Skadestånd på grund av uppgifter i säkerhetspolisens register

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner KL skadestånd med 30 000 kr och uppdrar åt Säkerhetspolisen att se till att beloppet betalas ut till honom.

Ärendet

Inledning

Fem personer vände sig i oktober 2000 till Europadomstolen. De gjorde därvid gällande att lagringen i Säkerhetspolisens register av viss information som de hade fått del av utgjorde en kränkning av deras rätt till respekt för deras privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. De angav också att vägran att meddela dem till fullo vilken information som fanns om dem i Säkerhetspolisens register utgjorde en kränkning av den nyssnämnda artikeln. Vidare hänförde de sig till artiklarna 10 och 11 i konventionen. Med hänvisning till artikel 13 klagade sökandena också på att det inte fanns något effektivt rättsmedel i Sverige för att komma till rätta med kränkningarna. I en dom den 6 juni 2006 fann Europadomstolen att Sverige hade gjort sig skyldig till vissa kränkningar av Europakonventionen och tillerkände sökandena skadestånd.

Ett stort antal personer, ca 130, har härefter vänt sig till staten med en begäran om skadestånd och därvid gjort gällande att de har drabbats av samma typ av kränkning som de personer som vände sig till Europadomstolen, och att de därför har rätt till ersättning. De allra flesta har begärt ersättning genom att fylla i en talong. I detta beslut prövar jag ett av de ärenden som har inletts genom att en sådan talong har skickats in. Jag redogör emellertid för mina överväganden när det gäller i princip alla dessa ”talonganspråk”. Alla överväganden gäller sålunda inte just KL:s anspråk. Detta beslut ligger till grund för ett stort antal beslut och i de övriga ärendena kommer jag att hänvisa till detta.

I detta beslut redogör jag först närmare för Europadomstolens dom. Härefter anges sökandenas anspråk. Den utredning som har gjorts här redovisas i ett avsnitt. Vidare redogör jag för viss rättslig reglering m.m. som är av betydelse i ärendet. Under rubriken Justitiekanslerns bedömning anges skälen för mitt beslut.

Närmare om Europadomstolens dom

De artiklar i Europakonventionen som berörs i domen (i de delar som är aktuella här)

Enligt artikel 8 har var och en rätt till respekt för sitt privatliv. En offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutandet av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet eller till förebyggande av oordning eller brott.

I artikel 10 anges att var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan någon offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott.

I artikel 11 finns bestämmelser om frihet att delta i sammankomster och föreningsfrihet. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller till förebyggande av oordning eller brott.

Enligt artikel 13 ska var och en, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter har kränkts, ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet, och detta även om kränkningen har förövats av någon under utövande av offentlig myndighet.

Domen

De klagande i målet var Ingrid Segerstedt-Wiberg, Per Nygren, Staffan Ehnebom, Bengt Frejd och Herman Schmid. Samtliga klagande utom Staffan Ehnebom hade tidigare fått avslag på framställningar om att få ta del av uppgifter ur Säkerhetspolisens register. Efter att sekretessbestämmelserna hade ändrats den 1 april 1999 fick de del av visst material. 

Ingrid Segerstedt-Wiberg hade i sin begäran om uppgifter påstått att det spreds skadliga uppgifter om henne, bl.a. ett rykte om att hon var opålitlig i förhållande till Sovjetunionen. Efter ändringen i sekretesslagen fick hon tillåtelse att se vissa handlingar som gällde brevbomber som hade sänts till henne år 1990. Den 13 december 2002 beslöt Säkerhetspolisen att lämna ut alla uppgifter, 51 sidor, som fanns registrerade om henne från perioden 1940-1976. Den svenska regeringen upplyste domstolen om att Ingrid Segerstedt-Wiberg registrerades igen år 2001 på grund av en incident som kunde tolkas som ett hot mot henne.

Per Nygrens begäran avsåg att få ta del av Säkerhetspolisens kvartalsrapporter om kommunistiska och nazistiska aktiviteter åren 1969-1998. Sedan han hade åberopat två sidor i en kvartalsrapport från 1967 i ett överklagande till kammarrätten beslöt Säkerhetspolisen att låta honom ta del av samma två sidor rörande hans deltagande i ett politiskt möte i Warszawa 1967, men avslog hans begäran i övrigt.

