Kritik mot Kronofogdemyndigheten och Ångermanlands tingsrätt för handläggningen av ett ärende angående utmätning

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern uttalar kritik mot Kronofogdemyndigheten och Ångerman­lands tingsrätt för handläggningen av ett ärende angående utmätning.

Justitiekanslern avslår RO:s anspråk.

Ärendet

Bakgrund

För betalning av RO:s skulder i allmänna och enskilda mål ut­mätte Kronofogdemyndigheten den 25 april 2012 innestående medel på RO:s konto i Swedbank. På kontot fanns vid tillfället 12 492 kr. Av dessa undantogs 6 333 kr från utmätningen som beneficium i enlighet med en förbehållsbeloppsberäkning som gjorts i samband med beslut om ut­mät­ning av lön (er­sätt­ning från Försäkringskassan) den 20 april 2011. De ut­mätta medlen fördelades och be­tal­ades ut till utmät­nings­­sökandena den 30 april 2012.

Den 3 maj 2012 överklagade RO till Ångermanlands tingsrätt och angav att han ansåg att det utmätta beloppet bor­de omfattas av hans beneficium. Han förklarade att, utöver den senaste ut­be­tal­ning­en från Försäkringskassan, behållningen på kontot endast bestod av vad han under lång tid hade sparat av sitt beneficium. Han bifogade ett kon­to­­utdrag som bl.a. utvisade att den senaste utbetalningen från Försäkr­ings­kas­san uppgick till 9 663 kr. Vid genomgången av överklagandet upp­märk­sam­made Krono­fogdemyndigheten att RO enligt för­be­hålls­belopps­beräk­ning­en från april 2011 erhöll bostadsbidrag med 3 008 kr och att hans nuvarande bostadsbidrag uppgående till 3 083 kr – som ingått i ut­­­betalning­en från För­säkr­ingskassan om 9 633 kr – av misstag hade ut­mätts. Bostads­bi­draget bor­de i stället ha förbehållits som bene­­fi­cium. I sitt yttr­an­de till tingsrätten den 11 maj 2012 i samband med överlämnandet av över­klagandet angav Krono­fogde­myndigheten att bostadsbidraget inte borde ha mätts ut, men att det inte längre var möjligt för Kronofogde­myn­dig­heten att rätta/delhäva beslutet. I yttrandet upplyste Kronofogdemyndigheten att fördelning och utbetalning skett den 30 april 2012 och skulle vinna laga kraft den 21 maj 2012, men att hinder inte förelåg att pröva överklagandet av utmätnings­beslutet eftersom överklagandet skett den 3 maj 2012, dvs. vid en tidpunkt då fördelnings- och ­ut­bet­alningsbeslutet inte vunnit laga kraft.

I beslut den 27 juli 2012 (mål nr Ä 1080-12) ändrade Ångermanlands tings­rätt Krono­fogde­myndighetens ut­mät­ningsbe­slut på så sätt att RO, utöver det av Krono­fogde­myndigheten fastställda för­be­hålls­beloppet, hade rätt att till­godo­räkna sig ytterligare ett belopp om 3 083 kr. Så­vitt gällde utmätningen av de sparade med­len fann tingsrätten att RO inte visat behov av dem för betalning av större utgifter och fann därmed inte skäl att ändra ut­mät­ningsbeslutet i den delen.

RO vände sig till Kronofogdemyndigheten och påkallade åter­betalning med 3 083 kr. Kronofogde­myn­dig­heten meddelade honom att eft­er­som tingsrätten inte hade ändrat beslutet om fördelning och utbetalning, Kronofogdemyndigheten be­dömde att det inte var möjligt att återkräva beloppet från utmät­nings­sökandena.

Anspråket

RO har i en skrivelse till Kronofogdemyndigheten begärt skade­stånd med 3 083 kr motsvarande beloppet som felaktigt utmätts.

Utredningen

Kronofogdemyndigheten har med ett yttrande överlämnat ärendet hit. I yttrandet har myndigheten anfört bl.a. följande.

MYNDIGHETENS BEDÖMNING

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som orsakats genom fel eller försummelse vid myndighets­ut­övning i verksamhet för vars fullgörande staten har att svara. Det ankommer på den som begär skadestånd att lägga fram en utredning som gör det möjligt att bedöma om ett ska­­deståndsgrundande fel har begåtts och om detta har orsakat skada. Vidare skall det fram­­gå hur stor den påstådda skadan är och hur den har beräknats. Yrkat belopp bör även kunna styrkas.

