Rätten enligt artikel 5.3 i Europakonventionen till rättegång inom skälig tid eller att bli försatt på fri fot har ansetts inte ha åsidosatts i ett mål där den tilltalade var berövad friheten i drygt ett år

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår RM:s anspråk.

Ärendet

Bakgrund

RM var under tiden den 20 mars 2009 – 7 april 2010 frihetsberövad som gripen, anhållen och häktad på grund av misstanke om grov narkotikasmuggling. Frikännande dom meddelades av Helsingborgs tingsrätt den 16 april 2010 (mål nr B 1672-09). Domen överklagades av åklagaren, men målet skrevs av från vidare handläggning av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 10 juni 2010 sedan åklagaren hade återkallat sitt överklagande (mål nr B 1425-10).

RM ansökte om ersättning hos Justitiekanslern enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) (Justitiekanslerns ärende med dnr 7371-10-41). Till stöd för sitt anspråk anförde han bl.a. att frihetsberövandet var omgärdat av restriktioner, att han var orolig för sin sociala och ekonomiska situation samt att hans familjesituation påverkades under och efter frihetsberövandet.

I beslut den 19 januari 2011 konstaterade Justitiekanslern att den omständigheten att ett frihetsberövande omgärdas av restriktioner samt att frihetsberövandet upplevs som kvalfyllt normalt sett inte är sådana omständigheter som enligt Justitiekanslerns praxis ger anledning att utge en förhöjd ersättning eftersom dessa förhållanden redan har beaktats vid bestämmandet av ersättningsnivån som sådan. Däremot ansågs det föreligga skäl att bestämma ersättningen till ett belopp som översteg vad som normalt utgick vid frihetsberövanden av motsvarande längd med hänsyn till den allvarliga brottsmisstanken. RM tillerkändes ersättning för lidande med ett förhöjt belopp om 250 000 kr och för utgifter med 1 180 kr jämte ränta.

I beslut den 3 juni 2011 tillerkände Justitiekanslern RM ersättning för ombudskostnader i ärendet med 5 670 kr och avslog hans begäran om ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

Anspråket

RM har i nu aktuellt ärende, som det får förstås, begärt skadestånd av staten för ideell skada med 150 000 kr jämte ränta och ersättning för ombudskostnader.

Till stöd för sitt anspråk har RM anfört i huvudsak följande.

Han har varit utsatt för ett avsevärt lidande under sina tolv och en halv månad i häkte under vilken tid han till större delen hade restriktioner, innan han fick sin sak prövad i domstol. Den svenska staten har i och med den långa häktningstiden brutit mot artikel 5.3 i Europakonventionen. Skadestånd ska därför utgå enligt artikel 5.5 i konventionen.

Han är även berättigad till skadestånd från staten i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) eftersom en överträdelse av Europakonventionen anses utgöra, förutom ett konventionsbrott, fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt skadeståndslagen.

Vidare ska staten i samtliga fall då ett frihetsberövande är för handen beakta proportionalitetsprincipen. Denna princip har staten inte beaktat vid häktningen av honom. Detta har fått till följd att han har suttit häktad oskäligt länge, varför han är berättigad till skadestånd även på denna grund.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Helsingborgs tingsrätt och från Åklagarmyndigheten i frågan om RM:s rättigheter enligt artikel 5.3 i Europakonventionen har upprätthållits i brottmålsprocessen mot honom.

Helsingborgs tingsrätt, lagmannen YNJ, har anfört följande:

Den 22 mars 2009 begärdes RM häktad såsom på sannolika skäl [misstänkt] för grov narkotikasmuggling den 20 mars samma år i Helsingborg. Som särskilda häktningsgrunder gjordes gällande flyktfara, kollusionsfara och den s.k. 2-årsregeln. Åklagaren begärde också tillstånd att få ålägga RM restriktioner. Tingsrätten höll häktningsförhandling samma dag som häktningsframställningen gjordes. Vid häktningsförhandlingen framkom att lastbilen som narkotikan hade hittats i hade lastats i Nederländerna och att avsikten var att lasten skulle lossas i Finland. Vidare namngav RM några personer som hade hanterat lasten. Efter häktningsförhandlingens avslutande avkunnade tingsrätten beslut om att RM var häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för grov narkotikasmuggling på samtliga de häktningsgrunder som åklagaren hade gjort gällande. Åklagaren gavs vidare tillstånd att få meddela RM restriktioner. Åtalstiden sattes till två veckor.

