Målsägandes rätt till ersättning vid åsidosättande av rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 Europakonventionen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner KM ersättning med 25 000 kr och uppdrar åt Domstolsverket att betala ut ersättningen till henne.

Ärendet

Bakgrund

Den 6 november 2002 polisanmälde KM att hon utsatts för brott av en ”spådam”. KM uppgav att hon under år 2000  måd­­de psykiskt dåligt och att hon därför uppsökte en spådam i Spånga som ut­lovade att hon mot betalning skulle kunna ”bränna bort allt det onda” och få KM att må bättre. Totalt betalade KM 29 000 kr till spådamen. Hon fick inget kvitto. KM angav vad hon trodde spådamen hette i efternamn, på vilken adress hon bodde och att hon var ca 50 år gam­mal.

I förhör den 16 januari 2003 förklarade KM att det första be­sök­et hos spådamen ägde rum i april 2000. Samman­taget träffade hon spå­damen cirka fem gånger. Vid års­skiftet 2001/2002 ville spådamen ha ännu mera pengar för att jobba vidare med KM:s ”ärende”. Efter­som KM inte hade blivit bättre gav hon inga mer pengar till spådamen. I för­höret är av­slut­nings­­vis an­tecknat att KM hade ett er­sätt­ningsyrkande om 29 000 kr för de pengar hon hade betalat till spå­damen.

Den 4 mars 2003 hölls ett förhör där en fotokonfrontation genomfördes. KM pekade härvid ut en person som hon uppgav liknade spådamen. KM angav också att hon var säker på att den totala summa hon hade betalat var 29 000 kr.

Den 19 juni 2003 anmälde PL att han utsatts för brott av spådamen BT, bo­en­de på samma adress som KM hade uppgivit i sin an­mäl­an.

Vid förhör den 6 februari 2004 delgavs BT misstanke för bedrägeri alter­na­tivt ocker avseende såväl PL:s anmälan som KM:s anmälan. Samtidigt angav åklagaren att PL yrkade ersättning med 645 000 kr och KM med 29 000 kr. BT förnekade brott. BT förnekade också att hon hade mottagit några pengar av KM.

Den 11 februari 2004 hölls ett kompletterande förhör med KM.

I ansökan om stämning den 30 december 2004 yrkade åklagaren vid Stockholms tingsrätt ansvar för dels grovt bedrägeri alternativt ocker avse­en­de PL:s anmälan, dels ocker avseende KM:s anmälan. Åklagaren yrkade för KM:s räkning skadestånd med 29 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 januari 2002 samt ansvar enligt följande gärningsbeskrivning.

[BT] har i egenskap av spådam under tiden april månad 2000 fram till årsskiftet 2001/2002 i bostaden [adress] i Spånga vid c:a 5 tillfällen varit kontakt med KM. Vid de tillfällen M anlitat [BT] har hon varit nedstämd och mått dåligt varvid [BT] lovat att M skulle må bättre om hon betalade 30 000 kr och att [BT] skulle ”bränna” bort det onda. Som betalning har [BT] sammanlagt begärt och erhållit i vart fall 29 000 kr. [BT] har vid dessa tillfällen begagnat sig av Ms oförstånd till att bereda sig förmån som stått i uppenbart missförhållande till vederlaget.

Åklagaren åberopade bl.a. förhör med KM.

Målsägandebiträde förordnades för KM.

Den 11 mars 2005 utfärdade Stockholms tingsrätt stämning på BT och förelade henne att ange vilka bevis hon åberopade. Stämningen blev aldrig bevis­ligen del­given BT. Den 25 augusti 2005 utfärdade tingsrätten på nytt stämning på BT med kallelse till huvudförhandling den 13 december 2005. KM kallades till förhandlingen. Samma dag som huvud­för­handlingen skulle hållas inkom per fax ett meddelande skrivet på sista sidan av stäm­ningen med kallelse där det angavs ”Kan tyver ej kom Häls­ning­ar [BT]”. Huvudförhandlingen ställdes in och BT förpliktades seder­mera att betala vite på grund av utevaron. Den 2 februari 2006 utfärdade tingsrätten kallelser till huvudförhandling den 23 maj 2006. BT kallades vid förhöjt vite. Efter att BT givit in ett läkarintyg ställdes emellertid för­hand­lingen in. Tingsrätten inhämtade yttrande över läkarintyget från Social­styr­el­sen. Yttr­an­det inkom den 5 juli 2006 och utvisade att läkarintyget inte vis­ade att det förelåg hinder för BT att inställa sig till rätten. Den 16 augusti 2006 ut­färd­ade tingsrätten kallelser till huvudförhandling den 14 december 2006. Be­träff­an­de BT utfärdades stämning med kallelse. BT delgavs den 1 sep­tem­ber 2006. Den 29 november 2006 inkom en skrivelse från åklagar­en där denne an­gav att förundersökning pågick mot BT angående likartad brotts­lig­het, att all brottslighet borde behandlas i en rättegång och att huvud­för­hand­lingen den 14 december 2006 borde ställas in. Tingsrätten beslutade mot denna bak­­­grund att ställa in förhandlingen.

