Fråga om ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen med anledning av att en tingsrätt underlåtit att i en dom förordna om avräkning av ett tidigare frihetsberövande i Norge

Justitiekanslerns beslut

Ersättning ska utgå för lidande med 10 000 kronor. Ersättning ska betalas ut av Justitiekanslern.

Bakgrund

HA dömdes den 30 juni 2009 i mål B 1396-09 av Värmlands tingsrätt för grovt narkotikabrott till fängelse två år och sex månader och utvisning ur riket under tio år. Tingsrättens dom mot honom vann laga kraft.

Enligt domen hade HA tillsammans och i samförstånd med annan den 20 januari 2009 transporterat narkotika från Karlstad till Örje vid norska gränsen. Han greps av norsk tull samma dag och var frihetsberövad under ungefär en månads tid i Norge varefter han släpptes i avvaktan på vidare utredning. Han anhölls därefter i sin frånvaro i Sverige den 16 mars 2009. Han greps följande dag. HA var frihetsberövad till dess domen vann laga kraft och började därefter avtjäna fängelsestraffet. Frihetsberövandet i Norge avräknades inte från straffet. Enligt uppgift från Kriminalvården frigavs HA den 6 december 2010. Han togs i samband därmed i förvar i avvaktan på utvisning. Enligt uppgift från Gränspolisen Södermanland verkställdes utvisningen till Iran den 17 december 2010.

HA:s medgärningsman (HK) överklagade för sin del tingsrättens dom. Den 28 augusti 2009 ändrade Hovrätten för Västra Sverige tingsrättens dom mot HK på så sätt att hovrätten förordnade att det ådömda fängelsestraffet till en tid av 30 dagar skulle anses verkställt i anstalt genom frihetsberövandet i Norge (mål nr B 3209-09).

HA ansökte i augusti 2010 om resning och gjorde gällande att han vid verkställigheten av sitt fängelsestraff borde ha tillgodoräknats frihetsberövandet i Norge om 30 dagar. Han hänvisade därvid till hovrättens dom mot HK. Hovrätten för Västra Sverige avslog hans resningsansökan den 27 september 2010 (mål Ö 3583-10). Högsta domstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd i målet. HA ansökte även om att regeringen av nåd skulle förordna att den tid som han hade varit frihetsberövad i Norge skulle avräknas från fängelsestraffet. Regeringen beslutade den 14 oktober 2010 att avslå nådeansökan.

Anspråket

HA har, som det får uppfattas, begärt skälig ersättning för lidande med anledning av att han inte har fått tillgodräkna sig frihetsberövandet i Norge vid verkställigheten av fängelsestraffet.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Värmlands tingsrätt. Yttrandet har upprättats av rådmannen BE som var ordförande vid huvudförhandlingen i tingsrätten. Han har sammanfattningsvis anfört följande.

Han var ordförande vid flera häktningsförhandlingar i målet och var när åtalet väcktes väl medveten om att det hade förekommit ett frihetsberövande av HA i Norge. Han övervägde frågan om avräkning av detta frihetsberövande men utgick från att det var föranlett av brottslighet i Norge och att tingsrätten inte hade att pröva den brottsligheten. Han gjorde därför bedömningen att det inte var aktuellt med avräkning. Vid huvudförhandlingen upplyste åklagaren under sin sakframställan att HK och HA hade gripits av norsk polis vid gränsen mellan Sverige och Norge, men någon diskussion angående frågan om eventuell avräkning av den tid HA och HK hade varit berövade friheten i Norge förekom inte vid förhandlingen. Vid förhandlingen lämnades inte heller, såvitt han kan erinra sig, någon upplysning om att frihetsberövandet hade skett i anledning av den gärning som tingsrätten hade att pröva i målet. Om det i målet hade upplysts att frihetsberövandet i Norge hade skett i anledning av det brott som prövades genom tingsrättens dom borde avräkning ha skett av det norska frihetsberövandet eftersom det inte fanns något särskilt skäl som talade däremot. Numera är hans uppfattning att frihetsberövandet av HA i Norge skedde i anledning av den brottslighet som prövades genom tingsrättens dom och att avräkning rätteligen borde ha skett. Det förhållandet att tingsrätten inte fattade ett beslut om avräkning av det norska frihetsberövandet vilade på felaktiga grunder och det var oriktigt att avräkning inte skedde. Det framstår därför som rimligt att HA tillerkänns ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

Justitiekanslerns bedömning

Bestämmelser om rätt till ersättning från staten vid frihetsinskränkningar finns i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen).

