Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av prövningen av ett anspråk enligt den s.k. ersättningslagen. Fråga om Ersättningsnämnden uppfyller de krav som ställs på en domstol enligt art. 6.1 i Europakonventionen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår JL:s anspråk.

Ärendet

Bakgrund

JL omhändertogs 1961 första gången för samhällsvård, med stöd av lagen (1960:97) om samhällets vård av barn och ungdom. Han var då elva år gammal. Han var därefter i perioder placerad på olika institutioner fram till dess att han var 19 år och samhällsvården slutligen upphörde.

I februari 2013 ansökte JL hos Ersättningsnämnden om ersättning enligt lagen (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall (ersättningslagen). Som skäl för sin ansökan angav han att han, under det att han varit omhändertagen för samhällsvård, blivit inlåst och misshandlad samt utsatt för annan kränkande behandling. Dessutom fick han arbeta.

JL begärde under handläggningen vid Ersättningsnämnden att nämnden skulle inhämta sakkunnigyttraden från psykoterapeuter som behandlat honom. Ersättningsnämnden gav honom den 6 februari 2014 följande besked.

Ersättningsnämnden ska pröva om den sökande har varit utsatt för sådana övergrepp eller försummelser som är av allvarlig art enligt Ersättningslagens mening. Ersättningsnämnden ska därvid göra en objektiv bedömning av svårighetsgraden av övergreppen eller försummelserna. Det är omöjligt att i enskilda fall visa orsakssamband mellan vissa fall av övergrepp eller försummelser och de svårigheter den enskilde upplever senare i livet. Se vidare prop. 2011/12:160 s. 24 f.

Ersättningsnämnden inhämtar mot bakgrund av ovanstående inte sakkunnigyttranden avseende de sökande.

Det finns självklart inget hinder mot att den sökande själv ger in yttranden av olika slag.

Nämnden höll en muntlig förhandling i ärendet den 5 maj 2014. Vid förhandlingen lämnade JL en redogörelse för de händelser som hans ansökan avsåg. Ett vittne hördes också om förhållandena på ett av de pojkhem där JL varit placerad.

I ett beslut samma dag fann Ersättningsnämnden att JL inte hade rätt till ersättning enligt ersättningslagen. I beslutets recit refererades den redogörelse för händelserna som JL lämnat i ärendet. I sina skäl angav nämnden följande.

Enligt ersättningslagen har den som någon gång under perioden den l januari 1920 till och med den 31 december 1980 varit omhändertagen för samhällsvård enligt bl.a. lagen om samhällets vård av barn och ungdom rätt till ersättning av staten om det kan antas att han eller hon i samband med vården har utsatts för sådana övergrepp eller försummelser som är av allvarlig art. Bedömningen av om övergreppen eller försummelserna har varit av allvarlig art ska göras med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för händelserna.

Sökanden har varit omhändertagen för samhällsvård under tid och förutsättningar som kan ge rätt till ersättning enligt ersättningslagen. Det finns inte anledning att ifrågasätta de uppgifter som han har lämnat.

Ersättning enligt ersättningslagen är avsedd för dem som har utsatts för de allvarligaste formerna av övergrepp eller försummelser. Nämnden finner att det som sökanden har redogjort för inte är av sådan allvarlig art att ersättning enligt ersättningslagen kan utgå. Han har därför inte rätt till ersättning.

Anspråket

JL har begärt skadestånd av staten med 118 502 kr jämte ränta. Av beloppet avser 100 000 kr ersättning för kränkning och 18 502 kr förmögenhetsskada (ombudskostnader vid Ersättningsnämnden).

Grunderna för det anspråk som JL framställt är i många avseenden oklara. Justitiekanslern har emellertid bedömt att det han anfört är tillräckligt för att en prövning ska kunna ske här inom ramen för statens frivilliga skadereglering. Justitiekanslern har vid den prövningen utgått från att det som JL gör gällande till stöd för att staten är skadeståndsskyldig är i huvudsak följande.

Prövningen av krav på ersättning enlig ersättningslagen avser en sådan civil rättighet som omfattas av rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionens artikel 6.1. Ersättningsnämnden uppfyller inte de krav som ställs på en domstol enligt nämnda artikel och nämndens beslut får, enligt en särskild regel i ersättningslagen, inte överprövas i domstol. Att JL beträffande sitt anspråk enligt ersättningslagen endast haft tillgång till prövningen i Ersättningsnämnden medför att hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen åsidosatts. Samma förhållande medför också att hans rätt till ett effektivt rättsmedel enligt Europakonventionens artikel 13 har åsidosatts.

