Anmälan mot Polismyndigheten i Örebro län angående en anställds rätt till yttrande- och medelarfrihet m.m.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern riktar kritik mot en enhetschef vid Polismyndigheten i Örebro län för att hon vid samtal med en underordnad polis, när denne informerade henne om att han skulle låta sig intervjuas av media, uttalat sig på ett sätt som med fog kunde uppfattas som ett ifrågasättande av hans meddelarfrihet. Justitiekanslern riktar vidare kritik mot en polisområdeschef vid samma polismyndighet för att han, när en polis uppgav att en överordnad kränkt hans yttrande- och meddelarfrihet, inte anmälde detta till avdelningen för interna utredningar vid Rikspolisstyrelsen. Justitiekanslern gör vidare vissa uttalanden med anledning av att rikspolischefen låtit ett brevsvar till en polis som hade vänt sig direkt till rikspolischefen samtidigt sändas för kännedom till dennes arbetsgivare utan att dessförinnan informera eller tillfråga den berörde.

Ärendet

Bakgrund

TB var anställd som polisinspektör inom Polismyndigheten i Örebro län fram till december 2012. Han har i sin anmälan hit uppgett att han blivit utsatt för repressalier m.m. för att han riktat kritik mot polismyndigheten i massmedierna. Av utredningen framgår att TB vid ett flertal tillfällen medverkat i olika massmedier och där framfört synpunkter och förslag men också kritiska åsikter om polismyndighetens arbete och om arbetsmiljön inom polisen.

Ramen för Justitiekanslerns granskning

TB har i sin anmälan hit tagit upp många olika händelser av vilka flera ligger långt tillbaka i tiden. Av utredningsskäl och med hänsyn till de tidsfrister som gäller för att kunna ställa någon till svars i disciplinär ordning har jag valt att begränsa min tillsyn till händelser eller förhållanden som inte ligger mer än omkring två år tillbaka i tiden. TBs anmälan innefattar även att han anser sig ha tvingats att säga upp sig på grund av det han blivit utsatt för. Hans anmälan i den delen får uppfattas som att han gör gällande att uppsägningen utgör ett brott mot det s.k. repressalieförbudet inom ramen för tryckfrihetslagstiftningen. De omständigheter som framkommit i anmälan beträffande uppsägningen är emellertid enligt min bedömning inte sådana att de kan utgöra brott enligt tryckfrihetsförordningen/yttrandefrihetsgrundlagen. När det gäller kritik som avser anställningsfrågor är detta också något som i första hand ska hanteras inom ramen för den arbetsrättsliga lagstiftningen. TB:s anmälan i denna del föranleder därför inte något ställningstagande här.

Utredningen

Jag har utöver den skriftliga anmälan tagit del av ljudinspelningar som TB har gett in hit och som bl.a. återger ett samtal han hade med HF den 2 februari 2012 och ett samtal han hade med PA den 13 februari 2012.

Ett yttrande har inhämtats från Rikspolisstyrelsen som uppmanats att på ett övergripande sätt belysa hur polisen allmänt ser på de anställdas yttrandefrihet, de anställdas lojalitetsplikt samt förbudet mot repressalier gentemot dem som framför också kritiska åsikter om polisens verksamhet i olika avseenden. Jag har även begärt att Rikspolisstyrelsen ska besvara följande frågor.

1. Anser rikspolischefen att det bemötande TB fick av sin chef HF den 2 februari 2012 då han informerade henne om att han skulle medverka i SVT är förenligt med det allmänna sanktions- och repressalieförbud som följer av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)?

 

2. Hur ser rikspolischefen på det förhållandet att det brevsvar som TB fick sedan han tillskrivit rikspolischefen även skickades med kopia till Polismyndigheten i Örebro län, dvs. till TBs arbetsgivare?

 

3. Det är bra om rikspolischefen tar upp och ger sin syn på även andra frågor som TB berört i sin anmälan även om denna på grund av sin utförlighet inte i alla delar kan kommenteras närmare.

