Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av att Kronofogdemyndigheten utmätt egendom som påstås tillhöra annan än gäldenären

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår MCO ekonomisk förenings anspråk på ersättning för hyrbil och utgifter.

Justitiekanslern överlämnar anspråket till Kronofogdemyndigheten, till den del detta avser ersättning för skador på gräsmatta, uppfart och bortforslat fordon.

Ärendet 

Bakgrund

Den 22 januari 2014 genomförde Kronofogdemyndigheten en förrättning på MN:s folkbokföringsadress i syfte att utreda om det fanns egendom som kunde utmätas för MN:s skulder.

Fastigheten på adressen ägs av MCO ekonomisk förening (Föreningen). Föreningen har tre styrelseledamöter, varav två är MN:s barn och en är hans mor.

Kronofogdemyndigheten utmätte, med stöd av 4 kap. 18 § utsöknings­balken, vid förrättningen en bil med danskt registreringsnummer som stod på uppfarten. I samband härmed anlände Föreningens styrelseledamot, tillika MN:s son, RN till platsen. Han uppgav sig passa gården för MN:s räkning. RN ville inte uppge vem han var till förrättningsmännen och förklarade att han inte visste vem som ägde bilen.

Föreningen begärde rättelse av utmätningen och anförde att den utmätta bilen tillhörde Föreningen. Sedan Kronofogdemyndigheten avslagit Föreningens begäran om rättelse överklagade Föreningen utmätningen till Malmö Tingsrätt.

Den 25 februari 2014 betalade MN sina skulder hos Kronofogdemyndig­heten, varför utmätningen av bilen hävdes.

Malmö tingsrätt avskrev Föreningens överklagande den 17 mars 2014 med hänvisning till att klagointresse saknades sedan utmätningsbeslutet avseende bilen hävts.

Anspråket m.m.

Föreningen har begärt skadestånd av staten med sammanlagt 69 439 kr, varav 18 125 kr avser förstörd gräsmatta, 6 250 kr sönderkörd uppfart, 14 301 kr ersättning för hyrbil, 4 903 kr reparation av det utmätta fordonet och 25 860 kr utgifter för advokatskostnad, taxiresor och merarbete i form av kontakter med polis, försäkringsbolag, tingsrätt och Kronofogdemyndig­heten.

Till stöd för sitt anspråk har Föreningen anfört att Kronofogdemyndigheten felaktigt har tagit Föreningens bil i anspråk för MN:s skulder.

Ärendet har, tillsammans med ett yttrande, överlämnats hit av Kronofogde­myndig­heten. I sitt yttrande avstyrker Kronofogdemyndigheten anspråket.

Rättsliga utgångspunkter 

Regleringen av vilken myndighet som är behörig att handlägga anspråk mot staten

Förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot sta-ten innehåller regler om vilken myndighet som på statens vägnar ska hand-lägga sådana anspråk. Reglerna innebär i korthet att Justitiekanslern, i fråga om anspråk som grundas på bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen om fel eller försummelse vid myndighetsutövning, handlägger anspråk till följd av s.k. beslutsskador (3 §), medan anspråk på grund av s.k. faktiska skador handläggs av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars område en viss skada har inträffat (5 §).

I och med omorganiseringen inom exekutionsväsendet finns det från och med den 1 juli 2006 formellt inte någon central förvaltningsmyndighet för frågor som rör detta område. Justitiekanslern har emellertid med stöd av sina befogenheter enligt 10 § handläggningsförordningen i ett generellt delegationsbeslut den 20 juli 2006 (dnr 5062-06-40) uppdragit åt Kronofogde-myndigheten att handlägga skadeståndsanspråk mot staten som innefattar anspråk på ersättning för skador som avses i 5 § i förordningen. Justitie-kanslern har, utan någon ändring i sak såvitt nu är i fråga, fattat ytterligare ett delegationsbeslut den 1 februari 2008 (dnr 312-08-40). 

Den skadeståndsrättsliga regleringen

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­grundande fel eller en försummelse att detta kan anses ha direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer an­kom­mer det på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­fatt­ning.

