En kammarrätts alltför utdragna handläggning av ett LVM-mål har ansetts innefatta en överträdelse av artikel 5.4 i Europakonventionen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner AV ersättning med 15 000 kr och uppdrar åt Domstolsverket att betala ut beloppet till honom.

Ärendet

Bakgrund

Förvaltningsrätten i Stockholm biföll i dom den 7 juni 2010 en ansökan från Social- och omsorgsnämnden i Södertälje kommun om att AV skulle beredas vård med stöd av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Enligt domslutet skulle beslutet om vård gälla omedelbart. AV hade då varit omhändertagen sedan den 23 april 2010 till följd av ett beslut om omedelbart omhändertagande med stöd av 13 § LVM. AV överklagade till Kammarrätten i Stockholm och begärde att muntlig förhandling skulle hållas. Överklagandet kom in till kammarrätten den 17 juni 2010. Kammarrätten förelade den 30 juni socialnämnden att yttra sig senast den 11 augusti. Yttrandet kom in den 16 juli. Kommunens ombud begärde att förhandlingen skulle sättas ut tidigast vecka 34. Den 27 juli kallade kammarrätten till förhandling att hållas den 27 augusti, dvs. under vecka 34. Den 23 augusti 2010 beslutade kam­mar­rätten att ställa in förhandlingen. AV vistades på ett be­hand­lings­hem en bra bit från Stockholm. Enligt en tjänsteanteckning i kam­mar­rätt­ens akt var skälet till att förhandlingen ställdes in att det var svårt att ord­na med transporten till Stockholm. I anteckningen angavs även att AV kunde be­redas möjlighet och var positiv till att närvara vid för­handling med hjälp av videokonferens. Den 26 augusti kallade kam­mar­rätt­en till ny förhandling att hållas den 22 oktober 2010, vilket var den tidigaste tid som kammarrätten hade tillgång till en förhandlingssal där video­kon­ferens var möjlig. Med hänsyn till att LVM-vården skulle löpa ut den 23 oktober 2010 återkallade AV sitt överklagande och målet skrevs av.  

Anspråket m.m.

AV har begärt ersättning av staten för lidande med 100 000 kr. Han har till stöd för anspråket anfört i huvudsak att Kammarrätten i Stockholms bristfälliga handläggning har inneburit att rättssäkerheten har satts åt sidan och han betagits rätten till prövning av beslutet om tvångsvård. Hand­läggningen i kammarrätten drog ut på tiden på ett sådant sätt att tvångs­vården hann upphöra innan saken kunde prövas. Detta har lett till att han farit mycket illa eftersom tvångsvården inte var adekvat i förhållande till hans besvär och därför försenade hans tillfrisknande i stället för att främja det. I kammarrätten hade han tänkt att  lyfta fram och påtala samtliga de omständigheter som sammantaget talade för att han inte skulle tvångs­vårdas. Han hade avsåg att låta flera personer med god kännedom om hon­om uttala sig till stöd för hans egna önskemål om lämplig vård och behand­ling. Dessa personer kunde inte delta i förvaltningsrätten och det var bl.a. därför som det var viktigt för honom att förhandling hölls i kammarrätten.

Handläggningen av ärendet har på anmälan av AV tidigare granskats av Riksdagens ombudsmän (JO) och AV har i övrigt hänvisat till JO:s beslut den 23 november 2011 (JO:s dnr 5187-2010). I beslutet uttalade justitie­ombudsmannen Lars Lindström allvarlig kritik mot kammar­rätt­en med anledning av handlägg­ning­en av AV:s ären­de. JO var sam­man­fattningsvis mycket kritisk till att kammarrätten inte be­stämde en tidig­are dag för förhandling än den 27 augusti liksom kritisk till att kammar­rätt­en utan tillräckligt underlag ställ­de in den förhandlingen. Där­­­till borde kam­marrätten enligt JO:s mening ha gjort stora ansträngningar för att snabbt få till stånd en ny förhandling och JO fann de mycket anmärk­nings­värt att kammarrätten satte ut målet på nytt till ett sammanträde som låg så långt fram i tiden att nästan hela den maxi­mala tiden för tvångsvård hade passerat. JO anförde avslutningsvis följande.

Tvångsvård ska syfta till att genom behövliga insatser motivera missbrukaren så att han eller hon kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk (3 § LVM).

Ett beslut om vård kan, som framgått, pågå under maximalt sex månader och vård­tiden avses endast i undantagsfall uppgå till den tiden (Se Norström m.fl., Nya social­lag­a­rna, kommentaren till 20 §, Zeteo, den 1 januari 2011). Från rätts­säker­hets­syn­punkt är det därför självfallet av största vikt att en enskild, som är underkastad vård under tvång, snabbt kan få sin sak prövad och, i förekommande fall, också över­pröv­ad. Förutsättningarna för att motivera en enskild som motsätter sig tvångsvården till behandling mot sitt missbruk framstår också allmänt sett som sämre innan den en­skilde fått sin sak slutligt prövad.

Sammanfattningsvis vill jag säga följande. Tvångsvården av A.V. kunde pågå längst till den 23 oktober 2010. Kammarrätten fick in målet den 17 juni men lyckades inte erbjuda en prövning förrän den 22 oktober, när endast en dag återstod av den maxi­mal­a vårdtiden. A.V. har i sin JO-anmälan skrivit att kammarrätten betagit honom rätten att få sitt över­klagande prövat. Det är tyvärr en bra beskrivning av kam­mar­rätt­ens hant­er­ing. Handläggningen uppfyller varken allmänna krav på handläggning i dom­stol eller skyndsamhetskravet i 37 § LVM. Jag är mycket kritisk mot hand­lägg­ning­en och jag är förvånad över att kammarrätten ansett att den varit korrekt.