På grund av åsidosättandet av de nämnda rättigheterna enligt Europakonventionen är JL berättigad till skadestånd för såväl kränkning som för sina ombudskostnader vid prövningen i Ersättningsnämnden. Som rättslig grund för statens skadeståndsskyldighet åberopas därvid såväl artikel 6 och 13 i Europakonventionen (”fristående konventionsrättsliga grunder”) som 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

De brister som åberopas av JL beträffande Ersättningsnämnden och dess prövning har utvecklats i huvudsak enligt följande.

Det ifrågasätts om ”Ersättningsnämnden agerar på ett sådant sätt att de uppfyller kravet på en opartisk sammansättning, [och om den] granskar omständigheterna i det enskilda fallet i tillräcklig omfattning vid prövningen av rätten till vanvårdsersättning”. Detta eftersom nämndens tolkning av ersättningslagen, att ersättning endast är avsedd för dem som har utsatts för de allvarligaste formerna av övergrepp eller försummelser, inte är förenlig med lagens ordalydelse (1 §). Ersättningslagen föreskriver också ett lågt beviskrav avseende om den sökande har utsatts för övergrepp eller försummelser. Ersättningsnämnden tillämpar dock ett högt beviskrav.

Det utgör en brist i utredningen hos Ersättningsnämnden att nämnden inte, trots att JL begärde detta, inhämtade medicinskt sakkunnigyttrande från någon av de psykoterapeuter som behandlat honom angående psykiska skador som han kommit att drabbas av till följd av fosterhemsplaceringarna.

JL gav in ett relativt omfattande skriftligt underlag inför prövningen i Ersättningsnämnden och åberopade även muntlig bevisning. Det är sannolikt att prövningen av den bevisning han åberopat var ”påfallande kortfattad och av summarisk karaktär”. Detta framgår bl.a. av att förhandlingen i JL:s ärende hölls på eftermiddagen den dag som beslutet meddelades. Sannolikt höll nämnden också andra förhandlingar den dagen, och den tid som lagts ner på JL:s ärende måste således ha varit ytterst begränsad.

Av de skäl som angetts ovan kan, enligt JL, kvalitén på den prövning som Ersättningsnämnden tillhandahåller på goda grunder ifrågasättas.

Justitiekanslerns bedömning

Den rättsliga regleringen

Ersättningsnämnden och dess verksamhet

Ersättningslagen trädde ikraft den 1 januari 2013. Enligt lagens 1 § kan den ha rätt till ersättning av staten som någon gång under perioden den 1 januari 1920 till och med den 31 december 1980, med stöd av vissa särskilt angivna lagar, har varit omhändertagen för samhällsvård. Förutsättningen för att ersättning ska utgå är att det kan antas att han eller hon har utsatts för sådana övergrepp eller försummelser som är av allvarlig art i samband med vården.

Av 2 § ersättningslagen framgår att ersättningen uppgår till 250 000 kr. Ersättningen knyter inte direkt an till en viss eller vissa typer av skador. Socialutskottet uttryckte det så att ersättningen skulle utges som ett erkännande av att den enskilde utsatts för oförsvarligt lidande och inte som en skadeståndsrättslig kompensation för någon konkret skada (se 2012/13:SoU3).

En särskild nämnd, Ersättningsnämnden, prövar frågor om ersättning (se 4 § ersättningslagen). Ett beslut enligt ersättningslagen får inte överklagas (15 §).

Beslut om ersättning fattas av en avdelning inom nämnden, och ordföranden för en avdelning ska vara eller ha varit ordinarie domare. Regeringen meddelar föreskrifter om nämndens och avdelningarnas sammansättning och arbetsformer samt utser ledamöterna i dem (6 § ersättningslagen). Detta har skett främst i förordningen (2012:666) med instruktion för Ersättningsnämnden (instruktionen). Av denna framgår bl.a. att myndigheten leds av en nämnd, att nämnden ska bestå av högst 16 ledamöter och ersättare i den mån det behövs, och att nämnden är beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och minst hälften av de andra ledamöterna är närvarande (2, 3 och 7 §§). En avdelning är beslutför när dess ordförande och två andra ledamöter i nämnden är närvarande. Fler än tre andra ledamöter får inte ingå när en avdelning fattar beslut. Minst en av de andra ledamöterna ska vara lagfaren (8 §).

