Ersättning enligt frihetsberövandelagen har jämkats till noll på grund av eget beteende m.m. (II)
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern avslår JN:s begäran om ersättning.
Bakgrund
Hösten 2010 hittade polisen, som hade bedrivit hemlig telefonavlyssning mot olika personer, två narkotikagömmor i olika skogsområden i Värmland. JN åtalades för att ha överlåtit narkotika från gömmorna genom att anvisa olika köpare var den fanns och kunde avhämtas. Han anhölls i sin frånvaro den 8 november 2010 och greps påföljande dag, varefter han häktades såsom på sannolika skäl misstänkt för grovt narkotikabrott i två fall. Han dömdes sedermera av tingsrätten för grovt narkotikabrott i två fall till sex års fängelse. Därutöver förklarades villkorligt medgiven frihet om drygt tre år förverkad.
Den 29 april 2011 ogillade hovrätten åtalet mot JN. Dessförinnan, den 21 april, hade han försatts på fri fot. Av hovrättens domskäl framgår det att det beträffande åtalet i den ena av de båda åtalspunkter som gällde JN inte ansågs vara ställt utom rimligt tvivel att han vare sig hade överlåtit eller innehaft (anvisat) narkotikan. När det gäller den andra åtalspunkten, som endast innefattade ett påstående om att JN skulle ha överlåtit ca 1,8 kg amfetamin, fann hovrätten klarlagt att han hade visat en viss person var detta narkotikaparti fanns, men däremot inte styrkt att han hade överlåtit narkotikapartiet.
Anspråk m.m.
JN har begärt ersättning för lidande enligt Justitiekanslerns praxis, för inkomstförlust med 24 901 kr och för ombudskostnader med 4 372 kr.
Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande och därvid anfört att någon ersättning inte bör utgå eller att ersättningen i vart fall bör jämkas eftersom hovrätten funnit det styrkt att JN har anvisat drygt 1,8 kg amfetamin till en medtilltalad.
JN har fått del av åklagarens yttrande och har bestritt att det föreligger skäl för jämkning.
Justitiekanslerns bedömning
Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. när frikännande dom meddelas. I detta fall har JN frikänts från ansvar för de gärningar som låg till grund för beslutet om frihetsberövande. Han är därmed i princip berättigad till ersättning.
Jämkning enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen?
Fråga har uppkommit huruvida det finns skäl att jämka eller vägra ersättning till JN eftersom han genom sitt eget beteende har dragit misstankarna till sig.
I 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen anges att ersättning kan vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1997/ 98:105 s. 26 och 55) anges att skäl för jämkning på grund av den skadelidandes eget beteende kan finnas om denne har handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig.
Möjligheten till jämkning innefattar ett undantag från principen att den som inte har blivit dömd i en rättegång ska betraktas som oskyldig. Av detta följer att det allmänna normalt ska utge ersättning i ett sådant fall och att jämkningsregeln i 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen ska tillämpas restriktivt. Vidare ankommer det på staten att visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda (se prop. 1997/98 s. 25 f. och s. 56).
Hovrätten har funnit det klarlagt att JN har visat en viss person var ett parti på ca 1,8 kg amfetamin fanns gömt. Enligt min bedömning har JN:s eget beteende – d.v.s. att visa var ett stort narkotikaparti fanns gömt – gett anledning till att misstankar riktades mot honom på ett sådant sätt att han i väsentlig omfattning själv får anses ha bidragit till att han berövades friheten p.g.a. misstankar om grovt narkotikabrott. Det finns därför anledning att vägra honom ersättning. Jag anser vidare att förhållandena i detta fall har varit sådana att det under alla omständigheter vore oskäligt att utge någon ersättning. JN:s begäran om ersättning ska därför avslås.
Vid denna bedömning i huvudsaken ska någon ersättning inte heller utgå för ombudskostnader i ärendet.