Fråga om uppgifter om resultatet av en DNA-analys borde ha gallrats ur det s.k. utredningsregistret tidigare än vad som skedde

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern gör vissa uttalanden men finner inte skäl att kritisera polisen med anledning av hur uppgifter om en DNA-analys har hanterats i det s.k. utredningsregistret.

Ärendet

En privatperson (CA) har i en anmälan hit begärt att Justitiekanslern ska granska varför resultatet av en DNA-analys rörande honom inte gallrades i polisens utredningsregister när åklagaren avskrev den brottsmisstanke som låg till grund för beslutet att det skulle tas ett DNA-prov på honom.

CA har hänvisat till korrespondens med Rikspolisstyrelsen av vilken det framgår bl.a. att upp­gifterna om resultatet av DNA-analysen fanns kvar i utredningsregistret efter det att utredningen angående den aktuella brottsmisstanken hade lagts ned.

Justitiekanslern har begärt att Rikspolisstyrelsen ska yttra sig över CA:s anmälan.

Av Rikspolisstyrelsens yttrande framgår att det togs ett prov för DNA-analys från CA den 4 april 2006 med anledning av en viss brottsmisstanke mot   honom. När förundersökningen avseende denna brottsmisstanke lades ned var CA misstänkt för andra brott som han sedermera åtalades för. Tingsrätten dömde honom den 14 november 2008 för ett av dessa andra brott till fängelse ett år men ogillade åtalet beträffande övriga åtalspunkter. Hovrätten fast­ställde tingsrättens dom den 9 december 2009. Hovrättens dom vann laga kraft den 8 februari 2010.

Rikspolisstyrelsen har bekräftat att uppgifterna om CA:s DNA-analys låg kvar i utredningsregistret efter det att den ursprungliga brottsmisstanken hade avskrivits. Rikspolisstyrelsen har hänvisat till att man inte anser att det är rimligt att ta ett DNA-prov för varje brott när, som i detta fall, en person är misstänkt för flera brott på vilka fängelse kan följa. Rikspolisstyrelsen har tolkat gallringsbestämmelsen i 27 § andra stycket polisdatalagen (1998:622) på så sätt att resultatet av ett DNA-prov som har tagits från den som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa får finnas kvar i utredningsregistret så länge som den berörda personen är misstänkt för något brott av det slag beträffande vilket DNA-prov får tas.

CA har kommit in med synpunkter på Rikspolisstyrelsens yttrande.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det all­männa skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Begränsningar i denna grund­läggande fri- och rättighet får endast göras genom lag (se 2 kap. 12 § första stycket regeringsformen). Att ta salivprov för DNA-analys mot den enskildes vilja anses som ett påtvingat kroppsligt ingrepp i regeringsformens och Europakonventionens mening (se prop. 2005/06:29 s. 19).

Bestämmelser om kroppsbesiktning genom tagande av salivprov, s.k. register­topsning, i annat syfte än för brottsutredning finns i 28 kap. 12 a § rättegångsbalken (RB). I bestämmelsen anges att salivprov får tas på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om syftet är att göra en DNA-analys av provet och att registrera uppgifter om resultatet av analysen i det DNA-register eller i det utredningsregister som förs enligt polisdatalagen.

Kroppsbesiktning får bara beslutas om skälen för åtgärden upp­väger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse (proportionalitetsprincipen). Förordnande om kropps­besiktning meddelas av undersöknings­ledaren, åklagaren eller rätten. Om det föreligger fara i dröjsmål kan beslut fattas av polisman. Över åtgärden ska föras protokoll. (Se 28 kap. 13 § första stycket RB jämförd med    28 kap. 3 a, 4 och 9 §§ RB.)  

Det s.k. utredningsregistret får enligt 24 a § polisdatalagen innehålla uppgifter om resultatet av DNA-analyser som har gjorts med stöd av bestämmelserna i 28 kap. RB och som avser personer som är skäligen misstänkta för ett brott på vilket fängelse kan följa.

Det s.k. DNA-registret får enligt 23 § polisdatalagen innehålla uppgifter om resul­tatet av DNA-analyser som har gjorts med stöd av bestämmelserna i   28 kap. RB och som avser personer som genom lagakraftvunnen dom har dömts till annan påföljd än böter, eller som har godkänt ett strafföreläggande som avser villkorlig dom.

