Ifrågasatt överträdelse av repressalieförbudet

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern anser inte att det finns skäl att rikta kritik mot någon företrädare för dåvarande Integrations- och jämställdhetsdepartementet och vidtar inte någon ytterligare åtgärd i ärendet.

Ärendet

Bakgrund

I massmedierna förekom under hösten 2010, bl.a. i en artikel i Expressen den 18 augusti 2010, uppgifter om att en tjänsteman hos Integrations- och jämställdhetsdepartementet hade blivit omplacerad med anledning av att han ansågs ha uttryckt sig olämpligt på sin privata blogg. Tjänstemannen skulle bl.a. ha jämfört islam med nazismen. Efter ett samtal med statssekreteraren skulle han ha fråntagits sina tidigare arbetsuppgifter. Statssekreteraren skulle ha yttrat att det som medarbetaren skrivit var oursäktligt och djupt problematiskt.  Uppgifter om saken återgavs också på Politikerbloggen: ”Sabunis medarbetare får nya uppgifter”.

MN vände sig den 19 augusti 2010 genom ett e-postbrev till Justitiekanslern och ifrågasatte med hänvisning till uppgifterna i medierna om departementets agerande var förenligt med den yttrandefrihetsrättsliga regleringen. MN anmälde saken som privatperson och är inte den tjänsteman som avsågs i artikeln. Tjänstemannen har inte själv vänt sig hit i ärendet.

Mot bakgrund bl.a. av det i svensk rätt vedertagna förbudet för myndigheterna mot att vidta repressalier mot offentliganställda som utnyttjar sin yttrandefrihet genom att framträda öppet i medierna med åsikter vilka be­döms som misshagliga, beslöt Justitiekanslern att inhämta ett yttrande från departe­mentet om vad som förevarit i ärendet.

Utredningen

I sitt svar den 2 oktober 2010 anförde departementet följande:

Den tjänsteman som anmälan rör är sedan den 1 november 2008 anställd som departementssekreterare i Regeringskansliet och tills vidare placerad på Integra­tions- och jämställdhetsdepartementet. Han tillhör enheten för integration och urban utveckling, där han som handläggare bl.a. har deltagit i enhetens arbete med den s.k. etableringsreformen (se prop. 2009/10:60 Nyanlända invandrares arbetsmarknadsetablering – egenansvar med professionellt stöd). Däremot har han inte haft något utredningsuppdrag inom Regeringskansliet.

Expressen publicerade den 18 augusti 2010 en artikel med rubriken "Islam är som nazism" där det framgick att tjänstemannen på sin privata blogg hade skri­vit följande: "Islam är som kommunism eller nazism. Det finns inga goda utövare – bara förvirrade eller onda." Blogginlägget hade publicerats den 30 september 2008, dvs. innan tjänstemannen påbörjat sin anställning i Regerings­kansliet. Nyheten spreds under dagen till andra nyhetsmedier.

När departementet uppmärksammat nyheten bestämdes att statssekreterare CH skulle företräda departementet i den aktuella frågan. Han tog samma dag i media avstånd från den uppfattning om islam som kommit till uttryck i tjänstemannens blogginlägg. Samma kväll gick statssekreteraren ut med följande kommentar till TT.

”Den tjänsteman på Integrations- och jämställdhetsdepartementet som på en privat blogg gjort ett inlägg om islam har idag lagt ut en ursäkt och förklaring på samma blogg. Jag och [tjänstemannens namn uteslutet här] är dock överens om att den diskussion som uppstått inte gör det möjligt för honom att företräda Integrations- och jämställdhetsdepartementet på samma sätt som tidigare. Han kommer därför att få förändrade arbetsuppgifter inom departementet i fram­tiden. En diskussion om detta pågår för närvarande.”

Tjänstemannen hade i förväg tagit del av och godkänt texten om vad som över­ens­kommits. Han har därefter haft arbetsuppgifter på departementets analys­enhet. Arbetsuppgifterna där består i att ta fram statistik och faktaunderlag samt att göra omvärldsanalyser.

Statssekreteraren har i sina uttalanden i media inte ifrågasatt tjänstemannens rätt att uttrycka sina åsikter. Uttalandena kan inte uppfattas som någonting annat än ett bestämt avståndstagande från innehållet i det aktuella blogginlägget. En ar­bets­givare måste kunna bemöta en anställds åsiktsyttringar utan att detta anses kränka den anställdes yttrandefrihet. Av uppenbara skäl kan det vara mycket ange­läget för en myndighet att klargöra att myndighetens uppfattning i frågan avviker från en uppfattning som en medarbetare har fört fram.

Förändringarna av tjänstemannens arbetsuppgifter har skett helt i samförstånd mellan den anställde och departementet. Det har alltså inte varit fråga om någon omplacering. Både tjänstemannen och departementet bedömde att en förändring av arbetsuppgifterna var nödvändig och att detta var ett lämpligt sätt att hantera den uppkomna situationen.

Anmälaren har fått del av departementets yttrande.

Justitiekanslern har från Myndigheten för radio och tv inhämtat att den blogg som tjänstemannen uttryckt sig på inte är en sådan webb­plats som omfattas av databasregeln i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Den berörde tjänstemannen har inte hit gett uttryck för någon uppfattning om det inträffade.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna till­försäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift, bild eller på annat sätt med­dela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Yttrandefriheten i vissa medier som bl.a. tidningar, radio och TV samt vissa webbplatser, omfattas av den särskilda grundlagsregleringen i tryck­frihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Denna yttrandefrihet tillkommer självfallet också de offentliganställda. Jag bortser här från de undantag som kan följa av sekretessregleringen.

