Tingsrätts skriftligen upprättade tredskodom har inte korrekt återspeglat den avkunnade domens innehåll i fråga om ersättning för rättegångskostnader. Skadestånd har inte utgått med hänsyn till att parterna, som företräddes av advokat, inte överklagat domen.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår det anspråk som har framställts av ED m.fl.

Ärendet

Bakgrund

ED, WL, LAL, V och H Albrechtssons Stiftelse samt IH C H Marciapiedis Stiftelse äger bostadshyresfastigheten Mölndal Rudan 1. ED m.fl. ansökte i augusti 2008 hos Kronofogdemyndigheten om betalningsföreläggande mot bostadshyresgästen GP avseende utebliven hyra för oktober – november 2007 och maj 2008 samt yrkade att GP skulle avhysas från lägenheten. I mål­et yrk­ad­es ersättning för kost­nader med 640 kr varav 300 kr avsåg an­sök­ningsavgift och 340 kr eget ar­bete/ombudsarvode. WL, som är advokat, företrädde de övr­iga delägarna i egenskap av om­bud. Kro­no­fogde­myn­dig­het­en biföll i utslag den 9 mars 2009 yrk­an­dena. Utslaget återvanns av GP och målet överlämnades till Göteborgs tingsrätt (mål nr T 12885-09).

ED m.fl. ansökte därefter om stämning mot GP och yrkade be­tal­ning av utbliven hyra för september och december 2009 samt för februari och mars 2010 (mål nr T 4615-10).

Tingsrätten kallade till sammanträde för muntlig förberedelse den 15 juni 2010 i båda målen. GP inställde sig inte till sammanträdet. ED m.fl. yrkade tredskodom i vart och ett av målen samt yrkade ersättning för rätte­gångskostnader med 80 625 kr inklusive mervärdesskatt avseende om­buds­­arvode till WL. Som underlag för rättegångs­kost­nads­yrk­an­det ingavs en handling rubricerad ”Arbetsredogörelse”. Tingsrätten av­kun­­nade tredskodomar varefter sammanträdet förklarades avslutat.

Tredskodomarna upprättades skriftligen och expedierades enligt tingsrättens dagboksblad till såväl kärandena som svaranden samma dag som de av­kun­n­ats. I domslutet i mål nr T 12885-09 förordnades dels att – med un­dan­röj­ande av Kronofogdemyndighetens utslag – GP skulle utge ersättn­ing för hyres­fordringar med vissa belopp jämte ränta, dels att GP skulle ersätta kär­andena för rättegångskostnader med 640 kr, varav 340 kr avsåg om­buds­ar­vo­de och dels att GP, vid äventyr av avhysning, genast skulle avflytta från läg­­en­heten. I domslutet i mål nr T 4615-10 förordnades dels att GP skulle ut­ge er­sättning för hyresfordringar med vissa belopp jämte ränta, dels att GP skul­le ersätta kärandena för rättegångskostnader med 80 625 kr avseende om­­­budsarvode.

Tredskodomen i mål nr T 12885-09, som inte kunde återvinnas av svaran­den med hänsyn till det tidigare meddelade utslaget från Krono­fogde­myn­dig­het­en, vann laga kraft.

Avhysningen av GP verkställdes av Kronofogdemyndigheten den 14 september 2010.

Efter att GP hade ansökt om återvinning av tredskodomen i mål nr T 4615-10 åter­upptogs handläggningen av det målet under mål nr T 10622-10. ED m.fl. yrkade därefter vid tingsrätten att GP skulle erlägga betalning för utebliven hyra för maj – augusti och 1 – 14 september 2010. Yrkandena handlades i mål nr T 14708-10. Efter att tingsrätten beslutat om gemensam handläggning av de båda målen meddelades dom den 1 september 2011. Tings­rätten förordnade härvid dels att tredskodomen i mål nr T 4615-10 skulle undanröjas, dels att GP skulle utge ersättn­ing för hyresfordringarna med de yrkade beloppen jämte ränta och dels att GP skulle ersätta kär­an­dena för rättegångskostnader med 15 000 kr, avseende ombudskostnader, jämte ränta enligt lag. Såvitt gäller rättegångskostnaderna är i domen an­teck­­nat att kärandena yrkade ersättning med sammanlagt 105 625 kr varav 25 000 kr hänförde sig till ombudsarvode i mål nr T 10622-10 och T 14708-10 och 80 625 kr ombudsarvode i mål nr T 12885-09. Tingsrätten kon­sta­ter­ade att arbetet som hänförde sig till det senare målet inte var ersättningsgillt i de nu aktuella målen och bestämde ersättningen för arbetet i dessa mål efter skäligheten. Domen vann laga kraft.

