Inspektion av Åklagarkammaren i Kalmar

Beslutets huvudsakliga innehåll

Åklagarkammaren i Kalmar är enligt Justitiekanslerns mening en mycket väl fungerande kammare. Såvitt granskningen har visat är åklagarkammarens handläggning av ärenden i huvudsak rättssäker och effektiv. 

Justitiekanslern riktar dock kritik mot åklagarkammaren för långsam handläggning av tre förundersökningar och för att tidsfristen enligt 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har överskridits i ett ärende utan att det har varit nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Justitiekanslern konstaterar samtidigt att de relativt få ärenden där långa handläggningstider har förekommit företrädesvis har varit av komplicerad art och att tidsutdräkten främst har haft att göra med en hög arbetsbörda hos åklagarkammaren och en mycket hög arbetsbörda hos Polismyndigheten i Kalmar län samt att såväl åklagarkammaren som polismyndigheten har vidtagit adekvata åtgärder för att korta ner handläggningstiderna.

Bakgrund

Justitiekanslern inspekterade Åklagarkammaren i Kalmar den 22 och 23 september 2009. Inspektionen innefattade bl.a. ett inledande möte med vice chefsåklagaren Kerstin Eriksson, granskning av akterna i vissa särskilt utvalda ärenden, samtal med vissa åklagare, granskning av styrdokument och andra handlingar rörande åklagarkammarens verksamhet samt ett avslutande möte där det redogjordes för Justitiekanslerns iakttagelser.

Åklagarkammaren har under hand fått ta del av ett utkast till detta beslut och beretts tillfälle att komma in med synpunkter på de iakttagelser som har redovisats i beslutet. 

Inspektionen

Inledande möte

Chefsåklagaren CM var på tjänsteresa under inspektionen, varför det inledande mötet hölls med vice chefsåklagaren KE. Vid mötet redogjorde Justitiekanslern för syftet med inspektionen, varefter KE beskrev åklagarkammarens verksamhet. Av hennes redogörelse framgick bl.a. följande.

För närvarande är 14 åklagare fast anställda vid kammaren. Denna består av en chefsåklagare, en vice chefsåklagare, elva kammaråklagare och en assistentåklagare. En åklagare är tjänstledig till november 2009 och tre åklagare arbetar deltid. Fem personer är anställda vid kansliet.

Två EKO-åklagare är stationerad i Kalmar, varav en är tjänstledig. De arbetar dock numera åt Åklagarkammaren i Växjö. Även miljö- och arbetsmiljöärenden handläggs hos den åklagarkammaren.

Åklagarkammaren i Kalmar har en ledningsgrupp som består av chefsåklagaren CM, vice chefsåklagaren KE och chefsadministratören ACJ. Ledningsgruppen har återkommande möten ca en gång per vecka.

Under större delen av 2000-talet har arbetssituationen vid åklagarkammaren varit ansträngd. Många unga åklagare har anställts, vilket har krävt handledning från de äldre åklagarnas sida och omfördelning av ärenden. Under de senaste åren har ca hälften av åklagarna deltagit i åtta veckors grundutbildning per år och i genomsnitt har två åklagare varit föräldralediga.

Det är resor så gott som varje vecka till tingsställena i Oskarshamn och Västervik. Vidare är det förhandlingar i Göta hovrätt i Jönköping. Resorna tar mycket tid i anspråk eftersom avståndet till dessa orter är 7, 15 respektive 22 mil enkel resa. Kammarchefen har uppmärksammat Riksåklagarens kansli på att man har haft en ansträngd arbetssituation, men någon förstärkning av resurserna har inte skett. På senare tid har emellertid arbetssituationen blivit bättre eftersom flera åklagare har återkommit från föräldraledighet.

Åklagarkammaren har under innevarande år börjat arbeta i olika team. Man har ett team för relationsvåld med fyra åklagare, ett ungdomsteam med två åklagare och det allmänna teamet där resten av åklagarna arbetar. Under hösten har man även diskuterat möjligheten att införa en tvångsmedelsgrupp med två till tre åklagare. Detta team ska i sådant fall handlägga alla ärenden med frihetsberövade fram till häktning samt polisledda förundersökningar. Syftet med omorganisationen är att höja kvaliteten, att korta ner handläggningstiderna och att förbättra arbetssituationen.

Sedan ungdomsteamet inrättades i april 2009 har fristöverskridandena minskat och balanserna sjunkit. Åklagarna vid detta team har inrättat ett databaserat bevakningssystem som har bidragit till att fristerna numera hålls i de allra flesta fall. Utöver de i lag stadgade fristerna för dessa ärendetyper har man satt upp ett skyndsamhetskrav som innebär att åtal, i sådana fall där utredningen ger underlag för det, alltid bör väckas inom tre månader.

Merparten av de polisledda förundersökningarna lottas på assistentåklagaren. Några av de allra enklaste ärendena (t.ex. grovt rattfylleri och snatteri) läggs i den s.k. röda mappen som cirkulerar bland åklagarna enligt ett fastställt schema. Den s.k. rotel 12 ansvarar chefsåklagaren och vice chefsåklagaren för. På denna rotel lottas bl.a. ärenden som rör förundersökningsbegränsningar och åtalsprövningar i förtalsärenden.

Åklagarkammaren hade den tredje bästa produktionskvoten under perioden juli 2008 juni 2009. (För helåret 2008 hamnade man dock betydligt längre ned på listan, Justitiekanslerns anm.) Genomströmningstiderna, lagföringsprocenten och antal ärenden i balans ser f.n. relativt bra ut i jämförelse med andra åklagarkammare, även om en viss temporär försämring har skett under sommaren 2009.

Handläggningstiderna hos polismyndigheten vad gäller relationsrelaterad brottslighet har tidigare varit relativt långa. Under tiden november 2008 – februari 2009 genomfördes därför ett projekt tillsammans med polismyndigheten som gick ut på att arbeta ned balanserna i denna ärendekategori. Projektet var lyckat. Målsättningen är att man i framtiden ska kunna arbeta med färska ärenden och därmed förbättra förutsättningarna för en ökad lagföring.

För närvarande driver man ett projekt tillsammans med polismyndigheten som går ut på att avarbeta balanserna såvitt gäller både polis- och åklagarledda förundersökningar. I projektet deltar ca 20 poliser och f.d. chefsåklagaren, numera extra åklagaren, BS. Målsättningen är att samtliga ärenden från år 2008 och tidigare ska avslutas så fort som möjligt. I fortsättningen ska som tidigare skett åtal väckas inom 30 dagar från det att förundersökningsprotokollet är färdigställt och slutdelgivet.