Med anledning av omorga­nisa­tionen av tings­rätterna i Stockholms län be­slutade Stockholms tingsrätt den 29 mars 2007 att målet skulle överlämnas till Solna tingsrätt.

Den 6 september 2007 begärde Solna tingsrätt besked från åklagaren om när åtal för den nya brottsligheten skulle väckas. Den 5 oktober 2007 inkom stäm­­ningsansökan i den delen. Den 27 november respektive den 3 december 2007 skickades stämning med kallelser till huvudförhandling den 12 och 14 mars 2008. Den 11 december 2007 ändrades tiden för huvudförhandling till den 16 och 18 april 2008. Vid huvudförhandlingen den 16 april 2008 in­ställde sig inte BT, varvid huvudförhandlingen ställdes in. Hon hade dagen för huvudförhandlingen inkommit med läkarintyg. Yttrande in­hämt­ad­es från Socialstyrelsen som den 13 maj 2008 anförde att de skäl som an­giv­its i läk­ar­­­­intyget inte kunde anses utgöra hinder för BT att inställa sig per­son­ligen vid huvudförhandlingen.

Åklagaren yrkade i en skrift den 20 maj 2008 att BT skulle häktas. I ytter­lig­are en skrift samma dag angav åk­lagar­en följande.

Genom ansökan om stämning den 30 december 2004 har åtal väckts för bland annat ocker mot målsäganden KM. Enligt uppgift från tingsrätten har [BT] delgivits stämningsansökan först den 1 september 2006. Preskription har därmed inträtt för gärning före den 1 september 2001.

Utredningen har kompletterats i syfte att utreda frågan varvid målsäganden redogjort för när betalningar erlagts. Härav framgår att samtliga betalningar skett före den 1 september 2001.

Åtalet för ocker mot målsäganden KM har därför lagts ned av mig denna dag. Jag hemställer om att tingsrätten avskriver målet i denna del.

Vid häktningsförhandling den 26 maj 2008 häktades BT i sin utevaro. Dessutom avkunnade tingsrätten be­slut att målet skrevs av såvitt gällde åtalet för brott mot KM. Tingsrätten angav att talan mot beslutet kunde föras särskilt.

Efter att BT överklagat upphävde Svea hovrätt häktningsbeslutet den 29 maj 2008.

Den 12 november 2008 kallade tingsrätten till huvudförhandling den 30 januari och 13 februari 2009. BT inställde sig inte den 30 januari 2009. Senare samma dag beslutade tingsrätten, efter att försök att hämta BT hade miss­lyckats, att häkta henne i hennes utevaro. BT överklagade häktnings­be­slutet men Svea hovrätt lämnade i beslut den 17 februari 2009 över­klag­an­det utan bifall.

Den 19 april 2010 skrev tingsrätten, som inte före det att åtalet skrevs av hade tillfrågat KM hur hon önskade att hennes enskilda an­språk skulle handläggas, till KM och frågade henne om hon ville att skadeståndsfrågan skulle handläggas som ett särskilt tvistemål. Den 4 maj 2010 meddelade KM tingsrätten att hon inte önsk­ade driva skadeståndsfrågan i ett särskilt tvistemål. Målet avskrevs i den de­l­en den 19 maj 2010.

