Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av att en tingsrätt i ett inledande skede av ett mål inte ändrat handläggningsform från T-mål till FT-mål

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner MS ersättning med 7 374 kr och uppdrar åt Domstolsverket att betala ut ersättningen till henne. 

Ärendet

Bakgrund

MS ansökte vid Eksjö tingsrätt om stämning mot MH (målet lades upp som T 1061-13). Beträffande yrkat belopp anförde hon ”Jag åberopar att han återbetalar 8 000:- för det påhittade lånet som jag erlagt under hot och utpressning samt ersättning för halva sängen vi införskaffade tillsammans totalpris ca 15 000:-”. Tingsrätten ansåg att yrkandet var oklart och förelade MS att precisera det avseende delbelopp och totalbeloppet. MS angav i svar på föreläggandet att hon begärde 8 000 kr för påhittat lån och 7 500 kr för hälften av värdet på sängen och att totalsumman således var 15 500 kr.

Tingsrätten utfärdade sedan stämning utan att ändra handläggningsform för målet från ordinärt tvistemål (T-mål) till förenklat tvistemål (FT-mål).  MS ringde därefter till tingsrätten för att ställa frågor om målet. Hon informerades om att målet nog rätteligen borde ha handlagts som ett FT-mål då hennes yrkanden endast uppgick till 15 500 kr. Hon uppgav sig vid telefonsamtalet inte ha något emot att tingsrätten övergick till handläggning som FT-mål, om tingsrätten bedömde att så kunde ske. MH förelades att yttra sig i frågan om tingsrätten borde övergå till att handlägga målet som ett FT-mål.

MH, som anlitat juridiskt ombud, inkom med svaromål i vilket käromålet bestreds. I svaromålet anförde MH bl.a. följande. Om målet drivs vidare har han motfordringar som åberopas för kvittning. Dessa kan på grund av tidsbrist inte utredas nu utan först i samband med en eventuell muntlig förberedelse. Han motsätter sig att målet omvandlas till ett FT-mål. Såvitt bekant kan man inte omvandla ett T-mål till ett FT-mål. Dessutom vore det synnerligen oskäligt mot honom att han – när han redan har anlitat ombud – plötsligt skulle förlora möjligheten att utkräva rättegångskostnaderna i deras helhet av motparten.

Tingsrätten fattade den 28 augusti 2013 följande beslut.

Det saknas vägledande avgöranden från Högsta domstolen i frågan om när en övergång kan få ske från ordinär handläggning till förenklad. Högsta domstolen har i anledning av detta i rättsfallet NJA 2012 s. 30 meddelat tillstånd till prövning i hovrätt av en sådan fråga. I det beslut som Hovrätten över Skåne och Blekinge därefter meddelade (Hovrätten över Skåne och Blekinge, mål Ö 500-12, beslut 2012-09-05) gjordes bedömningen att en sådan övergång av handläggningsform i princip inte är möjlig sedan tingsrätten utfärdat stämning, om initiativet till ändrad handläggningsform kommer från tingsrätten, och svaranden motsatt sig en övergång. Så förhåller det sig i detta fall. Dessutom är det för närvarande oklart om tvisteföremålets värde alltjämt understiger hälften av prisbasbeloppet, eftersom värdet av de av MH till kvittning åberopade motfordringarna inte har preciserats, och dessa belopp också ska räknas in i bedömningen av vad som är tvisteföremålets värde. Av dessa anförda skäl bör målet även fortsättningsvis handläggas som ett ordinärt tvistemål.

MS anmälde inte missnöje mot beslutet utan återkallade käromålet med följande text. ”Jag vill dra tillbaka min stämning, sen vill jag ha ett mail där det står att det är ni som har lagt in målet fel från början så jag kan överklaga om jag skulle bli ersättningsskyldig till motpartens advokatkostnader.”

MH yrkade ersättning för rättegångskostnader avseende ombudsarvode med 7 374 kr inklusive mervärdesskatt.