Staffan Ehnebom varsedan 1978 medlem i KPML(r). Hans begäran om att få ta del av handlingar hos Säkerhetspolisen ledde till att han fick tillgång till 30 sidor, inklusive kopior av två säkerhetskontroller som hade gällt honom. I övrigt avslogs hans begäran.

Bengt Frejdvar medlem i KPML(r) sedan 1972. Han begärde att få ta del av de uppgifter om honom som fanns i Säkerhetspolisens register. Han fick se delar av sin akt – 57 sidor – inklusive en notering om att han var aktiv medlem i KPML(r) och att han hade kandiderat för sitt parti i ett kommunalval. I mars 2000 begärde Bengt Frejd att få se hela sin akt och alla andra anteckningar som kunde ha gjorts om honom. Hans begäran avslogs.

Herman Schmidvar ledamot av Europaparlamentet från 1999 till 2004 där han representerade Vänsterpartiet. Han gav in en begäran om att få ta del av alla uppgifter som Säkerhetspolisen hade om honom. Han fick ta del av vissa utvalda handlingar men hans begäran i övrigt avslogs. De uppgifter han fick del av rörde huvudsakligen politiska frågor, som t.ex. deltagande i en kampanj för kärnvapennedrustning och allmänna fredsrörelseaktiviteter, bl.a. offentliga demonstrationer och aktiviteter som hängde ihop med hans medlemskap i socialdemokratiska studentföreningen. En notering från maj 1969 angav att han tillhörde extremvänstern och hade uppgett att man under demonstrationer kunde använda gerillataktik och om nödvändigt våld.

I Europadomstolen klagade de fem, dels över att uppgifter om dem hade samlats i Säkerhetspolisens arkiv, dels över vägran att låta dem få veta hela omfattningen av de insamlade uppgifterna. De åberopade artiklarna 8, 10, 11 och 13 i Europakonventionen.

Europadomstolen bedömde först frågan om lagringen av de uppgifter som de klagande hade fått del av och slog inledningsvis fast att artikel 8 var tillämplig, eftersom de uppgifter som hade lagrats i Säkerhetspolisens register och som de klagande hade fått del av klart utgjorde uppgifter hänförliga till deras privatliv. Det gällde även den information som var offentlig eftersom informationen hade samlats in systematiskt och lagrats i akter. Domstolen slog också fast att lagringen av de aktuella uppgifterna innebar ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sina privatliv. Domstolen konstaterade att lagringen av uppgifterna i fråga hade stöd i polisdatalagen och att 33 § i den lagen tillät att Säkerhetspolisens register innehöll personlig information om en person som misstänktes för ett brott som hotade den nationella säkerheten eller ett terroristbrott, eller som var föremål för en säkerhetskontroll, eller om det annars fanns särskilda skäl. Säkerhetspolisen hade visserligen ett visst utrymme när det gällde att avgöra vad som var särskilda skäl, men det utrymmet var inte obegränsat. Så fick t.ex. uppgifter om en person enligt den svenska grundlagen inte utan personens samtycke tas in i ett offentligt register enbart på grund av personens politiska uppfattning. Ett allmänt förbud mot åsiktsregistrering finns i 5 § polisdatalagen. Domstolen fann att intrånget i de klagandes privatliv hade stöd i lag i den mening som avses i artikel 8.

Domstolen fann vidare att lagringen av de aktuella uppgifterna hade haft ett legitimt syfte, nämligen att förhindra oordning eller brott när det gällde Ingrid Segerstedt-Wiberg och att skydda den nationella säkerheten när det gällde de övriga klagandena. Domstolen konstaterade att förekomsten av underrättelsetjänst kan vara legitim i ett demokratiskt samhälle men erinrade om att hemlig övervakning av medborgarna är tillåten enligt konventionen endast när den är absolut nödvändig för att bevara de demokratiska institutionerna. Ett sådant intrång måste också bäras upp av relevanta och tillräckliga skäl och vara proportionerligt i förhållande till det legitima syftet. I förevarande fall måste Sveriges intresse av att skydda den nationella säkerheten och bekämpa terrorism vägas mot den allvarliga karaktären av de intrång som skedde i var och en av de klagandes rätt till respekt för sina privatliv. Domstolen begränsade sin prövning till år 1999 och framåt.

