Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av en kammarrätts handläggning av ett skattemål.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår JE:s anspråk.

Ärendet

Bakgrund

Skatteverket beslutade den 20 juni 2007 att höja JE:s underlag för förmögenhetsskatt och avkastningsskatt taxeringsåret 2006 eftersom han inte hade tagit upp en utländsk kapitalförsäkring till beskattning. Ytterligare avkastningsskatt att betala med anledning av beslutet blev 371 736 kr.

JE överklagade Skatteverkets beslut till Länsrätten i Stockholms län och yrkade att han skulle beskattas i enlighet med till Skatteverket ingiven självdeklaration. Överklagandet av beslutet den 20 juni 2007 behandlades av länsrätten samtidigt med överklaganden från JE och 17 andra personer av beslut av Skatteverket gällande höjning av inkomst av tjänst och påförande av skattetillägg taxeringsåren 2002 – 2006 på grund av inlösen av s.k. syntetiska optioner. Länsrätten avslog genom en dom den 17 februari 2009 (mål nr 11785-07 m.fl.) samtliga överklaganden och uttalade, såvitt avser frågorna om förmögenhetsskatt och avkastningsskatt på grund av utländsk kapitalförsäkring, att rätten inte fann skäl att göra någon annan bedömning än den Skatteverket hade gjort.

JE överklagade länsrättens dom till Kammarrätten i Stockholm. I den skrift som anhängiggjorde överklagandet, som lämnades in gemensamt för JE och de 17 personer vars taxeringar hade prövats av länsrätten, yrkande JE följande: ” […] att kammarrätten undanröjer länsrättens dom, Skatteverkets beslut om eftertaxering och Skatteverkets beslut om skattetillägg samt att kammarrätten fastställer Klagandenas taxeringar i enlighet med inlämnade deklarationer”. Kammarrätten avslog i dom den 2 juni 2010 (mål nr 2832--2835-09) JE:s överklagande avseende inkomsttaxering och skattetillägg taxeringsåren 2003 – 2005. I domen beslutade kammarrätten också att avskriva mål nr 2835-09 som gällde 2006 års taxering. Som skäl för detta beslut angavs följande:

Eftersom JE, såsom hans talan slutligen bestämts, inte fullföljer överklagandet i den del det avser 2006 års taxering ska mål nr 2835-09 avskrivas.

Kammarrättens dom överklagades till Regeringsrätten som den 1 december 2010 (mål nr 5029 -- 5032-10) beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

JE begärde i skrivelse som kom in till Skatteverket den 8 juni 2011 bl.a. att underlaget för förmögenhetsskatt och avkastningsskatt avseende utländsk kapitalförsäkring skulle sättas ned taxeringsåret 2006. Skatteverket beslutade den 21 januari 2013 att i huvudsak avvisa JE:s yrkanden och angav som skäl att Skatteverket enligt 4 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) var förhindrad att pröva frågan om underlaget för förmögenhetsskatt och avkastningsskatt taxeringsåret 2006 eftersom Länsrätten i Stockholms län i mål nr 11785-07 slutligen hade avgjort dessa frågor.

Anspråket

JE har begärt skadestånd av staten med 371 736 kr jämte ränta från och med den 14 februari 2007 till dess betalning sker. Till stöd för sitt anspråk har han anfört i huvudsak följande.

När han överklagade länsrättens dom i mål nr 11785-07 m.fl. yrkade han att hans taxeringar för de aktuella åren skulle fastställas i enlighet med inlämnade deklarationer, vilket innefattade också det förhållandet att han inte skulle påföras någon avkastningsskatt. Eftersom hans mål var en del av en stor serie mål, s.k. sambandsmål, som i huvudsak gällde frågan om beskattning av syntetiska optioner skulle ske i inkomstslaget tjänst eller inkomstslaget kapital, beslutade kammarrätten att hålla muntlig förhandling i ett mål som avsåg en annan skattskyldig. Den muntliga förhandlingen syftade till att utveckla frågan om de syntetiska optionernas värdepappersegenskaper. Frågan om avkastningsskatt behandlades inte utöver att yrkandena i dessa delar upprepades vid förhandlingen. I protokollet från den muntliga förhandlingen påstås advokat SÅB ha justerat JE:s yrkanden. Påståendet i protokollet är direkt felaktigt eftersom yrkandena framfördes av advokat NS vid förhandlingen. Det är korrekt som anges i protokollet att yrkandet om att taxeringarna skulle fastställas i enlighet med inlämnande deklarationer kvarstod.