Kammaråklagaren AA har tagit fram generella förundersökningsdirektiv och olika ”lathundar” för att höja kvaliteten i såväl åklagarledda som polisledda förundersökningar. Förundersökningsdirektiven har spridits och använts i övriga delar av landet. De övriga dokumenten innehåller bl.a. upplysningar om vad som gäller för sammanställande av förundersökningsprotokoll, fotokonfrontation och förverkande av bilar. Åklagarkammaren har en egen hemsida på Polisens intranät och har där lagt ut dessa handlingar, vilket gör att de är lättillgängliga för Polisen i det dagliga arbetet. Andra åtgärder som har vidtagits för att höja kvaliteten är återkommande praxismöten och den tidigare nämnda indelningen i olika team.

Åklagarna är noga med att påminna Polisen om förundersökningar som drar ut på tiden. Om det inte händer något efter tre påminnelser anmäls saken till kammarchefen. Hon tar därefter kontakt med polisledningen och uppmärksammar dem på problemet.

Kammarchefen kontrollerar att arbetsbördan på rotlarna är någorlunda jämn och lottar om ärenden vid behov. Det är relativt vanligt att ärenden omfördelas i syfte att korta ner handläggningstiderna. Om en färdig förundersökning har legat mer än 30 dagar utan att man har fattat något beslut i åtalsfrågan förs en dialog mellan den berörda åklagaren och chefsåklagaren om hur man ska gå till väga för att så snabbt som möjligt fatta ett sådant beslut.

Pågående förundersökningar från år 2007 och bakåt (14 stycken) har förts in i ett Excelark där man kan se vilken den senaste åtgärden är. Motsvarande har skett för 2008 års ärenden. Dessa dokument uppdateras kontinuerligt.

Det förekommer inte några större prioriteringsproblem mellan de olika ärendegrupperna. Handläggningstiderna för s.k. mängdbrottslighet såsom stöld och bedrägeri är f.n. relativt bra.

Man har s.k. rotelvårdsdagar en gång per kvartal. Kammarchefen ger då skriftliga anvisningar om vilka åtgärder som ska vidtas under rotelgenomgången.

Samarbetet med Polisen, tingsrätten och Kriminalvården är mycket gott. Chefsåklagaren och vice chefsåklagaren träffar polisledningen två gånger per halvår. Det förekommer även återkommande träffar mellan åklagarna och olika personalkategorier inom Polisen. Det förekommer även möten mellan den administrativa personalen på respektive myndighet. Vidare tar chefsåklagaren kontakt med länspolismästaren om det uppstår något problem som bör lösas på chefsnivå. Merparten av den återkoppling som åklagarna får från Polisen är positiv.

Det förekommer en tät kontakt mellan tingsrättens lagman och chefsåklagaren. Återkommande möten med såväl domarna som kanslipersonalen hos tingsrätten hålls en gång per halvår. Respektive åklagare stämmer mot en viss bestämd storrotel på tingsrätten, vilket fungerar bra 

Inspektionens omfattning

Justitiekanslerns genomgång omfattade, förutom anhållnings- och granskningsliggarna, akter som åklagarkammaren hade tagit fram inför inspektionen i vissa öppna ärenden där de tidsfrister som anges i 4 § lagen (1964:167) om unga lagöverträdare (LUL) och 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) hade aktualiserats, de 30 äldsta öppna ärendena som inte rörde ekonomisk brottslighet, de därutöver – som det visade sig – 28 öppna ärenden som avsåg misstanke om antingen endast stöld eller endast bedrägeri samt de 30 senast avslutade ärendena där förundersökningen hade lagts ned på grund av att preskription hade inträtt. Vidare granskades de ärenden som anhängiggjordes vid åklagarkammaren under november 2008 och där åtal ännu inte hade väckts eller där ärendet hade avslutats genom avskrivning.

I det följande redovisar Justitiekanslern de iakttagelser som gjordes vid inspektionen.

Gransknings- och anhållningsliggarna

Inspektionen i denna del föranleder inte någon anmärkning.

Ärenden enligt 4 § LUL

Justitiekanslern granskade ca 20 slumpmässigt utvalda ärenden där 4 § LUL var tillämplig.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 4 § LUL ska en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa alltid bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen ska avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken (RB). Tidsfristen får – förutom om den misstänkte ska delta i s.k. medling – överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Exempel på sådana särskilda omständigheter som kan motivera ett överskridande av sexveckorsfristen är att det är fråga om en mycket omfattande brottsutredning, att den misstänkte begår nya brott under en pågående förundersökning eller att det är nödvändigt att genomföra tekniska undersökningar som tar lång tid. Det förhållandet att det för tillfället råder brist på utredningspersonal eller att andra uppgifter anses ha företräde innebär inte att fristen får överskridas (se prop. 1994/95:12 s. 96 f.).

Det bör framhållas att ett syfte med att förundersökningar mot ungdomar ska bedrivas med särskild skyndsamhet är att samhället genom en snabb reaktion på brottet kan bidra till att man bryter en begynnande negativ utveckling för den unge (se prop. 1994/95:12 s. 26). Till detta kommer att det ofta är en stor påfrestning för en ung person att vara föremål för en brottsutredning. Att utredningen bedrivs med skyndsamhet är därför lika viktigt när resultatet av den blir att förundersökningen läggs ned.

Justitiekanslerns överväganden

I några av de granskade ärendena hade tidsfristen för väckande av åtal överskridits. Bortsett från något enstaka fall rörde det sig dock inte om någon längre tidsutdräkt. I de ärenden där sexveckorsfristen hade överskridits rörde det sig antingen om tillkommande brottsmisstankar sedan förundersökningen hade inletts eller om omfattande utredningar med många misstänkta. I ett fall hade en framställan om överföring av lagföring till ett annat land gjorts hos Justitiedepartementet, vilket var anledningen till att fristen inte kunde hållas. Enligt Justitiekanslerns mening fanns det – med undantag för ärendet med dnr AM-85366-07 (se nedan) – i de fall där fristen hade överskridits utrymme för att anse att utredningens beskaffenhet var sådan att det förelåg särskilda skäl att överskrida sexveckorsfristen.

Det samlade intrycket av inspektionen i denna del är sålunda att åklagarkammaren är bra på att hålla fristen i 4 § LUL utan att det går ut över rättssäkerheten. Vad gäller ärendet med dnr AM-85366-07 har dock förundersökningen inte bedrivits i enlighet med det skyndsamhetskrav som ställs upp i 4 § LUL. Följande antecknades vid genomgången av detta ärende.

Två anmälningar om stöld kom in till åklagarkammaren den 11 september 2007. Misstänkt för stölderna var en då 17-årig pojke. Samma dag beslutade åklagaren att den misstänkte skulle hämtas till förhör. Han delgavs misstanke om brott den 26 september och den 11 oktober 2007 gav åklagaren direktiv till Polisen.