Av motiven till ersättningslagen framgår att det rör sig om en extraordinär möjlighet till ersättning – en ex gratia-lag – som inte är avsedd att få generell tillämpning eller förändra grunderna för de ersättningsregler som i allmänhet gäller (se prop. 2011/12:160 s. 14 f.). Ersättningsnämndens verksamhet är, bl.a. mot den bakgrunden, tidsbegränsad. Nämnden får inte pröva ansökningar som kommit in dit efter den 31 december 2014 (5 § ersättningslagen). Ordförande, vice ordförande, avdelningsordförande, övriga ledamöter i nämnden samt ersättare för ledamöterna utses således för en bestämd tid (9-10 §§ instruktionen).

Nämnden ska se till att ett ärende blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och ska vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras (7 § ersättningslagen). Denna bestämmelse är utformad med 8 § förvaltningslagen (1986:223) som förebild. I motiven till ersättningslagen framhålls bl.a. att vilken utredning som krävs för att nämnden ska kunna avgöra ett ärende måste avgöras från fall till fall, och att nämnden i många fall kommer att kunna fullgöra utredningsansvaret t.ex. genom att efterhöra om den enskilde önskar åberopa bevisning (a. prop. s. 39). Ersättningsnämnden ska hålla muntlig förhandling om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt (9 § första stycket). Nämnden får också besluta om förhör med vittnen och sakkunniga (11 §). Förhandlingen ska vara offentlig. Enligt 26 kap. 14 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL) gäller dock sekretess i nämndens verksamhet för uppgift om en enskilds personliga förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Detsamma gäller för uppgift om personliga förhållanden för personal i sådan samhällsvård. Om sådan sekretess gäller får ordföranden besluta att förhandlingen ska hållas inom stängda dörrar (9 § tredje stycket ersättningslagen). Nämndens beslut ska grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt förekommer i ärendet och de skäl som ligger till grund för beslutet ska framgå av detsamma (14 §).

Särskilda bestämmelser om förfarandet i nämnden finns också i förordningen (2012:667) om användning av ljudöverföring och ljud- och bildöverföring vid muntliga förhandlingar i Ersättningsnämnden och i förordningen (2013:53) med särskilda bestämmelser om ersättning av allmänna medel för inställelse till en muntlig förhandling vid Ersättningsnämnden. I den mån inte avvikande bestämmelser meddelats i lag eller förordning tillämpas förvaltningslagen på nämndens verksamhet (jfr t.ex. prop. 2011/12:160 s. 37 ff.).

Regler om det allmännas skadeståndsansvar m.m.

De i svensk lagstiftning uttryckliga reglerna om det allmännas skade-ståndsansvar återfinns främst i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). På senare tid har genom Högsta domstolens avgöranden även ett skadeståndsansvar för det allmänna utan direkt lagstöd vid överträdelser av Europakonventionen lagts fast.

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom brott mot dennes person, frihet, frid eller ära.

Vad JL anfört till stöd för sitt anspråk innefattar inte omständigheter som utgör något sådant integritetskränkande brott som kan ge rätt till ersättning för ideell skada enligt skadeståndslagens bestämmelser.

Av Högsta domstolens praxis under senare år (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) följer att svensk domstol kan förplikta det allmänna att utge ersättning till enskilda vid överträdelser av Europakonventionens bestämmelser om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt artikel 13 i konventionen. Artikel 13 innebär en skyldighet att tillhandahålla den enskilde effektiva rättsmedel på det nationella planet för att kunna komma till rätta med överträdelser av konventionen. I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd – vilket långt ifrån alltid är fallet – ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Om skadeståndslagens bestämmelser inte kan tolkas så att skadestånd kan utgå med stöd av dessa, får Sveriges förpliktelse enligt artikel 13 i Europakonventionen istället uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd, eller – som Högsta domstolen numera uttrycker sig – genom en direkt tillämpning av Europakonventionen som svensk lag (jfr NJA 2012 s. 1038 I). När det gäller ersättning för ideell skada har Högsta domstolen konstaterat att de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen (se ovan) inte kan bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för sådan ideell skada som typiskt antas uppkomma vid överträdelser av Europakonventionen – dvs. känslor av oro, maktlöshet m.m. – kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagens regler, men kan alltså utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen. Det rör sig i dessa fall om en särskild rätt till skadestånd som inte grundas på skadeståndslagen.