 

Rikspolisstyrelsen har i sin tur inhämtat ett yttrande från Polismyndigheten i Örebro län samt ett yttrande från den tidigare länspolismästaren vid myndigheten EA. Till polismyndighetens yttrande har fogats yttranden från enhetschefen HF och polisområdeschefen PA.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande såvitt gäller den mera övergripande frågeställningen uppgett bl.a. följande.

Polisens arbete med frågor som rör yttrande- och meddelarfrihet, öppenhet m.m.

 

På samma sätt som andra verksamheter är Polisen för att kunna utvecklas i olika avseenden beroende av att det i alla delar av organisationen finns ett samtalsklimat som uppmuntrar till en öppen och konstruktiv diskussion om den egna verksamheten. Arbetsgivaren måste naturligtvis vara lyhörd också för kritiska synpunkter som förs fram. Ingen medarbetare ska behöva känna tvekan inför att med stöd av yttrandefriheten ge uttryck för sin åsikt i olika frågor.

 

När ett beslut väl är fattat följer av arbetsledningsrätten och lojalitetsplikten att var och en har att efter bästa förmåga agera utifrån detta.

 

En anställd måste också känna sig trygg i att vid behov kunna vända sig till media för att ge uttryck för en åsikt eller lämna information i olika frågor. Meddelarfriheten är ett viktigt fundament i den statliga verksamheten, och inte minst i en organisation som är så omgärdad av sekretessregler som Polisen har meddelarfriheten en viktig funktion att fylla.

 

Det är därför av största vikt att vi inom Polisen, såväl som andra offentliga organ, är nogsamma med hur vi formulerar oss så att det inte kan uppfattas som kritik eller repressalier mot en anställd för att denne använder sig av sin yttrande- eller meddelarfrihet.

 

Det handlar således inte bara om att ha goda kunskaper om våra grundläggande fri- och rättigheter utan också om hur vi kommunicerar med varandra i sådana frågor. I Polisens medarbetarpolicy (HR-799-4653/09) konstateras att en grundförutsättning för verksamheten är att alla medverkar till väl fungerande samarbete och kommunikation. Vad särskilt gäller chefers ansvar framhålls vikten av att vara lyhörd, skapa förutsättningar för dialog, delaktighet och återkoppling.

 

Betydelsen av en väl fungerande kommunikation och dialog chefer och medarbetare emellan samt grundläggande fri- och rättigheter är också frågor som behandlas inom ramen för Polisens chefsutvecklingsprogram för chefer på direkt, indirekt respektive strategisk nivå.

 

Det är viktigt att dessa och därmed sammanhängande frågor diskuteras såväl inom polisorganisationen som externt och att det uppmärksammas när enskilda medarbetare eller organisationen som sådan felar i något avseende.

 

Rikspolisstyrelsen och ledningen för respektive polismyndighet får anses ha

ett särskilt ansvar för att dessa frågor hanteras korrekt inom organisationen och blir föremål för den diskussion och de utbildnings- och informationsinsatser som frågorna kräver.

 

I sitt beslut den 30 mars 2012, ärende dnr 1212-11-21, uttalade JK att det är angeläget att Rikspolisstyrelsen aktivt verkar för att inom hela polisorganisationen inpränta vikten av att varje polisanställds grundlagsstadgade rättigheter respekteras. Det kan därför finnas anledning att i detta sammanhang kort redogöra för några av de åtgärder och aktiviteter som Rikspolisstyrelsen under senare tid genomfört på området.

 

I november förra året anordnades en konferens på Linnéuniversitet över ämnet "Förutsättningar för det goda polisarbetet - forskare möter praktikanter". Inbjudna var bl.a. företrädare för polismyndigheterna, polisutbildningarna, forskarvärlden samt arbetstagarorganisationerna. Ämnen som behandlades var bl.a. Utbildningens betydelse för öppenhet, reflektion och verksamhetsutveckling, Högt i tak och lärande organisationer samt Öppenhet inom Polisen. Justitiekanslern var inbjuden att tala om innebörden av meddelarfrihet för poliser. Vid det länspolismästarmöte som hölls i samband med konferensen togs dessa frågor upp till ytterligare diskussion.

 

Yttrande- och meddelarfrihet och därmed sammanhängande frågor har tagits upp också vid andra länspolismästarmöten och så kommer att ske även framöver.