Den 4 januari 2008 kom en ny anmälan i ärendet in till åklagarkammaren. Anmälan avsåg grov stöld och misstänkta för detta brott var den 17-årige pojken, som vid denna tidpunkt var ca 17 år och 11 månader, och en kamrat till denne som var över 18 år. Samma dag beslutade åklagaren att 17-åringen och de två andra misstänkta skulle hämtas till polisförhör. 17-åringen delgavs misstanke om brott och anhölls i samband med förhöret. Anhållandet hävdes samma dag.

Den 17 januari 2008 uppstod misstankar mot en tredje person, även han över 18 år, i ärendet angående grov stöld. Den 21 januari 2008 gav åklagaren direktiv till Polisen i utredningen avseende den aktuella brottsmisstanken och den 18 maj samma år gavs direktiv angående en av stölderna som 17-åringen misstänktes för sedan tidigare. Åklagaren erinrade samtidigt om att tidsfristen enligt 4 § LUL sedan länge hade löpt ut.

Den 29 september 2008 kom en anmälan om grov misshandel in till åklagarkammaren. Misstänkta för den grova misshandeln var den numera 18-årige pojken och flera andra personer som var över 18 år, bl.a. 18-åringens mor. Den 3 oktober 2008 gav åklagaren direktiv till Polisen och den 22 december samma år skickade åklagaren en påminnelse till Polisen.

Den 30 december 2008 kom två anmälningar om brott begångna av en av de övriga misstänkta in till åklagarkammaren. Den 20 februari 2009 beslutade åklagaren att hämta en av de misstänkta för den grova stölden till förhör. Han anträffades dock inte av Polisen.

Den 11 mars 2009 beslutade åklagaren om hämtning till förhör av flertalet misstänkta för den grova misshandeln, däribland den numera 19-årige pojken. Den 24 mars och 4 april 2009 lottades ärendet om till nya åklagare.

Den 20 maj 2009 beslutade åklagaren att lägga ned förundersökningen avseende flertalet av brottsmisstankarna i ärendet. Alla brottsmisstankar mot 19-åringen lades ned bortsett från den grova stöld som han misstänktes ha begått i januari 2008.

Den 29 maj 2009 begärde åklagaren in ett yttrande från socialnämnden avseende 19-åringen. Under tiden den 20 maj – 10 september 2009 skickade åklagaren sex påminnelser till Polisen angående den grova stölden. Den 25 juni 2009 kom det in en anmälan mot 19-åringen avseende narkotikasmuggling.

Den senaste åtgärden i ärendet är en minnesanteckning från den 11 september 2009 rörande en kontakt med den utredande polismannen angående skadeståndsanspråk med anledning av den grova stölden och slutdelgivning av förundersökningen.

Bedömning: Den aktuella förundersökningen hade vid inspektionen pågått i närmare två år utan att den hade avslutats i alla delar. Sammantaget får förundersökningen i och för sig anses ha varit relativt omfattande med många misstänkta personer och flera nya brottsmisstankar som har uppstått under utredningens gång. Justitiekanslern noterar dock att det tog drygt tre månader från det att den då 17-årige pojken i september 2007 delgavs misstanke om två fall av stöld till dess att han i januari 2008 anhölls misstänkt för grov stöld. Sexveckorsfristen hade alltså sedan länge löpt ut när de nya brottsmisstankarna uppstod.

Handlingarna i ärendet ger inte stöd för bedömningen att utredningen kring de ursprungliga brottsmisstankarna var av sådan beskaffenhet att det fanns godtagbara skäl att överskrida fristen. Av handlingarna i akten går det inte heller att utläsa att åklagaren vidtog några direkta åtgärder för att skynda på Polisen i inledningen av förundersökningen. Det är vidare anmärkningsvärt att det tog ända till maj 2009 innan brottsmisstankarna i denna del avskrevs.

Utredningen kring den brottslighet som den nu 19-årige pojken alltjämt är misstänkt för, grov stöld, synes inte heller ha varit av sådan beskaffenhet eller sådan komplicerad art att det har funnits godtagbara skäl att förundersökningen i denna del har dragit ut så långt på tiden som drygt ett år och åtta månader.

Justitiekanslern ser allvarligt på att den aktuella förundersökningen har dragit ut så långt på tiden som nu har blivit fallet. Den omständigheten att sexveckorsfristen beträffande de ursprungliga brottsmisstankarna hade löpt ut innan den då 17-årige pojken anhölls för nya brottsmisstankar bidrar till detta. Det har varit flera åklagare som har lett förundersökningen, vilket bl.a. har berott på tjänstledighet och omorganisation. Oavsett vilka anledningarna har varit till att ärendet har lottats om, får man utgå från att den omständigheten att förundersökningsledaren har bytts ut så många gånger har medverkat till den långa handläggningstiden.

Sammantaget kan Åklagarkammaren inte undgå kritik för att förundersökningen beträffande de inledande brottsmisstankarna om stöld drog ut alltför långt på tiden. Även med beaktande av att övriga delar av förundersökningen synes ha varit relativt komplicerade, kan åklagarkammaren inte heller undgå kritik för att man inte har varit mer aktiv gentemot Polisen för att få förundersökningen rörande grov stöld avslutad inom rimlig tid 

Justitiekanslern konstaterar samtidigt att åklagarkammaren har vidtagit adekvata åtgärder för att korta ner handläggningstiderna i bl.a. ungdomsmålen och att införandet av ett särskilt ungdomsteam i april 2009 synes ha fått positiva effekter på balanserna i denna ärendekategori. På grund av detta – och med hänsyn till att övriga ärenden som granskades i denna del inte ger anledning till någon anmärkning – finner jag att saken kan bero med den kritik som jag har uttalat. Jag utgår dock från att förundersökningen – om så inte redan har skett – avslutas inom kort.

Ärenden enligt 2 a § förundersökningskungörelsen

Justitiekanslern granskade ca 20 öppna ärenden där målsäganden vid tiden för anmälan var under 18 år. Brottsmisstanken i de ärenden som granskades avsåg bl.a. vålds-, frids- och sexualbrott.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 2 a § förundersökningskungörelsen ska en förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte har fyllt 18 år bedrivas särskilt skyndsamt om brottet riktas mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Justitiekanslerns överväganden

Följande noteringar gjordes beträffande de ärenden där handläggningen kunde ifrågasättas.

AM-126336-08: En anmälan om sexuellt ofredande av en då 15-årig flicka kom in till åklagarkammaren den 14 augusti 2008. Utpekad för gärningen var en släkting till målsäganden. Den 14 augusti, 11 september och 4 december 2008 samt den 16 januari, 13 mars, 3 juli och 28 augusti 2009 skickade åklagaren direktiv respektive påminnelser till Polisen. I den sistnämnda påminnelsen erinrades särskilt om att tidsfristen var överskriden.

