Ersättning har i visst fall betalats för frihetsberövande trots att personen under samma tid skulle ha varit intagen för tvångsvård

Justitiekanslerns beslut 

Ersättning ska utgå för lidande med 8 000 kr samt ombudskostnader med 2 760 kr

Ersättningen ska betalas ut av Justitiekanslern.

Anspråk m.m.

HR har varit berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 20 februari – 16 mars 2009 på grund av misstanke om försök till dråp alternativt grov misshandel. Han häktades på grund av misstanke om grov misshandel. Förundersökningen har avslutats utan att åtal har väckts.

Enligt uppgift i utredningen var HR vid tiden för frihetsberövandet föremål för tvångsvård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och placerad på Hessleby behandlingshem. När häktningsbeslutet hävdes fortsatte tvångsvården på ett annat behandlingshem.

HR har begärt ersättning för lidande med ett skäligt belopp. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 2 760 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande.

Justitiekanslern har inhämtat Länsrätten i Mariestads dom den 28 januari 2009 i mål 12-09.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. HR är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. I 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen anges emellertid att ersättning kan vägras eller sättas ned om det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår.  

Enligt Justitiekanslerns praxis kan ersättning vägras om den frihetsberövade vid tiden för frihetsberövandet redan var föremål för ett annat frihetsberövande, som t.ex. tvångsvård enligt LVM. För att ersättning ska vägras ska det ha varit fråga om att ett frihetsberövande har ersätts med ett annat och att den frihetsberövade under alla förhållanden skulle ha varit frihetsberövad under motsvarande tid och på så sätt inte har orsakats något lidande.

HR har anfört att den tid han var frihetsberövad inte inskränker tiden för LVM-vården eftersom vården inte anses ha pågått under denna tid, att han var tvungen att ta igen den förlorade tiden och att någon avräkning inte har skett.

Av 20 § LVM följer att tvångsvården ska upphöra så snart syftet med vården är uppnått och senast när vården har pågått i sex månader (vårdtid). Vidare framgår att vården ska anses påbörjad när missbrukaren på grund av beslut om omedelbart omhändertagande eller tvångsvård har inställt sig vid eller förts till ett hem som avses i 22 § LVM eller ett sjukhus. Enligt 21 § LVM räknas inte som vårdtid den tid då missbrukaren olovligen vistas utanför ett hem som avses i 22 § LVM eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt. Den tid som någon är anhållen torde därmed räknas som vårdtid (jfr 21 § LVM). När det gäller tvångsvård kan det inte bli aktuellt att få tid avräknad från tvångsvården som vid verkställighet av fängelsestraff.

HR var anhållen och häktad under 25 dagar. Frågan är då om han skulle ha varit tvångsvårdad under motsvarande tid även om han inte hade blivit föremål för ett straffprocessuellt frihetsberövande. Uppgift saknas om hur länge tvångsvården faktiskt pågick efter det att häktningsbeslutet hade hävts. Av länsrättens dom framgår att HR godtog vårdplanen på så sätt att vården skulle pågå i cirka tre månader. Genom de omständigheter som redovisas i Länsrättens dom kan det hållas för visst att behovet av tvångsvård inte var av snabbt övergående natur. Mot bakgrund av detta och med hänsyn till att tvångsvården också återupptogs omedelbart efter det att häktningen hade hävts får det anses sannolikt att han under alla förhållanden skulle ha varit tvångsvårdad under de 25 dagar som han var anhållen och häktad.

Som tidigare nämnts anses inte vårdtiden pågå under den tid som någon är häktad. I ett fall som det aktuella torde detta innebära att tidpunkten för tvångsvårdens upphörande kan komma att senareläggas med motsvarande tid som häktningen varade. Detta kan särskilt tänkas bli fallet om den frihetsberövade inte har beretts motsvarande vård inom ramen för det straffprocessuella frihetsberövandet och de vårdresultat som tidigare eventuellt hade uppnåtts stagnerar eller försämras. I ärendet saknas uppgift om hur länge tvångsvården faktiskt pågick. Det finns inte heller någon uppgift om huruvida HR bereddes motsvarande vård under tiden som häktad. Det kan därför inte uteslutas att tidpunkten för tvångsvårdens upphörande senarelades och att den totala tid som HR var frihetsberövad, dvs. genom tvångsvård och häktning, blev längre på grund av att han häktades.

Med hänsyn till vad som har anförts kan det alltså inte med säkerhet avgöras om HR skulle ha varit tvångsvårdad under motsvarande tid även om han inte hade blivit häktad. Han bör därför ha rätt till ersättning för alla de 22 dagar som han var häktad.

Vid bestämmandet av ersättningens storlek beaktar Justitiekanslern även om den ersättningsberättigade har varit frihetsberövad vid tidigare tillfällen eftersom lidandet i sådana fall får antas ha varit mindre påtagligt. Av utredningen framgår att HR tidigare har dömts till och avtjänat ett längre fängelsestraff. Därtill kommer att han var frihetsberövad genom tvångsvård före det aktuella frihetsberövandet. Justitiekanslern anser därför att ersättningen bör begränsas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått. En skälig ersättning i detta fall uppgår till 8 000 kr.

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.