Skadestånd pga. att Riksarkivet till Lantmäteriet, i ett ärende om legalisering av områdesförvärv, har lämnat en felaktig uppgift om hur en fastighet var taxerad

Justitiekanslerns beslut 

1. Justitiekanslern tillerkänner RL skadestånd med  42 750 kr samt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 4 750 kr, varav 950 kr avser mervärdesskatt.

2. Justitiekanslern tillerkänner JÅ, JÅH, GB och LGJ skadestånd med 38 750 kr jämte ränta en­ligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 30 december 2011 till dess betalning sker samt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 4 000 kr, varav 800 kr avser mervärdesskatt.

3. Justitiekanslern uppdrar åt Riksarkivet att tillse att ersättningarna under punkterna 1 och 2 betalas ut till sökandena. 

Ärendet

Bakgrund

Fastigheten Skaftö-Berg 2:9 är belägen i Lysekils kommun. På 1960-talet sålde den dåvarande fastighetsägaren tre områden från fastigheten. Ett av områdena köp­tes av RL. Två köpehandlingar upprättades avseende detta förvärv: dels ett köpe­kon­takt 1965, dels ett köpebrev 1967. RL erhöll vilande lag­fart 1979. Det två andra områdena köptes av ÅL respektive KJ.

JÅ och JÅH förvärvade 2006 fastigheten Skaftö-Berg 2:9.

I Lantmäteriets ärende nr O072383 behandlades frågan om legalisering av de tidigare arealförvärven och en äganderättsutredning avseende Skaftö-Berg 2:9 verkställdes. Enligt såväl 1955 års som 1965 års jordförvärvslag krävdes vid förvärv hänförligt till fastighet taxerad som jordbruks­fastig­het att förvärvstillstånd söktes inom tre månader från förvärvs­tid­punkten. Fång­et blev annars ogiltigt. Lantmäteriet inhämt­ade med anled­ning härav taxer­ings­uppgifter från Riksarkivet, Landsarkivet i Göteborg. Riks­arkivet angav att fastigheten hade varit taxerad som jord­bruks­fastighet 1961, 1962 och 1965 men som annan fastighet 1967. Med ut­gångspunkt i tax­­er­­ings­upp­gift­er­na bedömde Lantmäteriet att RL:s fång var ogil­tigt då det avsåg jordbruksfastighet och något för­värvs­till­stånd inte hade sökts. Det­sam­ma gällde de två övriga överlåtelserna som båda hade ägt rum före RL:s. I beslut den 28 augusti 2009 vägrade därmed Lant­mäteriet legalisering och för­klar­ad­e JÅ och JÅH som ägare av hela fastigheten.

RL överklagade Lantmäteriets beslut till Göteborgs tingsrätt, fastig­hetsdomstolen. Även dödsboet efter KJ och ÅL:s son GL överklagade. Fastighetsdomstolen med­del­ade utslag i målet den 10 november 2010 (mål nr F 12380-09). Fastig­hets­domstolen avvisade GL:s överklagande då ut­red­ningen inte utvisade att han var sakägare och avslog dödsboets respek­tive RL:s överklaganden. Avseende RL:s överklagande an­förde fastighetsdomstolen att det krävdes förvärvstillstånd 1965 men inte 1967 och att fristen för ansökan om förvärvstillstånd enligt fastighets­dom­stolens mening borde räknas från tidpunkten för köpekontraktet.

RL, dödsboet efter KJ och GL överklagade till Hovrätten för Västra Sverige (mål nr Ö 4607-10). Hovrätten  meddelade prövningstillstånd endast såvitt avsåg frågan om le­ga­li­ser­ing av RL:s förvärv samt äganderättsutredning med till­hörande be­slut enligt ägandeförteckning. Fastighetsdomstolens avgörande i övriga delar av målet stod därmed fast.