AM-33424-09: En anmälan om ringa misshandel av en då 16-årig flicka kom in till åklagarkammaren den 24 februari 2009. Utpekad för gärningen var flickans far. Samma dag hade Polisen hållit ett målsägandeförhör. Ytterligare ett målsägandeförhör hölls den 11 maj 2009. Av förhöret framgick bl.a. att målsäganden inte ville medverka i utredningen längre. Åklagaren gav utredningsdirektiv till Polisen den 26 maj 2009. Direktivet innefattade bl.a. ett konstaterande att brottet föll under allmänt åtal samt en begäran om förhör med ett vittne. Därefter skickade åklagaren påminnelser till Polisen den 3 juli och 16 september 2009.

 

AM-73314-09: En anmälan om misshandel av en tioårig flicka placerad på familjehem kom in till åklagarkammaren den 5 maj 2009. Utpekade för misshandeln var flickans biologiska föräldrar. Den 6 maj och 11 juni 2009 skickade åklagaren direktiv till Polisen. Den 14 september 2009 skickade åklagaren en påminnelse till Polisen.

 

AM-85339-09: En anmälan om ofredande av fyra pojkar i tioårsåldern kom in till åklagarkammaren den 25 maj 2009. Utpekad för ofredandet var en medelålders man. Den 26 maj, 3 juli och 16 september 2009 gav åklagaren direktiv respektive påminde Polisen. Den 17 september 2009 gav Polisen in förundersökningsprotokollet till åklagaren. Den 18 september samma år skickade åklagaren en framställan om offentlig försvarare till tingsrätten.

 

Tidsfristen i 2 a § förundersökningskungörelsen hade överskridits i ytterligare något ärende, men i det fallet synes det ha varit motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet. I övriga ärenden hade åtal väckts inom den föreskrivna tiden.

 

Bedömning: De ovan nämnda förundersökningarna rörde alltså ett fall av sexuellt ofredande, ett ofredande och två fall av misshandel, varav ett avsåg ringa brott. För ringa fall av misshandel är påföljden böter eller fängelse högst sex månader. Som nämnts är 2 a § förundersökningskungörelsen tillämplig när det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. I de aktuella fallen avsåg dock anmälningarna misstanke om våld inom familjen. Sådana brottsmisstankar bör under alla förhållanden handläggas skyndsamt.

I de flesta av ärendena synes tidsutdräkten främst kunna härledas till att Polisen inte har handlagt ärendena tillräckligt skyndsamt. I de fall där handläggningstiderna var längst hade åklagaren kontinuerligt påmint Polisen om att ärendena skulle handläggas skyndsamt. Bortsett från ett ärende (AM-126336-08) har det inte rört sig om några längre dröjsmål i handläggningen.

Mot bakgrund av det anförda saknas det grund för att uttala kritik mot åklagarkammaren för hur de förundersökningar som har granskats i denna del har bedrivits.

Avslutningsvis noterar Justitiekanslern att införandet av ett ungdomsteam torde medföra att förundersökningar med unga målsägande i framtiden kommer att kunna bedrivas än mer skyndsamt än vad som redan sker, vilket givetvis är tillfredsställande. 

Gamla ärenden

Granskningen i denna del avsåg de 30 äldsta öppna ärendena som inte rörde ekonomisk brottslighet 

Rättsliga utgångspunkter

Av 23 kap. 4 § andra stycket RB framgår att en förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att fullfölja förundersökningen ska den läggas ned. Då förundersökningen avslutas ska beslut meddelas huruvida åtal ska väckas (23 kap. 20 § RB). Utgångspunkten är att ett beslut i åtalsfrågan bör meddelas så fort som möjligt efter det att förundersökningen har avslutats. Det är därför inte godtagbart att en färdig förundersökning ligger någon längre tid innan åklagaren fattar beslut om åtal ska väckas eller om förundersökningen ska läggas ned.

Av 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen framgår att undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet. I de fall som en i lag eller annan författning fastlagd tidsfrist gäller för handläggningen av ett ärende ställs särskilt stora krav på aktivitet från förundersökningsledarens sida. Det är därför viktigt att åklagaren skickar påminnelser till Polisen, dokumenterar muntliga kontakter i ärendet och att, om gjorda påminnelser inte hjälper, uppmärksammar kammarchefen på saken. 

Justitiekanslerns överväganden

Följande noteringar gjordes beträffande de ärenden där handläggningen kunde ifrågasättas.

C-10-160-97: Åklagaren väckte år 1997 åtal mot tre personer för grov stöld. Samtliga tre har delgetts stämning. En av de åtalade befinner sig utomlands och går inte att nå med kallelse till huvudförhandling. Som Justitiekanslern har förstått det anser åklagaren att det föreligger hinder mot huvudförhandling om inte alla tre tilltalade inställer sig.

Bedömning: Huvudansvaret för att det aktuella målet avgörs måste ligga på tingsrätten. Justitiekanslern finner därför inte skäl att kritisera åklagarkammaren för hur man har handlagt ärendet där. Uppenbarligen är det dock djupt otillfredsställande att målet har blivit så gammalt och att de två tilltalade som inte håller sig undan inte har fått sin sak prövad inom rimlig tid. Det bör nämnas att Justitiekanslern har granskat Kalmar tingsrätts handläggning av det aktuella brottmålet (mål nr B 733-97). Justitiekanslerns iakttagelser vid inspektionen av tingsrätten redovisas i ärendet med dnr 5658-09-28 och jag har i det sammanhanget utvecklat min syn på de frågor som detta ärende aktualiserar.

207A-202-04: I december 2003 gjorde Antipiratbyrån en polisanmälan om brott mot upphovsrättslagen i form av s.k. fildelning. Förundersökning inleddes och en teknisk husrannsakan gjordes hos den misstänkte i december 2003. Åklagaren har varit aktiv med direktiv och påminnelser gentemot Polisen fram till dess att polismyndigheten den 12 juli 2007 gav in ett 20-sidigt förhör med den misstänkte. Därefter har enligt åklagarkammarens diarium inte någon åtgärd vidtagits från åklagarens sida. Några ytterligare utredningsåtgärder synes inte vara aktuella innan åklagaren har att ta ställning till om åtal ska väckas eller om förundersökningen ska läggas ned.

Justitiekanslern har varit i kontakt med förundersökningsledaren i detta ärende. Hon har härvid uppgett att anledningen till att hon ännu inte har tagit ställning till om hon ska väcka åtal är att ärendet innehåller samma rättsfrågor som är under prövning i det s.k. Pirate Bay-målet. Hon trodde att det nämnda målet skulle kunna avgöras av hovrätten tidigare än vad som tycks bli fallet. Hon är väl införstådd med att brottsmisstankarna preskriberas i december i år och hon kommer att ta ställning i åtalsfrågan under innevarande höst.