 

Tidningen Svensk Polis är ett organ för Rikspolisstyrelsen att sprida information m.m. i polisorganisationen. Under 2012 har rikspolischefen vid flera tillfällen i tidningens ledare tagit upp olika aspekter på frågor som rör yttrandefriheten och vikten av ett bra samtalsklimat. I början av 2013 publicerades en artikel om meddelarfriheten och vad den innebär.

 

Polisens kommunikationspolicy och riktlinjer för kommunikation (KA-159- 3051/09) har Rikspolisstyrelsen redogjort för i ett tidigare ärende hos JK (se dnr 1212-11-21), varför någon redogörelse för det dokumentet inte lämnas här.

 

I sammanhanget bör även nämnas Polisens medarbetarundersökningar som genomförs vart annat eller vart tredje år och som är ett viktigt verktyg för att få en bild av medarbetarnas uppfattning om och erfarenheter av bl.a. nu aktuella frågor i syfte att kunna adressera eventuella problem.

 

När det gäller fråga 1 – Samtalet med enhetschefen HF den 2 februari 2012 – återger Rikspolisstyrelsen inledningsvis polismyndighetens yttrande i denna del. Rikspolisstyrelsen instämmer därefter i polismyndighetens överväganden och bedömningar och anser således att HF har uttryckt sig på ett sätt som går utöver vad som är lämpligt med hänsyn till grunderna för den yttrandefrihetsrättsliga regleringen.

 

När det gäller fråga 2 – Brevsvaret till TB som skickades med kopia till Polismyndigheten i Örebro län – anför Rikspolisstyrelsen bl.a. följande.

 

Polisorganisationen består av 21 polismyndigheter. Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har tillsyn över detta. Rikspolisstyrelsen har vissa formella styrmedel i förhållande till polismyndigheterna. Styrelsen kan vidare besluta om exempelvis strategier och policydokument på olika områden som dock inte är styrande i formell mening.

 

Frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivaren, dvs. polismyndigheten, och enskilda arbetstagare hanteras självständigt av respektive myndighet. Rikspolisstyrelsen, och ytterst rikspolischefen, kan således inte agera i sådana frågor på annat sätt än att exempelvis göra en polismyndighet uppmärksam på förhållanden som kommit till styrelsens kännedom samt genom råd och stöd i olika former.

 

Huruvida det är lämpligt att delge en polismyndighet viss information i nu aktuella hänseenden får avgöras från fall till fall. Bedömningen blir bl.a. beroende av om det rör sig om i något avseende känslig information och som på något sätt skulle kunna leda till skada för den anställde om den kom till arbetsgivarens kännedom.

 

I det aktuella fallet skrev TB till rikspolischefen och gjorde gällande att han blivit utsatt för repressalier och att dessa fortsatt. I det svar som TB fick konstaterades att frågor av det slaget endast kan lösas på den egna arbetsplatsen, dvs. inom polismyndigheten, och att han därför borde ta upp förhållandena med sina närmsta chefer.

 

Det är Rikspolisstyrelsens bestämda uppfattning att styrelsen, och ytterst rikspolischefen, i ett fall som detta måste kunna kommunicera med företrädare för polismyndigheten, t.ex. genom att skicka en kopia av ett brevsvar till myndigheten för kännedom. Syftet med en sådan åtgärd är att göra polismyndigheten uppmärksam på att medarbetaren upplever att det finns problem på arbetsplatsen och på eventuella missförhållanden, och naturligtvis inget annat.

 

I just detta fall var det för övrigt väl känt inom polismyndigheten att TB ansåg sig felaktigt behandlad. TBs fackliga företrädare hade också haft kontakt med arbetsgivaren, dvs. polismyndigheten, om dennes arbetssituation. Den omständigheten att TB vänt sig till rikspolischefen i frågan kan rimligen inte anses vara sådan information som det fanns anledning för rikspolischefen att undanhålla myndigheten.

 

När det gäller fråga 3 har Rikspolisstyrelsen yttrat sig över följande frågeställningar.