När det gällde Ingrid Segerstedt-Wiberg fann domstolen ingen anledning att ifrågasätta att skälen för att lagra uppgifterna om bombhoten mot henne år 1990 var relevanta och tillräckliga för syftet att förhindra brott. Åtgärden avsåg åtminstone delvis att skydda henne. Det var därför inte fråga om något oproportionerligt intrång i hennes rätt till respekt för sitt privatliv.

Beträffande uppgifterna om Per Nygren, bl.a. att han hade deltagit i ett politiskt möte i Warszawa år 1967, beaktade domstolen att dessa var gamla och fann att den fortgående lagringen inte motiverades av skäl som var relevanta och tillräckliga för skyddet av nationell säkerhet. På samma sätt kunde lagringen av uppgifter om Herman Schmid knappast anses svara mot något nu relevant säkerhetsintresse för Sverige. Fortsatt lagring av uppgifter om att han år 1969 hade förespråkat våldsamt motstånd mot poliskontroll under demonstrationer hade förklarats av skäl som, även om de var relevanta, knappast kunde anses tillräckliga 30 år senare. Domstolen fann därför att fortsatt lagring av uppgifter som hade lämnats ut till Per Nygren och Herman Schmid innebar ett oproportionerligt ingrepp i deras rätt till respekt för privatlivet.

De uppgifter som hade lämnats ut till Staffan Ehnebom och Bengt Frejd väckte svårare frågor genom att de gällde deras medlemskap i KPML(r), ett politiskt parti som förespråkade användande av våld och lagöverträdelser för att få till stånd ändringar i det befintliga samhällssystemet. Domstolen erinrade om att ett partis program inte ensamt kan utgöra grund för att bedöma dess mål och syften, utan att det måste jämföras med hur partiledningen agerar och vilka ståndpunkter den försvarar. Regeringen hade bara åberopat partiprogrammet och hade därutöver inte pekat på några särskilda omständigheter som visade att ledningen för eller medlemmarna i partiet hade handlat på ett sätt som utgjorde ett verkligt eller potentiellt hot mot den nationella säkerheten när uppgifterna lämnades ut år 1999, nära 30 år efter det att partiet hade bildats. Domstolen fann därför att skälen för den kontinuerliga lagringen av uppgifterna om Staffan Ehnebom och Bengt Frejd, trots att uppgifterna var relevanta, inte var tillräckliga för att uppfylla nödvändighetskravet i artikel 8.2. Den kontinuerliga lagringen innebar därför ett oproportionerligt intrång i Staffan Ehneboms och Bengt Frejds rätt till respekt för privatlivet.

Sammanfattningsvis fann domstolen att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 8 när det gällde Ingrid Segerstedt-Wiberg men att det hade skett en sådan kränkning beträffande de fyra övriga.

När det härefter gällde vägran att låta de klagande få fri tillgång till de uppgifter om dem som hade lagrats av Säkerhetspolisen erinrade domstolen om följande. Enligt konventionspraxis var en sådan vägran nödvändig om staten hade berättigade farhågor om att utlämnandet av sådana uppgifter kunde äventyra ändamålsenligheten av ett hemligt övervakningssystem som skulle skydda den nationella säkerheten och bekämpa terrorism. I de aktuella fallen hade alla de berörda nationella förvaltnings- och rättsliga myndigheterna funnit att fri tillgång skulle äventyra syftet med systemet. Domstolen kunde inte finna skäl för en annan bedömning. Sverige hade därför rätt att anse att det nationella säkerhetsintresset och intresset av att bekämpa terrorism tog över de klagandes intresse av att få veta i vilken omfattning uppgifter om dem fanns i Säkerhetspolisens register. Domstolen fann därför att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 8.