Bedömning: Som nämnts ska en förundersökning bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. När förundersökningen är avslutad ska åklagaren ta ställning till om åtal ska väckas eller inte. Den omständigheten att det pågår ett mål vid domstol som innehåller samma rättsfrågor som är aktuella i förundersökningen utgör inte något egentligt skäl för åklagaren att skjuta på beslutet i åtalsfrågan. Den misstänkte och målsäganden ska inte behöva vänta på ett besked i åtalsfrågan av denna anledning. Åklagaren har i stället att göra en egen bedömning av rättsläget och att fatta ett beslut utifrån de slutsatser som han eller hon gör i de rätts- och bevisfrågor som är aktuella i ärendet.

Naturligtvis kan man tänka sig att en åklagare avvaktar en kortare tid med att ta ställning i åtalsfrågan om Högsta domstolen inom en nära förestående tid ska meddela en prejudicerande dom som har bäring på en rättsfråga som har direkt betydelse för åtalsbeslutet. Att som i detta fall vänta mer än två år på att en rättsfråga ska avgöras i underinstanserna är dock inte försvarligt. Åklagarkammaren kan därför inte undgå kritik för att förundersökningen har dragit ut på tiden så lång tid som har skett. Jag noterar att förundersökningsledaren har uppgett att hon inom kort ska ta ställning i åtalsfrågan och utgår från att så sker i god tid innan brottsmisstankarna preskriberas i december i år.

207A-809-05: Detta ärende avsåg misstänkt barnpornografibrott. Ärendet initierades hos åklagarkammaren den 3 april 2005. Den 6 september 2005 fattades ett beslut om beslag av en mängd filmer som misstänktes innehålla barnpornografi. Filmerna hade tidigare tagits i beslag av Tullverket. I september samma år gav åklagaren besked om att han hade för avsikt att lägga ned förundersökningen rörande barnpornografi mot den misstänkte och att beslaget skulle hävas med den motiveringen att det inte gick att bevisa att den misstänkte hade gjort sig skyldig till brott. Tullverket begärde överprövning av ”beslutet”. Enligt ett beslut av dåvarande överåklagaren SEA som kom in till åklagarkammaren den 28 november 2005 skulle berörda kammare ta ställning till om de aktuella filmerna innehöll barnpornografi. Den 2 december 2005 expedierade åklagaren direktiv till Tullverket om att granska filmernas innehåll. Tullverket har i sin tur tagit hjälp av Rikskriminalpolisen för att granska materialet. Vid inspektionen var granskningen inte klar trots flera påminnelser från åklagarens sida.

Justitiekanslern har varit i kontakt med förundersökningsledaren. Hon har uppgett att hon kontinuerligt har påmint Rikskriminalen och Tullverket och att ärendet relativt nyligen har lottats över på chefsåklagaren CM, som kommer att tala med företrädare för Rikskriminalen och Tullverket om vikten av att filmerna granskas snarast möjligt.

Bedömning: Även med beaktande av att den person från vilken beslaget har gjorts inte – i varje fall för närvarande – synes göra anspråk på filmerna, är det naturligtvis inte acceptabelt att granskningen av filmerna har dragit ut fyra år på tiden. Åklagaren har i egenskap av förundersökningsledare det huvudsakliga ansvaret för att granskningen av filmerna verkställs inom rimlig tid. Justitiekanslern konstaterar samtidigt att åklagaren kontinuerligt har påmint Tullverket och Rikskriminalpolisen och att tidsutdräkten främst får anses ha berott på dessa myndigheter. Jag utgår dock från att de samtal som kammarchefen kommer att föra med företrädare för Rikskriminalen och Tullverket leder till att granskningen av filmerna avslutas inom kort och att åklagaren därefter snarast fattar beslut i de frågor som kvarstår under förundersökningen.

207A-985-06: En anmälan om brott mot luftfartslagen kom in till åklagarkammaren den 19 april 2006. Utredningsdirektiv expedierades till Polisen den 11 maj 2006. En rapport från Statens haverikommission angående tillbudet kom in till åklagarkammaren den 29 augusti 2007. Ytterligare två anmälningar avseende tillbudet inkom till åklagarkammaren den 3 september 2007 och den 19 februari 2008. Den 4 juni 2008 lämnade Polisen över sin färdiga utredning till kammaren för beslut. Enligt åklagarkammarens diarium har därefter ingen åtgärd vidtagits, utöver att åklagaren den 24 juli 2009 har skrivit till Statens haverikommission och frågat om det eventuellt finns ytterligare handlingar eller beslut i ärendet efter den 29 augusti 2007.

Justitiekanslern har varit i kontakt med förundersökningsledaren. Hon har uppgett att anledningen till att ett beslut i åtalsfrågan ännu inte har fattats är bl.a. att ärendet innehåller vissa svåra bevisfrågor.

Bedömning: Även om Justitiekanslern har förståelse för att ärendet kan innehålla svåra bevisfrågor, är det inte godtagbart att någon åtgärd inte har vidtagits av åklagarkammaren under drygt ett år efter det att Polisen lämnade över förundersökningen dit. Åklagarkammaren kan därför inte undgå kritik för att handläggningen av detta ärende har dragit ut alltför långt på tiden.

207A-3096-06: En anmälan om barnpornografibrott kom in till Polisen den 28 juni 2006. Två flickor angavs som målsägande. I brottsanmälan angavs vidare en misstänkt. Förhör hölls med den misstänkte i augusti samma år. Åklagaren expedierade utredningsdirektiv till Polisen den 1 september 2006. En påminnelse skickades till Polisen den 15 september 2006. Nya utredningsdirektiv expedierades den 20 september 2006 och en husrannsakan genomfördes hos den misstänkte. Den 6 oktober 2006 skickades en påminnelse till Polisen. Brottsrubriceringen kom därefter att utvidgas till att avse, utöver barnpornografibrott, sexuellt utnyttjande samt utnyttjande av barn för sexuell posering. Åklagaren expedierade nya utredningsdirektiv till Polisen den 29 mars 2007 och ärendet handlades därefter kontinuerligt av Polisen. Ärendet kom då också att växa i omfång och omfatta fler än 30 målsägande. Den 15 april 2008 kom ett färdigställt förundersökningsprotokoll in till åklagarkammaren. Något beslut i åtalsfrågan har ännu inte fattats.