Den 2 februari [rätteligen april] 2009 respektive den 16 februari [rätteligen april] samma år begärde åklagaren åtalsförlängning med två veckor vid varje tillfälle samt begärdes fortsatt tillstånd att få meddela RM restriktioner. RM medgav framställningarna och tingsrätten meddelade beslut på handlingarna i enlighet med åklagarens begäran.

Precis som RM angett hölls omhäktningsförhandlingar i målet den 30 april 2009, den 28 maj 2009, den 12 juni 2009, den 25 juni 2009 och den 9 juli 2009. Vid dessa omhäktningsförhandlingar prövades – förutom själva brottsmisstanken, de särskilda häktningsgrunderna och åklagarens generella tillstånd att få ålägga RM restriktioner – även om RM skulle ha rätt att ringa obevakade samtal till sin sambo samt om han skulle ha rätt till gemensam vistelse och förvaring i form av samsittning. Utifrån de skäl som åklagaren redovisade vid förhandlingarna ansåg tingsrätten att det fortfarande förelåg kollusionsfara, att åklagaren skulle ha fortsatt tillstånd till restriktioner samt att RM:s telefonsamtal skulle vara övervakade. När det gäller gemensam vistelse och förvaring i form av samsittning angav tingsrätten i sina första två beslut att åklagaren hade rätt att förbjuda detta. I besluten från den 12 juni, den 25 juni och den 9 juli angav tingsrätten att åklagaren fick besluta om gemensam vistelse och förvaring i form av samsittning om det var lämpligt.

I tiden efter den 9 juli 2009 och fram till dess att stämningsansökan kom in till tingsrätten den 4 november 2009 begärde åklagaren åtalsförlängning samt fortsatt tillstånd att få meddela RM restriktioner med två veckors mellanrum. I varje framställan gav åklagaren en kortfattad redogörelse för varför åtal inte kunde väckas, den fortsatta kollusionsfaran samt skälen för begäran om fortsatt tillstånd att få meddela

RM restriktioner. Vid varje tillfälle medgav RM åklagarens framställan och tingsrätten fattade beslut om åtalsförlängning och fortsatt tillstånd till restriktioner på handlingarna.

I samband med att åtalet gavs in till tingsrätten den 4 november 2009 begärde åklagaren även att tingsrätten skulle fatta beslut om bevisupptagning hos domstol i Nederländerna avseende vittnet [M V]. RM biträdde genom sin offentlige försvarare yrkandet om bevisupptagning. Samma dag som framställningen gjordes fattade tingsrätten beslut om bevisupptagning. I beslutet erinrade tingsrätten också om att RM var häktad och att bevisupptagningen därmed skulle behandlas särskilt skyndsamt.

Den 18 mars 2010 kom det översatta protokollet från bevisupptagningen in till tingsrätten.

Den 26 och 31 mars 2010 höll tingsätten huvudförhandling i målet. Vid huvudförhandlingens avslutande begärde åklagaren att RM skulle vara fortsatt häktad. Åklagaren uppgav samtidigt att RM inte längre hade restriktioner. Tingsrätten påbörjade enskild överläggning och vid denna beslutades, dels tidpunkt för när dom i målet skulle meddelas, dels att RM skulle vara fortsatt häktad till dess att dom eller annat beslut i målet meddelades.

Tingsrätten höll fortsatt överläggning i målet den 7 april 2010 och vid denna beslutades att RM omedelbart skulle försättas på fri fot. Tingsrätten följde upp så att beslutet kom fram till ansvarig person på häktet. Den l6 april 2010 meddelade tingsrätten en ogillande dom i målet.

