Skadeståndsanspråk mot staten

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern tillerkänner VL ersättning för lidande med 20 000 kr enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

2. Justitiekanslern avslår VL:s begäran om skadestånd i övrigt.

3. Ersättningen enligt p. 1 ska betalas ut av Justitiekanslern.

Ärendet

Bakgrund

VL var frihetsberövad som anhållen och häktad under tiden den 2 – 9 mars 2009. Sedan åtal väckts med anledning av de misstankar som föranlett frihetsberövandet ogillades åtalet genom en dom den 21 oktober 2011.

Justitiekanslern har denna dag meddelat ett beslut med anledning av anmälningar om brister vid genomförandet av förundersökningen mot VL m.m. (dnr 7718-11-21 m.fl.). Där återfinns en redogörelse för de närmare omständigheterna i ärendet. I beslutet uttalar Justitiekanslern inom ramen för sin tillsynsverksamhet bl.a. kritik mot polis och åklagare samt konstaterar att utredningen i ärendet tillsammans med tingsrättens dom innefattar kritik mot Rättsmedicinalverket.

Anspråket

VL har i detta ärende begärt ersättning av staten, som anspråket får uppfattas, med sammanlagt 2 985 000 kr, varav 1 485 000 kr avser förmögenhetsskada i form av förlorad arbetsförtjänst och 1 500 000 kr avser personskada i form av psykiskt lidande.

VL har i första hand begärt att hennes ersättningsanspråk ska prövas enligt skadeståndslagen (1972:207) men har även anfört att hon under alla förhållanden har rätt till ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) på grund av det frihetsberövande hon utsatts för.

Som grund för sin begäran om skadestånd har VL anfört att poliser, åklagare och personal vid Rättsmedicinalverket (RMV) vid sin handläggning av ärendet har vidtagit åtgärder eller underlåtit att vidta åtgärder vilka antingen var för sig eller tillsammans utgör fel och/eller försummelser.

De fel och/eller försummelser som VL gör gällande är sammanfattningsvis följande.

- Chefsåklagaren PC övertog ansvaret som förundersökningsledare trots att han efter att ha varit medförfattare till en debattartikel om ärendet var jävig.

- Polisen återgav felaktigt samtalen med RMV i sin förhörsutskrift.

- Rättsläkaren lämnade totalt felaktiga uppgifter om tiopental och morfin och om vem som var gärningsman.

- Polisen undersökte inte på ett mer noggrant sätt om patienten hade fått tiopental tidigare under vårdtiden.

- RMV beaktade inte risken för att blodprovet kontaminerades genom sättet på vilket det samlades in.

- RMV underlät att ta ytterligare blod trots att det fanns att tillgå.

- RMV kemi hanterade det aktuella blodprovet och/eller utförde den aktuella analysen felaktigt.

- RMV och/eller åklagaren underlät att kritiskt granska och/eller ifrågasätta det orimliga mätvärde som man erhållit.

- Åklagaren vidhöll åtalet även efter det att man fått del av professorn JM:s yttrande.

- Polisen såg inte till att utredarna i ärendet hade tillräcklig kompetens.

- Åklagarmyndigheten har genomgående motarbetat kompletteringar av förundersökningen som VL begärt.

- Åklagaren och polisen lät en felaktig översättning av ett dokument ingå i förundersökningen trots att felen påpekades.

Enligt VL ledde detta till att förundersökningen fortsatte trots att den vid en objektiv bedömning borde ha lagts ner. Alternativt har felen föranlett att åtal väckts och/eller vidhållits trots att man vid en objektiv bedömning inte kunde förvänta sig en fällande dom. Detta har orsakat angivna skador eller i vart fall bidragit till dem. Några omständigheter som ursäktar de fel eller försummelser som förekommit finns inte och enligt VL är staten därför skadeståndsskyldig gentemot henne.

När det gäller anspråket på ersättning enligt frihetsberövandelagen har VL särskilt framhållit följande. På grund av frihetsberövandet och den uppmärksamhet detta väckte blev misstankarna mot henne offentliga vilket i sig var en omedelbar orsak till att hon omplacerades till hemmet med inkomstförlust som följd. Inkomstförlusten, i den del den går utöver vad hon förlorade under den tid då hon satt frihetsberövad, har ett sådant direkt samband med frihetsberövandet att även denna del ska ersättas. Då hon skildes från en del av sin tjänst till följd av frihetsberövandet och på grund av den genom frihetsberövandet kända misstanken mot henne inte kunde söka annan anställning bör hon ersättas för hela den tid som yrkandet avser. Hon har vidare framhållit den stora uppmärksamhet frihetsberövandet och ärendet fått i media.