En grundläggande beståndsdel i den yttrandefrihetsrättsliga regleringen är meddelarskyddet. Detta innebär att den som brukar sin yttrandefrihet inte får utsättas för några sanktioner i andra fall än då detta är uttryckligen angivet i grundlagarna.  En tjänsteman som t.ex. låter sig intervjuas av en journalist men vill vara anonym får inte efterforskas. Om tjänstemannen framträder öppet får han inte utsättas för några repressalier. Motsvarande skydd gäller för den som själv offentliggör uppgifter, t.ex. på en grundlagsskyddad webbplats. Varje åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på medverkan i en tryckt skrift eller ett medium som omfattas av YGL har i princip ansetts vara otillåten, jfr betänkandet Meddelarrätt SOU 1990:12 s. 63.

Det är klarlagt i ärendet att den berörde tjänstemannen framfört sina åsikter på en privat blogg som i och för sig inte omfattas av regleringen i YGL. JO (Hans- Gunnar Axberger) har dock i ett beslut i ett närbesläktat ärende (dnr 149 – 2009 m.fl.) den 25 september 2009 uttalat att bestämmelserna i RF innebär att det också inom regeringsformens ram finns ett motsvarande skydd mot repressalieåtgärder även när TF eller YGL inte kan tillämpas. Det är också enligt min mening ett naturligt synsätt.

Innebörden av yttrandefriheten är bl.a. att det allmänna som arbetsgivare inte får lägga sig i vilka åsikter de anställda har eller hur de brukar sin yttrandefrihet. En offentlig arbetsgivare kan därmed inte av sina anställda kräva att de utanför tjänsten avhåller sig från att ge uttryck för en viss typ av värderingar.

En utgångspunkt för min prövning i ärendet är alltså att den berörde tjänste­mannen inte har fått utsättas för några repressalier för de privata åsikter som han framfört på sin blogg. Att publiceringen i detta fall ägde rum innan an­ställ­ningen påbörjades saknar därvid betydelse.

Principen att en tjänstemans offentligt uttalade åsikter är en privatsak kan dock inte upprätthållas fullständigt undantagslöst. JO har i det nämnda ärend­et uttalat bl.a. följande.

Man måste räkna med att exempelvis en beslutsfattare, vars personliga åsikt­er tilldragit sig uppmärksamhet, i allmänhetens ögon kan framstå som mindre lämpad att handlägga vissa typer av ärenden och att detta någon gång kan ge en myndighet rätt att vidta åtgärder. Det handlar då om att förebygga förtroende­skador av ungefär samma slag som de som riskerar att uppkomma vid jävs­förhållanden. Jäv kan som bekant föreligga redan då en beslutsfattare kan synas ha en sådan anknytning till det som ska bedömas att den hos parter och allmänhet är ägnad att ge upphov till ett ifrågasättande av vederbörandes objektivitet. Åtgärder kan därför vara befogade även då det i och för sig saknas faktiska skäl att misstro vederbörande beslutsfattares förmåga att i tjänsten bortse från sina privata uppfattningar.

Enligt JO får vidare en avvägning ske mellan kravet på myndighetens opartiskhet och skyddet för yttrandefriheten. Om utfallet av en sådan avvägning blir att myndigheten har rätt att vidta åtgärder måste dessa stå i proportion till vad som i sammanhanget kan anses absolut nödvändigt. Det torde enligt JO, när sådana konflikter aktualiseras, finnas utrymme för att hitta samförståndslösningar inom ramen för anställningsför­hållandet så att man kan finna en lösning som inte behöver betraktas som en repressalieåtgärd.

Den mening som kommer till uttryck i JO:s beslut återspeglar väl vad som får anses vara gällande rätt och jag har ingen annan uppfattning om hur förhållandet bör uppfattas mellan den offentlige arbetsgivaren och den anställde när det gäller den anställdes yttrandefrihet och de krav på tjänsteutövningen som kan anses åvila denne.

När den nu berörde tjänstemannens åsikter uppmärksammades i medierna får det alltså anses naturligt och tillåtet att departementet ville bemöta dessa och klargöra att de inte gav uttryck för departementets synsätt. Detta särskilt som blogguttalandena rörde frågor som har anknytning till departementets verksamhetsområde. Ordvalet i departementets uttalande kan naturligtvis diskuteras och det finns skäl att betona vikten av att ett sådant bemötande utformas med särskilt beaktande av förbudet mot repressalier.

Jag kan inte finna att utredningen ger underlag för bedömningen att den berörde tjänstemannen i detta fall har utsatts för någon otillåten repressalie. Den överens­kommelse som har träffats mellan departementet och den anställde synes vara att beteckna som en sådan samförståndslösning som i enlighet med vad JO ansett bör kunna godtas. Det har inte heller framkommit något som tyder på att tjänstemannen i samband med att han fick förändrade arbetsuppgifter har fått sänkt lön eller på annat sätt drabbats av några ofördelaktiga konsekvenser. Som ovan framgått har tjänstemannen inte själv vänt sig hit med några klagomål, utan ärendet har väckts genom en anmälan från en utomstående.

Det anförda leder sammanfattningsvis till slutsatsen att det inte finns skäl att uttala någon kritik mot företrädare för departementet med anledning av det inträffade.

Ärendet är därmed avslutat.