikel 6.2 i Europa­konventionen efter det att resning beviljats. Vid tidpunkten för samtliga uttalanden hade resningsansökningar i båda ärendena lämnats in av åklagarna, vilket var känt för GL.

Det är även av betydelse att GL vid upprepade tillfällen framfört en generell kritik mot resningsprocesserna genom att uttala saker som att åklagarna kapitulerat och underlåtit att föra fram bevisning mot SB, och att det är resningsprocesserna som är rättsskandalen, inte de fällande domarna.

Således utgör GL uttalanden en uppenbar kränkning av artikel 6.2 i Europakonventionen och SB:s rätt till ersättning för ideell skada ska prövas utifrån artikel 13 i Europa­konventionen (se NJA 2005 s. 462).

Som framgår av Europadomstolens domar i Allenet de Ribemont mot Frankrike,[…] och Butkevicius mot Litauen […] har domstolen i dessa fall utdömt ersättning för ideell skada (non-pecuniary damage) i de fall där en kränkning av artikel 6.2 i Europakonventionen förelåg.

I föreliggande fall finns inget annat sätt att kompensera SB för kränkningen än genom ekonomisk ersättning för den ideella skadan.

Med hänsyn till den omfattning och spridning som GL uttalanden fick, uttalandenas genomslagskraft, och att uttalandena utgjorde en del av en medveten strategi för att skapa tvivel i skuldfrågan från GL sida, och på grund av GL ställning, måste kränkningen anses synnerligen allvarlig. Yrkat belopp är därför skäligt.

SB har vidare specificerat ett stort antal yttranden från GL, vars förenlighet med SB:s rätt att betraktas som oskyldig ifrågasätts. De artiklar och intervjuer där GL har fällt de ifrågasatta yttrandena har getts in till Justitiekanslern, som har tagit del av materialet i dess helhet.

Rättsliga utgångspunkter

 

Den skadeståndsrättsliga regleringen

 

Enligt Högsta domstolens praxis kan staten bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europa­konventionens bestämmelser (se bl.a. NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584). I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

 

Ersättning för ideell skada vid överträdelser av Europakonventionen kan dock i regel inte grundas på skadeståndslagens regler. Sådan ersättning kan emellertid utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden att – enligt artikel 13 i konventionen – tillhandahålla effektiva rättsmedel på det nationella planet för att komma till rätta med konventions­överträdelser. 

 

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit en skade-ståndsgrundande konventionsöverträdelse att denna kan anses ha orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ankommer det på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­fattning.

 

Statens åtagande enligt artikel 1 i Europakonventionen

 

Utgångspunkten för statens ansvar vid anspråk som grundas på överträdelser av Europakonventionen är att detta måste motsvara vad Sverige som stat ansvarar för i folkrättsligt hänseende.

 

Av artikel 1 i Europakonventionen framgår att Sverige har förpliktat sig att garantera var och en, som befinner sig inom landets jurisdiktion, de fri- och rättigheter som framgår av konventionen. Av denna förpliktelse anses följa att varje stat ansvar för handlingar som företas av dess myndigheter, dom­stolar och andra organ som utövar offentlig makt. I enlighet med inter­natio­nell rätt i övrigt ansvarar staten för de handlingar som tjänstemän företar inom ramen för sin tjänsteutövning. Staten Sverige kan därför överträda konventionen när en offentlig funktionär agerar inom ramen för sitt uppdrag, även om denne agerar utöver sin befogenhet eller till och med i strid med givna instruktioner (se t.ex. Wille mot Liechtenstein, no. 28396/95, dom den 28 oktober 1999, § 46 och Kuznetsov m.fl. mot Ryssland, no. 184/02, dom den 11 januari 2007, § 61).