Den bestämmelse som i första hand kan vara tillämplig i HA:s fall är 5 § i frihetsberövandelagen. Enligt den bestämmelsen har den som varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

Vid tillämpning av skadeståndslagens regler om skadeståndsansvar vid myndighetsutövning görs det i princip ingen åtskillnad mellan underlåtenhet att fatta beslut och faktiskt fattade beslut. Också en underlåtenhet att i föreskri­ven ordning fatta ett beslut kan liksom oriktiga beslut föranleda ersättnings­skyldighet. Denna princip har i Justitiekanslerns praxis även fått genom­­slag vid tillämpning av reglerna om ersättning vid oriktiga frihetsberövanden (jfr t.ex. Justitiekanslerns beslut i ärende med dnr 3773-03-41).

Frågan är då om det står klart att Värmlands tingsrätts underlåtenhet att fatta beslut om avräkning av frihetsberövandet i Norge har vilat på felaktiga grunder och därför varit oriktig i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen.

Enligt förarbetena till frihetsberövandelagen är staten ersättningsskyldig enligt 5 § i lagen om en efterhandskontroll klart visar att ett beslut med hänsyn till omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om dessa omständigheter varit kända vid beslutstillfället. Det behöver däremot inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. Kravet att det ska stå klart att åtgärden vilat på felaktiga grunder innebär dock att rätten till ersättning ska bestämmas restriktivt. Bestämmelsen är avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig. För att beslutet ska kunna anses ha ”vilat på felaktiga grunder” bör krävas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet (prop. 1997/98:105 s. 53 f.).

Av 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. framgår att om någon har dömts till fängelse och den dömde med anledning av misstanke om brott som prövats genom domen i målet har varit frihetsberövad bl.a. såsom anhållen eller häktad under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska den tid som frihetsberövandet pågått anses som tid under vilken fängelsestraffet verkställts i anstalt. Enligt 33 kap. 7 § brottsbalken ska denna bestämmelse tillämpas av rätten i fråga om frihetsberövande som ägt rum utomlands, om inte särskilda skäl talar emot det.

Enligt förarbetena till bestämmelsen i brottsbalken är huvudregeln att domstolen ska tillgodoräkna frihetsberövanden som har ägt rum utomlands om den tilltalade här döms till bl.a. fängelse. Domstolen ges dock utrymme att vägra sådant tillgodoräknande t.ex. om frihetsinskränkningen inte kan jämställas med ett svenskt straffprocessuellt tvångsmedel (prop. 2003/04:7 s. 210 f.). Enligt bestämmelsens tidigare lydelse kunde domstolen tillgodoräkna den tilltalade ett frihetsberövande som skett utomlands om det med hänsyn till omständigheterna var skäligt. Redan då ansågs emellertid tillgodoräknande av frihetsberövanden i övriga nordiska länder vara en självklarhet (a. prop. s. 158 f.).

Vid den efterhandskontroll som nu kan genomföras får det anses stå klart att tingsrätten, om rätten hade känt till att den brottslighet som prövades genom  domen avsåg den brottsmisstanke som hade föranlett frihetsberövandet i Norge, skulle ha förordnat om avräkning i enlighet med 33 kap. 7 § brottsbalken. Det förhållandet att avräkning inte skedde får med detta synsätt därför anses ha varit oriktigt i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen. Hovrättens beslut i resningsärendet leder inte till någon annan bedömning. HA är följaktligen berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen för den del av frihetsberövandet som inte har avräknats.

HA var frihetsberövad under 30 dagar i Norge. Med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning och i enlighet med Justitiekanslerns praxis i liknande fall ska ersättning för lidande utgå till honom med 10 000 kr.