Kammarrätten upprättade två tjänsteanteckningar som har betydelse för vilka yrkanden som har framställts. I den ena anteckningen fanns angivet att en tjänsteman på kammarrätten den 19 april 2010 kontaktade advokat MN med en fråga om tolkningen av framställda yrkanden och att en biträdande jurist på advokatbyrån återkom med en justering gällande beskattning av optionerna. Något besked lämnades inte i frågan om yrkandena avseende förmögenhetsskatt och avkastningsskatt kvarstod. Detta anges uttryckligen i tjänsteanteckningen. Tjänsteanteckningen diariefördes i målet först den 31 maj 2010 trots att den var upprättad den 19 april 2010. Den andra tjänsteanteckningen daterades den 2 juni 2010, samma dag som dom i målet meddelades, och är inte heller diarieförd hos kammarrätten. I denna tjänsteanteckning uppges SÅB ha bekräftat att de av domstolstjänstemannen upplästa yrkandena är riktiga, dock att de ska anpassas till respektive klagande.

I samband med att JE under våren 2011 gick igenom konsekvenserna av domarna som vann laga kraft genom Regeringsrättens beslut att inte bevilja prövningstillstånd blev han uppmärksammad på att han bl.a. hade debiterats för mycket avkastningsskatt med 371 736 kr taxeringsåret 2006. Han begärde därför omprövning hos Skatteverket. Skatteverket meddelade honom att man i sak delade hans uppfattning att avkastningsskatten skulle sättas ned men att verket var förhindrat på grund av res judicata (det fanns redan en rättskraftigt avgörande) att ändra sitt beslut.

Kammarrättens försumliga handläggning av hans ärende medförde att Skatteverket såg sig förhindrad att återbetala den skatt som han och Skatteverket var överens om hade förts på honom felaktigt.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Kammarrätten i Stockholm som har avstyrkt att ersättning utgår till JE och anfört bl.a. följande.

[…] 

3 Åberopade felaktigheter vid kammarrättens hantering

JE har i sin begäran om skadestånd angripit kammarrättens handläggning av målet i flera olika delar. Kammarrätten behandlar nedan dessa var för sig.

3.1 Upptagning av yrkanden vid den muntliga förhandlingen

JE har anfört att kammarrättens anteckning av yrkandena i protokollet från den muntliga förhandlingen inte är korrekt. Han har även anfört att kammarrätten har kontaktat fel person med förfrågan om riktigheten i de antecknade yrkandena.

Kammarrätten kan inledningsvis konstatera att samtliga tre lagfarna domare i målet har signerat protokollet, vilket innebär att de har granskat innehållet och inte haft något att erinra mot det som anges. Kammarrätten har därmed att utgå från att det som har antecknats i protokollet motsvarar det som har framförts vid förhandlingen. Enligt kammarrätten finns också ytterligare underlag som ger stöd för att rätten inte har agerat försumligt i samband med upptagningen av yrkandena i sambandsmålen. JE:s befullmäktigade ombud SÅB har vid kontakt med kammarrätten bekräftat att antecknade yrkanden är riktiga. Vidare resonemang kring detta framgår nedan. Av JE:s överklagande med komplettering till Högsta förvaltningsdomstolen framgår också att inga invändningar har framförts mot de yrkanden som återgetts i kammarrättens dom.

