Betänkandet Avskaffande av filmcensuren – men förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan

(Departementets dnr Ku 2009/1208/MFI)

Förhandsgranskning av film avsedd att visas för vuxna

En grundläggande princip i den yttrandefrihetsrättsliga regleringen är förbudet i 1 kap. 3 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) mot censur och hindrande åtgärder av yttranden som sker genom medier som omfattas av grundlagen. I ett öppet samhälle är denna princip självklar och utgör den kanske viktigaste enskilda faktorn för att medierna ska kunna stå fria från det allmänna. Undantag från denna princip bör tillåtas endast om mycket starka motstående skäl talar för det. Som utredaren framhåller måste också en inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna vara proportionerlig i förhållande till det mål som den avser att uppnå. 

Det undantag från förbudet mot censur och förhandsgranskning som anges i 1 kap. 3 § andra stycket YGL och som tillåter granskning i förhand av rörliga bilder i filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar som ska visas offentligt har tillkommit för att hindra skadeverkningar eller andra oönskade effekter av skildringar av rörliga bilder. Utredarens genomgång av Biografbyråns verksamhet under senare år tyder på att behovet av en sådan granskning av s.k. vuxenfilm i vart fall inte längre är motiverad. Även om det i viss mån framstår som oklart vilka mekanismer som har lett till att antalet ingripanden har varit i det närmaste obefintligt de senaste 15 åren är det enligt min mening inte tillfredsställande att upprätthålla en ordning som tillåter inskränkningar i yttrandefriheten utan att det finns något dokumenterat behov. Den tekniska utvecklingen och exemplen från våra grannländer ger dessutom vid handen att filmcensuren inte längre bör upprätthållas.

Jag tillstyrker mot denna bakgrund förslaget att avskaffa kravet på förhandsvisning av filmer som ska visas offentligt för vuxna.

Avskaffandet av förhandsgranskningen av vuxenfilm väcker frågan om inte bestämmelsen i 1 kap. 3 § andra stycket YGL borde ändras. Grundlagsbestämmelsen ger lagstiftaren möjlighet att inskränka förbudet mot censur och förhandsgranskning på ett sätt som det inte längre synes finnas behov av. Man kan då tänka sig att bestämmelsen i stället medger enbart inskränkningar till skydd för barn och ungdom. Jag noterar att frågan inte har berörts närmare av utredaren eftersom det inte har ingått i hennes uppdrag att utreda grundlagsregleringen.

Justitiekanslerns framställning till Justitiedepartementet

I en framställning den 6 mars 2007 till Justitiedepartementet framförde jag en begäran om översyn av straffstadgandet rörande olovlig våldsskildring i 16 kap. 10 b § brottsbalken (BrB) och 5 kap. 1 § YGL, särskilt med hänsyn till hur straffstadgandet förhåller sig till bestämmelsen i 4 § filmgranskningslagen om förutsättningarna för Statens biografbyrå att ingripa mot sådana våldsskildringar som bedöms vara förråande.

Utredningen har helt riktigt kommit fram till att de problem som jag där påtalade inte längre kommer att aktualiseras om förslaget att avskaffa förhandsgranskningen av vuxenfilm kommer att genomföras. Man kan däremot anta att utrymmet för en tillämpning av straffstadgandet avseende olaga våldsskildring kan ges ett ökat utrymme. Detta sammanhänger med det faktum att sådant våld som i och för sig torde ha uppfyllt rekvisiten för olaga våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § BrB har godkänts för offentlig visning, eftersom rekvisitet förråande enligt 4 § filmgranskningslagen inte har ansetts uppfyllt och att iakttagandet av en viss åldersgräns i stället har ansetts tillräckligt i Biografbyråns praxis. Det kan naturligtvis diskuteras om det är en önskvärd effekt av avskaffandet av förhandsgranskningen att den efterhandskontroll som utförs inom ramen för straffstadgandets ordalydelse kan ge upphov till en strängare syn på vad som är tillåtet att skildra. Justitiekanslern anser sig inte ha anledning att ta ställning till frågan hur långt det straffbara området bör sträcka sig men vill framhålla det angelägna i att man är medveten om den skärpning i synen på våldsskildringar som kan bli fallet.

En möjlighet att undgå den nämnda effekten kan vara att införa ytterligare något rekvisit i straffstadgandet, t.ex. ”förråande”. En annan möjlighet kan vara att upphäva andra meningen i 16 kap. 10 b § första stycket BrB och sålunda nöja sig med att kriminalisera olaga våldsskildring av sexuell art.

Jag vill tillägga att jag delar utredarens ståndpunkt att någon ny myndighet inte bör utöva tillsyn över efterlevnaden av straffbestämmelsen om olaga våldsskildring i 16 kap. 10 b § BrB när det gäller rörliga bilder. Det finns enligt min mening inte skäl för att vid sidan av området för Justitiekanslerns åklagarkompetens respektive polisens ordinarie uppgifter tillskapa en särskild ordning för tillsynen som avviker från den som gäller för andra yttrandefrihetsbrott.

Åldersklassificering av filmer avsedda att visas för barn

Utredaren gör bedömningen att förhandsgranskningen för åldersklassificering av filmer som ska visas offentligt för barn ska vara kvar. Frågan om denna inskränkning av barns informationsfrihet bör upprätthållas görs inte till föremål för någon närmare analys av utredaren. Jag noterar dock att det inte tycks ha ingått i utredarens uppdrag att överväga ett avskaffande av åldersklassificeringen. Jag anser mig därför inte ha anledning att ha någon synpunkt på utredarens ståndpunkt i denna fråga.

Betträffande kriterierna för åldersklassificeringen föreslår utredaren att bedömningen ska ske med utgångspunkt från om en film kan vara till skada för välbefinnandet för barn i den aktuella åldersgruppen. Enligt nu gällande reglering gäller kriteriet ”psykisk skada” som grund vid prövningen för om en film ska godkännas för barn under 15 år. Det kan enligt min uppfattning hävdas att ett kriterium som utgår från barns ”välbefinnande” är för öppet och obestämbart och därför lämnar ett för stort inskränkande utrymme för klassificeringen. Möjligen är det finska kriteriet ”skadligt för barns utveckling” eller uttrycket ”skadlig påverkan” mera adekvat. Samtidigt ansluter det föreslagna begreppet väl till FN:s barnkonvention och inrymmer fler aspekter från barnens skyddssynpunkt än det nu gällande kriteriet ”psykisk skada”. Jag vill också, i enlighet med vad utredaren framhåller, betona vikten av att det kriterium som väljs är förenligt med de riktlinjer som uttrycks i barnkonventionen.

Sett mot bakgrund av det nu anförda anser jag mig inte ha anledning att motsätta mig utredarens förslag i denna del, men anser det likväl vara av värde att frågan belyses i det fortsatta beredningsarbetet.