En tingsrätts handläggning av ett tvistemål, vilket förtursförklarats av tingsrätten, har inte ansetts innefatta någon överträdelse av artikel 6:1 i Europakonventionen.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AE:s anspråk.

Ärendet

AE har hos Justitiekanslern begärt skadestånd av staten för lidande med 5 179 euro. Till stöd för sitt anspråk har han anfört att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonven­tionen har kränkts i ett tvistemål som har handlagts av Värmlands tingsrätt och Hov­rätten för Västra Sverige. I det aktuella målet förde AE talan mot Trygg-Hansa Försäkrings AB med yrkande om trafikskadeersättning.

Justitiekanslern har tagit del av Värmlands tingsrätts och Hovrätten för Västra Sveriges dagboksblad i det aktuella målet. Av dessa framgår beträff­ande målets handläggning bl.a. följande.

Talan väcktes den 6 november 2007 och stämning utfärdades den 12 november 2007. Skriftväxling följde härefter kontinuerligt varvid AE regelmässigt begärde och beviljades anstånd att inkomma med sina skrifter. Tingsrätten höll muntlig förberedelse den 15 september 2008 varefter skriftväxlingen fortsatte fram till januari 2010. Även under denna period beviljades AE vid flera tillfällen anstånd med att in­komma med yttrande.

Den 7 juni 2010 kallade tingsrätten till huvudförhandling. Den 15 oktober 2010 antecknades i dagboken att tresitsen inte var komplett. Den utsatta förhandlingen ställdes in, vilket parterna underrättades om den 4 november 2010.

Den 10 november 2010 begärde AE att målet skulle hand­läggas med förtur enligt lagen (2009:1058) om förtursförklaring i domstol. I beslut den 16 november 2010 förklarade tingsrätten att målet skulle hand­läggas med förtur.

Den 23 november 2010 kallade tingsrätten till huvudförhandling vilken hölls den 4 mars 2011. Tingsrätten meddelade dom i målet den 8 april 2011.

Domen överklagades till Hovrätten för Västra Sverige av båda parter. I hov­rätten pågick skriftväxling under ett halvår innan hovrätten den 7 oktober 2011 beslutade att meddela prövningstillstånd. Sedan överklagandena i november 2011 delvis återkallats avgjorde hovrätten målet genom slutliga beslut den 29 november 2011 och den 11 april 2012. Besluten har vunnit laga kraft.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skä­lig tid. Artikel 6.1 i konven­tionen är tillämplig i ärendet.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Eu­ro­pa­­­­­domstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala hand­läggningstiden beaktas särskilt vid bedöm­ningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handlägg­ning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ram­en för bedömningen av domstolarnas hand­­läggning av målet fäster Europa­domstolen särskild vikt vid om det har före­kommit längre perioder av inaktivitet.

Det går inte att ange några precisa tidsgränser för vad som kan anses ut­göra ”skälig tid” enligt artikel 6.1 i Europa­kon­ven­tion­en. Europadomstolen har i några avgöranden som en grov tumregel ut­tal­at att handläggningstiden inte bör överstiga ett år per instans. Det finns emel­ler­­tid inte något avgöran­de som avser svenska förhållanden där en så kort total handläggningstid har ansetts utgöra ett åsidosättande av kon­ven­­­tionen. Till exempel i betänkandet Förtursförklaring i dom­stol (SOU 2008:16 s. 37 f) finns en redogörelse för ett antal domar mot Sverige där frågan har be­dömts. Inte i något av dessa fall har den totala hand­­lägg­nings­tiden un­der­stigit drygt sju år. Vilken hand­läggningstid som ”normalt” kan anses skälig är naturligtvis också beroende av vilken typ av mål det rör sig om. Det ligger i sakens natur att vissa måltyper, t ex familjemål, måste handläggas mer skyndsamt än t.ex. ett ordinärt dis­po­si­tivt tviste­mål.

När det gäller sådana längre perioder av inaktivitet som Europa­dom­stol­en lägger särskild vikt vid ger Europa­domstolens praxis inte ger stöd för att en inaktivitetsperiod ensam kan innebära att artikel 6.1 i Euro­pa­konventionen har åsidosatts med mindre än att det är fråga om en verkligt substantiell period av inaktivitet. För svensk del bedömde Europadomstolen i mål­et Martin Denev v. Sweden (Appli­ca­tion no 25419/94) att en kränkning av artikel 6.1 i kon­­ven­tion­en hade före­­kom­­mit då det hade tagit Reger­ings­rätten nästan två år att prö­va fråg­an om prövningstillstånd. Målet var okom­plicerat och dröjs­mål­­et ha­de inte för­anletts av sökanden. Sär­skild vikt lades dock vid att det rör­­de sig om ett mål om mönsterskydd där skyddstiden – om an­sök­an bifalls – endast gäller under fem år från an­­­sökningstid­punkten. Den to­­­tala hand­lägg­nings­tiden uppgick till drygt tre år och nio mån­ader.