Beträffande JE:s invändning om att fel person har angetts som adressat av yrkandena vill kammarrätten tillägga följande.

Även om fel person skulle ha angetts som adressat borde det sakna betydelse för frågan om skadestånd. Både SÅB och NS har uppträtt som ombud i sambandsmålen och båda har närvarat vid den muntliga förhandlingen. Efter förhandlingen har en kontakt tagits med SÅB. Kontakten har tagits for att säkerställa att de yrkanden som framställts vid den muntliga förhandlingen har antecknats på ett korrekt sätt. Kontakten har också inneburit en möjlighet för SÅB, som har haft fullmakt att företräda JE, att invända om det upplästa yrkandet inte motsvarat den talan som hans klient har uppdragit honom att föra. Någon sådan invändning har inte gjorts.

Oavsett vem som har framställt yrkandena vid den muntliga förhandlingen har alltså SÅB haft befogenhet att för JE:s räkning bekräfta eller dementera att de yrkanden som har antecknats i protokollet motsvarar hans talan. SÅB bar haft möjlighet att hänvisa till NS om han ansett att det förelegat oklarheter som han inte själv har kunnat reda ut. Han har också haft möjlighet att be att få återkomma till kammarrätten. Ingen sådan hänvisning eller begäran har lämnats. Kammarrätten har därmed haft att utgå från att de yrkanden som JE:s befullmäktigade ombud har bekräftat som riktiga har motsvarat den talan han har fått i uppdrag att driva for JE:s räkning. Kammarrätten anser därmed att rätten inte har agerat försumligt i denna del.

3.2 Dagbokföring av tjänsteanteckningar

JE har anfört att kammarrätten har underlåtit att korrekt dagbokföra eller antedaterat tjänsteanteckningar.

Det är riktigt att dagboksföringen inte har skötts korrekt i JE:s mål.

Tjänsteanteckningen från den 2 juni 2010 har endast aktbilagerats i det mål i vilket muntlig förhandling har hållits och har alltså inte aktbilagerats eller tillförts akten i JE:s mål.

Detta kan visserligen föranleda kritik mot kammarrättens dagbokföring, men kammarrätten kan svårligen se att hanteringen kan grunda ett skadeståndsansvar. Tjänsteanteckningen, som uppenbart gäller även JE:s mål, har beaktats i målet. Det är alltså endast fråga om en bristande dagbokshantering, vilken inte har haft någon betydelse för målets utgång.

[…]

Inte heller tjänsteanteckningen från den 19 april 2010 har aktbilagerats i JE:s mål, vilket även det har varit felaktigt.

Beträffande dateringen av tjänsteanteckningen vill kammarrätten kommentera följande.

Det datum som anges i händelsebladet är det datum då tjänsteanteckningen har upprättats i domstolarnas datasystem Vera. Från den tidpunkten kan ändringar inte längre göras i dokumentet. Av händelsebladet framgår dock inte när ett dokument har skapats i Vera. Det är inte ovanligt att ett dokument skapas och anteckningar förs in vid ett tillfälle och att dokumentet upprättas vid ett annat, i synnerhet när en kontakt tagits med en person som har lovat att återkomma med en uppgift som efterfrågas i målet.

När det gäller den aktuella tjänsteanteckningen kan konstateras att den borde ha upprättats i Vera så snart FB återkommit till referenten i målet. Det är också en brist i anteckningen att det inte framgår vid vilken tidpunkt som samtalet har förts. Enligt kammarrätten har det dock inte framkommit någonting som ger anledning att ifrågasätta innehållet i den anteckning som referenten i målet har gjort, eller att anteckningen har gjorts innan den muntliga förhandlingen. Såvitt framgår av JE:s begäran om skadestånd finns det inte heller någon konkret invändning mot innehållet i tjänsteanteckningen. Kammarrätten anser därmed att det inte heller i denna del finns grund för ett skadeståndsansvar för staten.