 

Däremot ansvarar staten som utgångspunkt inte för sådana handlingar som en offentliganställd företar på sin fritid och som inte står i samband med fullgörandet av den anställdes tjänsteuppgifter. Det hindrar inte att staten under vissa omständigheter kan ha en s.k. positiv förpliktelse att vidta åtgärder – t.ex. i form av lagstiftning – för att skydda en enskilds rättigheter enligt konventionen också i förhållande till andra enskilda.

 

Artikel 6.2 i Europakonventionen – oskuldspresumtionen

 

I artikel 6.2 i Europakonventionen formuleras oskuldspresumtionen på följande sätt: ”Var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”

 

Oskuldspresumtionen är ett element i rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i konventionen. Presumtionen är som huvudregel endast tillämplig när en person har blivit ”anklagad för brott”. Av detta följer att oskulds­presumtionen inte längre är tillämplig i tiden efter det att det har meddelats en fällande dom som har vunnit laga kraft (se Allen mot Storbrit­annien, no. 25424/09, dom den 12 juli 2013, §§ 95 och 106). Det nu sagda hindrar dock inte att oskuldspresumtionens skydd återupprättas om brotts­anklagelsen blir föremål för förnyad prövning, t.ex. inom ramen för en resnings­process (se Löffler mot Österrike, no. 30546/96, dom den 3 oktober 2000, § 19).

 

Oskuldspresumtionen har främst betydelse som en processuell garanti inom ramen för prövningen av anklagelser om brott. Oskuldspresumtionen uppställer bl.a. krav när det gäller bevisbörderegler, rättsliga presumtioner, rätten att inte belasta sig själv och uttalanden om en misstänkts skuld innan denna fråga klarlagts i domstol (se t.ex. Allen mot Storbrit­annien, § 93 med hänvisningar).

 

Den sistnämnda aspekten av oskuldspresumtionen, som är av intresse här, syftar alltså till att förhindra att rätten till en rättvis brottmålsrättegång undergrävs genom uttalanden som föregriper domstolens avgörande i skuldfrågan och som sker i nära samband med brottmålsprocessen (se Huseyn m.fl. mot Azerbajdzjan, no. 35485/05 m.fl., dom den 26 juli 2011,

§ 225).

 

Artikel 6.2 förbjuder den domare eller domstol som har att pröva skuldfrågan att göra uttalanden som utpekar den som är misstänkt för ett brott såsom skyldig, innan denna fråga har avgjorts på föreskrivet sätt (se Minelli mot Schweiz, no. 8660/79, dom den 25 mars 1983, § 37). Genom Europadomstolens praxis står det klart att förbudet kan omfatta även andra tjänstemän (public officials) såsom åklagare och andra företrädare för de brottsbekämpande myndigheterna. (Se Petkov mot Bulgarien, no. 32130/03, dom den 7 januari 2010, §§ 91-94, Daktaras mot Litauen, no. 42095/98, dom den 10 oktober 2000, § 42, och Allenet de Ribemont mot Frankrike, no. 15175/89, dom den 10 februari 1995, §§ 36-37.) Kretsen av företrädare för det allmänna som, genom uttalanden i tjänsten, kan överträda oskulds­presumtion­en har i vissa fall utsträckts ännu längre (se Butkevicius mot Litauen, no. 48297/99, dom den 26 mars 2002, § 50).

 

Europadomstolen har betonat att det, vid prövningen av om oskulds­presumtionen har trätts förnär, måste göras en grundläggande skillnad mellan ett uttalande att någon är misstänkt och ett uttalande att någon har gjort sig skyldig till brott. Domstolen har vidare understrukit vikten av ordval rörande en person vars skuld ännu inte har prövats. Slutligen har Europadomstolen framhållit vid flera tillfällen att prövningen av om ett yttrande har utgjort en kränkning av oskuldspresumtionen måste ske mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. (Se t.ex. Huseyn m.fl. mot Azerbajdzjan, § 226, Butkevicius mot Litauen, § 49, och Daktaras mot Litauen, §§ 41 och 43.)