– Frågan om PA:s agerande vid ett möte med TB den 13 februari 2012, dels vad avser bristen på reaktion och direkta åtgärder från dennes sida, dels den fråga som PA ställde avseende uttalanden av TB om statistik.

– Den omständigheten att polismyndigheten gjorde en anmälan till Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen i fråga om disciplinpåföljd.

 

När det gäller den första frågan instämmer Rikspolisstyrelsen i de överväganden och bedömningar som polismyndigheten gör och anser således att PA borde ha varit tydligare i sitt agerande i de avseenden som polismyndigheten redogör för. Rikspolisstyrelsens anser vidare att PA, utöver de åtgärder han faktiskt vidtog, borde ha sett till att ärendet överlämnades till avdelningen för interna utredningar vid Rikspolisstyrelsen med anledning av att TB gjorde gällande att HF kränkt hans yttrande- och meddelarfrihet.

 

När det gäller den andra frågan anser Rikspolisstyrelsen att polismyndighetens beslut att anmäla frågan till nämnden var korrekt och helt i överensstämmelse med bestämmelserna på området och att det inte finns något att anmärka mot de uttalanden som dåvarande länspolismästaren EA gjorde i media med anledning av anmälan.

 

Under rubriken Avslutande synpunkter anför Rikspolisstyrelsen sammanfattningsvis följande.

 

Rikspolisstyrelsen gör således bedömningen att det utifrån vad som framkommit i ärendet inte är visat att TB under sin anställning vid myndigheten skulle ha utsatts för några repressalier eller andra kränkningar av sina fri- och rättigheter till följd av att han internt, i media och andra sammanhang gett uttryck för sina åsikter och uppfattningar om myndigheten och dess verksamhet.

 

Som redovisats ovan anser emellertid Rikspolisstyrelsen att HF uttryckt sig på ett sätt som går utöver vad som är lämpligt med hänsyn till grunderna för den yttrandefrihetsrättsliga regleringen.

 

Såvitt avser PA hade det i enlighet med vad som redovisats ovan varit önskvärt att han hade varit tydligare i sitt agerande.

 

Det som framkommit i ärendet tydliggör vikten av att vi inom Polisen, i likhet med annan offentlig verksamhet, är uppmärksamma på hur vi formulerar och uttrycker oss i sammanhang där frågor som rör yttrande- och meddelarfriheten är aktuella. Som Rikspolisstyrelsen tidigare framhållit handlar det således inte bara om att ha goda kunskaper om de grundläggande fri- och rättigheterna utan också om hur vi kommunicerar i sådana frågor.

 

Rikspolisstyrelsen har inledningsvis redogjort för hur vi inom Polisen arbetar med dessa frågor i form av utbildning, informationsinsatser m.m. Utöver den typen av åtgärder är det viktigt att frågorna kontinuerligt uppmärksammas och diskuteras inom alla delar av organisationen.

 

Avslutningsvis konstaterar Rikspolisstyrelsen att polismyndigheten avser att ta upp de frågor som ärendet har aktualiserat till diskussion inom myndigheten.

Justitiekanslerns bedömning

Rättslig reglering

I regeringsformens andra kapitel finns bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Enligt 2 kap. 1 § 1 är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Av 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) framgår vidare att det står var och en fritt att lämna uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst till bl.a. författare och nyhetsbyråer för offentliggörande i tidningar och andra tryckta skrifter om inte något annat är föreskrivet i TF (meddelarfrihet). Motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). En myndighet som sådan har inte meddelarfrihet men däremot en offentligt anställd om denne inte uttalar sig som företrädare för myndigheten.

Sedan den 1 januari 2011 är i 3 kap. 4 § andra stycket TF respektive 2 kap. 4 § tredje stycket YGL uttryckligen stadgat att en myndighet eller ett allmänt organ inte får ingripa mot någon för att han eller hon i en tryckt skrift har brukat sin tryckfrihet eller medverkat till ett sådant bruk respektive i ett radioprogram eller en teknisk upptagning har brukat sin yttrandefrihet (repressalieförbud). Uppsåtligt ingripande i strid med bestämmelserna är numera också straffsanktionerat direkt genom bestämmelsen i 3 kap. 5 § tredje stycket TF respektive 2 kap. 5 § tredje stycket YGL, om den som brukat sin rätt drabbas av avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd. De åtgärder som faller utanför den angivna bestämmelsen är följaktligen straffria. Om repressalieåtgärden är av annat slag kan den dock föranleda kritik från Riksdagens ombudsmän (JO) eller Justitiekanslern inom ramen för dessa tillsynsorgans s.k. erinringspraxis. 