Anspråket

ED m.fl. har begärt skadestånd av staten med 80 625 kr mot­svar­ande rättegångskostnaderna i tingsrättens mål nr T 12885-09 jämte ränta  från den 15 juni 2010. Till stöd för anspråket har ED m.fl. anfört i huvud­sak följande. ED m.fl. yrkade vid sammanträdet den 15 juni 2010 ersättning för rätte­gångs­­kostnader enbart i det första målet, dvs. mål nr T 12885-09. Kostnaderna i det andra mål­et var så begränsade att de av­stod från att begära ersättning för dem. Tings­­rätt­en avkunnade vid sam­man­träd­et tredskodomar i enlighet med kär­andenas yrk­an­den. I de skriftligen upp­rätt­ade domarna har dock om­buds­kost­naden av misstag tagits upp i mål nr T 4615-10 i stället för i mål nr T 12885-09. Det var av utom­ord­entligt stor vikt att GP avhystes, dels för att kun­na hyra ut läg­en­heten till an­nan, dels efter­som andra boende i fastig­het­en framställde klago­mål då de upplevde GP som störande. Det var därför inte möjligt att överklaga domen för att få den rättad utan att ekonomisk skada, bl.a. i form av ytterligare uteblivna hyresintäkter, skulle uppstå.   

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Göteborgs tingsrätt, lagmannen SS, som har anfört bl.a. följande.

I protokollet från den muntliga förberedelsen anges att handling benämnd kostnads­räkning gavs in och aktbilagerades i T 4615-10. Vid en närmare studie av denna hand­ling, som har rubriken ”Arbetsredogörelse”, jämförd med dagboksbladen i de båda mål­en, framstår det dock som självklart att det är för åtgärder som avser arbete i mål T 12885-09 som ersättning begärs.

Det står alltså enligt min mening klart att det vid den muntliga förberedelsen fram­ställ­da yrkandet om ersättning för rättegångskostnader med 80 625 kr inklusive mer­värdes­skatt avsåg mål T 12885-09. Ersättning för dessa kostnader kom av misstag att tillerkännas kärandena i tredskodomen i mål T 4615-10 i stället för i tredskodomen i mål T 12885-09.

[…]

I fråga om tredskodomen i mål T 12885-09 saknade svarande GP rätt att överklaga eller ansöka om återvinning eftersom utslag tidigare meddelats mot henne av Kro­no­fogde­­myn­dig­heten. Eftersom WL m.fl. inte överklagade tredskodomen vann den laga kraft.

Med hänsyn till att tredskodomen i mål T 12885-09 har vunnit laga kraft och till att WL m.fl. enligt min bedömning har förlorat sin möjlighet att yrka er­sätt­ning för ytterligare rättegångskostnader uppkomna i detta mål, kan de anses ha vål­lats ren förmögenhetsskada i form av utebliven ersättning för ombudskostnad i målet. Ska­d­an har vållats genom ovan omnämnda misstag av tingsrätten. Denna skada kan be­döm­as uppgå till 80 625 kr, vilket belopp tingsrätten får antas ha prövat skäligheten av i samband med att tredskodomar i målen T 12885-09 och T 4615-10 meddelades.

WL m.fl. måste dock anses vara medvållande till skadan med hänsyn till att de inte överklagade tredskodomen i mål T 12885-09 och inte heller begärde att tings­rätten kompletterade den enligt 17 kap. 15 § rättegångsbalken. Av sökandenas skrifter till Justitiekanslern framgår att de när de fick tredskodomarna på posten kon­staterade att ombudskostnaden upptagits i fel mål. Som skäl för att inte överklaga har WL m.fl. anfört att det var av mycket stor vikt att svaranden avhystes och att avhysningen vid ett överklagande sannolikt skulle ha försenats med ekonomisk och annan skada som följd.