 

Förhållandet till yttrande­friheten enligt artikel 10 i Europakonventionen

 

Av det som anförts ovan framgår att bestämmelsen i artikel 6.2 i Europa­konventionen förbjuder staten att yttra sig på ett sådant sätt att en enskild utpekas som skyldig trots att skuldfrågan inte är lagligen fastställd. Artikel 6.2 kan således inte i sig begränsa enskildas rätt att utnyttja sin yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen.

 

Enligt artikel 10.2 i konventionen kan yttrandefriheten, under vissa förutsättningar, begränsas till skydd för annans goda namn och rykte eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet. Det är således inte uteslutet att yttranden av det slag som nu är föremål för prövning, utan att det strider mot artikel 10, kan föranleda ingripanden eller sanktioner från det allmännas sida – förutsatt att sådana ingripanden eller sanktioner uppfyller kraven på nödvändighet och proportionalitet. (Se t.ex. Constantin­escu mot Rumänien, no. 2887/95, dom den 27 juni 2000, §§ 72-73, angående skydd för annans goda namn och rykte, samt Sunday Times mot Storbrit­annien, no. 6538/74, dom den 26 april 1979, § 55, angående upprätt­hållan­det av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.)

 

För svenskt vidkommande kan sådana ingripanden eller sanktioner t.ex. aktualiseras genom enskilt – eller i undantagsfall allmänt – åtal avseende förtal, se 5 kap. 1 § brottsbalken.

 

Justitiekanslerns bedömning

Oskuldspresumtionen inte tillämplig för tiden innan resning hade beviljats

 

De uttalanden som SB har ifrågasatt omfattar dels yttranden som GL gjorde den 22 december 2008 i Nyhetsmorgon på TV4, dels yttranden i en artikel i Aftonbladet den 6 januari 2009. Vid dessa tidpunkter tjänstgjorde GL fortfarande som justitiekansler.

 

Den första resningsansökan, avseende mordet på YL, lämnades in den 20 april 2009 och Svea hovrätt beslutade om resning den 17 december 2009.

 

Vid tiden för de nyss nämnda yttrandena var således skuldfrågan i samtliga fall fastslagen i lagakraftvunna domar. SB har därför inte skyddats av oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen när GL fällde de nu aktuella yttrandena. Det står därmed klart att SB:s anspråk ska avslås till den del anspråket grundas på yttranden hänförliga till tiden innan resningsprocesserna hade inletts.

 

Härutöver omfattar anmälan även en stor mängd yttranden som GL gjort under perioden den 20 augusti 2012 till den 1 februari 2013. Under denna period hade GL tillträtt sin tjänst som justitieråd.

 

GL har inte uttalat sig inom ramen för sin tjänsteutövning

 

I egenskap av justitieråd tillhör GL utan tvekan den kategori av offentliga företrädare vars agerande kan tillräknas staten och befinnas utgöra en överträdelse av Europakonventionens bestämmelser. Frågan är emellertid om GL har gjort de ifrågasatta yttrandena inom ramen för eller i nära samband med sin tjänsteutövning. Detta är nämligen – som framgått ovan – i princip en förutsättning för att hans agerande ska kunna utlösa ett ersättningsansvar för staten.

 

De fall som Europadomstolen har tagit ställning till har närmast uteslutande behandlat situationer där myndighetspersoner i officiella beslut, vid press­konferenser eller annars i kontakter med medierna har uttalat sig inom ramen för sin tjänsteutövning, t.ex. som representant för de brotts­bekämpande myndigheterna. Det är därför svårt att utifrån Europa­domstolens praxis dra några slutsatser om hur gränsdragningen mellan officiella och privata uttalanden ska göras. (Se t.ex. Allenet de Ribemont mot Frankrike, §§ 10-11, Butkevicius mot Litauen, § 50, och Daktaras mot Litauen, § 44. Jämför dock Kouzmin mot Ryssland, no. 58939/00, dom den 18 mars 2010, där domstolen i en mycket särpräglad situation fann att uttalanden som gjorts av en kandidat till en regional guvernörspost innefattade en överträdelse av oskuldspresumtionen.)