I fråga om klagomålen enligt artiklarna 10 och 11 fann domstolen att dessa väsentligen hänförde sig till de negativa effekter på de klagandes politiska friheter som orsakades av att uppgifter om dem lagrades i Säkerhetspolisens register. De klagande hade emellertid inte lämnat några närmare upplysningar som gjorde det möjligt för domstolen att bedöma hur en sådan registrering skulle ha hindrat dem att i en konkret situation utöva sina rättigheter enligt de nämnda artiklarna. Inte desto mindre fann domstolen att lagring av personliga uppgifter avseende politisk uppfattning, medlemskap och aktiviteter som har bedömts oberättigad i den mening som avses i artikel 8.2 enbart på grund därav utgör ett oberättigat intrång i de rättigheter som skyddas av artiklarna 10 och 11. Mot bakgrund av det som den hade kommit fram till när det gällde klagomålen enligt artikel 8 fann domstolen att det när det gällde Ingrid Segerstedt-Wiberg inte hade skett någon kränkning av hennes rättigheter enligt de aktuella artiklarna, men att det beträffande de övriga fyra klagandena hade skett sådana kränkningar.

Slutligen fann domstolen att artikel 13 var tillämplig. Klagandena hade därför haft rätt att få tillgång till ett effektivt rättsmedel. Domstolen noterade att både Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern är behöriga att ta emot och pröva klagomål från enskilda. Domstolen hade emellertid tidigare i det s.k. Leander-målet funnit en svaghet i den tillsyn som dessa myndigheter utövar genom att de saknar befogenhet att ge lagligt bindande beslut. Dessutom utövar de en allmän tillsyn och har inget särskilt ansvar för att utreda hemlig övervakning eller lagring av uppgifter i Säkerhetspolisens register. I Leander-domen fann domstolen därför att inget av dessa rättsmedel kunde anses vara effektivt i den mening som avses i artikel 13. Ett antal åtgärder hade härefter vidtagits för att förbättra förhållandet, bl.a. hade Justitiekanslern bemyndigats att betala skadestånd och Registernämnden hade inrättats. Regeringen hade härutöver hänvisat till Datainspektionen. Dessutom hade den tidigare absoluta sekretessen i 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) tagits bort, och Säkerhetspolisens beslut kunde överklagas. Domstolen noterade emellertid att Registernämnden, som löpande skulle granska hur Säkerhetspolisen för in och lagrar uppgifter och kontrollerar om detta sker i enlighet med polisdatalagen, inte hade någon befogenhet att besluta att akter ska förstöras eller uppgifter raderas eller rättas. Datainspektionen, som kan pröva klagomål från enskilda, har visserligen vidare befogenheter, men det hade inte framkommit något som visade att Datainspektionens tillsyn är effektiv i praktiken. När det gäller klagomålen enligt artiklarna 8, 10 och 11 avseende de uppgifter som hade lämnats ut till de klagande hade de inte haft tillgång till något rättsmedel för att få uppgifterna raderade.

De brister som sålunda hade konstaterats var inte förenliga med kravet på effektivitet. De tillgängliga rättsmedlen kunde varken var för sig eller tillsammans anses fylla kraven enligt artikel 13. Domstolen fann därför att det i samtliga fall hade skett en kränkning av artikel 13.

Domstolen ansåg slutligen att klagandena skulle tillerkännas skadestånd, Ingrid Segerstedt-Wiberg med 3 000 euro, Per Nygren och Herman Schmid med 7 000 euro vardera samt Staffan Ehnebom och Bengt Frejd med 5 000 euro vardera.

Domen i dess helhet finns tillgänglig exempelvis på Europadomstolens webbplats, www.echr.coe.int. En mer utförlig sammanfattning på svenska av domen finns på Domstolsverkets webbplats, www.dom.se (under fliken Publikationer). Justitiekanslerns redogörelse ovan bygger till stora delar på Domstolsverkets sammanfattning.

Anspråken

Som har nämnts har ett stort antal anspråk riktats mot staten efter Europadomstolens dom. Vissa av anspråken ställdes ursprungligen till Regeringskansliet och ett fåtal till Rikspolisstyrelsen. Anspråken har överlämnats hit. I den talong som sökandena har sänt in har – förutom bl.a. namn- och adressuppgifter – angetts följande.

Jag begär härmed ersättning för kränkning på grund av att jag olagligt åsiktsregistrerats av Sveriges Säkerhetspolis.

Jag gör det med stöd av domen 6 juni i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i målet Segerstedt-Wiberg och andra mot Sverige, (no. 62332/00). Domstolen slår fast att Sveriges regering genom Säpos åsiktsregistrering av och vägran att lämna ut akterna till, bl.a. medlemmar av Kommunistiska Partiet, tidigare KPML(r), kränkt dessa personers mänskliga rättigheter.