Hovrätten inhämtade därefter på nytt uppgift från Riksarkivet, Landsarkivet i Göteborg, angående fastig­het­ens taxering. Riks­arkiv­et förklarade härvid att det tidigare avgivna svaret avse­ende 1967, dvs. att fastigheten var taxerad som ”annan fastighet” var kor­rekt, men att upp­gift­en att fastigheten 1965 var taxerad som jord­bruks­­fastig­het var fel­aktig. Fastigheten hade även 1965 varit taxerad som ”an­nan fastig­het”. Handläggaren vid Riksarkivet bifogade kopior ur fastighetslängden och angav att det ”verkar vara väldigt ’rörigt¨’ i 1960 års fastighetslängd”.

Efter att motparterna (JÅ och JÅH samt GB och LGJ) fått del av Riksarkivets yttrande medgav de RL:s talan avseende legalisering av dennes om­rå­des­­förvärv men bestred hans yrkande om ersättning för rätte­gångs­kost­nader med hän­vis­ning till de korrigerade uppgifter som Riksarkrivet hade lämnat först i hov­­rätten.

I utslag den 10 oktober 2011 undanröjde hovrätten fastighetsdomstolens ut­slag och Lantmäteriets beslut vad avsåg RL:s om­rådes­förvärv och återförvisade målet i den delen till Lantmäteriet för förnyad prövning. Hovrätten undanröjde samtidigt det av Lantmäteriet med stöd av ägande­rätts­förteckning fattade beslutet att JÅ och JÅH skulle anses som ägare av hela fastigheten. Hovrätten förordnade slutligen att part­erna skulle stå sina egna rätte­gångs­kostnader. Avseende rättegångs­kost­nad­er­­na anförde hovrätten att eftersom det först i hovrätten framkommit att fastig­­­heten i fråga varit taxerad som annan fastighet både 1965 och 1967, par­t­­erna med stöd av 18 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken skulle stå för sina egna rättegångskostnader.

Anspråken 

RL har yrkat skadestånd av staten med 42 750 kr samt begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 4 750 kr. Det yrkade ska­deståndsbeloppet avser ombudskostnader såväl i tingsrätten som i hov­rätten. RL har anfört att de upplysningar som Riksarkivet lämnade till Lantmäteriet var preciserade på så sätt att de har gällt en viss fråga i ett visst ärende. Enligt vad han känner till har det inte funnits några tvek­sam­het­er gällande Riksarkivets upplysning och han har därmed haft särskild an­led­ning att lita på att informationen har varit korrekt. Det har inte heller var­it möjligt att inhämta informationen på annat sätt än från Riksarkivet. Upp­lysningen har varit av stor vikt för RL eftersom den helt på­verkat utgången i legaliseringsärendet.

JÅ, JÅH, GB och LGJ har yrkat skadestånd av staten med 47 950 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § ränte­lagen från dagen staten fått del av anspråksskrivelsen samt begärt er­­sättning för ombuds­kost­nader i ärendet här med 4 000 kr. Av det yrkade skadeståndsbeloppet avser 38 750 kr ombudskostnader i målet i hovrätten och 9 200 kr ersättning för partens eget arbete i samband med lantmäteri­för­rätt­­ningen (8 000 kr) samt utlägg i form av milersättning (1 200 kr). JÅ m.fl. har anfört att de gick i svaromål i hovrätten med utgångs­punkt­­en att de av Riksarkivet lämnade uppgifterna var korrekta. Sedan det visat sig att så inte var fallet har rättegången varit onödig och utan möjlighet till framgång för dem. Riksarkivet har genom fel eller försummelse lämnat felaktiga upplysningar vilket har vållat JÅ m.fl. ren för­mög­en­hets­skada. Det finns särskilda skäl för skadeståndansvar med hänsyn till om­stän­dig­het­er­na i det aktuella ärendet.

Utredningen

Justitiekanslern har haft tillgång till tingsrättens och hovrättens akt.

Justitiekanslern har inhämtat yttrande över anspråken från Riksarkivet som har anfört bl.a. följande.

Enligt sin instruktion (2009:1593) är Riksarkivet statlig arkivmyndighet och har därmed det särskilda ansvar för den statliga arkivverksamheten i landet som framgår av arkiv­för­fatt­ningarna. Handlingarna som tagits emot för förvaring ska hållas tillgängliga, i den mån de inte omfattas av sekretess.