 

Gränsdragningen mellan vad en person yttrar i tjänsten respektive som privatperson kan i många fall vara svår att göra. Justitiekanslern har inom ramen för sina uppgifter på det grundlagsskyddade tryck- och yttrande­frihetsrättsliga området – och då särskilt avseende offentlig­anställdas meddelarfrihet – intagit följande ståndpunkt. En gräns får dras mellan, å ena sidan, uttalanden som helt klart görs i tjänsten av någon som företräder myndig­heten och, å andra sidan, uttalanden som visserligen har samband med tjänsten men snarast har karaktär av personliga menings­yttringar. De först­nämnda omfattas normalt inte av meddelarfrihet medan de sistnämnda i princip skyddas. I gränsområdet mellan de båda kategorierna råder en viss osäkerhet om vad som gäller. Utrymmet för ett ”privat” agerande vid sidan om tjänsteutövandet måste dock, t.ex. vad gäller en åklagare eller en domare som handlägger ett visst ärende, anses som begränsat såvitt gäller det handlagda ärendet (se bl.a. Justitiekanslerns beslut den 22 september 2000, dnr 2780-00-30, se även Axberger, Meddelarfrihet – till statens tjänst?, Om våra rättigheter III, Rättsfonden, 1987, särskilt s. 43 ff.).

 

Enligt Justitiekanslerns uppfattning är dessa överväganden relevanta även för bedömningen av den nu aktuella frågan. Saken kan också beskrivas på det viset att yttranden kan tillskrivas staten om dessa ger de personer som yttrandena riktar sig till intrycket av att det rör sig om statens officiella ståndpunkter, och inte om den offentliganställdes privata åsikter. (Jämför också EU-domstolens uttalanden i domen den 17 april 2007 i mål C-470/03, särskilt punkten 66.)

 

Högsta domstolen har inte haft att pröva någon av de resningsansök­ningar som avser SB. Inte heller har någon annan fråga som har samband med SB:s resningsärenden underställts Högsta domstolens prövning. Det kan därför konstateras att GL uttalanden saknar omedelbart samband med något ärende som han har tagit befattning med i Högsta domstolen som justitieråd.

 

Av allt att döma verkar GL istället ha tagit aktiv del i den debatt som uppstått kring de fällande – och sedermera resta och frikännande – domarna mot SB på grund av att han har ansett att den bild som i medierna har framträtt av ärendenas handläggning och de slutsatser som kan dras av resnings­­processer­na har varit missvisande. Även om en del av det kunskaps­underlag som GL då har lutat sig mot härrör från den gransk­­ning som han själv lät genomföra under sin tid som justitiekansler cirka sex år tidigare, handlar det snarare om att GL har utnyttjat sin yttrandefrihet i egenskap av privatperson.

 

GL yttranden har således ett visst samband med hans tidigare tjänst som justitiekansler. Det är emellertid, enligt Justitiekanslerns bedömning, tydligt att uttalandena har karaktären av personliga menings­yttranden som allmänheten inte rimligen kan ha uppfattat utgöra statens officiella ståndpunkt i fråga om SB:s skuld. Den omständig­heten att GL arbetade som justitieråd under den tid då uttalandena gjordes ändrar inte denna slutsats.

 

Med hänsyn till det nu anförda är det Justitiekanslerns bedömning att GL yttranden inte kan tillskrivas staten på sådant sätt som krävs för att oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2 i Europa­konven­tionen ska aktuali­seras. SB:s anspråk ska därför avslås.

 

Avslutningsvis kan det tilläggas att den nu gjorda bedömningen synes överensstämma med de ställningstaganden som Riksdagens ombudsmän (JO) tidigare har gjort med anledning av anmäl­ning­ar mot GL, i närliggande frågor, som har inkommit dit (se t.ex. JO:s beslut den 4 sep­tem­­ber 2012, dnr 4602-2012).