På samma sätt har Sverige bevisligen brutit mot mina mänskliga rättigheter då Säpo också har upprättat en akt över mig på grund av mina politiska åsikter och mitt medlemskap i Kommunistiska Partiet. Efter min begäran hos myndigheten har jag fått läsa delar av den personakt som Säpo upprättat över mig. 

Särskilt vill jag trycka på att Europadomstolen klargör vars och ens rätt att ifrågasätta grundvalarna för det rådande statsskicket. Medlemmar i ett parti får inte registreras på grund av sina eller partiets uppfattningar.

I regeringsbeslut 2006-09-14 framgår att regeringen, sedan domen vunnit laga kraft 6 september 2006, beslutat utbetala av domstolen utdömda skadestånd till de fem klagande. I konsekvens med domen i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och på samma grund som klagandena tilldömts ersättning, begär också jag ersättning av Sverige för de kränkningar som jag utsatts för.

Utredningen här

Justitiekanslern har såväl hos Säkerhetspolisen som hos Riksarkivet gått igenom de akter som finns beträffande vissa av sökandena.

Vidare har information hämtats in under hand från Säkerhetspolisen om bl.a. registreringsförfarandet. Justitiekanslern har också samrått med Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Vid ett besök hos Riksarkivet fick Justitiekanslern upplysningar om arkiveringen av akter från Säkerhetspolisen. 

Ett yttrande har hämtats in från Säkerhetspolisen som generellt belyser Säkerhetspolisens syn på statens skadeståndsansvar.

Justitiekanslern har lånat in Utrikesdepartementets akt i det aktuella Europadomstolsmålet.

Viss rättslig reglering av betydelse i ärendet 

Sekretess

Enligt 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess för uppgifter som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas.

I förarbetena till bestämmelsen anges att redan uppgiften huruvida någon förekommer i ett underrättelseregister bör kunna sekretessbeläggas med stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen. Där sägs vidare att underrättelseverksamheten är sådan att det endast i speciella fall torde kunna komma i fråga att lämna ut uppgifter (prop. 1997/98:97 s. 68).

Den skadeståndsrättsliga regleringen

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § denna lag ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt samma bestämmelse kan ersättning för ideell skada utgå på grund av att någon allvarligt kränks genom att något typiskt sett integritetskränkande brott har begåtts vid sådan myndighetsutövning.

Enligt 9 § polisdatalagen jämförd med 48 § personuppgiftslagen (1998:204) ska den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med lagen har orsakat.

På senare tid har i praxis dessutom vissa ytterligare principer utvecklats när det gäller det allmännas skadeståndsansvar på grund av överträdelser av Europakonventionen. Dessa principer framgår främst av rättsfallen NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295 och NJA 2007 s. 584 och kan i korthet sammanfattas enligt följande.

I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av Europakonventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Bestämmelsen ska härvid tolkas konformt med Europakonventionen, vilket innebär att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar inte kan upprätthållas. Detta medför bl.a. att den begränsning som framgår av praxis när det gäller oriktig rättstillämpning och som innebär att endast uppenbart oriktiga bedömningar anses medföra skadeståndsskyldighet (se NJA 2003 s. 285 med där angivna hänvisningar till tidigare praxis) inte kan tillämpas om ett konstaterat fel också innefattar en överträdelse av Europakonventionen.

Om skadeståndslagens bestämmelser inte kan tolkas så att skadestånd kan utgå med stöd av dessa, får Sveriges förpliktelse i stället uppfyllas genom att skadestånd utdöms utan särskilt lagstöd. När det gäller ersättning för ideell skada har i praxis ansetts att de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte tolkningsvis kan bortfalla avseende anspråk på skadestånd som grundas på en överträdelse av Europakonventionen. Ersättning för ideell skada vid sådana överträdelser kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagens regler, men kan alltså utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen.

Gallring

Av 35 § polisdatalagen framgår att uppgifter i SÄPO-registret ska gallras senast tio år efter det att en sådan uppgift om en person som kan föranleda registrering senast fördes in i registret. Om det finns särskilda skäl får dock uppgifterna stå kvar under längre tid. Tioårsregeln gäller inte för uppgifter som har förts in med anledning av att en person har genomgått registerkontroll.

