Ersättning enligt frihetsberövandelagen har jämkats till noll på grund av eget beteende m.m.

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår KS begäran om ersättning.

Anspråk m.m. 

KS anhölls den 5 juli 2008 som misstänkt för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott. Han häktades för dessa brott den 8 juli 2008. Sedan den 4 juli 2008 hade även MP varit häktad som misstänkt för samma brott. De båda åtalades för mord alternativt vållande till annans död, grovt brott, och grov misshandel. MP åtalades dessutom för misshandel. I en dom den 3 november 2008 dömdes KS av Halmstads tingsrätt för mord och grov misshandel till fängelse i sex år. MP frikändes för samma brott men dömdes för misshandel mot målsäganden i ett tidigare skede under kvällen. Målet överklagades till Hovrätten för Västra Sverige av såväl KS som åklagaren. Åtalet ogillades av hovrätten genom en dom den 22 januari 2009. KS var sedan den 8 januari 2009 försatt på fri fot.

KS har begärt ersättning för lidande med ett belopp inte understigande 250 000 kr och för ombudskostnader med 2 760 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande. 

KS har beretts tillfälle att lämna synpunkter på åklagarens yttrande men har inte hörts av.

Justitiekanslern har tagit del av Halmstads tingsrätts dom den 3 november 2008 i mål nr B 1531-08. Vidare har Hovrätten för Västra Sveriges dom den 22 januari 2009 i mål nr B 4664-08 med tillhörande anteckningar från huvudförhandlingen samt dagboksbladet i målet varit tillgängliga här. 

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter

Bestämmelser om rätt till ersättning till personer som har varit frihetsberövade finns i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). Enligt 2 § frihetsberövandelagen har den som har varit frihetsberövad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. om frikännande dom meddelas.  

KS har frikänts från de brottsmisstankar som har föranlett frihetsberövandet och är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom.

Åklagarens inställning

Åklagaren har redogjort för åtalet och delar av domen mot KS och med hänvisning därtill anfört att ersättningen bör jämkas. Hon har till stöd för sin uppfattning anfört bl.a. följande. 

Mot bakgrund av 6 § lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder anser jag att den av KS begärda ersättningen bör vägras eller i vart fall sättas ned avsevärt. Såsom framgår av förarbetena till lagen preciserades jämkningsbestämmelsen p.g.a. det s.k. Lindomefallet. Det frihetsberövande som KS nu begär ersättning [för] har likheter med Lindomefallet. KS åtalades för mord alternativt vållande till annans död, grovt brott, och grov misshandel tillsammans och i samförstånd med MP genom att ha utsatt målsäganden för dels kraftigt yttre våld som orsakade blödande skador och dels våld mot halsen genom strypning som orsakade målsägandens död. (MP åtalades även för misshandel av målsäganden i ett tidigare skede under kvällen genom flera knytnävsslag, vilket han också dömdes för i tingsrätten och den delen överklagades inte till hovrätten). Både KS och åklagaren överklagade till hovrätten såvitt avsåg åtalet för mord alternativt vållande till annans död, grovt brott, och grov misshandel. När det gällde skuldfrågan i denna del hävdade MP att KS hade utsatt målsäganden för både det kraftiga yttre våldet och det dödande våldet medan KS skyllde på MP. Hovrätten fann genom dom den 22 januari 2009 att det inte var utrett vem av KS eller MP som hade berövat målsäganden livet och det var inte heller visat att de båda agerat tillsammans och i samförstånd. När det gäller åtalet för grov misshandel fann hovrätten, trots att KS vidgått att han utsatt målsäganden för visst våld, att det inte var utrett vem som tillfogade målsäganden de blödande skadorna innan han dödades genom strypning. Inte heller var det visat att de båda agerat tillsammans och i samförstånd såvitt avsåg detta våld. I hovrätten yrkades det även ansvar för KS såvitt avsåg underlåtenhet att avslöja mord, men även i denna del fann hovrätten att det inte var visat att det var MP som utövat det dödande våldet och därför kunde KS inte heller dömas för detta.

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att det är uppenbart oskäligt att ersättning betalas av statliga medel till KS. Genom KS:s eget beteende, vilket framgår av ovan angivna förhållanden samt bifogad dom från hovrätten, är det enligt mitt förmenande oskäligt att ersättning utges till KS. Om Justitiekanslern inte delar denna bedömning bör i vart fall ersättningen kraftigt sättas ned.

Jämkning enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen - eget beteende eller oskälighet

Av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen följer att ersättning kan vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

Bestämmelsen om jämkning på grund av eget beteende innebar en nyhet i frihetsberövandelagen i förhållande till tidigare lag. Som en utgångspunkt för bestämmelsens innehåll angav departementschefen att regleringen måste vara så utformad att det framgår att ersättning ska vägras i situationer där den frihetsberövade till följd av sitt eget handlande har stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom varit klart motiverat (prop. 1997/98:105 s. 26).  