Det kan anmärkas att det av 3 kap. 7 § skadeståndslagen följer att ett taleförbud gäller i vissa fall. Talan om ersättning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen får således inte föras med anledning av bl.a. beslut av riksdagen eller regeringen, annat än om beslutet har upphävts eller ändrats. En skadeståndstalan som omfattas av taleförbudet får vid domstol inte tas upp till prövning i sak utan ska avvisas. Talan om ersättning för ideell skada som grundas på påstående en överträdelse av Europakonventionens bestämmelser omfattas dock inte av taleförbudet.

Justitiekanslerns bedömning av JL:s skadeståndsanspråk

Anspråket avseende ideell ersättning

En första förutsättning för att JL ska vara berättigad till skadestånd är mot bakgrund av det som nyss redovisats att någon av de rättigheter i Europakonventionen som han åberopat har åsidosatts.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska var och en, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen ska avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får under vissa förutsättningar utestängas från förhandlingen. Så får ske bl.a. om skyddet för parternas privatliv kräver detta.

Avgörandet av frågor som avser s.k. ex gratia-ersättning måste normalt anses falla utanför det område som omfattas av artikel 6.1 i Europakonventionen. I det aktuella fallet har emellertid en rätt att under vissa förutsättningar erhålla ersättning lagfästs, och frågan om tillämpningen i enskilda fall av den aktuella lagstiftningen överlämnats till ett särskilt organ. JL:s anspråk enligt ersättningslagen måste mot bl.a. den bakgrunden anses ha avsett en civil rättighet – och även i övrigt varit av sådan karaktär – att artikel 6.1 i Europakonventionen ska tillämpas beträffande prövningen av anspråket (jfr prop. 2011/12:160 s. 31 och t.ex. Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 150 ff.). Ersättningsnämndens beslut får som framgått inte överklagas. Därmed har Justitiekanslern att bedöma om Ersättningsnämnden, och dess prövning av JL:s anspråk, lever upp till de krav som ställs upp i artikel 6.1.

Frågan om Ersättningsnämnden uppfyller kraven enligt Europakonventionen på att vara en domstol behandlades i det lagstiftningsarbete som föregick införandet av ersättningslagen. Som regeringen då konstaterade (prop. 2011/12:160 s. 31 f.) framgår av Europadomstolens praxis att det för bedömningen av om ett organ uppfyller dessa krav saknar betydelse hur organet är klassificerat enligt nationell lag. Det avgörande är dess funktion. Organet måste ha en i lag grundad befogenhet att avgöra ärenden inom sitt kompetensområde, avgörandena måste vara bindande för parterna och förfarandet styras av bestämda regler. Den svenska Brottsskadenämnden har exempelvis accepterats som ett sådant organ som uppfyller kraven (se Europadomstolens dom i målet Rolf Gustafson v. Sweden, Application no. 23196/94). I sammanhanget kan också framhållas att den grundläggande rätten till domstolsprövning inte innebär att det finns rätt till domstolsprövning i mer än en instans.

Lagrådet yttrade sig över förslaget till ersättningslag och anmärkte att det, på det underlag som remitterats dit, inte var möjligt att göra någon säker bedömning av om Ersättningsnämnden skulle godtas som en domstol. Lagrådet pekade i sammanhanget på att lagförslaget avsåg en tidsbegränsad verksamhet och att nämndens verksamhet skulle omfattas av en långtgående sekretess. Främst hänförde sig emellertid Lagrådet till oklarheter i det material som presenterats för rådet beträffande nämndens sammansättning och förfarande. Dessa oklarheter bestod i att det av lagförslaget inte framgick något närmare om nämndens sammansättning eller ledamöternas villkor och att nämnden skulle bestå av ett eller flera beslutsorgan som skulle fatta beslut om ersättning, men att de särskilda beslutsorganen inte berördes i lagförslaget i vidare mån än att ordföranden vid sådana beslut skulle vara eller ha varit ordinarie domare. Vidare bedömdes det finnas vissa oklarheter om ansvarsfördelningen mellan de särskilda beslutsorganen, själva nämndmyndigheten och myndighetschefen/myndighetsledningen. Lagrådet konstaterade dock att regeringen hade tillkallat en särskild utredare med uppgift att bl.a. föreslå hur nämndmyndigheten skulle organiseras och föreslå nödvändiga författningsändringar (a. prop. s. 94 f.).