Polisdatalagen trädde i kraft den 1 april 1999. Dessförinnan fanns det inte någon motsvarande bestämmelse om gallring i lag. Inom Säkerhetspolisen fanns emellertid vissa interna gallringsbestämmelser.

Enligt 4 § polisdataförordningen (1999:81) får Riksarkivet, efter samråd med Rikspolisstyrelsen, meddela föreskrifter om att uppgifter som ska gallras enligt bl.a. 35 § polisdatalagen får bevaras för historiska, statistiska och vetenskapliga ändamål.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

Europadomstolen fann i det aktuella målet att, i fråga om Säkerhetspolisens registrering, inte vare sig JO, Justitiekanslern, den dåvarande Registernämnden eller Datainspektionen uppfyllde kravet på tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen. Inte ens tillsammans uppfyllde de detta krav.

I syfte bl.a. att skapa ett sådant rättsmedel inrättades Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som började sin verksamhet den 1 januari 2008. Nämnden är skyldig att på begäran av en enskild kontrollera om han eller hon har varit föremål för Säkerhetspolisens behandling av uppgifter enligt polisdatalagen och om behandlingen av personuppgifter har skett i enlighet med lag eller annan författning. När Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har utfört sin kontroll ska nämnden underrätta den enskilde om detta. Däremot kan nämnden på grund av gällande sekretessregler normalt inte lämna upplysningar om huruvida en enskild person har varit föremål för personuppgiftsbehandling av Säkerhetspolisen.

Om nämnden efter sin utredning kan konstatera att ingen personuppgiftsbehandling har förekommit eller att sådan behandling visserligen har förekommit men har skett lagenligt, får den enskilde normalt besked av nämnden att inget otillbörligt har skett. Skulle Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden emellertid vid sin kontroll finna att någon brottsbekämpande myndighet har behandlat personuppgifter i strid med gällande författningar, ska den person som har begärt kontrollen underrättas även om detta. Nämnden är då också skyldig att efter omständigheterna anmäla den författningsstridiga verksamhet den har funnit till Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten, Datainspektionen eller någon annan behörig myndighet för åtgärd.

Om nämnden gör en anmälan till Datainspektionen om att personuppgifter behandlas på ett olagligt sätt ska inspektionen genom påpekanden eller liknande förfaranden försöka åstadkomma rättelse. Om det inte går att få rättelse på något annat sätt får inspektionen vid vite förbjuda den personuppgiftsansvarige att fortsätta att behandla personuppgifterna på något annat sätt än genom att lagra dem. Inspektionen får också ansöka hos länsrätten om att sådana uppgifter som har behandlats på ett olagligt sätt ska utplånas, se 45 och 47 §§ personuppgiftslagen. 

Kontroll- och tillsynsfunktionen hos Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ger således enskilda möjlighet att på ett sätt som inte har funnits tidigare få en granskning av om uppgifter i Säkerhetspolisens register behandlas i enlighet med gällande författningar. Nämnden har vidare en skyldighet att anmäla olaglig personuppgiftsbehandling till Datainspektionen, som i sin tur har befogenhet att ingripa mot olaglig behandling av personuppgifter. Sammantaget innebär detta att enskilda har tillgång till ett nationellt rättsmedel i ärenden som gäller behandling av personuppgifter hos Säkerhetspolisen. Sverige uppfyller således numera kravet på ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13.

Justitiekanslerns bedömning

Utgångspunkter

Allmänt

Europadomstolen har i den dom jag har redogjort för konstaterat att staten har gjort sig skyldig till en kränkning av artiklarna 8, 10, 11 och 13 i Europakonventionen. Domstolen har därvid angett att det beträffande Per Nygren, Staffan Ehnebom, Bengt Frejd och Herman Schmid hade skett kränkningar av alla fyra artiklarna, medan det beträffande Ingrid Segerstedt-Wiberg hade skett en kränkning av hennes rätt enligt artikel 13 enbart. Utgångspunkten för min bedömning är att de personer som kan sägas ha varit registrerade under likartade förhållanden och där uppgifter av liknande karaktär har förekommit som beträffande Nygren, Ehnebom, Frejd och Schmid i princip bör ha rätt till ersättning av staten.