Jag har gjort bedömningen att det nu aktuella ärendet inte aktualiserar någon fråga om straffrättsligt ansvar. Det prövas därmed inom ramen för Justitiekanslerns tillsynsbefogenheter. 

En offentligt anställd har som ovan redovisats en grundlagsskyddad rätt att fritt ge uttryck för sin uppfattning rörande den egna myndighetens verksamhet och att om han eller hon så önskar förmedla sina synpunkter till media. Det kan anmärkas att meddelarfriheten sträcker sig så långt att den – vilket i och för sig inte är fallet här – även gäller beträffande uppgifter som skyddas av sekretess om denna inte är särskilt kvalificerad. Rätten att fritt ge uttryck för sin uppfattning gäller givetvis, vilket bör understrykas, oavsett om det inom den egna myndigheten finns goda samverkansformer och ett öppet diskussionsklimat eller inte. Skyddet innebär att en myndighet inte får ingripa vare sig formellt eller informellt mot någon för att han eller hon har använt sig av sin rätt att yttra sig i massmedier eller på annat sätt ge uttryck för sin uppfattning.

Repressalieförbudet anses innefatta att varje åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på att denne har utnyttjat sin tryck- eller yttrandefrihet är otillåten. Myndigheter och chefer hos myndigheter får inte vidta några för den enskilde negativa tjänsteåtgärder med anledning av dennes bruk av meddelarfriheten. En myndighet får inte heller försöka motarbeta att den anställde använder sig av sina rättigheter. En arbetsgivare får således inte genom generella uttalanden eller genom kritik i enskilda fall försöka påverka arbetstagaren i fråga om det sätt på vilket yttrandefriheten används. Det gäller även i de fall en myndighet anser att arbetstagaren har lämnat felaktiga uppgifter. Myndigheten är i stället hänvisad till att på lämpligt sätt bemöta och rätta sådana uppgifter (se t.ex. JO 2010/11 s. 600). Förbudet förutsätter för sin tillämpning att det finns någon form av lydnads- eller beroendeförhållande mellan meddelaren och företrädaren för myndigheten eller det allmänna. I typfallet rör det sig om en person med överordnad tjänsteställning som tillrättavisar en underordnad, alltså någon med en reell möjlighet att utsätta den andre för någon form av negativa verkningar.

Den som är anställd vid en myndighet har alltså rätt att, utan att behöva frukta att bli föremål för någon form av repressalier från myndighetens sida, offentligt framföra från arbetsgivarens uppfattning avvikande synpunkter på myndighetens organisation och verksamhet. Som Rikspolisstyrelsen påpekat fritar reglerna till skydd för meddelarfriheten självfallet inte den anställde från skyldigheten att i arbetet lojalt rätta sig efter arbetsgivarens beslut och direktiv angående hur verksamheten ska bedrivas, oavsett vilken uppfattning han eller hon kan ha om dessa. Men det är viktigt att tillägga att lika självfallet är det att den anställde offentligt får uttala att han eller hon inte delar arbetsgivarens uppfattning.

Samtalet med HF den 2 februari 2012

Av utredningen framgår att TB någon tid innan det nu aktuella samtalet ägde rum hade medverkat vid en hearing i riksdagen angående bedrägeribrott samt att TB och HF före det nu aktuella samtalet i närvaro av andra personer diskuterade denna hearing samt frågan om TB hade deltagit som privatperson eller som representant för polismyndigheten.