Riksarkivet förvarar ett mycket omfattande material från samtliga statliga myndigheter; ca 70 hyllmil pappershandlingar och därtill digitalt material, filmer, fotografier m.m.

Enligt 9 § arkivlagen (1990:782) har en arkivmyndighet rätt att överta arkivmaterial från en myndighet som står under dess tillsyn. När arkivet levereras övergår ansvaret en­ligt arkivlagen till arkivmyndigheten. Det innebär ansvar för arkivets hantering, vård och tillgänglighet. Däremot övergår inte ansvaret för det informationsmässiga inne­håll­et i arkivet. Exempelvis kan Riksarkivet inte göra några rättelser i levererade arkivet (se Kammarrättens i Sundsvall dom 2007-09-18 i mål nr 2784-05).

Riksarkivet tar med andra ord emot arkiven i befintligt skick.

[…]

Fastigheten Berg 2:9 i Skaftö församling har varit taxerad dels som annan fastighet, dels jordbruksfastighet och delvis samtaxerad med andra fastig­het­er. Dessutom har vissa upp­­­gifter rörande denna fastighet strukits över i fast­ig­hetslängden från 1965, vilket gör att uppgifterna varit mycket svåra att tyda. 1965 och 1967 var fastigheten taxerad som annan fastighet men 1960 och 1962 var det en jordbruksfastighet. 1965 är den även sam­­­taxerad med två andra fastigheter. Uppgifter om att fastigheten upp­hörde att vara en jord­­­bruksfastighet, och när detta skedde, framgår inte av de akter och hand­lingar (Uddevalla häradsskrivares arkiv 1946-1966) som förvaras hos Landsarkivet i Göteborg.

Som anförts ovan tar Riksarkivet emot arkiven i befintligt skick och i detta ärende har det funnits många otydligheter i akterna, vilket lett till stora svår­ig­heter att tolka de upp­gifter som finns där. Att utkräva ansvar av Riks­ar­kiv­et för otydligheter och felaktigheter i de mottagna arkiven är helt orim­ligt och skulle kunna få mycket långtgående konse­kvens­er för den dagliga verk­samheten. Riksarkivets personal har inte heller ingående expert­­kun­skap­er inom alla områden, i detta fall fastighetsbeteckningar och taxer­ings­frågor.

En huvuduppgift för Riksarkivet är, som tidigare sagts, att tillhandahålla mot­­tagna ar­kiv­handlingar i enlighet med offentlighetsprincipen för forsk­ning och andra ändamål. Tusentals ärenden och förfrågningar angående fastig­hetstaxeringar handläggs varje år av Riksarkivets handläggare så det är att betrakta som rena rutinärenden. Att förvara arkiv och tillhandahålla upp­lys­ningar ur arkivmaterial kan således inte betraktas som myn­dig­hets­utöv­ning, enligt Riksarkivets uppfattning, då dessa förfrågningar inte ut­myn­n­ar i något beslut.

Det finns med hänsyn till omständigheterna inte heller särskilda skäl, då inget av de i skadeståndslagen (3 kap. 3 §) uppställda kriterierna föreligger.

Det innebär att någon skadeståndskyldighet, enligt Riksarkivets mening, inte kan anses föreligga i detta fall.

Justitiekanslern har även inhämtat yttrande från Lantmäteriet, som har anfört bl.a. följande.

Lantmäteriets utredning

Den aktuella lantmäteriförrättningen handlades av Lantmäteriet i Göteborg och avsåg bl.a. prövning av ett yrkande om legalisering av arealöverlåtelser från fastigheten Skaftö-Berg 2:9 i Lysekils kommun.