Enligt 27 § andra stycket polisdatalagen ska uppgifter i utredningsregistret gallras senast när uppgifterna om den registrerade får föras in i DNA-registret eller när förundersökning eller åtal läggs ned, åtal ogillas, åtal bifalls men påföljden bestäms till enbart böter eller när den regi­strerade har godkänt ett strafföreläggande som avser enbart böter.

Justitiekanslerns bedömning

Är det möjligt att avstå från att gallra en uppgift om resultatet av en DNA-analys med hänvisning till att det föreligger andra brottsmisstankar?

I 27 § andra stycket polisdatalagen anges när uppgifter i utredningsregistret om en DNA-analys senast ska gallras. Det ska ske bl.a. när förundersökning eller åtal läggs ned. Frågan är hur denna bestämmelse ska tolkas när, som är fallet i detta ärende, förundersökningen avseende den brottsmisstanke som låg till grund för beslutet om registertopsning läggs ned samtidigt som den enskilde vid denna tidpunkt är skäligen misstänkt för andra brott med fängelse i straffskalan.

Lagtexten ger inte något klart svar. I förarbetena till bestämmelserna om registertopsning sägs beträffande de DNA-profiler som förs in i utredningsregistret att dessa ”bör gallras ur registret om den misstänkte sedermera inte döms för brottet eller döms till enbart böter”. Där anges vidare att kvarstående misstankar inte bör medföra att uppgifterna får finnas kvar i registret (Se prop. 2005/06:29 s. 30 ff.) Dessa uttalanden tar, såvitt kan bedömas, sin utgångspunkt enbart i den brottsmisstanke som låg till grund för beslutet om registertopsning. Lagstiftaren har däremot inte uttalat något om hur man ska se på den situationen att personen i fråga vid den tidpunkt när gallring ska ske enligt 27 § andra stycket polisdatalagen är skäligen misstänkt för andra brott.  

I doktrinen har förordats en pragmatisk tolkning av lagen i aktuellt avseende. Där anförs att reglerna om gallring inte tar hänsyn till att den från vilken provet har tagits kan vara skäligen misstänkt för ett nytt brott vid den tidpunkt då gallring ska ske och att det då förefaller vara en ”väldigt omständlig väg att i detta läge ta ett nytt salivprov” om övriga förutsättningar för registertopsning är uppfyllda (se Fitger, Rättegångs­balken, s. 28:30).

Jag delar det synsätt som Fitger ger uttryck för. Bestämmelsen i 27 § andra stycket polisdatalagen bör således kunna tolkas på så sätt att om situationen är sådan att det finns förutsättningar för att genomföra en ny registertopsning, så ska det inte vara nödvändigt att först gallra den registrerade DNA-profilen för att sedan omedelbart genom­föra en ny registertopsning med de extra olägenheter som detta skulle medföra för den enskilde.

Det är emellertid viktigt att betona att enbart den omständigheten att personen i fråga är misstänkt för ett brott med fängelse i straffskalan inte per automatik innebär att DNA-analysen ska ligga kvar i utredningsregistret efter det att den ursprungliga brottsmisstanken har avskrivits. Uppgifterna ska naturligtvis gallras i de fall då det med hänvisning till proportionalitetsprincipen skulle ha saknats grund för att genomföra en registertopsning med anledning av de kvarstående eller nytillkomna brottsmisstankarna.  

Av förarbetena framgår att proportionalitetsprincipen så som den har kommit till uttryck i 28 kap. 3 a § RB bl.a. innebär att registertopsning inte bör ske när det brott som misstanken omfattar ter sig så bagatellartat att påföljden kan förväntas stanna vid böter (se prop. 2005/06:29 s. 23 och 39). JO har med hänvisning till proportionalitetsprincipen uttalat att den som fattar beslut om registertopsning bör göra en summarisk bedömning av vilken påföljd som kan förväntas i det enskilda fallet. Om straffskalan för brottet är böter eller fängelse i högst sex månader, bör enligt JO utgångspunkten vara att register­topsning inte ska ske. Och om straffskalan är böter eller fängelse i ett år eller mera, kan enligt JO en tillämpning av proportionalitetsprincipen ofta ge anledning till att avstå från registertopsning (se JO:s beslut den 23 december 2009 i ärendet med dnr 2703-2008).