Sammanfattningsvis har således frågorna om brottsmisstanken, de särskilda häktningsgrunderna och åklagarens tillstånd att få meddela restriktioner under hela tiden fram till dess att åtal väckts prövats av tingsrätten med två veckors mellanrum. Frågorna har prövats av flera olika domare. Beslutet har fattats på ett underlag där det namngetts personer i såväl Nederländerna som i Finland vilka skulle höras under förundersökningen och vars uppgifter RM sedan skulle konfronteras med. Tingsrätten konstaterar att brottsmisstanken var allvarlig och brottmålsutredningen komplicerad. Tidsutdräkten har såvitt framgår inte berott på någon passivitet från statens sida. Enligt tingsrättens bedömning har Europakonventionens krav om rätt till rättegång inom skälig tid upprätthållits.

Åklagarmyndigheten, vice riksåklagaren KS, har inhämtat yttrande om ärendets handläggning från berörd åklagare och har därutöver anfört bl.a. följande:

Bedömning av det aktuella ärendet

Inledande synpunkter

Till att börja med kan det konstateras att utredningen avsåg allvarlig brottslighet med ett mycket högt straffvärde där förundersökningsåtgärder vidtogs i tre länder.

Mot bakgrund av det höga straffvärdet och den tydliga kollusions- och flyktfaran som förelåg i målet så delar jag åklagarens och tingsrättens bedömningar att det fanns behov att hålla RM häktad fram till dess att tingsrätten vid fortsatt överläggning fann att bevisningen inte var tillräcklig. Jag delar även bedömningen att det fanns behov av att meddela RM restriktioner fram till dess att förhöret med V hållits vid nederländsk domstol.

Frågan är då om längden på häktningen var sådan att frihetsberövandet stred mot proportionalitetsprincipens krav eller art. 5.3 i Europakonventionen. Den handläggningstid som ska bedömas i ärendet är tiden från det att RM greps, den 20 mars 2009, till dess han sattes på fri fot den 7 april 2010, dvs. drygt 12 månader. Frihetsberövandet hade varat drygt sju månader när åtal väcktes den 4 november 2009.

Ärendets handläggning kan delas upp i två tidsperioder, handläggningen under förundersökningen och handläggningen vid tingsrätten efter det att åtal väckts. Såväl utgångspunkterna som ansvaret för handläggningen skiljer sig åt mellan dessa två delar.

Handläggningen under förundersökningen

Häktningsfrågan har prövats av tingsrätten initialt efter anhållandet, vid ett antal omhäktningsförhandlingar och vid beslut om förlängd åtalstid utan förhandling. Domstolen har därvid prövat såväl om det förelegat sannolika skäl för brottsligheten som de särskilda häktningsskälen och att frihetsberövandet var förenligt med proportionalitetsprincipens krav. Vid flera av dessa tillfällen har även innehållet i restriktionerna uttryckligen prövats.

Vid beslut om häktning är det ytterst domstolen som är ansvarig för frihetsberövandet och för att det inte är för långt i förhållande till brottsligheten, proportionalitetsprincipen och Europakonventionen. Som förundersökningsledare faller dock även en del av ansvaret på åklagaren som är skyldig att se till att utredningen drivs framåt så snabbt som det är möjligt. Åklagaren har också i detta läge möjlighet att själv häva häktningsbeslutet för det fall åklagaren anser att det inte längre finns skäl till häktning.

I detta fall har förundersökningsåtgärder vidtagits under drygt sex månaders tid, från gripandet till dess förundersökningen delgavs enligt 23 kap. 18§ rättegångsbalken. Förundersökningen har varit relativt omfattande med internationella inslag och det finns inget som tyder på att utredningen under denna tid inte har bedrivits med den skyndsamhet som ärendet krävde med hänsyn till frihetsberövandet eller att det förekommit några dröjsmål under denna period.

Handläggningen efter åtalet

När ett åtal är väckt kan åklagaren inte längre självmant häva häktningsbeslutet och det ankommer inte heller längre på åklagaren att vidta några direkta åtgärder i ärendet (bortsett från eventuella kompletteringar av förundersökningen) i väntan på huvudförhandling. Domstolen blir i denna del ensamt ansvarig för riktigheten i och längden av häktningen.

Huvudförhandlingen i detta ärende ägde rum först nästan fem månader efter åtalet vilket till största delen synes ha berott på att bevisupptagning skulle ske med ett vittne i nederländsk domstol.

Jag har i denna del inte funnit något i tingsrättens handläggning som gett åklagaren anledning att agera i ärendet. I övrigt så avstår jag från att närmare granska och bedöma tingsrättens hantering av ärendet.