En förutsättning för att en legalisering ska kunna genomföras, är att det i grunden finns en giltig överlåtelse. I detta fall var överlåtelsens giltighet beroende av taxeringsnaturen för den fastighet från vilken överlåtelsen gjordes. Om fastigheten var taxerad som jord­bruksfastighet vid för­värvs­tid­punkten krävdes enligt 1955 års samt 1965 års jord­för­värvs­lag att förvärvs­till­stånd skulle sökas inom tre månader från fångestidpunkten vid äventyr att fånget annars blev ogiltigt. Det var den vid förvärvet gällande fastighets­tax­er­ingen som av avgörande. För att kunna bedöma giltigheten av över­låt­el­ser­na inhämt­ade förrättningslantmätaren taxeringsuppgifter från de aktuella åren via Landsarkivet i Göteborg. Beställningen torde ha skett via Riks­arkiv­ets hemsida. Svarsdokumenten gav besked i de i ärendet adekvata frågorna, nämligen taxeringsår och taxeringsnatur. Svaren från Riksarkivet visar att den aktuella fastigheten var taxerad som jordbruksfastighet 1961, 1962 och 1965. År 1967 var fastigheten taxerad som annan fastighet. Lant­mät­er­iet bedömde att det fång som skulle legaliseras var ogiltigt eftersom det enligt Riks­ar­kiv­ets besked rörde sig om en jordbruksfastighet och något förvärvstillstånd hade inte sökts i anledning härav. Någon anledning för Lantmäteriet att ifrågasätta uppgifterna från Riksarkivet fanns inte. Det är dessutom enda stället där de äldre uppgifterna finns att hämta. Efter detta besked har Riksarkivet i hovrätten ändrat sitt svar, den aktuella fastigheten var år 1965 taxerad som annan fastighet och inte jordbruks­fast­ig­het. Detta innebar att överlåtelsen som skedde 1965 genom ett köpe­kon­trakt var giltig eftersom det inte krävs tillstånd för att förvärva fastighet med taxeringsnaturen annan fastighet.

Lantmäteriets bedömning

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta skada som orsakats av fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svar­ar för.

Lantmäteriets utredning visar att Lantmäteriet handlat utifrån den informa­tion som er­hållits från Riksarkivet och följt gällande lagstiftning vid legali­ser­ings­förrättningen. Någon anledning att ifrågasätta Riksarkivets svar på den av Lantmäteriet ställda för­frågan föreligger inte. Någon försummelse från Lantmäteriets sida föreligger följ­akt­ligen inte.

Om JK skulle finna att det föreligger ett skadeståndsansvar för staten för den aktuella situationen bör således Lantmäteriet inte svara för skade­stånd­et.

Skadestånd för rättegångskostnader i fastighetsdomstol och hovrätt brukar van­lig­t­vis godkännas av Lantmäteriet när myndigheten begått ett skade­stånds­­grundande fel i en lantmäteriförrättning. Hänsyn tas till för­säkr­ings­er­sätt­ning som betalats ut. Det yrkade skadeståndsbeloppet på 42 750 kr respek­tive 47 950 kr verkar vara i överkant med hän­syn taget till de belopp som på senare tid betalats ut av Lantmäteriet i motsvarande eller svårare skadeståndsärenden. 

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren för­mögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myn­dig­hets­utövning i verksamhet som staten svarar för. Lantmäteriets och dom­stols handläggning av och beslut i mål och ärenden avseende legalisering m.m. är sådan verk­samhet.

Staten ansvarar skadeståndsrättsligt enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen i för­hållande till den mot vilken myndighetsutövning riktar sig för samtliga in­volverade statliga myndigheters agerande. Bestämmelsen i 3 kap. 3 § ska­de­­­ståndslagen enligt vilken staten också – om det finns särskilda skäl – ska er­sätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd aktualiseras där­med inte i detta fall. En annan sak är att Justitiekanslern enligt 2 a § för­ord­ningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern beslutar vilk­en myndighet som ska ansvara för att ersättningsbelopp och kostnader för ombud i ärendet hos Justitiekanslern betalas ut till motparten.