Gallringens betydelse

En omfattande gallring har skett ur Säkerhetspolisens register i början av 2000-talet. Handlingarna har därvid inte förstörts utan har överförts till Riksarkivet. I den mån gallring har skett får det anses ha inneburit att eventuella kränkningar av artiklarna 8, 10 och 11 som förekom dessförinnan upphörde vid gallringstidpunkten.

Tidsaspekten när det gäller lagringen

Europadomstolen konstaterade att lagringen i sig av de aktuella uppgifterna hade stöd i lag i den mening som avses i artikel 8. Men den kontinuerliga lagringen av uppgifterna innebar ett oproportionerligt ingrepp i klagandenas rätt till respekt för privatlivet. Det finns dock inget uttalande i domen som tyder på att Europadomstolen har underkänt gallringsreglerna i polisdatalagen (se p. 103 med hänvisningen där till bl.a. p. 56). Jag gör bl.a. därför den bedömningen att en lagring av uppgifter under en tioårsperiod i enlighet med vad som sägs i 35 § polisdatalagen är invändningsfri enligt konventionen. En sådan lagring berättigar således inte till någon ersättning.

Det kan emellertid ifrågasättas hur man bör se på ett fall där det vid gallringstidpunkten fanns en eller flera registreringar som var mer än tio år gamla och där ytterligare relevanta registreringar har ägt rum efter en registrering som i princip skulle kunna leda till ersättning. Europadomstolens dom kan enligt min bedömning knappast tolkas på något annat sätt än att samtliga registreringar därvid ska bedömas enligt principerna i nu gällande polisdatalag. Ytterligare registreringar bör således ha betydelse för frågan om en kränkning har skett eller inte. Det framstår också som rimligt att beakta allt tillgängligt material vid bedömningen av om det kan anses proportionerligt att bevara en registrering. Ett resonemang som leder fram till en motsatt ståndpunkt, dvs. att ytterligare registreringar inte skulle få beaktas, skulle innebära att en sökande skulle få ersättning på grund av en registrering som i dag skulle vara helt förenlig med polisdatalagen. Ett sådant resonemang ter sig knappast rimligt och jag kan inte finna stöd för det i Europadomstolens dom.

Mot bakgrund av vad jag nyss har anfört har det vid bedömningen av om det föreligger en kränkning betydelse när en registrering gjordes i en sökandes akt. Bedömningen bör enligt min mening göras utifrån följande principer. Utgångspunkten är därvid den dag som gallringen skedde. För att underlätta förståelsen av principerna används här den 1 januari 2002 som gallringstidpunkt.

Om det har skett relevanta registreringar efter den 1 januari 1992 har ingen kränkning skett genom dessa.

För det fall registreringar har ägt rum före den 1 januari 1992 kan det innebära att en kränkning har ägt rum. Om det har skett någon relevant registrering efter den 1 januari 1992 och det finns en registrering mindre än tio år tidigare, anses dock den tidigare registreringen inte innebära någon kränkning. 

Har det inte skett någon relevant registrering efter den 1 januari 1992 innebär tidigare registreringar kränkningar.

Om det har skett någon relevant registrering efter den 1 januari 1992 och dessutom registreringar före detta datum som har sparats trots att det sedan inte har skett någon ny registrering på mer än tio år därefter, gäller också att de tidigare registreringarna innebär kränkningar. Vad som är av betydelse är således om det under någon tioårsperiod före den 1 januari 1992 har skett någon ny relevant registrering eller inte.

Det bör noteras att de angivna principerna stämmer väl med Europadomstolens bedömning beträffande de fyra personer som fick ersättning på grund av kränkningar av deras rättigheter enligt artiklarna 8, 10 och 11. För att kunna konstatera detta har jag noterat vad Europadomstolen enligt domen har känt till om vad som hade funnits registrerat om de fyra personerna.

Relevanta registreringar

Vid min genomgång av en sökandes akt bedömer jag som framgått om en senare registrering kan anses relevant eller inte. Den bedömningen tar endast sikte på frågan om registreringen ska beaktas i kränkningshänseende. En registrering i en akt av en dom, ett myndighetsbeslut eller liknande bör därvid normalt inte anses vara en sådan registrering som är relevant i den mening jag nyss har angett. 