3.3. Upptagning av yrkanden i domen

Kammarrättens inställning är, som framgår ovan, att rätten har haft grundad anledning att ta upp de yrkanden som antecknats i protokollet till prövning. JE menar dock att dessa yrkanden, även om de godtas, endast kan ses som ett komplement till det yrkande som har framställts i överklagandet, nämligen att taxering ska ske i enlighet med inlämnade deklarationer. Till stöd for sin inställning har JE bland annat anfört att den muntliga förhandlingen endast syftade till att utveckla frågan om de syntetiska optionernas värdepappersegenskaper. 

Kammarrätten konstaterar att det inte i någon av de inlagor som har getts in i JE:s mål eller i mål nr 2842-09 m.fl. har begärts eller angetts att den muntliga förhandlingen enbart ska beröra frågan om de syntetiska optionernas värdepappersegenskaper. Den enda begränsning som har meddelats rätten är, såvitt framgår av handlingarna, att de processuella yrkanden med grunder som framställts i aktbilaga 42 (mål nr 2842-09 m.fl.) respektive aktbilaga 39 (JE:s mål) inte kommer att tas upp vid den muntliga förhandlingen. Rätten har därmed haft grundad anledning att anta att de yrkanden som framställts vid den muntliga förhandlingen har avsett samtliga delar av målet. Rätten har också haft fog för antagandet att de yrkanden som framställts motsvarar den talan som JE och övriga klaganden har velat föra. En hänvisning har gjorts till den aktbilaga som innehållit processuella yrkanden medan någon motsvarande hänvisning inte har gjorts till överklagandet. I sammanhanget ska också återigen noteras att JE inte har gjort några invändningar mot hur hans yrkanden har återgetts i kammarrättens dom i sitt överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen. Den omständigheten talar för att kammarrättens antagande har varit korrekt. Kammarrätten anser därmed att det saknas grund for att anse att rätten har förfarit försumligt på ett sätt som kan grunda skadeståndsansvar vid återgivandet av JE:s yrkanden i domen.

JE har kommit in med synpunkter på kammarrättens yttrande. Justitiekanslern har beslutat att inhämta ett yttrande från Skatteverket som, i likhet med kammarrätten, har avstyrkt att ersättning ska utgå. Skatteverket har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.

Bestämmelser m.m.

Skatteverket får inte ompröva beslut i frågor som har avgjorts av allmän förvaltningsdomstol, se 66 kap. 3 § första stycket skatteförfarandelagen (2011:1244), tidigare 4 kap. 8 § taxeringslagen.

Skatteverket får dock på begäran av den som beslutet gäller ompröva en fråga som har avgjorts av förvaltningsrätt eller kammarrätt genom beslut som har vunnit laga kraft om beslutet avviker från rättstillämpningen i ett avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen som har meddelats senare, se 66 kap. 3 § andra stycket skatteförfarandelagen, tidigare 4 kap. 12 § taxeringslagen.

Staten ska ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten ansvarar för, se 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207).

Högsta förvaltningsdomstolen fann i RÅ 2008 ref. 54 att ett avtal som ingåtts med ett försäkringsföretag i Bermuda och som angetts avse en kapitalförsäkring med en årligavgift på 1,2 procent och ett riskinnehåll på 0,1 procent inte skulle bedömas vara ett avtal om en livförsäkring. Avgörandet omfattade inkomst-och förmögenhetstaxering 2001 – 2003.

Bedömning

Skatteverkets uppgift är att verkställa domar från allmän förvaltningsdomstol, inte att ifrågasätta domarnas riktighet. Skatteverket får i regel inte ompröva beslut i frågor som har avgjorts av allmän förvaltningsdomstol. En begäran om omprövning ska då avvisas. De undantag som finns är inte aktuella här, eftersom RÅ 2008 ref. 54 meddelades innan länsrätten och kammarrätten meddelade sina domar.