Beträffande de yrkade beloppen har VL anfört följande. När hon försattes på fri fot blev hon omplacerad till hemmet av sin arbetsgivare och gick därmed miste om ersättningar hon skulle ha erhållit för s.k. bakjour. Från mars till december 2009 skulle sådan ersättning ha uppgått till 373 000 kr, under 2010 resp. 2011 till 444 000 kr per år samt under januari till mars 2012 till 191 000 kr. På grund av att hon var misstänkt för brott förlorade hon vidare sitt uppdrag i regionala etikprövningskommittén vid Karolinska institutet. Där skulle hon ha erhållit ersättning med 10 500 kr för perioden mars till december 2009, med 13 500 kr för perioden januari – december 2010 och med 9 000 kr för perioden januari – september 2011. Frihetsberövandet, misstankarna, åtalet och publiciteten orsakade även en personskada i form av psykiskt lidande. Skälig ersättning i denna del uppskattas till 1 500 000 kr.

Justitiekanslerns bedömning

Inledning

Av 1 kap. 1 § skadeståndslagen framgår att den lagens bestämmelser tillämpas om inte annat är särskilt föreskrivet. När det gäller skador som orsakas av frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder finns emellertid särskilda bestämmelser i frihetsberövandelagen. Enligt 2 § frihetsberövandelagen har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. om det meddelas frikännande dom.

VL:s anspråk ska därför prövas i första hand enligt frihetsberövandelagen och i andra hand enligt skadeståndslagen.

Ersättning enligt frihetsberövandelagen

Tillämpliga bestämmelser m.m.

Frikännande dom har meddelats beträffande det brott som föranledde anhållande och häktning. VL är därmed i princip berättigad till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen.

En grundläggande förutsättning när det gäller ersättning enligt frihetsberövandelagen är att skadan måste ha vållats av själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller därmed skador som inte är en direkt följd av frihetsinskränkningen utan har orsakats av brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. En begränsning är vidare att personskada och sakskada inte ersätts enligt frihetsberövandelagen, men däremot lämnas ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Till skillnad mot skadeståndslagens bestämmelser om det allmännas ansvar, enligt vilka skadan för att ge rätt till ersättning måste ha orsakats av oaktsamhet, ålägger frihetsberövandelagen staten ett strikt ansvar.

Ersättning för lidande

VL är berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för henne. Även om VL när hon framställt sitt anspråk angett att det lidande hon begär ersättning för avser personskada så uppfattar Justitiekanslern att anspråket även avsett att innefatta en begäran om ersättning för sådan icke-ekonomisk skada som ersätts enligt frihetsberövandelagen.

Ersättning för lidande ska enligt förarbetena till frihetsberövandelagen uppskattas efter en prövning av omständigheterna i varje enskilt fall (se prop. 1997/98:105 s. 56). Justitiekanslern utgår i sin skadereglerande verksamhet från en tänkt normalersättning som tar sin utgångspunkt i längden på frihetsberövandet och som för närvarande är 3 000 kr för det första dygnet och därefter 1 000 kr för varje dygn under den första månaden. Denna ersättningsnivå kan sedan justeras uppåt eller neråt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

VL har till stöd för anspråket i denna del anfört bl.a. att hon var misstänkt för ett mycket allvarligt brott, att brottmålet var medialt mycket uppmärksammat samt att hennes namn publicerades på olika webbsidor.

Att VL var frihetsberövad som misstänkt för ett mycket allvarligt brott bör i detta fall föranleda en förhöjd ersättning. Enligt Justitiekanslerns nu gällande praxis utgör däremot medial uppmärksamhet i princip inte skäl för en förhöjd ersättning eftersom publicitet anses bli beaktad inom ramen för den normalt tillämpade ersättningsnivån. Det bör anmärkas att den publicitet som förekommer i regel inte kan anses vara orsakad av frihetsberövandet utan föranleds av brottsmisstanken. Den publicitet som i detta fall förekommit i traditionella medier och på olika webbsidor motiverar enligt Justitiekanslerns praxis inte förhöjd lidandeersättning.