Anspråket

KM har begärt ersättning av staten med, som det får upp­fatt­as, 29 000 kr för förmögenhetsskada motsvarande den ersättning som hon inte kunnat utverka av BT eller i vart fall med ett skäligt belopp för ideell skada på grund av det inträffade. Hon har som grund anfört sam­man­­­fatt­nings­vis följande. Handläggningen av ären­det tog alldeles för lång tid. Kom­­­munikationen mellan åklagaren och tings­rätt­en var bristfällig. Hon kallades till fem huvudförhandlingar vilka alla ställ­des in med kort varsel. Varken åklagaren eller tingsrätten kon­takt­ade henne innan åtalet lades ner; hon fick endast en kopia av protokollet från häkt­ningsförhandlingen där det angavs att avskrivningsbeslutet kunde över­klagas särskilt. Hon bestämde till­sam­mans med sitt målsägandebiträde att inte överklaga då läget helt enk­elt var sådant att målet var preskriberat, vil­ket hon inte kunde göra något åt. Om gärningsbeskrivningen i ansökan om stämning hade varit mer full­stän­dig vad gäller tidpunkten för be­tal­ning­ar­na hade frågan om preskription kun­nat uppmärksammas tidigare. Om BT hade begärts häktad i ett tidigare skede hade handläggningstiden blivit kort­are. Att hennes ärende fick vänta på ett ytterligare åtal innebar onödigt lid­an­de och en lång väntan för hennes del. Anledningen till att hon i maj 2010 med­delade Solna tingsrätt att hon inte skulle driva skadeståndsfrågan vidare var att BT inte hade några ut­mät­ningsbara tillgångar och hade skulder hos Krono­­­fogde­myndigheten. Hon ser därför inte någ­on möjlighet till att få betalt av BT.

Utredningen

Solna tingsrätt har i yttranden den 23 april och 15 juni 2010 anfört sam­man­fatt­nings­vis följande. Gär­nings­­beskrivningen i stämningsansökan uppfyllde inte kraven i 45 kap. 4 § första stycket 3 rättegångsbalken eftersom tiden och platsen för brottets full­bordan, dvs. när och var betalning skedde, inte angavs. Det var därför fel av tings­rätten att utfärda stämning i denna del utan att först be­gä­ra komplettering. Om stämnings­ansök­an hade varit full­ständig på denna punkt skulle sanno­likt frågan om preskription ha upp­märk­sammats tidigare än vad som skedde. BT vara att anse som delgiven stäm­ningen den 13 dec­em­ber 2005. I sam­band med att tingsrättens tog upp fråg­an om preskription med åklagaren an­gav tingsrätten felaktigt att del­giv­ning skett den 1 septem­ber 2006. Detta fel­ak­tiga besked hade emellertid inte någ­on betydelse för frågan om pre­skrip­tion eftersom det visade sig att de be­tal­ningar som åtalet avsåg gjordes den 30 mars, 17 augusti, 25 september och 11 oktober 2000. Lagstöd för att ställa in en huvudförhandling i brott­mål på grund av nya brotts­miss­­tank­ar finns inte, tvärtom kan ett sådant för­farande strida mot grun­derna för be­stäm­mel­sen i 45 kap. 14 § för­sta sty­ck­et rätte­gångs­balken. Tings­rätt­en anser mot den bak­grunden att det var fel av tings­rätten att huvud­för­hand­lingen som var utsatt till den 14 december 2006 ställdes in. Tings­rätten ut­tal­ade sig inte om KM:s skade­stånds­­­yrkande i sam­band med att tingsrätten den 26 maj 2008 skrev av åtal­et för brott mot KM. Tingsrätten hade i det läget inte till­frågat henne om hon önskade att det enskilda an­språ­k­et skulle handläggas som ett särskilt tviste­mål. Målet i den delen av­skrevs därför först den 19 maj 2010 sedan KM på tings­rättens fråga för­klar­at att hon inte ön­skade driva ärendet vidare som ett tvistemål. Det är emellertid inte visat att det inträffade har med­fört någ­on förmögenhetsskada för KM. Det kan dock konstateras att KM inte har fått den rättegång inom skä­lig tid som hon har haft rätt till enligt Europakon­ven­tion­en och hon har där­för rätt till ersättning för ideell skada med ett skäligt be­lopp. Den långa tids­ut­dräk­ten beror del­vis på bristfällig hantering hos åklag­are och dom­stol.