Regeringen framhöll med anledning av lagrådsyttrandet att det var självklart att den nämnda utredaren skulle beakta de krav som följer av Europakonventionen för att Ersättningsnämnden skulle uppfylla kraven för att anses vara en domstol i konventionens mening (a. prop. s. 12). Därefter utskottsbehandlades och antogs lagförslaget utan någon erinran i det aktuella avseendet (jfr 2012/13:SoU3 s. 9 f. och rskr 2012/13:17).

Den särskilde utredare som regeringen tillsatt ledde Utredningen om inrättande av Ersättningsnämnden (S 2012:03, dir. 2012:25). Utredningen lämnade tre delrapporter under 2012 och en slutrapport i januari 2013. Delrapporterna avsåg i tur och ordning organisering av nämndmyndigheten, kostnadsberäkningar för densamma samt slutligen förslag till instruktion och regleringsbrev för den. Utredningens förslag lade således grund för bl.a. regeringsbeslutet om förordningen med Ersättningsnämndens instruktion. Instruktionen innefattar som framgått en reglering avseende sådana organisationsfrågor som Lagrådet berört i sitt yttrande, dvs. nämndens sammansättning, myndighetsledningen, ledamöternas villkor och de särskilda beslutsorganen inom nämnden (se främst instruktionens 2-10 §§). Ledamöter och ordförande i Ersättningsnämnden utsågs i december 2012 av regeringen.

Mot bakgrund av det som ovan anförts om Europadomstolens praxis – och med beaktande av den ytterligare reglering av Ersättningsnämndens sammansättning och förfarande som skett efter det nämnda lagsrådsyttrandet – står det enligt Justitiekanslerns mening klart att Ersättningsnämnden strukturellt uppfyller de krav som ställs enligt artikel 6.1 för att organet ska ses som en domstol i artikelns mening.

JL har inte, i samband med sitt påstående att artikel 6.1 respektive artikel 13 i Europakonventionen åsidosatts, anfört några av de omständigheter hänförliga till de regler om Ersättningsnämndens organisation och förfarande som nämnts ovan. Han har – utan att närmare utveckla vad han menar med detta – uppgett att nämnden inte uppfyller kravet på opartiskhet. Genom det som anförts ovan om nämnden och dess verksamhet måste dock anses stå klart att också kravet på opartiskhet är uppfyllt.

Därutöver har JL framhållit att han anser att nämnden i två olika avseenden brustit vid handläggningen och avgörandet av hans fall. Därvid har han gjort gällande att Ersättningsnämnden inte levt upp till sin utredningsskyldighet genom att inte inhämta begärt sakkunnigyttrande. Vidare har han uppgett att nämnden i sak tillämpat Ersättningslagen på ett felaktigt sätt, då den begränsat ersättningsrätten till de allvarligaste formerna av övergrepp och tillämpat ett för högt beviskrav – samt utfört en bristfällig bevisvärdering – i frågan om övergrepp/försummelser inträffat.

JL begärde hos Ersättningsnämnden att nämnden ”[m]ed hänsyn till att Ersättningsnämndens beslut grundar sig på de psykiska skador som JL drabbats av till följd av fosterhemsplaceringarna” skulle inhämta ett medicinskt sakkunnigyttrande. I Ersättningsnämndens svar till honom framhölls bl.a. att Ersättningsnämnden ska göra en objektiv bedömning av svårighetsgraden av övergrepp/försummelser (jfr 1-2 §§ ersättningslagen). Därefter angavs att nämnden inte avsåg inhämta något sakkunnigyttrande men att det självklart inte fanns något hinder mot att JL själv ingav ett sådant. Ersättningsnämndens handläggning i detta avseende synes således överensstämma väl med den utredningsskyldighet som framgår av 7 § ersättningslagen och dess motiv (se ovan innehållet i dessa). Ingen omständighet har kommit fram som ger stöd för att handläggningen av den aktuella frågan skulle komma i strid med Europakonventionen.