Sammanfattande bedömning

Som framkommit ovan anser jag inte att förundersökningen tagit så lång tid, eller bedrivits på ett sådant sätt att den inneburit en kränkning av vare sig proportionalitetsprincipens krav eller art. 5.3 Europakonventionen. Inte heller anser jag att den tid som RM totalt varit frihetsberövad i målet i sig är så lång att den medfört en sådan kränkning. Det föreligger därmed enligt min mening inte någon skadeståndsskyldighet för staten med anledning av åklagares agerande.

För det fall att skadeståndsskyldighet skulle övervägas bör frågan om betydelsen av den kompensation som RM redan fått avseende lidande under den tid han suttit häktad i enlighet med lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder övervägas.

RM har fått del av yttrandena.

Justitiekanslern har inhämtat och tagit del av protokollen från häktningsförhandlingarna i Helsingborgs tingsrätt i mål nr B 1672-09 samt tingsrättens dagboksblad i målet.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person-skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan enligt praxis endast under vis­sa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdel-ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­pliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till ska­destånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade-ståndslagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska bestäm­melsen tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett konstaterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begräns­ningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagens regler, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­ståndsgrundande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det också ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning.

Relevanta bestämmelser i artikel 5 i Europakonventionen

Europakonventionens artikel 5 om rätten till frihet och säkerhet stadgar bl.a. följande:

1. Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:

[…]

c) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt för att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta.

[…]

3. Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1.c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. […]

Artikel 5 i Europakonventionen innebär alltså för det första att ett frihetsberövande alltid måste ske med stöd i nationell lagstiftning för att vara förenligt med konventionen. Enligt punkten 1.c är det vidare en förutsättning för ett frihetsberövande i avvaktan på lagföring att den frihetsberövade är skäligen misstänkt för brottet. För den som är frihetsberövad i avvaktan på lagföring gäller dessutom de garantier som framgår av punkten 3. Det rör sig bl.a. om att frihetsberövandet ska prövas av domare. Dessutom ska den frihetsberövade vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång.

I frågan vad som i detta sammanhang ska förstås med ”skälig tid” finns det en rikhaltig praxis från Europadomstolen (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, fjärde upplagan, s. 129 ff). Härav framgår bl.a. följande.

Den relevanta tidsperioden enligt artikel 5.3 i Europakonventionen löper från frihetsberövandets början till dess att dom i rättegången meddelas i första instans, eller den frihetsberövade dessförinnan friges.

Europakonventionen innehåller inte någon absolut tidsgräns för vad som är att anse som ”skälig tid” för frihetsberövande i avvaktan på rättegång, men Europadomstolen har i ett flertal avgöranden framhållit att häktningstider om ca fem år i allmänhet strider mot konventionen och att det måste finnas tvingande skäl för att häktningstider av sådan längd ska anses förenliga med artikel 5.3.

Skälig misstanke om brott är en förutsättning för frihetsberövandet i avvaktan på rättegång, men är efter en tid inte ensamt tillräckligt. Efter någon tid måste det därför vid sidan av skälig misstanke om brott finnas ett annat häktningsskäl som flyktfara, kollusionsfara eller fara för fortsatt brottslighet i enlighet med bestämmelserna i inhemsk lag. Således måste ”relevanta” och ”tillräckliga” skäl för frihetsberövandet föreligga i det enskilda fallet.

När det i och för sig finns godtagbara häktningsskäl, måste dessutom prövas om myndigheterna bedrivit brottsutredningen med sådan skyndsamhet som varit påkallad med hänsyn till frihetsberövandet. Av relevans för denna bedömning är hur länge förundersökningen och rättegången i första instans pågått, hur komplicerad utredningen varit och om det har förekommit speciella dröjsmål i handläggningen.

Häktningstiden måste också stå i rimligt förhållande till det fängelsestraff som kan komma att utdömas. Vidare måste besluten om häktning, särskilt när det är fråga om långvarig häktning, vara tydligt motiverade.

Överväganden

Inledningsvis konstateras att Justitiekanslern har tillerkänt RM ersättning enligt bestämmelserna i frihetsberövandelagen i ärendet med dnr 7371-10-41 för, så vitt nu är av intresse, lidande under frihetsberövandetiden med 250 000 kr.