Åklagarmyndigheten, Riksåklagaren kansli, har i yttranden den 30 april och 29 juni 2010 sam­man­fatt­ningsvis anfört följande. Tiden fram till dess åtal väcktes och KM:s enskilda anspråk an­hängig­gjordes vid tings­­­­­­rätten kan visser­ligen uppfattas som lång men, mot bak­grund av bl.a. ut­­redningens karaktär och det förhållandet att den bedrevs gemensamt med en likartad men mer omfattande utredning, inte så lång att den i sig kan med­­­­­föra att KM:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt ar­tikel 6.1 i Europa­kon­ventionen har kränkts. Ingen lagstadgad frist har gällt för ärendet och det har inte heller i övrigt varit av sådan karaktär att särskilt skyndsam hand­lägg­ning har varit på­kallad. Det har inte heller förekommit några längre perioder av inaktivitet under förundersökningen. Sedan för­under­sök­nings­protokollet redovisades dröjde det visserligen åtta månader in­nan åtal väck­tes. Under denna period kompletterades emellertid för­under­sök­ningen och dröjsmålet kan därför inte anses så långt att en överträdelse av artikel 6.1 i kon­ven­tion­en därigenom har uppkommit. Åklagarens ager­an­de har inte inneburit att handläggningen har dragit ut på tiden på ett sådant sätt att preskription har in­trätt. Att brotten preskriberades berodde på att tings­­­­rätten inte lyck­ades delge BT i tid. Någon anledning att närmare pre­cis­era brotts­tid­punk­ter­na vid åtalets väckande förelåg inte och det var inte hel­ler detta som var skälet till att preskription inträdde. Det saknas stöd för an­tag­­an­­det att hand­läggningen skulle kunna ha påskyndats om BT hade be­gärts häktad i ett tidigare skede. I den delen bör det särskilt noteras att det första häktnings­beslutet inte stod sig i hovrätten. Att åklagaren begärde att huvud­för­hand­lingen skulle ställas in med anledning av att förundersökning pågick mot BT avse­ende ytter­lig­are liknande brottslighet kan inte anses fel­akt­igt; beslutet i den delen har för övrigt fattats av rätten. För det fall er­sätt­ningsyrkandet om 29 000 kr avser eko­no­m­isk skada i form av att KM inte har kunnat få ersätt­ning av BT för vad hon betalat henne sak­­nas det skäl att anta att KM skulle ha kunnat få betalt av BT även om det enskilda anspråket hade pröv­ats i ett tidigare skede. Det är vid­are oklart om och i vilken ut­sträck­­ning KM:s måls­ägan­de­biträd­es agerande har påverkat hand­­lägg­­ning­en av och möjligheterna att få det enskilda anspråket prövat.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 3 kap. 2 § 1 skade­stånds­lagen (1972:207) ska staten ersätta per­son­ska­da, sak­skada eller ren för­mög­en­hets­skada som vållas genom fel eller för­sum­­­melse vid myn­­dighetsutövning i verksamhet för vars full­görande sta­t­en svarar. Åklagares och domstols handläggning av och beslut i brottmål är så­d­an verksamhet. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också er­sät­ta ide­­ell ska­da på grund av att någon kränks på sätt som an­ges i 2 kap. 3 § sam­­ma lag genom fel eller försummelse vid så­dan myndig­hets­ut­öv­ning. Er­­sätt­ning för ideell skada utan samband med person- eller sak­ska­­da kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skade­­lid­ande har ut­satts för en allvarlig kränkning genom brott mot dennes per­son, frihet, frid eller ära. Tjänstefel kan enligt praxis endast un­­der vissa begränsade om­stän­dig­heter anses utgöra ett sådant brott. Reg­leringen i skadeståndslagen in­ne­bär att staten normalt inte är skyl­dig att ersätta ideell skada som upp­kom­mer vid myn­dig­hets­ut­övning.