Detsamma – dvs. att det inte kommit fram något som ger stöd för att någon konventionskränkning har skett – gäller för Ersättningsnämndens avgörande i sak mot JL. För ordningens skull kan följande framhållas beträffande de omständigheter som han lyfter fram i detta hänseende (dvs. bevisvärdering/beviskrav och kravet på allvar i de övergrepp/försummelser).

Ersättningsnämnden fann i sitt beslut inte anledning att ifrågasätta det JL berättat om händelseförloppet, och utgick vid bedömningen av ersättningsanspråket från de sakuppgifter som han själv lämnat. De bedömningar som nämnden gjort i bevishänseende har således inte i någon del gått JL emot.

Däremot gjorde Ersättningsnämnden den rättsliga bedömningen att de övergrepp och försummelser som JL hade berättat om inte nådde upp till den nivå som krävs för att ersättning ska utgå enligt ersättningslagen. Detta med utgångspunkt i att sådan ersättning, enligt nämnden, endast var avsedd för dem som utsatts för de ”allvarligaste formerna av övergrepp och försummelser”. JL gör, som det får uppfattas, gällande att den nyss citerade begränsningen saknar stöd i ersättningslagen.

I 1 § ersättningslagen föreskrivs dock, som framgått, att en förutsättning för ersättning är att den sökande har utsatts för övergrepp eller försummelser av allvarlig art. I motiven till lagen användes för att beskriva detta krav också just den formulering som Ersättningsnämnden använt i det nu aktuella beslutet (dvs. det angavs att ersättning skulle förbehållas de allvarligaste formerna av övergrepp och försummelser, se prop. 2011/12:160 s. 24). De kriterier för avgränsning av ersättningsrätten som tillämpas av Ersättningsnämnden är således förenliga med lagtextens ordalydelse och överensstämmer med uttalanden som gjordes av lagstiftaren i motiven till lagen. Det finns vid en samlad bedömning inte några sådana brister i handläggningen som skulle kunna utgöra en överträdelse av Europakonventionens bestämmelser.

Sammanfattningsvis ger utredningen hos Justitiekanslern varken stöd för att JL:s rättigheter enligt art. 6.1 eller 13 i Europakonventionen åsidosatts i de avseenden som han gjort gällande, eller att något fel eller någon försummelse i övrigt förekommit som kan grunda skadeståndsskyldighet för staten. JL:s begäran om ersättning för kränkning ska således avslås.

Anspråket avseende förmögenhetsskada

JL har på grund av de kränkningar av Europakonventionen som han gör gällande också begärt ersättning för ren förmögenhetsskada.

I den mån detta yrkande kan prövas hänvisar Justitiekanslern huvudsakligen till de bedömningar som gjorts ovan, dvs. att något åsidosättande av JL:s rättigheter inte har skett och att något skadestånd därmed inte kan komma ifråga. Därtill kommer att hans kostnader för ett ombud i Ersättningsnämnden inte kan ha orsakats av de åsidosättanden som han gör gällande. Detta eftersom han skulle ha haft kostnaderna – som inte ersätts inom ramen för nämndens förfarande – även om han skulle ha beviljats ersättning. Vid en prövning i sak kan anspråket om ersättning för förmögenhetsskada således inte bifallas.

Följande måste dock också noteras. Enligt 3 kap. 7 § skadeståndslagen gäller som framgått ett taleförbud i vissa fall. Beroende på hur grunderna för JL:s anspråk ska uppfattas kan detta förbud medföra hinder att alls pröva yrkandet avseende förmögenhetsskada. Enligt den nämnda regeln får en skadeståndstalan som faller inom ramen för 3 kap. 2 § skadeståndslagen – t.ex. ett yrkande om ersättning för ren förmögenhetsskada på grund av att Europakonventionen åsidosatts – inte föras med anledning av bl.a. beslut av riksdagen eller regeringen, annat än om beslutet har upphävts eller ändrats. Grunderna för JL:s anspråk är som framgått oklara. Om JL som en direkt grund för anspråket gör gällande t.ex. att bestämmelser i ersättningslagen strider mot Europakonventionen kan taleförbudet dock vara tillämpligt.