Justitiekanslern har varit i kontakt med förundersökningsledaren, som har uppgett att det krävs en hel arbetsveckas koncentrerat arbete för att gå igenom det mycket omfattande förundersökningsmaterialet och att skriva en ansökan om stämning. Försök att sätta av tid för detta har gjorts tidigare, men av olika anledningar (sjukdom, häktade mål etc.) har något beslut i åtalsfrågan ännu inte fattats. En arbetsvecka har nu satts av i november 2009 för detta ärende. Åklagarens ambition är att hon då ska kunna ta ställning i åtalsfrågan och, i förekommande fall, väcka åtal.

Kammarchefen har upplyst att man har vidtagit flera åtgärder, i form av bl.a. möjlighet till hemarbete m.m., för att ge åklagaren möjlighet att färdigställa förundersökningen och att detta tyvärr inte har varit tillräckligt.

Bedömning: Justitiekanslern är medveten om att förundersökningsmaterialet i det aktuella ärendet är mycket omfattande. Den handläggande åklagarens synpunkt att hon behöver en arbetsvecka för att gå igenom förundersökningsprotokollet och ta ställning i åtalsfrågan får med tanke på ärendets omfattning anses befogad. Brottsmisstankarna i vissa delar är emellertid sådana att tidsfristen i 2 a § förundersökningskungörelsen är tillämplig. Ett och ett halvt års passivitet från åklagarkammaren efter det att förundersökningsprotokollet färdigställdes är mot denna bakgrund inte acceptabelt. Ansvaret för tidsutdräkten kan dock inte läggas bara på förundersökningsledaren. Även kammarchefen får enligt min mening ta på sig en del av detta.

Åklagarkammaren kan således inte undgå kritik för den tidsutdräkt som har uppstått efter det att förundersökningsprotokollet färdigställdes i detta ärende. Justitiekanslern utgår från att åklagarkammaren vidtar nödvändiga åtgärder för att beslut i åtalsfrågan ska kunna fattas i november 2009 i enlighet med vad förundersökningsledaren har uppgett. 

Bedömning beträffandede övriga granskade ärendena: I ytterligare några av de granskade ärendena hade förundersökningen dragit ut mer på tiden än vad som kan anses stå i överensstämmelse med skyndsamhetskravet i 23 kap. 4 § andra stycket RB. I dessa ärenden hade dock åklagaren varit aktiv med direktiv och påminnelser gentemot Polisen på ett sådant sätt att det inte finns anledning att rikta någon kritik mot åklagarkammarens handläggning av förundersökningarna. Justitiekanslern noterar även att åklagarna har väckt åtal relativt kort tid från det att dessa förundersökningar har varit färdigställda och slutdelgivna (se bl.a. AM-207A-435-05 och C6-1683-06), vilket är positivt.

Antalet pågående gamla ärenden på åklagarkammaren får anses vara relativt litet. Av den inneliggande balansen på ca 4 000 ärenden är det endast 14 pågående ärenden som härrör från år 2007 och tidigare. Justitiekanslern noterar även att åklagarna är bra på att påminna Polisen om vikten av att förundersökningen avslutas så fort som möjligt. Trots den kritik som Justitiekanslern på några punkter har ansett sig böra rikta mot åklagarkammaren, är sålunda det samlade intrycket av inspektionen i denna del att åklagarkammaren inte har några större problem med gamla förundersökningar och att man handlägger sina ärenden relativt snabbt och även effektivt.

Däremot framgick det av granskningen att handläggningstiderna hos polismyndigheten i många fall drar ut på tiden trots att åklagarna aktivt påminner Polisen. Av protokollet från mitt samtal med tf länspolismästaren den 23 september 2009 (Justitiekanslerns dnr 5973-09-28) framgår att polismyndigheten är medveten om att deras balanser är för höga. Jag utgår från att det pågående avarbetningsprojekt som Polisen och åklagarkammaren bedriver kommer att bidra till mindre balanser och därmed bättre förutsättningar för polismyndigheten att korta ner sina handläggningstider.

Brottsmisstankar rörande stöld och bedrägeri

Syftet med granskningen i denna del var att få en uppfattning om åklagarkammarens handläggning av s.k. mängdbrottsärenden. Justitiekanslern begärde att få ta del av de 30 äldsta öppna ärenden som avsåg misstanke om antingen endast stöld eller endast bedrägeri. Det visade sig dock att åklagarkammaren enbart hade 28 öppna sådana ärenden. Så gott som alla av de granskade ärendena hade initierats hos Åklagarkammaren under år 2009.

Justitiekanslerns överväganden

Det framgår tydligt av granskningen i denna del att det pågående avarbetningsprojektet har lett till små balanser hos åklagarkammaren såvitt avser mängdbrottsärenden. Justitiekanslern noterar med tillfredsställelse att åklagaren, i merparten av de ärenden där förundersökningen hade dragit ut på tiden hos Polisen, hade väckt åtal inom så kort tid som någon eller några veckor från det att förundersökningen hade färdigställts.

Justitiekanslern vill vidare framhålla att de direktiv som har lämnats till Polisen av f.d. chefsåklagaren BS framstår som exemplariskt tydliga och uttömmande, vilket får antas underlätta polismyndighetens arbete och därmed korta ner handläggningstiderna.

Det har inte framkommit något i granskningen av dessa ärenden som tyder på att avarbetningsprojektet har gått ut över den misstänktes eller målsägandenas rättssäkerhet. 

Det samlade intrycket av granskningen i denna del är sålunda att åklagarkammaren för närvarande handlägger sina mängdbrottsärenden på ett mycket snabbt, effektivt och rättssäkert sätt.

Preskription

Justitiekanslern granskade de 30 senast avslutade ärendena där förundersökningen hade lagts ned på grund av preskription. 

Justitiekanslerns överväganden

Inledningsvis noterar Justitiekanslern att åklagarkammaren handlägger omkring 4 000 ärenden per år och att de 30 senast preskriberade ärendena hade kommit in till kammaren från oktober 2008 och framåt. Det innebär att ca 30 ärenden har preskriberats under det senaste året och att andelen preskriberade brottsmisstankar får anses vara förhållandevis låg.

De brottsmisstankar som har preskriberats avser i så gott som samtliga fall brott med relativt låga straffvärden för vilka preskriptionstiden är två år, vilket tyder på att allvarlig brottslighet inte preskriberas i någon nämnvärd omfattning.

I flera av de granskade ärendena låg det misstänkta brottet så långt tillbaka i tiden att preskription redan hade inträtt eller var mycket nära förestående när anmälan kom in till åklagarkammaren. I övrigt förefaller ärendena ha varit svårutredda och därför ha blivit preskriberade trots vissa betydande utredningsinsatser. Ett problem i detta avseende synes ha varit att ärendena har getts låg prioritet hos Polisen och därför inte hunnit bli ordentligt utredda före preskriptionstidens utgång.