Av ljudinspelningen av det aktuella samtalet framgår bl.a. följande. Samtalet inleds med att TB berättar för HF att han ska bli intervjuad nästföljande dag varvid TB tillägger att han lovat henne att säga till så att det inte ska komma som en överraskning. Därefter följer en diskussion om huruvida TB kommer att medverka vid intervjun som privatperson eller som representant för polisen. HF säger bl.a. att TB inte ska sätta sig i ”blåsväder” och nämner i detta sammanhang TB:s familj och att han har det bra hemma. Vid ett tillfälle nämner HF att illojalitet mot arbetsgivaren kan vara en uppsägningsgrund.

HF har i sitt yttrande till polismyndigheten understrukit att hon pratade med TB som en medmänniska och att samtalet ska ses mot den bakgrunden att hon oroade sig för TB då han periodvis inte hade mått bra och att hon tyckte att TB borde fokusera på sin familj.

Av TB:s anmälan framgår emellertid att han tagit illa vid sig av samtalet och uppfattat HFs uttaladen som underförstådda hot om att hans öppenhet i medier skulle kunna leda till uppsägning.

Jag ifrågasätter inte HF:s uppgift om att hon ville tala till TB på ett personligt plan och att hon som medmänniska ville uttrycka sin oro. Jag konstaterar emellertid att HF:s uttalande om att illojalitet mot arbetsgivaren kan vara en uppsägningsgrund, framstår som opåkallat och olämpligt mot bakgrund av att det uttalas inom ramen för ett samtal där TBs medverkan i medier diskuteras. Enligt min uppfattning ger uttalandet en känsla av att HF på något sätt kopplar frågan om den kommande intervjun till frågan om illojalitet och kommentaren kan då uppfattas som ett försök att få TB att avstå från att medverka i den kommande intervjun. Av TB:s anmälan framgår också att det är så han har uppfattat situationen.

HF har i sitt yttrande betonat att hon aldrig krävt att TB ska meddela sin arbetsgivare om han avser att kontakta media. Hon har dock framfört till TB att hon känt sig oförberedd när hon blivit uppringd av medier och inte vetat vad saken rör. Jag konstaterar att samtalet inleds med att TB berättar om sin kommande intervju eftersom han ”lovade” att göra så samt att HF inte protesterar mot den beskrivningen utan låter den passera utan någon kommentar.

En anställd har givetvis ingen skyldighet att meddela sin arbetsgivare i förväg om han eller hon avser att lämna uppgifter t.ex. om förhållanden på sin arbetsplats till media. Arbetsgivaren får naturligtvis inte heller ge den anställde intrycket att sådan information bör lämnas för att arbetsgivaren t.ex. ska kunna förbereda sig på frågor från journalister. Ett sådant agerande måste anses komma i konflikt med meddelarfrihetens syfte.

En stor del av samtalet rör frågan om TB vid sina kontakter med media uppträder som privatperson eller om det kan uppfattas som om han företräder polismyndigheten. TB upprepar flera gånger att han framträder som privatperson. HF säger i och för sig inledningsvis att TB har yttrandefrihet och därmed rätt att säga vad han vill, men därefter uppmanar hon TB att fundera på om han i medierna framstår som privatperson eller som representant för polisen eftersom sådant ”kan lätt misstolkas”. Det allmänna intryck som detta ger är att TB inför sin enhetschef känner sig manad att förklara och försvara sin medverkan i den kommande intervjun.

När en anställd framträder i media och saken gäller frågor med anknytning till anställningen är det givetvis viktigt att den anställde tydligt anger om han eller hon uppträder som företrädare för myndigheten eller i egenskap av privatperson. Det nu aktuella samtalet är emellertid ett exempel på att stor försiktighet alltid är påkallad om en myndighet med en anställd vill diskutera frågor som har direkt samband med den anställdes framträdande i media. Sådana frågor får inte tas upp på ett sådant sätt att den anställde uppfattar det som en kränkning av dennes rätt att yttra sig. Här har frågorna ställts på ett sådant sätt att TB hamnat i försvarsställning beträffande sin rättighet att meddela sig till journalister trots att han upprepade gånger säger att han kommer att uttala sig som TB. Jag anser att han har haft fog för att uppfatta diskussionen som ett ifrågasättande av hans meddelarfrihet och hans medverkan i den planerade intervjun.