[…]

JE anser att han och Skatteverket är överens om att han betalat in för mycket skatt taxeringsår 2006 och att Skatteverket är förhindrat att korrigera denna felaktighet. JE har som stöd för sitt påstående i begäran om skadestånd hänvisat till bilaga1, som är kammarrättens dom vari målet avskrevs i den del det avsåg taxeringsår 2006 och avslogs i övrigt. Troligen grundar JE sitt påstående om att vi är överens på de två utdragen av hans skattekonto från den 2 april 2013 som han bifogat sin begäran om skadestånd och en anteckning av Skatteverkets handläggare, om att det inte är materiellt rätt att avkastningsskatt ännu är påförd, skriven på Skatteverkets omräkningsbeslut den 22 december 2011 i omprövningsärendet.

Av det första kontoutdraget, som avser avstämningsdag den 6 januari 2012, framgår att 371 736 kr krediterats kontot genom omräkning av slutlig skatt 2006. Av det andrakontoutdraget, som avser avstämningsdag den 4 februari 2012, framgår att 371 726 kr debiterats kontot genom omräkning av slutlig skatt 2006. Omräkningarna gjordes samma dag, den 22 december 2011, men eftersom en kreditering går in på skattekontot direkt och en debitering tidigast efter en förfallotid på minst en månad har beloppen inte tagit ut varandra vid samma avräkningsdag. Eftersom den första omräkningen var felaktig tog Skatteverket bort den senare samma dag.

Skatteverket har, efter överklagande av JE, tagit bort underlaget för avkastningsskatt taxeringsåret 2007 genom beslut den 6 maj 2010.

Trots nämnda anteckning på omräkningsbeslutet den 22 december 2011 kan Skatteverket inte dela JE:s bedömning att vi är överens om att han betalat in för mycket skatt taxeringsår 2006. Vi är dock överens om att Skatteverket inte kan ompröva beslutet i frågan. Det spelar ingen roll vad Skatteverket har för uppfattning i sakfrågorna och att vi har uttalat vår uppfattning kan i sig inte anses ha någon betydelse för frågan om JE har orsakats någon skada eller inte.

Skatteverket anser att vårt beslut den 20 juni 2007 att höja JE:s underlag för förmögenhetsskatt och avkastningsskatt var materiellt riktigt och att det skedde på ett formellt korrekt sätt. Skatteverket utgår från att länsrätten beaktade RÅ 2008 ref. 54 när den gjorde sin bedömning. Eftersom JE fått en domstolsprövning av sakfrågorna och länsrätten, såvitt framkommit, inte kan anses ha gjort en uppenbart oriktig bedömning anser Skatteverket att det inte har begåtts något sådant fel som kan grunda skadeståndsansvar för staten.

Skatteverket delar kammarrättens bedömning att kammarrätten inte kan anses ha handlat fel eller försumligt på ett sätt som kan grunda skadeståndsansvar for staten. Även för det fall kammarrätten kan anses ha handlat fel eller försumligt bedömer Skatteverket att JE inte har rätt till skadestånd av staten på grund av bristande orsakssamband.

Eftersom både Skatteverket och länsrätten tidigare bedömt att det varit rätt att höja JE:s taxering 2006 avseende underlag för förmögenhetsskatt och avkastningsskatt kan det inte anses föreligga ett orsakssamband mellan kammarrättens senare handlande och den skada som JE anför att han orsakats. Att JE skulle betala 371 736 kr i skatt är ingen direkt följd av kammarrättens handlande. Även om kammarrättens prövning skulle ha omfattat taxeringsår 2006 är det inte säkert att JE skulle ha befriats från skatt med 371 736 kr. 2008 ref. 54 är ett avgörande i det enskilda fallet och en bedömning måste alltid ske från de särskilda avtalsvillkor som finns för varje specifik situation och för varje år.