Vad som ska anses utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning – eller annorlunda uttryckt culpa eller oaktsamhet – ska vid handläggning i bl.a. domstol och centrala ämbetsverk bedömas utifrån en objektiv mått­stock. Bedömningen bör allt­så ha sin utgångspunkt i vad den enskilde har rätt att vänta sig vid en verk­samhet av det aktuella slaget. I ärenden av ifrå­ga­varande slag finns det skäl att ställa höga anspråk på nog­grann­het såväl hos Lantmäteriet som hos domstolarna. Om det som i detta fall rör sig om en felaktig uppgift som typiskt sett kan vara av betydelse för den en­skil­de måste det i reg­el be­traktas som vållande att man har försummat att med er­forderlig nog­gran­n­het kontrollera de underliggande handlingarnas innehåll. (Se t.ex. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, s. 61 f.) Även om tax­er­ings­längd­­erna i detta fall har varit svårtydda ger utredningen likväl stöd för att en noggrann ge­n­om­gång av dem gjorde det möjligt att avgöra hur fastig­­heten var tax­er­ad. Justitiekanslern bedömer därför att Lantmäteriets beslut har grundats på en felak­tig uppgift som har tillkommit genom en sådan försummelse som grundar ska­des­­tåndsansvar för staten. 

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­grundande fel eller en försummelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det också an­kom­mer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­fatt­ning.

Det saknas skäl att anta annat än att om det redan hos Lantmäteriet hade framkommit att fastigheten även 1965 hade varit taxerad som annan fastig­het RL:s ansökan om legalisering hade bifallits och att detta hade godtagits av JÅ m.fl. Något överklagande hade då inte blivit aktuellt. Mot denna bakgrund bör de rättegångskostnader som har upp­kom­mit för parterna å ömse sidor i domstolsprocessen och som kan bedömas ha varit skäl­igen påkallade för att tillvarata partens rätt anses utgör sådana mer­kost­nader som är en direkt följd av den här konstaterade försummelsen.

RL:s yrkande avser ombudskostnader i såväl tingsrätt som hov­rätt. Kostnaderna får anses ha varit skäligen påkallade för att tillvarata hans rätt. RL:s skadeståndsyrkande ska därmed bifallas. Yrk­andet om ersättning för ombudskostnader i ärendet här är skäligt och godtas.

Av JÅ:s m.fl. skadeståndsyrkande avser 38 750 kr ersättning för om­buds­kostnader i hovrätten. Justitiekanslern bedömer att dessa kost­nad­er får anses ha varit skäligen påkallade för att tillvarata deras rätt. Resterande delen av yrkan­det avser inte kostnader som har uppkommit i dom­stols­pro­cessen. Yrkandet i den delen ska således avslås. Det saknas skäl att bi­fal­la ränteyrkandet på annat sätt än som framgår av 4 § tredje stycket ränte­lag­en (1975:635), dvs. från trettio dagar efter det att kravet fram­ställ­des. JÅ:s m.fl. har därmed inte fullt ut vunnit framgång i ärendet här. Justi­tie­­kanslern bedömer dock att yrkandet om ersättning för ombuds­kostnader ändå kan godtas.

Som Riksarkivet har anfört ankommer det inte på Riksarkivet att rätta eller kor­rigera uppgifter i arkiven eller att bedöma hur uppgifterna ska tolkas rätts­ligt. Om innehållet i arkiven är otydligt eller svårtolkat kan det således endast anses ingå i Riksarkivets uppgifter att hålla arkiv­­handlingarna tillgängliga för, som i detta fall, Lantmäteriet. Om Riks­arkivet emellertid på en direkt förfrågan lämnar en entydig uppgift om arkiv­ens innehåll till en annan myndighet måste däremot Riksarkivet också an­svara för att uppgiften är korrekt. I ärendet har inte annat framkommit än att uppgiften till Lant­mä­teriet var entydigt utformad, att Riksarkivet i samband med att uppgiften lämnades till Lant­mät­eriet inte angav att den var osäker och att man inte heller bifogade utdrag ur ar­kiv­en. Under sådana omständigheter bör Riksarkivet åläggas att svara för de beslutade skadestånds­beloppen och ombudskostnaderna.