Justitiekanslern har inom ramen för statens frivilliga skade­reg­ler­ing, med beaktande av Europadomstolens avgörande i Denev-ären­det samt bl.a. NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 726 och RÅ 2006 ref. 43, stannat för att en inakti­vi­tetsperiod som har varat i två år kan föranleda slut­satsen att en kränk­ning har förekommit (se bl.a. Justitiekanslerns beslut den 15 april 2008 i ären­dena med dnr 7912-07-40, 7913-07-40 och 7914-07-40). Frågan om inakti­vitets­period­ens längd har därefter inte pröv­ats i dom­stol. Som framgår av t.ex. NJA 2005 s. 462 och NJA 2005 s. 726 är det dock tydligt att varje peri­od av in­ak­tivi­tet inte innebär att det har skett en över­träd­else av rätten till rättegång inom skälig tid utan att det alltså måste röra sig om längre sådana perioder. I det sistnämnda fallet hade det före­kommit en period av inaktivi­tet på ca ett år vid hovrättens hand­lägg­ning av ett brottmål, men denna in­aktivitetsperiod ansågs inte in­ne­bä­ra att det hade skett en överträdelse av artikel 6.1 i Europa­kon­ven­­tion­­en.

Det i detta ärende aktuella målet har handlagts under fyra år och fem måna­der i två instanser, varav tre år och fem månader i tingsrätten. Målet har inte av­sett en fråga som enligt Europadomstolens praxis krävt särskilt skynd­sam handläggning. Handläggningen har pågått kontinuerligt utom under det sista året i tingsrätten då målet såvitt framgår i princip väntade på tid för huvudförhandling i tresits.

Från att målet var klart till för utsättning till dess att huvudförhandling kom att hållas dröjde det ungefär tretton månader. Denna period av inaktivitet är enligt Justitiekanslerns bedömning inte så lång att den en­sam ska föranleda slutsatsen att AE:s rätt till rättegång inom skäl­ig tid har åsi­do­­satts. Det vore orim­­­ligt att utgå från att rättsväsendet tillförs resurser i sådan ut­­sträck­ning att en huvudförhandling i tresits kan äga rum i omedelbar anslutning till att målet är fär­dig­­­berett. Euro­pa­konventionen kräver att staten tillser att dess rätts­väs­ende har till­räckliga resurser för att dispositiva tviste­mål ska kunna hand­­­läg­gas med rim­lig skyndsamhet, inte att det finns resur­ser för att hand­­läg­ga varje dis­positivt tvistemål som vore det av förturs­karak­tär. Även med en till­räck­lig resurstilldelning och en god organisation måste man där­för nor­m­­alt räkna med en viss tidsutdräkt innan ett dispositivt tviste­mål kan före­tas till avgörande med tre domare. Vid bedömningen av om dröjs­målet är sådant att det i sig kan innebära att konventionen åsido­satts måste alltså en ”normal” utsättningstid beaktas. Varken Europadom­stolens praxis eller nationella av­göranden ger stöd för att det här aktuella dröjsmålet är så sub­stantiellt att det i sig för­anleder slutsatsen att rätten till rättegång inom skälig tid har åsido­satts.

Inte heller det förhållandet att tingsrätten i november 2010 beslutade att målet skulle handläggas med förtur medför enligt Justitiekanslerns upp­fattning att AE:s rätt till rättegång inom skälig tid kan anses ha överträtts. Enligt 1 § lagen (2009:1058) om förtursförklaring i domstol ska domstolen, om handläggningen av ett mål eller ärende har oskäligt för­dröjts, förklara att målet eller ärendet ska handläggas med förtur i dom­sto­len. Utgångspunkten är att förtursförklaring bara bör meddelas om för­dröj­ningen i handläggningen är så betydande att det finns en beaktansvärd risk för kränkning av Europakonventionen om målet inte behandlas med förtur. Däremot behöver inte dröjsmålet vara så utdraget att det föreligger en kränk­ning av konventionen (se SOU 2008:16 s. 120 f. och s. 143 f. och prop. 2008/09:213 s. 24 f. och s. 34 f. samt jfr SOU 2010:87 s. 216). Att målet förtursförklarats innebär alltså inte med automatik att rätten till rätte­gång inom skälig tid har överträtts.

Sammanfattningsvis anser Justitiekanslern att vad AE har anfört och vad som i övrigt har framkommit i ärendet ger inte stöd för bedöm­ningen att det har förekommit någon kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen i hans fall. Hans anspråk på skadestånd ska därför avslås.