Det är inte kammarrättens handläggning av JE:s taxering 2006 som medfört att Skatteverket varit förhindrat att på nytt ta upp taxeringen till omprövning. Det är i stället den omständigheten att länsrätten har avgjort frågorna om förmögenhetsskatt och avkastningsskatt genom lagakraftvunnen dom som gör att Skatteverket därefter inte får ompröva beslut i frågorna.

Mot bakgrund av ovanstående anser Skatteverket att staten inte har orsakat JE någon skada som är skadeståndsgrundande. Det föreligger därmed inte någon ersättningsskyldighet.

Justitiekanslerns bedömning 

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­melse vid myn­dig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Kammarrättens hand­lägg­ning av och beslut i ärenden av nu aktuellt slag är sådan verk­samhet.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevis­fråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade-ståndsgrundande fel eller en försummelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det också ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning.

Överväganden

De omständigheterna att det eventuellt var ett annat ombud, än det som finns antecknat i protokollet, som framförde de aktuella yrkandena vid den muntliga förhandlingen i kammarrätten och protokollet därför kommit att innehålla en oriktig uppgift samt att kammarätten dröjde med diarieföringen av upprättade tjänsteanteckningar kan inte anses innefatta fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Detta gäller även frågan om i vilket mål tjänsteanteckningar diariefördes och när en tjänsteanteckning upprättades.

När det gäller kammarrättens tolkning av JE yrkanden framgår av protokollet från den muntliga förhandlingen att uttrycket ”att taxeringarna fastställs i enlighet med inlämnade deklarationer” angavs i anslutning till ett yrkande att ”vinsten vid avyttring av de syntetiska optionerna taxeringsåren 2002 - 2004 ska beskattas som inkomst av kapital”. I protokollet angavs vidare att ombudet uppgav att ”[f]ör taxeringsåren 2005 och 2006 yrkas att vinsten undantas från beskattning”. Enligt Justitiekanslerns mening kan dessa justerade yrkanden inte anses ge uttryck för att överklagandet gällande förmögenhetsskatt och avkastningsskatt som framställdes i den ursprungliga överklagandeskriften kvarstod. Utredningen ger vid handen att kammarrätten vid två tillfällen genom kontakter med JE:s ombud försökte klargöra yrkandena i målet, inbegripet frågan om överklagandena skulle innefatta överklaganden av länsrättens beslut angående förmögenhetsskatt och avkastningsskatt. Att kammarrätten sökte ett klargörande i frågorna om förmögenhetsskatt och avkastningsskatt framgår tydligast av kammarrättens tjänsteanteckning den 19 april 2010. Vid dessa kontakter har i och för sig inte uttryckligen angetts att JE frånföll överklagandet gällande förmögenhetsskatt och avkastningsskatt, men ombuden har lämnat tydliga besked om samtliga klagandens aktuella yrkanden. Vid dessa förhållanden finner Justitiekanslern att kammarrättens tolkning av JE:s yrkanden inte kan anses vara uppenbart felaktig.

Utredningen ger sammanfattningsvis inte stöd för bedömningen att det i kammarrättens handläggning har förekommit något sådant fel eller sådan försummelse som är en förutsättning för statens skadeståndsansvar. 

Det finns anledning också att framhålla att även om kammarrättens handläggning skulle anses innefatta fel eller försummelse kan den för skadeståndsskyldighet grundläggande förutsättningen om adekvat kausalitet inte anses uppfylld i detta fall. Att kammarrättens tolkning av yrkandena i målet skulle ha orsakat den tillkommande avkastningsskatt som JE yrkar ersättning för bygger på antagandet att kammarrätten vid en prövning i sak av frågan om avkastningsskatt skulle ha gjort en annan bedömning än Skatteverket och länsrätten som innebar att JE befriades från avkastningsskatt. JE har inte argumenterat för att så skulle vara fallet och vad som framkommit i ärendet ger inte heller stöd för bedömningen att det förhåller sig på det sättet. De påstådda skadorna kan således inte anses på ett adekvat sätt vara orsakade av kammarrättens handläggning.