Justitiekanslern noterar att åklagarna generellt har agerat aktivt för att driva förundersökningarna framåt och att man kontinuerligt har påmint Polisen.

I vissa ärenden (207A-318-04, 207A-2608-06 och AM-41394-07) har det visserligen dröjt upp emot nio månader mellan påminnelserna, vilket är betydligt längre än den tid om tre månader som anges i 2 § Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om bevakning och uppföljning vid Åklagarmyndigheten av pågående förundersökningar (ÅFS 2007:5). Det finns dock inte något som tyder på att åtal hade kunnat väckas i dessa ärenden även om ytterligare påminnelser hade skett.

Det samlade intrycket av granskningen i denna del är sålunda att åklagarna handlägger sina ärenden på ett sådant sätt att preskription inträder i rena undantagsfall och att det såvitt framkommit inte går att lasta åklagarkammaren för de få fall där så sker.

Ärenden anhängiggjorda i november 2008

I denna del granskades omkring 80 ärenden som anhängiggjordes vid åklagarkammaren under november 2008 och där åtal ännu inte hade väckts eller ärendet hade avslutats genom avskrivning. Syftet med granskningen var bl.a. att få en övergripande bild av hur den löpande verksamheten hos åklagarkammaren fungerar.

Justitiekanslerns överväganden 

Granskningen gav vid handen att åklagarkammaren handlägger sina ärenden snabbt och rättssäkert. I de flesta ärenden hade åklagaren fört tydliga tjänsteanteckningar över de kontakter som han eller hon hade haft med Polisen. Även i övrigt var dokumentationen i ärendena mycket bra.

Åklagarnas direktiv till Polisen var i de flesta fall både utförliga och tydliga. I de fall där åtal ännu inte hade väckts hade åklagarna i merparten av ärendena påmint Polisen flera gånger. Möjligheten till förundersökningsbegränsning hade använts i de fall där detta var befogat.

I några av avskrivningsbesluten hade åklagaren kort utvecklat skälen för att förundersökningen hade lagts ned såsom att ord stod mot ord eller att det förelåg bristande uppsåt. I merparten av avskrivningsbesluten var dock den enda motiveringen att brott inte gick att styrka. Enligt Justitiekanslerns mening bör man – i vart fall vid allvarligare misstankar om brott mot person – ge en kort motivering till varför något brott inte går att styrka. Med en lite mer utförlig motivering underlättar man för målsäganden och även den misstänkte att förstå varför åtal inte väcktes, vilket är ett litet men viktigt bidrag för att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet. 

Sammanfattningsvis var det samlade intrycket av granskningen i denna del att den löpande verksamheten vid åklagarkammaren synes fungera mycket väl.

Samtal med vissa åklagare

Vid inspektionen samtalade jag med några åklagare. Vid dessa samtal framkom följande.

Långsamma polisutredningar i relationsärenden

Kammaråklagaren LN arbetar med s.k. relationsmål tillsammans med tre andra åklagare. Hon berättade att relativt få anmälningar ledde till åtal det senaste året inom detta område, ca 25 procent. Det pågår en diskussion om vad detta beror på. En tänkbar anledning är att polisutredningarna går för långsamt, vilket får till följd att bevisläget ibland blir sämre än det annars skulle vara. Hon bedömer att läget är bättre hos polisen i Västervik och Oskarshamn än det är i Kalmar.

Bedömning: Vad som framkom vid mitt samtal med tf länspolismästaren angående balansläget hos Polisen ger stöd för att det finns ett problem med fördröjning av vissa utredningar (se Justitiekanslerns protokoll den 28 september 2009 i ärendet med dnr 5973-09-28). Åtgärder har vidtagits hos Polisen för att arbeta ner balanserna. Ytterligare åtgärder synes dock nödvändiga för att polismyndigheten ska komma till rätta med sina stora balanser.

Som tidigare nämnts har åklagarkammaren vidtagit olika åtgärder för att få ner handläggningstiderna i denna ärendekategori, såsom inrättandet av ett relationsvåldsteam och ett avarbetningsprojekt för relationsrelaterad brottslighet. Det får förutsättas att såväl Polisen som åklagarkammaren även i fortsättningen vidtar adekvata åtgärder för att utredningarna i denna ärendekategori ska kunna avslutas snabbt och på ett sådant sätt att fler anmälningar leder till åtal.

Direktiv till Polisen efterlevs ibland inte

Kammaråklagaren MJ berättade om en aktuell utredning angående försök till dråp (AM-90683-09). Hon menade att Polisen inte hade följt hennes direktiv för ett rättsintyg. Hon hade gett anvisningar om att frågan skulle ställas till rättsläkaren om det kunde uteslutas att den misstänkta kvinnans berättelse om det inträffade var riktig. Denna fråga hade inte blivit ställd trots att hon tydligt hade framhållit att svaret behövdes för utredningen. Den ansvarige polismannen hade invänt att svaret gav sig självt och att frågan därför inte behövdes. Sedermera ställdes frågan, och ett svar har nyligen inkommit. Det inträffade har, enligt MJ, fördröjt utredningen med ett par månader. Hon har uppfattat att liknande problem har förekommit tidigare.

Bedömning: Polisen har att följa förundersökningsledarens direktiv om exempelvis vilka frågor som ska ställas till en sakkunnig. Det är naturligt att en diskussion ibland kommer till stånd om direktivens innehåll. Men när åklagaren har fattat beslut och preciserat vad som ska göras får det inte förekomma någon obstruktion e.d. mot beslutet. I det aktuella fallet synes underlåtenheten att framställa frågan ha föranlett en inte obetydlig försening av utredningen, vilket är allvarligt. Ansvaret synes främst ligga hos Polisen. Justitiekanslern utgår från att problemet tas om hand i en dialog mellan polismyndigheten och åklagarkammaren. 

Utfallet av centraliseringen av EKO-åklagarna

Kammaråklagaren TH redovisade sina synpunkter angående centraliseringen av EKO-åklagarna till vissa kammare. Han sitter själv i Kalmar och arbetar men numera åt kammaren i Växjö. Han menar att centraliseringen har lett till en olycklig förlust av Ekobrottskompetens som en följd av att flera åklagare har valt att stanna kvar på sina kammare och syssla med andra utredningar i stället för att följa med till Ekobrottskammaren.

Övriga iakttagelser

Statistik

I samband med inspektionen tog Justitiekanslern del av statistik i form av bl.a. antalet inkomna och avslutade ärenden på kammaren under åren 2004 – 2008, den s.k. produktionskvoten under det senaste året och kammarens samlade resultat per den 9 september 2009. I samband med genomgången av dessa handlingar noterades följande.

