Justitiekanslerns remissyttrande över departementspromemorian Hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd (Ds 2012:36)

Justitiekanslern har anmodats att yttra sig över rubricerade departementspromemoria och får med anledning härav anföra följande.

Rätten till bästa möjliga hälsa – en mänsklig rättighet

Rätten till bästa möjliga hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet enligt FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen). Enligt den tolkning av konventionen som har gjorts av Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, i egenskap av övervakningskommitté för ESK-konventionen, ska denna rättighet åtnjutas av samtliga som befinner sig inom en stats gränser.

Reglering av rätten till hälsa förekommer även i ett flertal andra konventioner m.m. som Sverige anslutit sig till.

FN-organ har tidigare riktat kritik mot Sverige och det sätt på vilket hälso- och sjukvården för bl.a. asylsökande och personer som vistas i Sverige utan tillstånd är organiserad. Kritiken har riktat sig mot bl.a. de begränsningar i tillgången till sjukvård som finns för dessa personer.

I promemorian föreslås att rätten till hälso- och sjukvård ska omfatta alla barn oberoende av juridisk status. Rätten till vård för personer som har fyllt 18 år och som vistas utan tillstånd i Sverige föreslås däremot – i likhet med vad som gäller för asylsökande – vara fortsatt begränsad jämfört med vad som gäller för personer som är bosatta i landet. Någon närmare analys eller argumentation för att förklara detta ställningstagande finns inte i promemorian. Enligt min mening måste det ifrågasättas om det går att sakligt motivera att, när det gäller personer som har fyllt 18 år, göra en skillnad mellan här bosatta personer och asylsökande (som visserligen faller utanför det aktuella förslaget) samt personer som vistas i Sverige utan tillstånd. En differentiering av rätten till vård på det sätt som föreslås i promemorian är svår att förena med Sveriges internationella åtaganden om bästa möjliga hälsa för var och en. Både asylsökande och personer som vistas i Sverige utan tillstånd bör därför, oavsett ålder, erbjudas hälso- och sjukvård i samma omfattning och på samma villkor som här bosatta personer. Ett sådan synsätt stämmer även överens med den bedömning som gjordes i betänkandet Vård efter behov och på lika villkor –  en mänsklig rättighet (SOU 2011:48).

Medhjälp till brott mot utlänningslagen

När det gäller förhållandet mellan den föreslagna nya lagen och bestämmelserna om medverkan till brott i 23 kap. 4 § brottsbalken finner Justitiekanslern anledning att framföra följande synpunkter.

I promemorian anförs, utan någon närmare utredning eller analys, att det inte kan anses utgöra medhjälp till brott mot utlänningslagen att hälso- och sjukvårdspersonal som inom ramen för sitt yrkesutövande arbetar med personer som vistas i landet utan nödvändiga tillstånd ”så länge personalen endast utför det som åligger dem enligt anställningsavtal samt hälso- och sjukvårdsförfattningar som hälso- och sjukvårdslagen och den nya lagen” (promemorian, s. 65).

Förslaget innebär att ett landsting ska erbjuda utlänningar som har fyllt 18 år och som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd bland annat ”vård som inte kan anstå”. Även om det finns förtydliganden och riktlinjer till ledning för tillämpningen av detta begrepp, är det i det enskilda fallet den som utför behandlingen som måste avgöra vilken vård som inte kan anstå. Det kan inte uteslutas utan framstår närmast som självklart att det förekommer fall där det inte är givet vad som åligger hälso- och sjukvårdspersonalen i detta avseende. Eftersom det ännu inte finns någon ändamålsenlig ordning för att föra patientjournaler över den vård som erbjudits personer som vistas i landet utan tillstånd, torde detta gälla särskilt vid vård av dessa patienter.

Promemorians skrivning synes innebära att bedömningen av vad som åligger hälso- och sjukvårdspersonal enligt anställningsavtal samt hälso- och sjukvårdsförfattningar skulle kunna få betydelse för bedömningen av om någon ur personalen har gjort sig skyldig till medhjälp till brott mot utlänningslagen.

Att det över huvud taget skulle kunna komma i fråga att en av sjukvårdspersonal, i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, vidtagen vårdåtgärd skulle kunna anses utgöra brott framstår i och för sig som en orimlighet. Mot bakgrund av det som sägs i promemorian bör dock betonas att begreppet ”vård som inte kan anstå” inte är precist utan ger utrymme för tolkning. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det inte godtagbart att ett sådant begrepp såvitt kan förstås skulle ligga till grund för en avgränsning av det straffbara området.

Om asylsökande och personer som vistas i Sverige utan tillstånd erbjuds vård i samma omfattning och på samma villkor som här bosatta personer undviker man den nu beskrivna problematiken. Även detta bör beaktas vid bedömningen av om det är sakligt motiverat att differentiera rätten till vård med hänsyn till den vårdbehövandes ålder och juridiska status.