I förarbetena anges även att anledning till jämkning på grund av den skadelidandes eget beteendekan finnas om den skadelidande har handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Ett exempel kan vara att ett skyltfönster har krossats av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta på platsen. Även den som till sist inte kan bindas vid skadegörelsebrott bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar. Ett annat exempel är den situation som förelåg i det s.k. Lindomefallet, där ersättning betalades till en misstänkt som hade varit på platsen och där gjort sig skyldig till brott, men där det inte ansågs styrkt att han hade begått det grövsta brottet (mord) som misstankarna avsåg. I ett sådant fall kan jämkning ske enligt denna bestämmelse. Den som ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande har skett mot honom ska inte behöva drabbas av jämkningsregeln. Om en person av en tillfällighet råkar befinna sig på en brottsplats, ska jämkning sålunda normalt inte ske på grund av hans närvaro. Med hänsyn till att möjligheten till jämkning kan anses innefatta ett undantag från den grundläggande rättsstatliga principen att den som inte har blivit dömd i en rättegång ska betraktas som oskyldig och som en konsekvens härav normalt bör tillerkännas ersättning av det allmänna för ett frihetsberövande, är det dock påkallat med en restriktiv tillämpning av jämkningsbestämmelsen. Det ankommer vidare på staten att visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda (a.a. prop. s. 54 f.).

Hovrättens dom

Av hovrättens dom framgår att MP först i vardagsrummet och sedan i köket misshandlade målsäganden TP genom att tilldela honom tre slag med knuten hand mot ansiktet. Detta fick till följd att TP föll baklänges till golvet. Det är vidare klarlagt att TP därefter bars in till sovrummet och lades i en säng samt att han där under natten utsattes för ytterligare grovt våld som ledde till hans död. Hovrätten konstaterade vidare att det fick anses utrett att TP hade bragts om livet genom strypning.

I domen angavs vidare att såväl MP som KS förnekade att de hade haft något med TP:s död att göra och att de hade utfört några handlingar gemensamt och i samförstånd med varandra. I övrigt uttalades bl.a. följande.

De har medgivit att de vid upprepade tillfällen under natten varit inne i sovrummet där TP låg, men deras uppgifter om vad som hänt där inne är på alla väsentliga punkter motstridiga. […] KS har å sin sida lämnat uppgifter om att MP sagt till honom att han ville att de skulle döda TP tillsammans och att MP, sedan KS sagt att han inte ville göra detta, tryckte med båda sina händer över TP:s mun och hals. Avseende sin egen inblandning i våld mot TP i sovrummet har KS erkänt att han gett TP ett slag mot kroppen och även flera slag med en golvlampfot mot ryggen och knytnävsslag mot bröstet, men att slagen mot ryggen och bröstet utdelats först efter att han förstått att TP var död.

Enligt uppgifter som KS lämnade först i hovrätten ska TP ha fäktat med armarna och benen i samband med att MP tryckte sina händer mot den förres mun och hals.

Hovrätten konstaterade att det för prövningen av åtalet var av avgörande betydelse vilken tilltro man kunde sätta till de tilltalades uppgifter om händelseförloppet. Utfallet av domstolens bedömning var att det inte gick att fästa större tilltro till någon av de tilltalade framför den andre. Därefter konstaterades att det inte genom den bevisning som åklagaren hade förebringat i målet kunde anses utrett vem av MP och KS som hade berövat TP livet.

Hovrätten prövade också om MP och KS tillsammans och i samförstånd uppsåtligen hade misshandlat TP. Rätten uttalade att det fick anses klarlagt att TP låg i sängen när han fick vissa av skadorna men att det inte med säkerhet gick att fastställa när övriga skador hade uppstått. Vidare angavs bl.a. följande.

Det går inte heller att bortse från KS:s invändning om att slagen mot ryggen och bröstet kan ha utdelats först efter det att han förstod att TP var död. Då det dessutom saknas anledning att fästa större tilltro till MP:s uppgifter framför KS:s anser hovrätten att det genom den utredning som presenterats i målet, trots att KS sagt sig erkänna ett slag mot TP:s kropp, inte kan anses utrett vem som tillfogat TP de skador denne erhöll innan han dödades genom strypning.

Justitiekanslerns överväganden

Hovrätten har bedömt de tilltalades uppgifter om händelseförloppet som likvärdiga vad gäller tilltro. Med hänsyn till den restriktivitet som råder vid prövningen av frågan om jämkning lägger Justitiekanslern – utöver vad som är utrett genom domen – KS:s uppgifter till grund för sina ställningstaganden.

De båda tilltalade befann sig vid upprepade tillfällen i det sovrum där TP miste livet. Under denna tid fick KS klart för sig att MP ville att de skulle döda TP. KS har dock inte velat göra detta. Ändå vistades han i sovrummet i omgångar tillsammans med MP. Härtill kommer att han tidigare under kvällen hade sett MP dels utdela tre knytnävsslag mot TP, dels senare trycka sina händer mot TP:s mun och hals. Vidare har KS själv slagit TP med olika tillhyggen.

Justitiekanslern anser att det som har framkommit om KS:s beteende innebär att han härigenom har föranlett beslutet att frihetsberöva honom. Ersättningen bör jämkas till noll.

Med denna utgång ska inte någon ersättning utges heller för ombudskostnader.