Med utgångspunkt i Justitiekanslerns praxis för beräkning av lidandeersättning och med beaktande av de allvarliga brottsmisstankarna finner Justitiekanslern att ersättningen för lidande i detta fall bör bestämmas till 20 000 kr.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst

Med förlorad arbetsförtjänst avses enligt frihetsberövandelagen ett direkt inkomstbortfall som blir följden av att den frihetsberövade inte kan utföra sitt arbete under den tid som frihetsberövandet består. Ersättning kan därutöver ibland utgå även för inkomstförlust i tiden efter frihetsberövandet, t.ex. om en tidigare frihetsberövad som mist sin anställning på grund av frihetsberövandet behöver viss tid för att kunna söka ett nytt arbete (jfr prop. 1974:97 s. 71). Det grundläggande kravet på att frihetsberövandet ska ha orsakat inkomstförlusten måste emellertid vara uppfyllt.

Utredningen i ärendet ger inte stöd för att arbetsgivarens beslut att omplacera VL till hemmet och det förhållande att VL förlorade sitt uppdrag i regionala etikprövningskommittén vid Karolinska institutet var en direkt följd av frihetsberövandet. Det måste istället antas att dessa beslut hade sin grund i brottsmisstanken som sådan. Lagen ger därmed endast utrymme för att tillerkänna VL ersättning för den arbetsförtjänst hon kan ha förlorat under de dagar, dvs. den 2 – 9 mars 2009, då hon var frihetsberövad. Eftersom det av ansökan inte framgår om VL förlorade någon jourersättning eller något nämndarvode under dessa dagar går det inte att avgöra hur stor del av det yrkade beloppet för förlorad arbetsförtjänst som hänför sig till tiden för frihetsberövandet. Någon ersättning kan därför inte utgå i denna del. Det står dock VL fritt att om hon så önskar återkomma med kompletterande utredning för att styrka vilken arbetsförtjänst hon förlorat under den tid hon var frihetsberövad.

Ersättning enligt skadeståndslagen

Tillämpliga bestämmelser m.m.

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. personskada och förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Staten bär inte något strikt ansvar för ofullkomligheter i den statliga verk-samheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande, ett s.k. culpaansvar. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv och att det vid den bedömningen är av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär.  (Jfr bl.a. NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 1210.)

Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer vidare att det måste finnas ett klart orsakssamband mellan vållandet och skadan för att skadestånd ska utgå.

Utgångspunkten vid bedömningen av om skadeståndsskyldighet i sig föreligger och om det finns ett tillräckligt orsakssamband i förhållande till en viss skada är att varje åtgärd eller underlåtenhet bedöms för sig. När det gäller det allmännas ansvar kan emellertid i vissa fall, om flera tjänstemän har begått fel, myndighetens samlade oaktsamhet vägas samman, även om vart och ett av felen kanske inte skulle vara skadeståndsgrundande. En mindre oaktsamhet hos flera personer kan då tillsammans anses utgöra en oacceptabel brist i verksamheten som staten har att svara för. (Jfr NJA 2013 s. 1210 samt Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976, s. 181 med där angivna hänvisningar och Bengtsson/Strömbeck, Skadeståndslagen, 3 uppl. 2008, s. 97)

För att staten ska kunna åläggas ett ansvar för kumulerade fel krävs emellertid att de olika fel eller försummelser som förekommit har samverkat och bidragit till ett visst skadeståndsgrundande förhållande. Det kan inte komma i fråga att lägga samman mindre fel som kan ha förekommit från statens sida, inte ens om dessa har förekommit inom ramen för ett och samma rättsliga förfarande, t.ex. en förundersökning, och genom en slags sammanräkning av felen anse att skadeståndsskyldighet har uppstått.

Enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen ersätts som personskada fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk). Psykiska besvär är endast att anse som personskada om de är medicinskt påvisbara (se prop. 2000/01:68 s. 68). Det krävs därför i regel medicinsk utredning för att påvisa skadan och dess omfattning. Den som anser sig ha lidit en personskada måste styrka förekomsten av skadan och omfattningen av denna.

Överväganden

De brister i myndigheternas agerande som VL menar har förekommit och som har åberopats till stöd för hennes skadeståndsanspråk är några av de omständigheter som hon även har framfört i den anmälan hit som ligger till grund för Justitiekanslerns granskning i det inledningsvis nämnda tillsynsärendet (dnr 7718-11-21 m.fl.).