Av Högsta domstolens praxis på senare tid följer att svensk domstol kan förplikta staten att utge ersättning till enskilda vid över­träd­elser av Europa­kon­ven­tion­ens bestämmelser om det krävs för att upp­­fylla Sveriges åtag­anden en­ligt artikel 13 i kon­ven­tionen, dvs. skyl­dig­heten att till­handa­hålla den en­skilde effek­tiva rätts­medel på det nation­ella planet för att kunna kom­ma till rätta med över­träd­el­ser av kon­­ventionen. Skadestånd ska i så­da­na fall i första hand ut­gå med stöd av 3 kap. 2 § skade­­stånds­lagen. Vid pröv­­ning­en enligt 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen ska bestämmelsen tolkas kon­formt med Europa­konventionen. När det gäl­­ler sådana skador som ersätts enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ut­döms således ersättningen med stöd av denna be­stämmelse om skadan har upp­­­kom­­mit på grund av en kon­ven­tions­över­träd­else. Om skadeståndslagens be­stäm­mel­ser inte kan tolkas så att skadestånd kan utgå med stöd av dessa, får Sveriges förpliktelse enligt artikel 13 i kon­ventionen i stället uppfyllas gen­om att skadestånd döms ut utan särskilt lag­stöd. När det gäller ersättning för ideell skada har Högsta domstolen kon­staterat att de begränsningar som föl­jer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte kan bortfalla ens vid en kon­ven­tions­­­konform tolkning. Ersättning för ideell skada vid överträdelser av kon­ven­tionen kan därmed i regel inte grun­das på skadeståndslagens regler, men kan alltså utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att uppfylla Sveriges kon­­ven­tions­åtaganden.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­­­­­grundande fel eller en försummelse respektive en konven­tions­över­träd­­else att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat ska­­­­da för den enskilde. Enligt allmänna skade­stånds­rättsliga principer gäller vid­­are att det också ankommer på den som begär ersätt­ning att styrka skad­an och dess omfattning.

Justitiekanslern uppfattar att KM i första hand gör gällande en rätt till ersättning för förmögenhetsskada motsvarande det ersätt­nings­yr­kan­­de om 29 000 kr som hon framställt mot BT och att grunden härför främst är att hon har gått miste om möjligheten att utverka ersättningen av BT genom att brotten preskriberades och eftersom handläggningen i övrigt drog ut på tid­en.

Att BT på grund av preskription inte kan ådömas påföljd för de brott som åtalet för ocker avsåg innebär inte att KM:s even­tu­el­la rätt till skade­stånd av BT på grund av ifråga­var­ande brott har bort­fal­lit. För skade­stånds­­anspråket mot BT gäller som utgångspunkt sedvanlig 10-årig fordr­ings­­pre­­skrip­tion enligt 2 § pre­­­skriptionslagen (1981:130). Denna tid kan i fråga om fordran på skadestånd i anledning av brott vara längre (3 § pre­skrip­­tions­lagen). I detta fall har vidare pre­skrip­tions­av­brott skett enligt 5 § 3 pre­­skriptionslagen genom att talan om er­sätt­ning väck­­tes tillsammans med åtal­et. KM var således, trots att mål­et såvitt avsåg åtal­et för ock­er avskrevs, bi­be­hållen möjligheten att gen­om dom utverka ersättningen av BT. Enligt 7 § första styck­et pre­skrip­tions­lag­en löper vidare ny tioårig pre­skriptionstid från tidpunkten för tings­rättens be­­­slut om avskriv­ning av KM:s enskilda anspråk. Att på­följds­­­­­­­­preskription inträffade kan därför i sig inte anses ha medfört att KM har gått miste om möjligheten att utverka ersättning av BT. Det saknas därmed anledning för Justitiekanslern att gå närmare in på frågan om på­följdspreskriptionen inträffat på grund av fel eller försummelse från åk­lag­­ar­­ens alternativt tings­rättens sida. Justitiekanslern finner dock skäl att an­märka att det förefaller osannolikt att en närmare precisering av be­tal­nings­­­tid­­punk­t­er­na i gärnings­beskrivningen skulle ha kunnat leda till att fråg­an om pre­skri­p­­­­tion hade upp­märksammats tidigare av tingsrätten. När det som i detta fall anges att det rör som om ett antal olika möten och betal­nings­­­­­tillfällen under en viss längre tidsperiod ter det sig svårförståeligt att fråg­an om preskription skulle be­dömas med utgångspunkt i tidpunkten för den sista betalningen.