Vid utmätning av bankmedel skall, i den mån ej annat är föreskrivet, undantas det som er­fordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock ej utan synnerliga skäl för längre tid än en månad (5 kap. 1 § 7 p utsöknings­bal­ken). När Kronofogdemyndigheten provar vad som skall undantas skall den förfara efter vad som är känt eller kan utrönas utan omgång (5 kap. 14 § utsökningsbalken). I nu ak­tu­­­ellt fall hade Kronofogdemyndigheten i samband med beslutet om utmätning i lön in­hämtat att gäldenären uppbar bostadsbidrag. Kronofogdemyndigheten borde därför i sam­­band med utmätningen ha utrett om bostadsbidraget ingick i behållningen på kontot.

Det belopp som utmätts har dock använts för att betala utmätningsfordringarna.

RO:s skulder har alltså minskat i motsvarande mån. RO har där­för inte, oaktat frågan om fel eller försummelse från Kronofogdemyndighetens sida, lidit ekonomisk skada på grund av Kronofogdemyndighetens handläggning.

Med hänvisning till ovanstående föreslår myndigheten att JK avslår RO:s begäran om skadestånd.

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Ångermanlands tingsrätt i fråga om och i så fall vilka överväganden tingsrätten har gjort angående om bi­fal­l­et till RO:s överklagande skulle föranleda att även senare beslut – såsom utbetalningsbeslutet – skulle hävas. Tingsrätten har i yttrandet an­fört följande.

Enligt 18 kap. 14 § utsökningsbalken får, vid bifall till ett överklagande av ett visst bes­lut, även ett senare beslut i målet hävas när det kan ske, om detta beslut har samband med det förra beslutet och inte hade vunnit laga kraft mot klaganden när han överkla­gade det första beslutet. Detta gäller även om det senare beslutet kan anses ha vunnit laga kraft vid tiden för tingsrättens avgörande (se prop. 1980/81:8 sid 1239 och 1179).

Kronofogdemyndighetens fördelnings- och utbetalningsbeslut hade inte vun­nit laga kraft när överklagandet inkom till Kronofogdemyndigheten. Det fanns således förutsätt­ningar att tillämpa detta lagrum när det gäller RO:s överklagande. Enligt tingsrättens mening hade överklagandet rätte­ligen bort anses omfatta även Kronofogde­myndighetens beslut om för­delning och utbetalning. Tingsrätten hade således antingen kunnat upphäva fördelnings- och utbetalningsbeslutet till viss del eller, eftersom det fanns flera borgenärer, undanröja fördelnings- och utbetalningsbeslutet och åter­förvisa ärendet i den delen till Kronofogdemyndigheten för förnyad hand­lägg­ning. Tingsrätten påpekar dock att Kronofogdemyndighetens fördel­nings- och utbetalningsbeslut inte fanns fogat till de handlingar som översän­des till tingsrätten från Kronofogdemyndig­heten.

Ärendet inkom till tingsrätten den 14 maj 2012 och handlades då av en domare som inte längre tjänstgör vid tingsrätten. Tingsrätten kan därför inte uttala sig om vilka övervä­gan­den som inledningsvis gjordes, t.ex. när det gäller bedömningen av vilket eller vilka beslut som överklagandet skulle anses omfatta eller om det fanns anledning att redan då häva utbetalningsbeslutet med stöd av 18 kap. 12 § utsökningsbalken. Ärendet avgjor­des sedan av en annan domare, som i vanliga fall inte handlägger utsökningsärenden. En­ligt uppgift från den domaren kan hon inte erinra sig om hon gjorde några övervägan­den när det gällde utbetalningsbeslutet. Även om detta inte alls har någon betydelse för bedömningen av skadeståndsfrågan vill tingsrätten ändå nämna att tingsrätten vid denna tid hade två vakanta domartjänster (av totalt sex) och att arbetssituationen därför var synnerligen ansträngd.

Tingsrätten vill vidare framhålla att det vid tingsrätten inte är särskilt vanligt med utsök­ningsärenden där fördelning och utbetalning redan har ägt rum när utmätnings­beslutet överklagas, vilket också kan ha bidragit till tingsrättens förbiseende. För att undvika sådana situationer framhålls det i Handbok utmätning (Kronofogdens utgåva 6 sid 466) att det är viktigt att Kronofogdemyndigheten i sitt yttrande till tingsrätten anger vilka beslut som får anses omfattas av överklagandet. Så har inte skett i det nu aktuella ären­det även om yttrandet innehåller uppgifter om att fördelning och utbetalning hade ägt rum.

Även tingsrätten ifrågasätter om RO kan anses ha förorsakats någon skada, eftersom hans skulder har minskat på sätt Kronofogden anfört. Resultatet av ett even­tu­ellt skadestånd skulle i så fall innebära att RO blir dubbelt kompenserad, dels genom en mindre kvarvarande skuld dels genom en ekonomisk ersättning.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan enligt praxis endast under vissa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Kronofogdemyndig­hetens och domstolarnas handläggning av och beslut i ärenden angående utmätning är sådan verksamhet som staten svarar för.