Justitiekanslerns bedömning

Justitiekanslern instämmer inledningsvis i den allvarliga kritik som JO har uttalat beträffande kammarrättens handläggning. Frågan är här om bristerna vid handläggningen innebär att AV kan tillerkännas ersättning för lidande (ideell skada).

Bestämmelser om rätt till ersättning från staten vid frihetsinskränkningar finns i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs­åtgärder (frihetsberövandelagen). Det är i första hand 5 § frihets­be­röv­ande­lagen som kan vara tillämplig här. Enligt den bestämmelsen har den som varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning rätt till ersättning, bl.a. för lidande, om det står klart att beslutet vilade på fel­akt­iga grunder och därför var oriktigt. Enligt förarbetena till frihets­be­röv­ande­lagen är staten ersättningsskyldig en­ligt 5 § i lagen om en efter­hands­kontroll klart visar att ett beslut med hänsyn till omständigheter som då har blivit kän­da inte borde ha fattats om dessa omständigheter varit kända vid be­sluts­t­illfället. Det behöver däremot inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. Kravet att det ska stå klart att åtgärd­en vilat på felaktiga grunder innebär dock att rätten till ersättning ska be­stäm­­mas restriktivt. Be­stäm­mel­sen är av­sedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögon­fallande sätt framstår som felaktig. För att beslutet ska kunna anses ha ”vilat på fel­akt­iga grunder” har uttalats att det bör krävas att det fel som föreligger gäll­er någon omständighet som var av avgörande be­tyd­else för frihets­beröv­an­d­et. (Se prop. 1997/98:105 s. 53 f.)

AV har ifrågasatt att det fanns skäl för tvångs­vård i hans fall. Om tillräckliga skäl härför förelåg eller inte är en bedömningsfråga och det tillgängliga underlaget ger inte stöd för slutsatsen att beslutet om tillfälligt omhändertagande eller förvaltningsrättens dom den 7 juni 2010 var felak­tigt. Beslutet om tvångsvård kan därmed inte anses ha vilat på felaktiga grund­er. Det för­håll­andet att kammarrättens bristfälliga handläggning ledde till att för­valt­nings­rättens dom inte kom att överprövas kan inte heller i sig anses innebära att frihetsberövandet av AV var oriktigt i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen. Ersättning kan alltså inte utgå med stöd av den bestämmelsen.

Vid sidan om frihetsberövandelagen kan en rätt till ersätt­ning också före­lig­ga enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Regleringen i skade­stånds­­lagen innebär att staten normalt sett inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid fel eller försummelse vid myn­dighetsutövning. För att er­sätt­ning för sådan skada ska utgå enligt skadeståndslagen krävs att det har begåtts ett integritetskränkande brott, vilket inte är fallet här. Be­stäm­mel­­ser­na i skadeståndslagen kan alltså inte heller leda till att ersättning för lid­an­de utges till AV.

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid kan dock staten även bli skyl­dig att ersätta ideell skada vid överträd­el­ser av Europakonventionens be­stäm­­melser. Sådan ersättning utgår utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtaganden enligt kon­ven­tion­en.

Den bestämmelse i Europakonventionen som främst är av intresse här är ar­tik­el 5. I artikel 5.1 i konventionen stadgas inledningsvis att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet samt att ingen får berövas friheten för­ut­om i de fall som anges i punkterna a) – f) och i den ordning som lagen före­­skriver. Punkten e) avser den som är lagligen frihetsberövad bl.a. för att han eller hon är psykiskt sjuk eller missbrukar alkohol eller droger. Av ar­tik­el 5.4 i konventionen framgår att var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt ska ha rätt att påfordra att domstol snabbt prö­v­ar lagligheten av frihetsberövandet och be­slutar att frige honom eller henne om frihetsberövandet inte är lagligt. En­ligt artikel 5.5 i kon­ven­tion­­en ska var och en som arresterats eller på annat vis berövats friheten i strid med be­stäm­mel­serna i artikeln ha rätt till ska­de­stånd.

Som nämnts ovan har det inte framkommit annat än att AV lag­lig­en var berövad friheten. Justitiekanslern ifrågasätter inte heller att lag­lig­heten av frihetsberövandet tillräckligt snabbt prövades av för­valt­nings­rätten. Av Europadomstolens praxis framgår emellertid att kravet på snabbhet vid prövningen av lagligheten av frihetsberövandet gäller i alla domstolsin­stan­ser (se t.ex. domstolens avgörande i målet Navarra mot Frankrike, Appli­ca­tion no. 13190/87, och Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., s. 132). Om en rätt till prövning i mer än en instans före­ligger är det alltså inte tillräckligt att prövningen sker snabbt i den första domstol som hand­lägger målet.

Med hänsyn till vad som har framkommit beträffande kammarrättens hand­lägg­ning kan prövningen av AV:s frihetsberövande – sett till pro­­ces­sen i dess helhet – inte anses ha skett snabbt i den mening som avses i artikel 5.4 i Europakonventionen.

Enligt Europadomstolen kan överträdelser av samtliga punkterna 1 – 4 i artikel 5 grunda rätt till ersättning med hänsyn till stadgandet i artikel 5.5 (se Danelius s. 133 med där angivna hänvisningar). För att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt konventionen bedömer Justitiekanslern därmed att skadestånd ska utgå till AV i detta fall.

AV ska alltså tillerkännas skadestånd för den totalt sett alltför utdragna handläggningen i ärendet. Som nämnts ger dock utredningen inte vid handen att frihetsberövandet av AV var felaktigt i sak. Med den utgångspunkten bestäms ersättningen, med beaktande av Högsta dom-stolens praxis avseende skadestånd vid konventionsöverträdelser (jfr t.ex. NJA 2007 s. 584), till 15 000 kr.