Tingsrätten skrev av målet den 12 september 2013 och förpliktade MS att ersätta MH för rättegångskostnader med 7 374 kr. MS överklagade inte beslutet.

Anspråket

MS har begärt ersättning med 8 064 kr samt skälig ersättning för samtal och mail till tingsrätten och Justitiekanslern. Av det angivna beloppet avser 7 374 kr motpartens advokatkostnader, 450 kr (som det får förstås) ansökningsavgiften vid tingsrätten och 240 kr två timmars förlorad arbetsinkomst. Till stöd för anspråket har hon anfört sammanfattningsvis följande.

Hon skickade in en stämningsansökan i ett förenklat mål med krav på sin exsambo på cirka 15 000 kr. Hon fick information om att det enda hon kunde bli ersättningsskyldig för var vittnens resekostnader och förlorad arbetsinkomst om dessa krävde det. När hon fick svar från motparten hade målet inte ”ändrats” eftersom motparten bestritt talan. Hon satte ner sina yrkanden innan motparten hade blivit delgiven. Hon återkallade sedan sin talan på grund av tingsrättens misstag och blev därför ersättningsskyldig för motpartens advokatkostnader. Hon vill också ha återbetalning av 450 kr eftersom tingsrätten inte gjort vad som åligger den.

Yttrandet från Eksjö tingsrätt

Justitiekanslern har hämtat in ett yttrande från Eksjö tingsrätt som har anfört bl.a. följande.

Att målet ursprungligen kom att handläggas som ett ordinärt tvistemål berodde på den oklarhet som förelåg i stämningsansökan. Visserligen förbisåg tingsrätten, efter kompletteringen, att målet uppfyllde kravet för handläggning som FT-mål. Med beaktande av de motfordringar som i svaromålet påstods föreligga och som vid tidpunkten för återkallelsen ännu inte hunnit preciseras, är det samtidigt sannolikt att målet efter nödvändig precisering inte kunnat handläggas som ett FT-mål. En fortsatt handläggning hade alltså sannolikt lett till att målet bort hanteras som ett T-mål. Till det kommer att, vilket påpekades i beslutet i handläggningsfrågan, rättsläget i frågan inte är klart då det saknas vägledande praxis från Högsta domstolen och att MS inte överklagade tingsrättens beslut. Hon utnyttjade inte heller den möjlighet hon hade i målets inledande skede, när hon tagit del av tingsrättens föreläggande att komplettera stämningsansökan, där det av beteckningen T vid målnumret framgick att målet lagts upp som ett ordinärt tvistemål, att begära rättelse av eller anmäla missnöje mot tingsrättens inledande val av handläggningsform. MS överklagade vidare inte tingsrättens avskrivningsbeslut i fråga om rättegångskostnader. Hon har alltså inte utnyttjat de ordinära rättsmedel som stått henne till buds (jfr dock Högsta domstolen i dom den 18 oktober 2013 i mål T 5180-11 punkt 43).

Utifrån vad som nu sagts kan det ifrågasättas om förbiseendet från tingsrättens sida utgör sådant fel eller sådan försummelse som förutsätts för skadeståndsansvar (jfr 3 kap. 2 § 1 p. skadeståndslagen). Samtidigt är det givetvis inte möjligt för tingsrätten att uttala sig i fråga om MS bevekelsegrunder för att väcka talan. Hon hänvisar till att hon innan hon lämnade in stämningsansökan var i kontakt med tingsrätten och fick information om vad som gällde i rättegångskostnadshänseende. Ur den synvinkeln talar mer för att tingsrättens förbiseende har varit sådant att det grundar rätt till ersättning.

När det gäller skäligheten i begärd ersättning har tingsrätten, som angavs i samband med att målet avskrevs, inget att invända mot skäligbeten i den av motparten begärda rättegångskostnaden. Inte heller finns det anledning att ifrågasätta skäligheten i sig hos begärd ersättning för förlorad arbetsinkomst; möjligen kan det i denna del ifrågasättas om det föreligger ett adekvat orsakssamband. Det bör noteras att ansökningsavgiften för T-mål är densamma som för FT-mål.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Vad som är ett FT-mål följer av 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken. Enligt detta lagrum ska tingsrätten, i tvistemål där förlikning om saken är tillåten, alltid bestå av en lagfaren domare om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken.