Under år 2004 kom det in 3 625 ärenden till kammaren och man avslutade 3 541 ärenden. Under år 2008 hade antalet inkomna ärenden stigit till 4 052. Under samma år avslutade man 4 113 ärenden. Åklagarkammaren avgjorde alltså fler ärenden än vad som kom in under det senaste kalenderåret, trots att antalet inkomna ärenden hade ökat med ca 14 procent från år 2004 till år 2008. Detta är positivt.

Den s.k. produktionskvoten räknas fram genom att man dividerar antalet brottmål med antalet åklagare på kammaren. Ju högre kvoten är desto fler ärenden avverkar åklagarna i genomsnitt. Justitiekanslern noterar att åklagarkammarens produktionskvot under kalenderåret 2008 var ca 186 och att den därmed var relativt låg jämfört med övriga åklagarkammare i landet. Under perioden juli 2008 – juni 2009 hade dock produktionskvoten stigit till ca 226, vilket var den tredje högsta noteringen i landet. Den ökade produktionskvoten får antas ha samband med åklagarkammarens och Polisens satsningar på avarbetning av balanserna under det senaste året.

Av kammarens samlade resultat per den 9 september 2009 framgår att genomströmningstiderna har ökat under de senaste månaderna samtidigt som lagföringsprocenten har sjunkit. I september var genomströmningstiden för ärenden som kom in till kammaren i genomsnitt 32 dagar, vilket var något över målet på 30 dagar. Om man ser på genomströmningstiden från det att polisanmälan gjordes var den 110 dagar, vilket även det var något högre än målet på 100 dagar.

I september 2009 var lagföringen 71 procent, vilket var i paritet med riksgenomsnittet på 72 procent. Om man tittar på de olika ärendekategorierna noterar Justitiekanslern att kammarens lagföring av grova våldsbrott under året hade sjunkit från 66 till 44 procent, vilket är nio procentenheter under riksgenomsnittet. I övriga ärendekategorier låg kammarens lagföringsprocent i närheten av riksgenomsnittet.

Det är naturligtvis inte bra att lagöringen beträffande grova våldsbrott har sjunkit. Justitiekanslern noterar dock att en del av förklaringen synes ha att göra med att brottsmisstankar inte har omrubricerats under förundersökningens gång, vilket påverkar statistiken i negativ riktning. Justitiekanslern noterar också med tillfredsställelse att kammarchefen har gått ut med klara och konstruktiva direktiv för hur man ska förbättra åklagarkammarens lagföringsprocent och minska genomströmningstiderna.

Som tidigare nämnts är vissa åklagare missnöjda med lagföringsprocenten beträffande ärenden rörande relationsvåld. Trots detta ligger åklagarkammaren f.n. omkring riksgenomsnittet både såvitt gäller våld mot barn som i fråga om våld mot kvinnor. Justitiekanslern ser positivt på att åklagarkammarens ambition är att öka lagföringsprocenten i dessa kategorier. 

Styrdokument och arbetsledning

Justitiekanslern tog även del av diverse styrdokument såsom arbetsordning, tjänsteföreskrifter om arbetsfördelning, ärendefördelningen vid åklagarkammaren och direktiv om ordningen i akterna. 

Genomgången av de aktuella dokumenten bekräftade de uppgifter som hade lämnats vid det inledande samtalet om att kammarchefen aktivt verkar för att hålla nere balanserna och för att korta ner handläggningstiderna. Vidare noterades att ledningsgruppen synes sköta ledningen och fördelning av arbetet på ett professionellt och effektivt sätt. Vid inspektionen framkom det inte något som tydde på att övrig personal hade några direkta negativa synpunkter på ledningsgruppens arbete. 

Avslutningsvis konstaterar Justitiekanslern att man vid inspektionen noterade att stämningen på åklagarkammaren synes vara mycket god samt att samarbetet mellan åklagarna och kansliet av allt att döma fungerar mycket väl.

Avslutande synpunkter

Det allmänna intrycket efter inspektionen är att åklagarkammaren, trots en under senare år stundtals hög arbetsbörda, i allt väsentligt handlägger sina ärenden på ett mycket bra sätt. Ordningen i akterna var med några få undantag god. En översiktlig granskning av stämningsansökningar och övriga handlingar som åklagarna hade upprättat i instämda mål gav inte anledning till någon fördjupad granskning. I de flesta öppna ärenden fanns det en godtagbar förklaring till att ärendet ännu inte var avslutat. 

Med undantag för de äldre öppna ärenden som det särskilt har refererats till i beslutet kan berörd åklagare inte anses ha haft någon större del i att förundersökningarna i vissa ärenden hade dragit ut på tiden. Den utdragna handläggningen beror i stället på andra faktorer, såsom en mycket hög arbetsbörda hos Polisen.

När det gäller ärenden med i lag stadgade frister konstateras att fristerna i de allra flesta fall upprätthålls. Inrättandet av ett ungdomsteam och de bevakningsrutiner som ungdomsteamet har tagit fram för att fristerna enligt 4 § LUL och 2 a § förundersökningskungörelsen ska hållas synes ha bidragit till att balanserna i dessa ärendekategorier har sjunkit.

Det övergripande intrycket av åklagarkammarens handläggning av förundersökningar rörande allvarliga brottsmisstankar är mycket gott, med den reservationen att lagföringsprocenten under de senaste månaderna har sjunkit i kategorin grova brott.

Vid inspektionen framkom att åklagarkammaren har vidtagit flera åtgärder i form av bl.a. avarbetningsprojekt tillsammans med polismyndigheten och indelning i olika team – för att minska balanserna och öka kvaliteten i verksamheten. Justitiekanslern ser positivt på att, med något undantag, samarbetet mellan åklagarkammaren och polismyndigheten verkar fungera mycket väl. Justitiekanslern noterar i detta sammanhang att Polisens arbete får antas ha underlättats av de olika styrdokument rörande förundersökningsdirektiv m.m. som åklagarkammaren har tagit fram. 

Några systemfel eller andra allvarliga brister i handläggningen av ärenden hos åklagarkammaren upptäcktes inte vid inspektionen. 

Sammanfattningsvis är Justitiekanslerns intryck att åklagarkammaren är mycket väl fungerande i närmast alla avseenden. Vad som har kommit fram vid inspektionen föranleder därför inte någon vidare åtgärd från Justitiekanslerns sida.

Justitiekanslern vill slutligen uttrycka sin uppskattning för det vänliga bemötandet från åklagarkammarens personal under inspektionen.

_______

I inspektionen deltog byråchefen Håkan Rustand, hovrättsassessorerna
Thomas Hedstrand och Peter Winge, kammarrättsassessorn Kent Ladvall, notarien Anna Westling samt expeditionsförmannen Jan-Olov Sundqvist. Även justitiekansler Göran Lambertz deltog under en kortare tid dag 2.