Utmätning är en för den enskilde ingripande åtgärd. Utsökningsbalken inne­håller därför bestämmelser om egendom som ska undantas från utmätning, gäldenärens s.k. beneficium. Reglerna om gäldenärens bene­ficium syftar till att förbehålla gäldenären en skälig lägsta levnadsnivå. Det är mot den bak­grund­en av stor vikt för den enskilde att Kronofogdemyndigheten och dom­stol­arna tillämpar den aktuella lagstiftningen kor­rekt och iakttar noggrann­het vid handläggningen.

Av förbehållsbeloppsberäkningen från april 2011 avseende ersättningen från Försäkringskassan framgick att det för utmätning disponibla beloppet per månad be­stämts till 1 361 kr och förbehållsbeloppet till 6 333 kr samt att bo­stads­bi­drag­et om 3 008 kr inte ingick i förbehållsbeloppet eftersom den be­­räk­ning­en hade gjorts på nettokostnaden för boendet. Det un­der­­­lag­ som fanns tillgängligt för Kronofogdemyndigheten vid tidpunkten för utmät­nings­­­­beslutet kun­de så­led­es inte utan ytterligare utredning ge grund för slut­sat­­s­en att endast för­be­hålls­be­lopp­et om 6 333 kr skul­le undantas som bene­ficium från den sen­aste ut­betalningen från Försäkringskassan. Mot den bak­grund­en får Krono­fogde­myn­dig­heten genom under­låt­en­heten att utreda om bostads­bi­drag­et ingick i be­håll­ningen på kontot anses har förfarit försumligt på ett sådant sätt som medför skade­stånds­skyl­dig­het för staten.

Justitiekanslern bedömer därtill att Ångermanlands tingsrätts beslut var fel­aktigt på ett sådant sätt att också det grundar skadeståndsskyldighet för stat­en. Det är vis­ser­ligen riktigt att Kronofogdemyndigheten i sitt yttrande till tingsrätten end­­ast angav att överklagandet avsåg utmätningsbeslutet. Av ytt­r­­an­det framgick dock klart att fördelnings- och utbetalningsbeslut hade fatt­­ats, att överklagandet hade inkommit därefter och att för­­del­nings- och ut­be­t­al­­ningsbeslutet inte hade vun­nit laga kraft. Det är tingsrättens ansvar att be­­döma överklagandets om­fatt­­ning och det är i utsökningsärenden inte en ovan­­­­­­­lig situation att successiva beslut fattas. Detta understryks dessutom av den särskilda regeln i 18 kap. 14 § utsökningsbalken som stadgar att vid bi­fall till ett överklagande av ett visst beslut, även ett senare beslut i målet får häv­­as när det kan ske, om det beslutet har samband med det förra be­slut­et och inte hade vunnit laga kraft mot klaganden när han överklagade det för­sta beslutet. Även i de fall ett överklagande av ett utmätningsbeslut har in­kom­­mit före det att beslut om fördelning och utbetalning har fattats finns det där­för skäl för tingsrätten att, om ändring av utmätningsbeslutet över­vägs, kon­trollera om ytterligare beslut har tillkommit. Inte heller den omstän­dig­­het­­­en att Kronofogdemyndigheten inte bifogade fördelnings- och ut­bet­al­nings­beslutet till sitt yttrande kan därför förändra det faktum att det ytterst är tingsrättens ansvar att förvissa sig om att dess beslut kan få avsedd effekt. Om ett utbet­al­nings­beslut ändras ska Kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad som ska betalas tillbaka (se 13 kap. 20 § utsöknings­balk­en). Eftersom tings­rätt­en endast ändrade utmätningsbeslutet fanns inte för­ut­sättningar för Krono­fogdemyndigheten att återkräva beloppet från ut­mät­­ningssökandena, med resultat att RO trots allt inte återfick det belopp han skulle ha för­behållits.

För en rätt till ersättning krävs emellertid, förutom att det har förekommit ett skadeståndsgrundande fel eller en försummelse, att detta har medfört en ska­da för den enskilde. 

Utmätningen av det aktuella beloppet kan inte anses ha medfört någon för­mögenhetsskada för RO eftersom det utmätta medlen har ut­be­talats till hans borgenärer och hans skulder därmed har minskat i mot­svar­an­de mån. Det konstaterade felen har inte innefattat något sådant brott som kan föranleda rätt till ersättning för ideell skada. Förutsättningar för att ut­ge ersättning till RO med anledning av det in­träffade före­ligg­er således inte.

Såväl Kronofogdemyndigheten som tingsrätten förtjänar kritik för att de brus­tit i noggrannhet vid handläggningen av ärendet. Det saknas dock an­led­ning att anta att det har varit fråga om an­nat än en engångsföreteelse och det finns därför inte skäl för Justitiekanslern att vidta några ytterligare åtgärder inom ramen för sin tillsynsverksamhet.