I tillsynsärendet har Justitiekanslern bl.a. granskat polis och åklagares agerande i förundersökningen mot VL och gjort bedömningen att ingen enskild åklagare eller polis kan misstänkas ha gjort sig skyldig till brott. Justitiekanslern har emellertid funnit anledning att rikta kritik mot polisens och åklagarens agerande i flera avseenden, även beträffande vissa förhållanden som åberopats som grund för det skadeståndsanspråk som framställts i detta ärende. När Justitiekanslern nu gör en skadeståndsrättslig bedömning av polisens och åklagarens agerande sker detta med beaktande också av den utredning och de slutsatser som redovisats i tillsynsärendet.  

De påstådda felaktigheter som hänför sig till RMV:s hantering avser i allt väsentligt medicinska bedömningar, t.ex. vilka slutsatser rättsläkaren kunde dra mot bakgrund av det analysresultat avdelningen för rättskemi och genetik kommit fram till eller huruvida man vid blodprovstagningen borde ha eller kunde ha tagit tillvara ytterligare blod.

I tillsynsärendet har Justitiekanslern uttalat bl.a. att Justitiekanslern saknar den särskilda kompetens som krävs för att utöva tillsyn över RMV när det gäller hur myndigheten utför sitt uppdrag i enskilda ärenden. Där konstateras även att RMV:s hantering av det aktuella ärendet och de utlåtanden myndigheten avgett tidigare hade granskats av ett antal olika experter inom ramen för förundersökningen. När Justitiekanslern nu gör en skadeståndsrättslig bedömning av RMV:s agerande, får detta ske utifrån den gjorda granskningen; de expertutlåtanden och den övriga utredning som finns i ärendet.

Av tingsrättens dom samt den övriga utredning som funnits tillgänglig här står det klart att de medicinska experter som skrivit utlåtanden och som hörts i målet har haft olika uppfattningar beträffande de komplicerade medicinska och rättskemiska frågeställningar som varit aktuella. Olika uppfattningar har också redovisats beträffande riktigheten i RMV:s agerande vid de olika momenten i förfarandet. Som exempel kan nämnas att VL gjort gällande att det var fel att ta blodprov från lårvenen eftersom det innebar en risk för att blodet kontaminerades av fettsubstans. Av tingsrättens dom framgår emellertid att det fanns olika meningar bland experterna om det funnits en sådan risk. Flera vittnen uttalade vidare att det är standard inom rättsmedicin att ta prov via lårvenen. När det gäller VL:s uppfattning att det var felaktigt att endast 3 ml blod togs tillvara trots att ytterligare blod fanns att tillgå kan konstateras att tingsrätten – beträffande det förhållandet att endast 3 ml blod togs tillvara och att blod från hjärtat inte tillvaratogs – uttalat att förfarandet synes ha skett helt enligt gällande rutiner samt påtalat att det vid tiden för obduktionen inte förelåg några misstankar om att LW hade förgiftats. Av tingsrättens dom och av den övriga utredningen framgår också att det förelåg delade meningar bland experterna beträffande vilka slutsatser som kunde dras av det aktuella mätresultatet.

Mot denna bakgrund anser Justitiekanslern att utredningen i ärendet inte ger underlag för slutsatsen att RMV:s agerande och bedömningar i dessa hänseenden, bedömda för sig, har varit felaktiga på det sätt som krävs för att medföra skadeståndsskyldighet för staten.

Vid en samlad bedömning av samtliga de omständigheter hänförliga till polisens, åklagarens och RMV:s agerande som VL åberopat anser Justitiekanslern inte heller att dessa, vare sig enskilt eller tillsammans, utgör sådana fel eller försummelser som kan grunda skadeståndsansvar för staten enligt skadeståndslagen.

VL:s anspråk på skadestånd enligt skadeståndslagen kan därför inte bifallas.

Det finns härutöver skäl att tillägga följande. Som tidigare har angetts är en ytterligare förutsättning för att skadestånd ska kunna utgå att de påstådda felen eller försumligheterna, antingen var för sig eller tillsammans, har orsakat eller i vart fall bidragit till den skada för vilken VL begär ersättning. Detta förutsätter i sin tur att om de felaktigheter eller försumligheter som VL gör gällande inte hade inträffat, antingen någon förundersökning för mord/dråp aldrig hade inletts, VL aldrig hade blivit misstänkt, eller något åtal aldrig hade väckts mot henne. Enligt Justitiekanslerns mening har VL inte kunnat visa att det föreligger något sådant orsakssamband.