Regleringen i utsökningsbalken

Lös egendom får enligt 4 kap. 17 § utsökningsbalken utmätas om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om denne enligt presum­tions­reglerna 4 kap. 18 § och 19 § samma lag ska anses vara ägare till egendomen.

Enligt 4 kap 18 § utsökningsbalken anses gäldenären vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om det inte framgår att egendomen tillhör annan. Kronofogden kan emellertid inte utan vidare lita på besittningspresumtionen utan bör försöka kontrollera att egendomen tillhör gäldenären (se Walin m. fl. Utsökningsbalken – En kommentar, fjärde upplagan 2009, s.165).

Om gäldenären och någon annan än dennes make eller sambo har lös egendom i sin gemensamma besittning, får egendomen utmätas endast om det framgår att den tillhör gäldenären, se 4 kap. 19 § andra stycket utsökningsbalken.

Justitiekanslerns bedömning

Skador på Föreningens gräsmatta och uppfart samt på det utmätta fordonet

Till den del Föreningens skadeståndsanspråk avser skador på Föreningens fastighet och den utmätta bilen, vilka uppkommit i samband med verk­ställig­heten av utmätningsbeslutet, får anspråket anses vara grundat på påståenden om sådana s.k. faktiska skador som det ankommer på Kronofogde­myndigheten att pröva. Anspråket ska därför i dessa delar överlämnas till Kronofogdemyndigheten.

Justitiekanslerns prövning är således begränsad till att omfatta Föreningens begäran om ersättning för hyrbilskostnader samt de utgifter som påstås ha uppkommit till följd av utmätningsbeslutet.

Hyrbilskostnader och utgifter

Regleringen i utsökningsbalken innebär, som framgår ovan, att det finns en presumtion för att egendom som är i gäldenärens besittning tillhör denne och således kan utmätas för gäldenärens skulder. Egendom som inte är i gäldenärens besittning, eller som denne sambesitter med någon annan än make eller sambo, får däremot utmätas endast om det framgår att egen­domen tillhör gäldenären.

I det nu aktuella fallet innebär det ovan sagda att riktigheten av Krono­fogde­myndig­hetens beslut att utmäta bilen för MN:s skulder är beroende av om bilen kan sägas ha varit i MN:s ensambesittning då den utmättes. Det får nämligen anses står klart att det inte av omständigheterna framgick att bilen tillhörde MN.

Kronofogdemyndigheten har i sitt yttrande hit anfört följande i denna fråga.

Kronofogden bedömde att bilen var i gäldenärens ensam­besittning och utmätte denna med stöd av 4 kap. 18 § utsök­nings­balken. Bilen stod vid utmätningstillfället vid gäldenärens bostad. Bostaden var belägen i en fastighet som ägdes av föreningen. En av styrelse­leda­möterna i föreningen var närvarande vid förrättningen,  men nämnde trots förrättningsmännens frågor ingenting om att föreningen var ägare till bilen. Förrättningsmännen gjorde bedömningen att bilen var i gäldenärens ensambesittning. De försökte alltså genom att fråga den närvarande styrelseledamoten kontrollera att bilen tillhörde gäldenären. Det kan givetvis diskuteras om bilen kunde anses vara i gäldenärens ensambesittning eller om den var i föreningens och gäldenärens gemensamma besittning. Enligt myndighetens uppfattning innebar beslutet att utmäta bilen inte en sådan uppenbart felaktig bedömning som kan grunda skadestånds­skyldighet för staten.

Justitiekanslern instämmer i den bedömning som kommer till uttryck i Kronofogdemyndighetens yttrande. Även om det kan ifrågasättas om bilen var i MN:s ensambesittning när den utmättes kan Kronofogdemyndighetens bedömning i denna del – särskilt med hänsyn till att bilen var parkerad i anslutning till MN:s bostad och att Föreningens styrelseledamot inte gjorde anspråk på bilen – inte anses vara uppenbart felaktig.

Beslutet att utmäta bilen för MN:s skulder utgör mot denna bakgrund inte ett sådant fel eller en sådan försummelse som grundar skadestånds­skyldig­het för staten. Föreningens anspråk ska därför avslås i denna del.

Vid denna bedömning saknas skäl för Justitiekanslern att pröva om Föreningen har lidit någon skada till följd av det ifrågasatta beslutet.