Av sökandenas skrifter till Justitiekanslern framgår inte vad skälet var till att de inte begärde rättelse eller komplettering av tredskodomarna. Med hänsyn till att de före­träd­des av en advokat måste det kunna begäras att denne uppmärksammat denna möj­lighet. Ett beslut om komplettering skulle inte ha behövt innebära att avhysningen för­senades någon längre tid.

Ett felaktigt beslut bör i första hand angripas genom vanliga rättsmedel. Eftersom sökandena har haft möjlighet att överklaga alternativt begära komplettering av tred­sko­domen i mål 12885-09, men har försummat detta, bör det skadestånd som de annars skulle ha haft rätt till jämkas.

Vid bedömningen av jämkningens storlek bör vikt fästas vid hur stor del av skadan som sökandena skulle ha undgått om de hade använt sig av ovan nämnda rättsmedel och fått den felaktiga domen ändrad. Eftersom skadan i sin helhet kan sägas ha upp­kommit genom att domen vann laga kraft bör som utgångspunkt skadeståndet jämkas till 0 kr. Med hänsyn till de skäl som sökandena har anfört till att tredskodomen inte överklagades anser jag dock att skadestånd kan utgå med ett visst mindre belopp, vars storlek det överlämnas till Justitiekanslern att bestämma.

ED m.fl. har fått del av tingsrättens yttrande och har med anled­ning därav anfört sammanfattningsvis följande. WL tog del av tred­sko­domarna efter det att den i 17 kap. 15 § rättegångsbalken angivna två­veckorsfristen hade löpt ut. Den huvud­sak­liga anledningen härtill var att dom­arna anlände med posten först efter mid­som­mar­helgen 2010. Rät­ten bestod av en pensionerad rådman som uppgav att det på grund av på­började sem­ester­tider och stor frånvaro på tingsrätten nog skulle ta ett tag innan dom­ar­na kunde skickas. Eftersom WL befann sig på tjänste­resa de för­sta dagar­na i den aktu­el­la veck­an hade han inte tillfälle att gå igen­­om dem omedel­bart då de an­län­de. För att komma till rätta med dom­ar som in­ne­håller felaktigheter är huvud­alter­nativet överklagande. Efter­­som hö­ga krav på noggrannhet måste ställas på domstolarnas dömande verk­sam­het finns det inte någon generell an­led­ning för parter och ombud att säker­ställa att dom­­ar och beslut inte är be­häft­ade med sådana fel som avses i 17 kap. 15 § rät­te­­gångsbalken. Därtill kom­mer att möjligheten att överklaga kvarstår äv­en om tvåveckorsfristen har löpt ut. Den omständigheten att det visar sig oför­del­aktigt att överklaga den med en fel­aktighet behäftade dom­en, i för­håll­an­de till att begära verk­ställ­ig­het av dom­en, är en sådan ovanlig och osannolik situation att part och om­bud som inte förutsett denna situation rim­ligen inte kan anses vård­slös.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren för­­­mögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Domstols hand­lägg­ning av och beslut i mål och ärenden är sådan verksamhet.

Utgångspunkterna för statens skadeståndsansvar avseende anspråk som grun­­das på påståenden om felaktig handläggning av domstol kan sam­man­fattas enligt följande. Vad som ska anses utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning – eller annorlunda uttryckt culpa eller oaktsamhet – ska bedömas utifrån en objektiv måttstock. Bedömningen bör alltså ha sin ut­gångs­­­punkt i vad den enskilde har rätt att vänta sig vid en verksamhet av det aktu­ella slaget. När det gäller domstolarnas verksamhet finns det skäl att stäl­la höga anspråk på noggrannhet. Vid bedömningen av frågan om fel eller för­summelse bör hänsyn tas även till felets art (se t.ex. Bengtsson, Det all­män­nas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen, andra upplagan, s. 65 f.).

Om en domstol åsidosätter en förfarandebestämmelse vid handläggningen av ett mål eller ärende får domstolen normalt anses ha gjort sig skyldig till ett fel som är skadeståndsgrundande för staten. När det däremot är fråga om en domstols eller någon annan myndighets bedömning av en rättsfråga eller en bevisfråga är det inte tillräckligt att bedömningen kan ifrågasättas.

