Fråga om förundersökning ska inledas med anledning av att en person kan antas ha lämnat uppgifter rörande en övervakningskamera vid ett av Försvarsmaktens skyddsobjekt till en journalist (jfr 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen)

Justitiekanslerns beslut

Förundersökning ska inte inledas.

Ärendet

Åklagarmyndigheten, Åklagarkammaren för säkerhetsmål, har hit över­lämnat en anmälan som Försvarsmakten har gjort hos Säkerhetspolisen.
Av an­mälan framgår i huvudsak följande.

Den 17 maj 2010 ställde en journalist frågor till Försvars­makten angående övervakningskameror som skulle ha monterats upp vid ett av Försvarsmaktens skyddsobjekt. Frågorna från journalisten kan enligt Försvarsmakten ha byggt på tillgång till uppgifter som omfattas av sekretess enligt 15 kap. 2 § och 18 kap. 8 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), i det följande OSL.

Mot denna bakgrund har Försvarsmakten gjort bedömningen att det kan ha röjts hemliga uppgifter vilka kan antas medföra men för rikets säkerhet som inte är ringa. Enligt Försvarsmaktens bedömning är det mest sannolika att någon anställd eller före detta anställd har försett journalisten med in formationen i publiceringssyfte.

Innan ärendet avgjorts här har Försvarsmakten kommit in med kom­p­le­t­te­rande uppgifter i bedömningen vilka men för rikets säkerhet som kan ha uppstått med an­ledning av de uppgifter som antas ha röjts för journalisten.  

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 9 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) ska Justitiekanslern vaka över att de gränser för tryckfriheten som anges i TF inte överskrids. Av 9 kap. 2 § första stycket TF följer att Justitiekanslern är ensam åklagare i mål om tryckfrihetsbrott.

Av 9 kap. 2 § tredje stycket TF framgår att Justi­tie­­kansl­ern – vid sidan av den rätt som Riksdagens ombudsmän (JO) har att vara åklagare i sådana  mål – är ensam åklagare även i andra tryckfrihetsmål än mål om tryck­fri­hets­brott, liksom i mål som annars avser brott mot någon be­stäm­melse i TF. 

Av 1 kap. 1 § tredje stycket TF framgår att det står var och en fritt att lämna uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst till bl.a. journalister för offentliggörande i tidningar och andra tryckta skrifter, om inte något annat är föreskrivet i TF (meddelarfrihet). För att meddelarfriheten ska kunna åberopas krävs att de förutsättningar som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket TF är upp­fyllda, dvs. bl.a. att meddelaren har haft ett publiceringssyfte.

Meddelarfriheten innebär som regel även frihet från ansvar för brott mot sekre­tess­bestämmelser. Från meddelarfriheten gäller dock vissa undantag enligt 7 kap. 3 § första styck­et 1, 2 och 3 TF. Av punkten 1 i nämnda para­graf framgår att meddelarskyddet inte gäller för den som gör sig skyldig till bl.a. grov obehörig befattning med hemlig uppgift. I punkten 2 föreskrivs att om någon läm­nar ett meddelande gen­om ett oriktigt utlämnande av en allmän handling som inte är tillgänglig för envar gäl­ler, om gärningen är uppsåtlig, vad som är stadgat i lag om ansvar för ett sådant brott. I ett sådant fall är följakt­­­­ligen bestämmelsen i 20 kap. 3 § brottsbalken (BrB) om brott mot tystnadsplikt tillämplig. Detsamma gäller enligt punkten 3 för den som upp­såt­lig­en åsidosät­ter sin tystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag, dvs. vid åsidosättande av vissa s.k. kvalificerade tystnadsplikter enligt OSL. I de nämnda situa­tionerna får alltså meddelarfriheten vika för tyst­nads­plikten. 

Justitiekanslerns bedömning

Försvarsmakten har i sin anmälan framfört att det sannolika scenariot är att en person som är eller har varit anställd hos Försvarsmakten har lämnat sekretess­belagda upp­gifter till en journalist i publiceringssyfte. Den som har lämnat uppgifterna har vid dessa förhållanden i princip meddelarskydd. Fråga uppkommer då om det finns anledning anta att de uppgifter som har lämnats omfattas av någon sådan kvalificerad tystnadsplikt för vilken med­delarfriheten inte gäller.

Av de brott som enligt 7 kap. 3 § första stycket 1 TF bryter meddelarfriheten är grov obehörig befattning med hemlig uppgift det brott som skulle kunna komma ifråga i detta fall. Enligt 19 kap. 7 § BrB är det straffbart att – utan syfte att gå främ­mande makt tillhanda – obehörigen anskaffa, befordra, lämna eller röja upp­gift rörande något förhållande av hemlig natur vars upp­en­barande för främ­mande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folk­­för­sörj­ningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga för­håll­an­den eller eljest för rikets säkerhet (obehörig befattning med hemlig uppgift). Av rättspraxis framgår att det för ansvar enligt 19 kap. 7 § BrB krävs att de röjda uppgifterna har innefattat någ­­ot verkligt be­tydelse­fullt (jfr NJA 1998 s. 118)