Sammantaget framstår HF:s agerande vid mötet med TB som olyckligt och olämpligt och det har enligt min bedömning stått i strid med grunderna för den tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regleringen. HF kan inte undgå kritik för sina uttalanden. Jag finner emellertid inte skäl att vidta någon ytterligare åtgärd i denna del utan låter saken bero med den kritik som ligger i det ovan sagda.

Samtalet med PA den 13 februari 2012

Av utredningen framgår att TB, med anledning av det samtal han hade haft med HF, vände sig till polisområdeschefen PA främst i syfte att uttrycka sitt missnöje med att HF enligt honom kränkt hans yttrandefrihet. Av utredningen framgår vidare att PA i nära anslutning till mötet med TB hade hört denne prata om ett framträdande han gjort i riksdagen och om att han skulle medverka i SVT Rapport med flera andra personer.

TB har bl.a. gjort gällande att PA under deras samtal gjort sig skyldig till brott mot efterforskningsförbudet genom att fråga TB om han till media eller politiker har uppgett att polismyndigheten fuskar med statistiken. Av inspelningen framgår att TB själv tidigare under samtalet tagit upp frågan om det förekommer fusk i statistiken och därvid uttalat bl.a. att han vill säga till SVT att de blir tillsagda att fuska med statistiken.

Jag har ovan redogjort för bestämmelserna om efterforsknings- och repressalieförbudet i TF/YGL. Något förenklat kan reglerna sammanfattas så att efterforskningsförbudet avser att skydda en källa som velat vara anonym, medan repressalieförbudet avser att ge skydd åt en uppgiftslämnare som valt att framträda öppet.

TB har inte uppträtt anonymt under sina framträdanden i media. Utredningen visar inte heller annat än att PA vid samtalet med TB utgick ifrån att denne hade lämnat sina synpunkter om statistik öppet och att han ville diskutera dessa synpunkter. PA kan därför inte anses ha efterforskat en anonym källa när han frågade om TB till media eller politiker sagt att polismyndigheten fuskar med statistiken.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande hit anfört att PA borde ha varit tydligare i sitt agerande gentemot TB, t.ex. är det något oklart varför PA vid tillfället tar upp arbetsledningsrelaterade frågor. Jag håller med om att fokus under samtalet delvis kommit att ligga på andra saker än den yttrandefrihetsfråga som TB kommit för att diskutera men anser inte att någon kritik kan riktas mot PA i detta hänseende. Jag instämmer emellertid i Rikspolisstyrelsens bedömning att PA, utöver de åtgärder han faktiskt vidtog, borde ha överlämnat ärendet till avdelningen för interna utredningar vid Rikspolisstyrelsen med anledning av att TB gjorde gällande att HF kränkt hans yttrande- och meddelarfrihet. För detta kan PA inte undgå kritik.

Brevsvaret

Av utredningen framgår att en kopia av det brevsvar som skickades till TB som svar på hans brev till rikspolischefen BS – och där TB beskrev de repressalier han ansåg sig ha blivit utsatt för av sin arbetsgivare – samtidigt skickades till Polismyndigheten i Örebro län, dvs. TB:s arbetsgivare. I brevsvaret sägs bl.a. följande.

Jag beklagar därför att du upplever att det finns en repressaliekultur inom Polisen. Det är viktigt att du tar upp din upplevelse med dina närmaste chefer inom Polismyndigheten i Örebro län.

 

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande argumenterat för att styrelsen måste kunna göra polismyndigheten uppmärksam på att en medarbetare upplever att det finns problem på arbetsplatsen och på eventuella missförhållanden.

Jag har i ett tidigare ärende här (dnr 1212-11-21) beträffande ett liknande brevsvar som tillkommit på uppdrag av rikspolischefen uttalat att jag inte fann det acceptabelt att svaret, utan att detta överenskommits med den enskilde, skickades för kännedom till mottagarens arbetsgivare. Jag vidhåller den uppfattningen också i detta ärende. Det var enligt min mening olämpligt att brevsvaret, utan att TB dessförinnan tillfrågades eller informerades om det, skickades för kännedom till hans arbetsgivare. Som jag uppfattar situationen framgick det klart att TB vände sig direkt till rikspolischefen eftersom han ansåg sig inte ha fått något gehör på den egna myndigheten. Även om frågor som rör förhållandet mellan en viss polismyndighet och enskilda arbetstagare vid myndigheten, som Rikspolisstyrelsen framhållit i sitt yttrande, hanteras självständigt av respektive myndighet så borde det i den uppkomna situationen ha funnits skäl för styrelsen att agera på ett sätt som inte riskerade att ytterligare minska förtroendet för arbetsgivaren från TB:s sida.