Ut­red­­ningen ger inte heller stöd för slutsatsen att BT:s be­tal­nings­förmåga skulle ha varit väsentligen annorlunda i ett tidigare skede än vad som i nu­läget syn­es vara fallet. Som Åklagarmyndigheten har anfört är det därför inte till­för­lit­­ligt utrett att KM skulle ha haft större möjligheter att få er­sätt­­ning av BT om det enskilda anspråket hade prövats tidigare. Att hand­lägg­­­ning­en har dragit ut på tiden kan därför inte anses ha medfört att KM slutligt har gått miste om möjligheten att få ersättning av BT. I det sagda ligger också att en häktningsframställan mot BT i ett tidig­are ske­de under rättegången inte kan antas kunna ha påverkat KM:s möjligheter till betalning.

Justitiekanslern bedömer därmed att någon rätt till ersättning för för­mögen­hets­skada motsvarande det enskilda anspråket inte föreligger.

KM:s anspråk bör dock också uppfattas så att hon i vart fall be­gär ersättning med ett skäligt belopp för ideell skada på grund av att hand­lägg­­ningen drog ut på tiden på ett sådant sätt att hennes rätt till rättegång in­om skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. För målsägandens del är artikel 6.1 i konventionen tillämplig under förutsättning att denne har fram­ställt ett an­språk på ska­de­­stånd på grund av brottet, dvs. att talan förs om en civil rättighet i kon­­­­ven­tion­ens mening. En målsägande – ett brottsoffer – som deltar i ett straff­rättsligt för­far­an­de enbart i syfte att gärningsmannen ska straffas anses där­emot inte omfattas av de rättigheter garanteras genom ar­tik­el 6.1 i kon­ven­tionen (se Perez v. France, application no. 47287/99 och Sigalas c. Grèce, requète no 19754/02).

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europa­­­­­domstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala hand­­­­­­läggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, part­­er­nas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas hand­läggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har före­­kommit längre perioder av inaktivitet.

Handläggningstiden i ärenden som innefattar en prövning av en anklagelse för brott räknas från det att myndigheterna har vidtagit någon åtgärd som har lett till att den enskildes situation väsentligen har påverkats av miss­tank­en mot honom eller henne. Delgivning av misstanke om brott inom ramen för en förundersökning innebär därför i regel att den relevanta tids­peri­od­en in­leds. För att förfarandet ska anses angå målsägandens rätt enligt artik­el 6.1 i Europakonventionen krävs som nyss nämnts att dennes deltagande inte en­bart syftar till att gärningsmannen ska straffas. För att målsäganden ska om­­fattas av de rättigheter som följer av artikel 6.1 i konventionen krävs där­för att för­far­an­det också innefattar en prövning av en tvist som rör en civil rättighet. Den relevanta tidsperioden kan således för målsägandens del inte inledas för­­­rän denne har framställt ett anspråk på ersättning.

Justitiekanslern har i tidigare ärenden antagit att det då är tillräckligt att målsäganden inom ramen för för­under­sök­ning­en har framställt ett sådant anspråk för att tids­perioden ska inledas (se dnr 3597-08-40 med där angivna hänvisningar). Det måste emel­lertid allt­jämt betraktas som en öppen fråga om så är fallet.

För att en tvist om en civil rättighet ska anses föreligga när det gäller skade­stånds­an­språk krävs normalt att talan har väckts i domstol. Europa­dom­stol­en har inte direkt tagit ställning till om en tvist mel­lan måls­­­äganden och gär­n­ings­­­mannen avseende ett enskilt anspråk i an­led­ning av brott kan tänkas upp­komma vid ett tidigare ske­de än när talan har anhängiggjorts i domstol. Europa­­dom­­stol­­ens av­gör­an­de i målet Perez avsåg de grundläggande förut­sätt­­­ning­ar­na för att artikel 6.1 i Europakonventionen skulle bli tillämplig och gällde det fran­ska sy­stem­et. Det synes finnas vissa grund­lägg­an­de skill­­nad­er mel­lan det svenska och det franska systemet bl.a. eftersom – såvitt kan ut­läs­as ur domen – det franska regelverket föreskriver obliga­tor­isk vil­ande­­­för­klar­ing av en separat förd talan om skadestånd i avvaktan på ut­gång­en i brott­­målet och då en fri­kän­nan­­de brottmålsdom har rättskraft i för­håll­an­de till skade­stånds­anspråket. Vidare förefaller i Frankrike måls­ägan­dens del­tag­ande i ett brott­målsförfarande såsom part förutsätta ett be­slut från under­sök­nings­dom­ar­en eller domaren som ansvarar för brottmålet. För sven­ska för­­hållanden gäller visserligen att åklagaren som ut­gångs­punkt är skyl­dig att på måls­äg­an­dens begäran för­ber­eda och utföra måls­ägan­­­dens tal­an och att måls­äg­an­dens talan får föras i samband med åtal för brot­­­tet (22 kap. 1 – 2 §§ rätte­­gångs­balk­en). Detta innebär emellertid inte att måls­äganden är för­hind­rad att i stället väcka talan i den för tvistemål stadgade ord­ningen och få tviste­målet prövat även om brottmålsförfarandet inte har av­­slut­ats. Sam­ban­d­et mellan det straffrättsliga förfarandet och den civil­rätts­liga tvisten fram­står alltså som väsentligen svagare i det svenska sy­ste­m­et än i det franska. Något formaliserat förfarande för att fastställa i vil­k­en egen­skap målsägan­den medverkar i det förprocessuella förfarandet finns inte Sverige.