Genom den tillgängliga utredningen får anses utrett att ED m.fl. vid sammanträdet den 15 juni 2010 yrkade ersättning för rättegångskostnader med 80 625 kr i mål nr T 12885-09 men inte fram­ställ­de något yrkande om sådan ersättning i mål nr T 4615-10. Därmed saknas anledning att anta an­nat än att tingsrätten, såsom ED m.fl. har uppgivit, vid sammanträdet avkunnade domar i enlighet härmed. Tingsrätten har således brustit i nog­grann­­het vid det skriftliga upprättandet av tredskodomarna då dessa inte kor­rekt återspeglar innehållet i de avkunnade domarna. Det har därmed inte rört sig om någon bedömnings­fråga utan ett fel av en sådan art som medför skadeståndsskyldighet för stat­en.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade-stånds­grundande fel eller en försummelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Vid denna be­döm­­ning gäller att det ankommer på den skadelidande att visa rimlig akt­samhet för att begränsa sin skada och förhindra dess uppkomst, med risk för att annars själv få stå skadan. Vidare kan enligt 6 kap. 1 § andra stycket ska­de­ståndslagen skadestånd med an­led­ning av bl.a. ren förmögenhetsskada jämkas om vållande på den skade­lid­and­es sida har medverkat till skadan.

Fråga är därmed om den här angivna skadan hade kunnat undvikas genom en ändring av tredskodomen i mål nr T 12885-09.

Enligt 17 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken kan rätten om den finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, be­sluta om rättelse av domen. Bestämmelsen om rättelse ska tillämp­as res­trik­tivt (se NJA 1990 s. 208). Möjligheten att rätta är fakultativ och förutsätter inte yrkande av part. Enligt samma bestämmelses andra stycke får rätt­­en, om rätten av förbiseende har underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha med­­­­delats i samband med dom eller slutligt beslut, komplettera av­gör­an­det inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. Komplettering senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades får dock ske endast om en part begär det och motparten inte motsätter sig det.

Med hänsyn till Justitiekanslerns slutsats angående innehållet i de tred­sko­domar som avkunnades den 15 juni 2010 kan endast frågan om rättelse ak­tu­aliseras i förevarandefall. Den två­veckorsfrist som gäller för kom­plet­ter­ing av dom utan motpartens med­­givande har således inte någon betydelse här. Såvitt gäll­er frågan om rätt­else kan det i och för sig inte uteslutas att dom­ar­na hade kunnat rättas. Fråg­an om för­ut­s­ättningar för rättelse före­lig­g­er är emel­ler­tid en be­döm­nings­fråga och bestämmelsen är fakultativ.

Med hänsyn till det nu sagda bör den om­stän­dig­heten att ED m.fl. inte påkallade rättelse inte inverka på be­döm­ning­en av deras rätt till ersättning.

Vid bedömningen av ersättningsfrågan finns det däremot skäl att beakta att ED m.fl. inte överklagade dom­en i mål nr T 12885-09 såvitt avsåg rättegångskostnaderna. De har i den del­en anfört att anledningen till att de inte överklagade var att ett över­klag­an­de skulle försena verkställigheten av avhysningen. Ett över­klag­an­de avse­ende rätte­gångskostnaderna hade emel­ler­tid inte hindrat verkställighet av vare sig av­­hys­ningen eller av domen såvitt den avsåg den GP ålagda be­tal­nings­­­­skyl­dig­het­­en i huvudsaken (se 3 kap. 1 § och 3 kap. 3 § ut­sök­nings­balk­­en). Det sak­nas anledning att utgå från annat än att ED m.fl. gen­­­om ett sådant överklagande hade kunnat få fullt ut bifall till sitt i tings­rätt­en framställda rättegångskostnadsyrkande. Genom ett överklagande hade de därmed kunnat förhindra att den uppgivna skadan uppkom. I vart fall när den som begär skadestånd företräds av advokat måste det i regel krävas att denne har tagit i an­språk den av rätts­ord­ning­en i första hand anvisade möjligheten för att kom­ma till rätta med ett fel som en dom är behäftad med. Justitiekanslern fin­n­er därför att någon ersättning inte ska utgå i detta fall.

Justitiekanslerns bedömning har i detta fall i första hand avsett frågan om det har förelegat ett direkt orsakssamband mellan den påstådda skadan och det fel som har förekommit vid tingsrätten. Det kan emellertid anmärkas att om prövningen i stället skulle göras såsom en fråga om medvållande är det Justitiekanslerns bedömning att ett eventuellt skadestånd då ska jämkas till noll kronor.