Att det i just detta fall, som Rikspolisstyrelsen anfört, var väl känt inom polismyndigheten att TB ansåg sig felaktigt behandlad, föranleder ingen annan bedömning.

Polismyndighetens anmälan till personalansvarsnämnden

TB har i sin anmälan gjort gällande att en anmälan mot honom från polismyndigheten till Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen (PAN) utgjort repressalier för att han i media uttryckt kritik mot sin arbetsgivare. Det kan nämnas att PAN den 2 maj 2012 beslutade att skriva av ärendet då det inte var visat att TB, inom de rättsliga ramarna för nämndens prövning i ärendet, hade åsidosatt sina skyldigheter i anställningen.

Jag kan konstatera att PAN skickar kopior av alla beslut i disciplinärenden till såväl JO som till Justitiekanslern. TB anförde i det aktuella ärendet till PAN att anmälan hade skett sedan han riktat kritik mot myndigheten i massmedia. På grundval av TBs uppgifter om att han utsatts för en repressalie skickade PAN samtliga handlingar i ärendet till JO och Justitiekanslern. Den 24 maj 2012 beslutade Justitiekanslern att inte överklaga PAN:s beslut i ärendet gällande TB (dnr 3567-12-27). I ärendet gjordes en tjänsteanteckning daterad den 16 maj 2012 om att handläggaren gått igenom samtliga handlingar i ärendet och därvid inte funnit något stöd för TBs påstående om repressalier.

I det nu aktuella ärendet delar jag mot den nu redovisade bakgrunden Rikspolisstyrelsens bedömning att polismyndighetens beslut att anmäla frågan till nämnden skedde helt i överensstämmelse med bestämmelserna på området.

Jag anser inte heller att det finns något att anmärka mot de uttalanden dåvarande länspolismästaren EA gjorde i media med anledning av den gjorda anmälan, uttalanden som TB ansett utgjorde repressalier mot honom.

Avslutande synpunkter

Mot bakgrund av den kritik som framförs i detta ärende finns det anledning att ännu en gång framhålla vikten av att chefer och tjänstemän med arbetsledande befattningar förstår och i all kommunikation med myndighetens anställda är särskilt uppmärksamma på sitt ordval så att detta inte innefattar – och inte heller av mottagaren kan uppfattas som – kritik eller repressalier för att denne utnyttjat eller avser att utnyttja sin grundlagsskyddade tryck- eller yttrandefrihet.

Rikspolisstyrelsen har redogjort för några av de åtgärder och aktiviteter som styrelsen under senare tid genomfört för att lyfta frågor om tryck- och yttrandefrihet inom poliskåren. Jag ser positivt på dessa insatser och på att polismyndigheten i Örebro län också förklarat att man avser att ta upp de frågor som ärendet har aktualiserat till diskussion inom myndigheten. Mot bakgrund av detta och tidigare ärenden här samt den diskussion om arbetsklimatet inom polisen som återkommande förekommer i media finns det emellertid skäl att på nytt understryka hur angeläget det är att man inom polisorganisationen, från och med nästa år Polismyndigheten, kontinuerligt arbetar för att alla anställda ska ha goda kunskaper om våra grundläggande fri- och rättigheter. När det gäller chefer inom polisorganisationen är det, liksom när det gäller chefer inom andra delar av statsförvaltningen, särskilt viktigt att dessa förstår vikten av att upprätthålla den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten och vad detta kräver när det gäller kommunikationen med medarbetarna. Det får aldrig förekomma att någon offentligt anställd som utövar sina rättigheter möts av kritik, repressalier eller hot om sådana åtgärder.