Justitiekanslern vill mot denna bakgrund visserligen inte ute­slu­ta att den relevanta tids­peri­od­en i ett sådant system som det svenska kan inledas i ett tidigare skede än när målsäganden väcker talan om enskilt anspråk vid dom­stol. Det kan dock inte vara tillräckligt att målsäganden till polis eller åk­lag­are har fram­ställt sitt anspråk. En ytterligare förutsättning måste vara att den mot vilken anspråket riktar sig har delgivits misstanke om brott liksom an­språk­et på er­sätt­ning. Före det att så har skett kan förfarandet varken anses röra en anklagelse om brott mot den uppgivna gärningsmannen el­ler en tvist om en civil rättig­het i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakon­ven­tion­en.

Justitie­kans­lern an­ser att osäkerheten i bedömningen är sådan att det slutliga ställ­nings­tagandet i denna fråga inte bör ske inom ram­en för Justitie­kans­lerns fri­vil­liga skade­­reg­lering utan bör bli föremål för dom­stols­prövning.

I detta fall är det emellertid inte nödvändigt att ta slutlig ställning till om den relevanta tidsperioden inleddes när BT vid förhöret i februari 2004 delgavs misstanke om brott liksom KM:s anspråk på ersättning eller när stämningsansökan innefattande åtalet och KM:s talan om enskilt anspråk anhängiggjordes i tingsrätten i december 2004. Oavsett om handläggningstiden räknas från den tidigare eller den senare tidpunkten kan det nämligen konstateras att tiden fram till dessa att handläggningen av det enskilda anspråket avslutades slutligt – dvs. till den 19 maj 2010 – sam­man­tag­­et har varit mycket lång och har präglats av sådan inaktivitet från tings­rätt­ens sida som Europa­domstolen lägger särskilt vikt vid. Ett beslut om av­skriv­ning eller av­skil­jande av KM:s enskilda anspråk hade bort fattas inom rim­lig tid från det att påföljdspreskriptionen inträdde. Be­slut­et kom i stället – av skäl som inte kan anses hänförliga till KM – att dröja i närmare fyra år varav de två sista åren dessutom av­ser tid under vil­­k­en tingsrätten synes ha förbisett att formella förutsättningar för att pröva det enskilda an­språk­et inom ramen för brottmålet inte längre före­låg. Omständigheterna är där­för sådana att KM:s rätt till rätte­gång inom skälig tid enligt ar­tik­el 6.1 i Europa­kon­ven­tion­en har åsido­satts.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska den vars rättigheter enligt kon­ven­tionen har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelsen. Det är inte möj­ligt att nu förebygga eller undanröja överträdelsen av rätten till rättegång inom skälig tid och KM har inte heller inom ramen för den ursprungliga pro­ces­sen gott­gjorts härför. Vad som återstår är ekonomisk ersättning för den ska­da som KM kan ha lidit. Enligt Europadomstolens praxis före­­­ligger det en stark men mot­bevis­bar presumtion för att ett åsidosättande av rätten till rätte­­­gång inom skälig tid medför en ideell skada för den en­skil­de. Det är i detta fall inte tillräckligt att kon­sta­tera att en överträdelse har skett utan viss eko­nomisk kom­pen­sa­tion är på­­kall­ad. Vid en samlad be­döm­ning finner Justi­tie­­kans­­lern att ersätt­ning­­ bör utgå med 25 000 kr.