I 18 kap. 8 a § rättegångsbalken anges för FT-mål begränsningar i rätten till ersättning för rättegångskostnader. I fråga om ombudsarvode får ersättning inte avse annat än kostnad för rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans och med ett belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme.

Överväganden

Justitiekanslern behandlar först ersättningsanspråket avseende MH:s rättegångskostnader.

När tingsrätten fick in MS svar på föreläggandet om att precisera yrkandet stod det klart att det som yrkades uppenbart inte översteg hälften av prisbasbeloppet. Att tingsrätten då inte beslutade att ändra handläggningsform för målet från T-mål till FT-mål utan i stället utfärdade stämning är att betrakta som fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Rätt till skadestånd föreligger således om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för det.

Av vad MS anfört får anses framgå att det var en förutsättning för hennes stämningsansökan att målet skulle handläggas som ett FT-mål. 

MS företräddes inte av något juridiskt ombud. Det kan då inte begäras att hon, när hon fick föreläggandet att precisera sitt yrkande, skulle ha uppmärksammat att målet var upplagt som ett T-mål och inte som ett FT-mål. Något medvållande från MS sida kan därför inte anses föreligga i denna del. 

MS kan inte heller anses ha varit medvållande genom att hon inte anmält missnöje och inte överklagat tingsrättens beslut den 28 augusti 2013 om att målet även fortsättningsvis skulle handläggas som ett T-mål. Hon skulle sannolikt inte ha haft framgång med ett sådant överklagande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i beslut den 5 september 2012 i mål Ö 500-12 uttalat att sedan stämning utfärdats bör en övergång från T-mål till FT-mål i princip inte anses möjlig om initiativet att ändra handläggnings-form kommer från tingsrätten och svaranden inte godtar den ifrågasatta ändringen (jfr NJA 2012 s. 30 som föregick hovrättens avgörande). I linje med detta kan MS inte heller lastas för att hon lät bli att överklaga tingsrättens beslut den 12 september 2013 angående ersättningsskyldighet för MH:s rättegångskostnader.

Vad gäller orsakssamband mellan det skadeståndsgrundande felet och skadan kan följande sägas. MH aviserade i sitt svaromål att han senare under förberedelsen avsåg att komma med ett kvittningsyrkande och att han inte i svaromålet kunde ange något belopp för detta. Det fanns alltså en möjlighet att målet på grund av kvittningsyrkandet skulle ha handlagts som ett T-mål även om det inledningsvis hade handlagts som ett FT-mål. Om så hade skett kan det inte uteslutas att MS slutligen skulle ha förlorat målet och därmed ha ålagts att betala MH:s rättegångskostnader, inklusive ombudsarvode. Justitiekanslern anser emellertid, vid en rimligt generös bedömning i skaderegleringsärendet, att nödvändigt skadestånds-rättsligt orsakssamband får anses föreligga.

Av det ovan anförda följer att MS ska tillerkännas ersättning med 7 374 kr avseende de rättegångskostnader hon ålades att betala i tingsrättens avskrivningsbeslut och som av tingsrätten bedömts vara skäliga.

När det gäller de övriga poster som MS har begärt ersättning för gör Justitiekanslern följande bedömning. Ansökningsavgiften på 450 kr är ingen följd av det skadeståndsgrundande felet. Denna utgift skulle MS ha haft även om tingsrätten beslutat att handlägga målet som ett FT-mål. Vidare har hon inte styrkt att hon förlorat någon arbetsförtjänst. Inte heller i övrigt finns skäl att tillerkänna MS någon ersättning.

Sammanfattningsvis ska alltså MS tillerkännas ersättning med 7 374 kr.