Är brott som avses i 19 kap. 7 § BrB grovt, är gärningen straffbar såsom grov obehörig befatt­ning med hemlig upp­gift enligt 19 kap. 8 § BrB. Vid be­dömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen innefattade till­handagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållanden av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Genom de uppgifter som Försvarsmakten har lämnat i ärendet kan det antas att någon person har informerat en journalist om att en kamera har varit monterad i anslutning till ett s.k. skydds­objekt. Av utredningen framgår att de uppgifter som kan antas ha lämnats till journalisten troligen har baserats på iakttagelser av någon person som har arbetat i byggnaden eller som av någon annan anledning har befunnit sig där. Det finns inte något som tyder på att upp­gifterna om kameran har hämtats från någon allmän handling som omfattas av sekretess, t.ex. en ritning över byggnaden med information om kamerans placering. Det bör även beaktas att det inte har framkommit något som tyder på att ytter­ligare uppgifter om eventuella kameror eller andra bevaknings­åtgärder i anslutning till byggnaden har lämnats till journalisten.

Sammantaget anser Justi­tie­kanslern att det är tveksamt om de uppgifter som har lämnats till journalisten avser något sådant verkligt betydelse­fullt som krävs för att det ska anses föreligga men för rikets säkerhet enligt be­stäm­melsen om obehörig befattning med hemlig uppgift. Under alla förhållanden saknas det anledning anta att någon upp­giftslämnare har gjort sig skyldig till grov obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 19 kap. 8 § BrB. Det finns därför inte skäl att inleda förundersökning för att utreda om något sådant brott som avses i 7 kap. 3 § första stycket 1 TF har begåtts.

Som nämnts finns det inte något som tyder på att de uppgifter som har lämnats till journalisten har hämtats från någon handling. Därmed finns det inte heller anledning anta att någon har gjort sig skyldig till ett sådant oriktigt utläm­nade av en allmän handling som avses i 7 kap. 3 § första stycket 2 TF.

Vad slutligen gäller frågan om någon upp­såtligen har åsidosatt en sådan kvalificerad tystnadsplikt som avses i 7 kap. 3 § första stycket 3 TF gör Justitiekanslern följande överväganden.

Utöver de fall där röjandet av en uppgift innefattar ett sådant brott som avses i 7 kap. 3 § första stycket 1 TF råder det – med den begränsningen att publi­ceringen av uppgiften i vissa fall kan innefatta tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. 4 § 1-8 och 5 § 3 TF – med­delarfrihet för uppgifter som omfattas av sekre­tess enligt 15 kap. 2 § OSL (se 15 kap. 6 § andra stycket OSL och JK-beslut 1992 B. 19). Det finns därför inte någon anledning att i detta sammanhang ta ställning till om de uppgifter som anmälan avser omfattats av sekretess enligt 15 kap. 2 § OSL.

Av 18 kap. 19 § OSL framgår att meddelarfriheten inte gäller för den tyst­nadsplikt som följer av bl.a. 18 kap. 8 § OSL. Enligt 18 kap. 8 § 1 OSL gäller sekretess för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs och åtgärden avser byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier. Sekretessen är således begränsad genom ett s.k. rakt skaderekvisit. Frågan är då om detta skaderekvisit kan anses vara uppfyllt i detta fall.

När det gäller omfattningen av de uppgifter som får antas ha lämnats till journalisten och hur uppgiftslämnaren kan antas ha fått tillgång till dessa uppgifter hänvisas till vad som har anförts i den del som avser frågan om grovt obehörig befattning med hemlig uppgift.

Med hänsyn till att det rör sig om ett sådant skyddsobjekt som i regel får antas vara kameraövervakat, kan den omständigheten att det för en journalist har blivit känt var en kamera är placerad enligt Justitiekanslerns mening inte anses i någon nämnvärd omfattning ha påverkat de syften som har legat till grund för bevakningsåtgärden. För att så skulle anses ha varit fallet borde det ha krävts att uppgifter om andra kamerors placering och eventuella ytter­ligare bevaknings­åtgärder avseende den aktuella byggnaden hade röjts.

Vid bedömningen av om det raka skade­rekvisitet är uppfyllt bör vidare beaktas att det vid det aktuella skydds­objektet, enligt handlingarna i ärendet, numera finns anslag om att det förekommer kameraövervakning där. Det går inte heller att bortse från att ut­redningen i ärendet talar för att den in­for­mation som har lämnats till journa­listen inte har varit fokuserad på den exakta placeringen av kameran, utan synes ha sin grund i det förhållandet att det har förelegat ett missnöje från någon anställd inom Försvarsmakten mot att anställda har kameraövervakats av arbets­givaren. Vid dessa förhållanden kan det med fog antas att journalisten, även om han skulle ha tillgång till in­formation om den exakta placeringen av kameran, inte skulle sprida denna uppgift vidare till allmänheten.

Sammantaget anser Justitiekanslern att – om man skulle anse att uppgifterna är sådana som avses i 18 kap. 1 § 1 OSL – det inte kan antas att syftet med åtgärden har motverkats genom att uppgifterna om den aktuella kameran har lämnats till journalisten. Det finns inte heller an­ledning anta att uppgifterna omfattats av någon annan kvalificerad sekretess­bestämmelse som bryter meddelarskyddet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 TF.

På grund av det anförda ska förundersökning inte inledas.