Jag anser att de principer som JO har gett uttryck för även bör gälla när man avgör om uppgifterna om en DNA-analys ska få ligga kvar i utredningsregistret med hänvisning till andra brottsmisstankar än de som låg till grund för beslutet om registertopsning. I enlighet med grunderna för bestämmelserna i 28 kap. RB om vem som får besluta om registertopsning, bör ett beslut av nu aktuellt slag fattas av undersökningsledaren eller av en åkla­gare. Det ska givetvis också dokumenteras.

Var det fel att inte gallra uppgifterna om CA:s DNA-profil i utredningsregistret?

Av utredningen framgår att polisen den 4 april 2006 gjorde en registertopsning av CA för analys av hans DNA och att uppgifterna om resultatet av DNA-analysen fördes in i det s.k. utredningsregistret. Det är vidare utrett att förundersökningen avseende det brott som låg till grund för beslutet om registertopsning lades ned av åklagaren den 20 februari 2007 och att CA vid denna tidpunkt var misstänkt för annan allvarlig brottslighet.

Med den tolkning av lagen som jag har gjort i det föregående fanns det förutsättningar att låta uppgiften om CA:s DNA-profil ligga kvar i utredningsregistret fram till dess att domen på ett års fängelse vann laga kraft den 8 februari 2010 och att därefter överföra uppgifterna till DNA-registret med stöd av 23 § polis­datalagen.

CA har påpekat att det brott som han sedermera dömdes för ansågs ha begåtts år 2005, dvs. innan bestämmelserna om registertopsning i 28 kap. 12 a § RB och 24 a § polisdatalagen trädde i kraft den 1 januari 2006. Det kan dock inte anses stå i strid med förbudet mot retroaktiv lagstiftning att genomföra registertopsningar med anledning av brottsmisstankar som hänför sig gärningar som ligger i tiden före lagens ikraftträdande om utredningen alltjämt pågår sedan lagen trätt i kraft (jfr prop. 2005/06:29, s. 37 f.).

Av övergångsbestämmelserna till 23 § polisdatalagen framgår att äldre bestämmelser ska gälla om provet för DNA-analys har tagits före ikraftträdandet eller om den dom som ger stöd för att registrera resultatet av en DNA-analys i DNA-registret har meddelats före ikraftträdandet. Den omständigheten att den aktuella brottsmisstanken låg i tiden före lagändringen år 2006 innebar således inte något hinder mot att uppgiften om CA:s DNA-analys överfördes till DNA-registret när domen mot honom vann laga kraft.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att utredningen inte ger underlag för att uttala någon kritik mot polisen med anledning av hur man hanterat uppgifterna om CA:s DNA-analys i utrednings- och DNA-registret.

Avslutande synpunkter

Registreringen av en persons DNA-profil är givetvis känslig ur integritetssynpunkt. Det är därför av största vikt att polis och åklagare följer det regelverk som gäller på detta område och att hanteringen sker på ett sådant sätt att det i efterhand går att kontrollera vilka beslut som fattats och grunden för dessa.

Jag vill betona vikten av att undersöknings­ledaren eller åklagaren i varje enskilt fall gör en bedömning av om det med hänsyn till proportionalitetsprincipen finns förutsättningar att låta en uppgift om en DNA-analys finnas kvar i utredningsregistret när den brottsmisstanke som har legat till grund för DNA-analysen har avskrivits men det förekommer andra kvarstående eller nya brottsmisstankar mot personen i fråga. I enlighet med grunderna för vad som gäller beträffande beslut om registertopsning, bör enligt Justitiekanslerns mening undersökningsledarens eller åklagarens beslut materialiseras i ett protokoll (jfr 28 kap. 9 och 13 §§ RB).

Jag har i detta ärende inte funnit skäl att närmare granska vilken dokumentation som skedde och vilka överväganden som polis och åklagare gjorde när man lät CA:s DNA-analys ligga kvar i utredningsregistret efter det att den ursprungliga brottsmisstanken mot honom hade avskrivits. Jag förutsätter dock att Rikspolis­styrelsen och Åklagarmyndigheten med anledning av de ut­talanden som har gjorts i detta ärende överväger om det finns behov att se över myndigheternas interna regelverk och rutiner.

Med dessa uttalanden avslutar Justitiekanslern ärendet.