Frågan i detta ärende är om det finns förutsättningar att tillerkänna honom ytterligare ersättning för ideell skada. För det fall RM:s rättigheter enligt artikel 5 i Europakonventionen har åsidosatts och det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen att han tillerkänns ekonomisk ersättning för det lidande som en sådan överträdelse har medfört kan ersättning dock utgå utan särskilt stöd i lag.

Av utredningen framgår följande.

RM är medborgare i Nederländerna och har sitt hemvist där. Han frihetsberövades på sannolika skäl, alltså enligt den högre misstankegraden, misstänkt för grov narkotikasmuggling i Helsingborg den 20 mars 2009 avseende 149,7 kg cannabisharts som påträffades vid en tullkontroll i en lastbil som framfördes av RM och som var på väg mot Finland. De särskilda häktningsskälen var flyktfara och kollusionsfara. För brottet är inte heller föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och det var inte uppenbart att skäl för häktning saknades. Åklagaren medgavs även tillstånd att meddela restriktioner enligt 24 kap. 5 a § första stycket rättegångsbalken.

Vid två tillfällen i april 2009 begärde åklagaren med två veckors mellanrum åtalsförlängning samt fortsatt tillstånd att få meddela RM restriktioner. RM medgav sådan förlängning vid de båda tillfällena.

Vid omhäktningsförhandlingar den 30 april, 28 maj, 12 juni, 25 juni och 9 juli 2009 prövade tingsrätten om det alltjämt förelåg sannolika skäl för brottsmisstanken mot RM, de särskilda häktningsskälen, åklagarens tillstånd att få ålägga RM restriktioner och om han skulle ha rätt att ringa obevakade samtal till sin sambo samt om han skulle ha rätt till gemensam vistelse och förvaring i form av samsittning.

I tiden efter den 9 juli 2009 och fram till dess att åtal väcktes den 4 november 2009 begärde åklagaren med två veckors mellanrum åtalsförlängning samt fortsatt tillstånd att få meddela RM restriktioner. RM medgav sådan förlängning vid samtliga tillfällen.

I samband med att åtal väcktes åberopade åklagaren vittnesförhör med en person i Nederländerna. RM biträdde åklagarens yrkande om bevisupptagning. Bevisupptagningen i Nederländerna hölls den 1 mars 2010.

Tingsrätten kallade till huvudförhandling den 26 mars 2010, som dock fick ställas in på grund av sjukdom. Huvudförhandling i målet hölls den 31 mars 2010. Vid fortsatt överläggning i tingsrätten den 7 april 2010 försattes RM på fri fot.

RM har varit på sannolika skäl misstänkt för ett allvarligt brott med högt straffvärde. Brottsutredningen har varit relativt omfattande och har haft internationella inslag.

Den relevanta tidsperioden har i detta fall uppgått till drygt tolv och en halv månad. Handläggningstiden har, så vitt framkommit, inte till någon del varit hänförlig till RM:s eget agerande. Den har emellertid inte heller varit hänförlig till dröjsmål eller passivitet från rättens eller åklagarens sida. Utredningen har bedrivits med den skyndsamhet som ärendet har krävt och frågan om förutsättningarna för ett fortsatt frihetsberövande av RM har kontinuerligt omprövats. Som framgår av tingsrättens respektive Åklagarmyndighetens yttrande liksom av utredningen i övrigt har myndigheterna varit medvetna om och kontinuerligt gjort just denna avvägning mellan intresset av brottsutredning och lagföring och RM:s intresse av en prövning inom skälig tid. Med hänsyn härtill och vid en samlad bedömning av de omständigheter som har kommit fram i ärendet finner Justitiekanslern att RM:s rättigheter enligt artikel 5 i Europakonventionen i detta fall inte har åsidosatts.

Utredningen ger inte heller underlag för bedömningen att Helsingborgs tingsrätt eller Åklagarmyndigheten i övrigt har ådragit staten något skadeståndsansvar gentemot RM enligt bestämmelserna i skadeståndslagen genom handläggningen av och besluten i hans ärende.

RM:s begäran om ersättning av staten ska därför avslås.