Kan artikel 13 ha överträtts även om någon kränkning av andra artiklar inte kan konstateras?

I enlighet med Europadomstolens praxis kan det föreligga en kränkning av artikel 13 även om någon annan artikel i konventionen inte har överträtts, jfr domstolens bedömning beträffande Ingrid Segerstedt-Wiberg. Det är sålunda tillräckligt att någon på goda grunder påstår sig vara offer för ett brott mot konventionen för att en stat ska vara skyldig att ställa ett effektivt rättsmedel till förfogande för en prövning av den påstådda kränkningen och för att, om det finns skäl till det, möjliggöra rättelse eller gottgörelse i annan form (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., s. 427 f.).

Beträffande vissa av klagandena – de som inte har konstaterats drabbade av någon kränkning av artiklarna 8, 10 och 11 – kommer jag sålunda att bedöma om personen på goda grunder har påstått sig drabbad av en konventionskränkning. Endast under den förutsättningen blir det som sagt aktuellt med skadestånd på grund av en kränkning av artikel 13.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden inrättades den 1 januari 2008. Från och med den tidpunkten har Sverige haft ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13. För de personer som vände sig till staten med en begäran om ersättning före denna tidpunkt saknades detta rättsmedel. De bör därför ha rätt till ersättning på grund av kränkning av rätten i artikel 13 i den mån det i övrigt finns förutsättningar för det. Jag kommer till motsatt slutsats beträffande de personer som har vänt sig till staten först efter detta datum. Sålunda ska enligt min mening skadestånd inte utgå enbart på den grunden att vederbörande tidigareskulle ha saknat ett effektivt rättsmedel för det fall han då hade velat få prövat om han hade utsatts för en konventionskränkning.

Ytterligare om ersättningsnivån

Europadomstolen har inte närmare gått in på hur ersättningarna har beräknats. Det kan emellertid konstateras att domstolen beträffande Per Nygren och Herman Schmid särskilt har beaktat att uppgifter om händelser som hade inträffat åren 1967 resp. 1969 fortfarande lagrades. Beträffande Staffan Ehnebom och Bengt Frejd framgår att de blev medlemmar av det aktuella politiska partiet år 1978 resp. 1972.

Eftersom Nygren och Schmid fick skadestånd med vardera 7 000 euro, medan Ehnebom och Frejd fick vardera 5 000 euro ligger det nära till hands att anta att skillnaden beror på uppgifternas ålder. Det är i varje fall svårt att urskilja någon annan sådan beaktansvärd skillnad mellan dessa personer att det borde påverka ersättningsnivån. Det framstår också allmänt sett som rimligt att ta hänsyn till uppgifternas ålder.

Vidare måste det anses rimligt vid bestämmande av ersättningsnivån att ta hänsyn till hur länge kränkningen har pågått, dvs. hur lång tid som har gått mellan den tidpunkt då uppgiften borde ha gallrats och den tidpunkt då gallring faktiskt har skett.

En annan omständighet som bör tillmätas betydelse är huruvida kränkningarna av artiklarna 8, 10 och 11 alltjämt pågår eller inte när klaganden gör sin framställning. I den mån kränkningarna hade upphört när klaganden gjorde sin framställning i de nu aktuella ärendena ska det sålunda medföra en mindre ersättning än annars.

Såvitt gäller ersättning för kränkning av rätten i artikel 13 bör ersättningsnivån också påverkas något nedåt av att det vid tidpunkten för framställningen fanns ett effektivt rättsmedel i form av möjligheten att få skadestånd genom exempelvis en hänvändelse till Justitiekanslern.

I övrigt bör de belopp som Europadomstolen har utdömt vara vägledande för mig vid bestämmande av skäliga ersättningsbelopp 

Sekretessbestämmelsernas betydelse 

Som jag har nämnt råder sekretess för uppgifter i Säkerhetspolisens register. Av sekretesskäl och praktiska skäl redovisar jag inte vad som närmare ligger till grund för bedömningen av om sökandens rättigheter enligt artiklarna 8, 10 och 11 har kränkts.

Europadomstolen har inte gjort någon egen genomgång av klagandenas akter. Domstolen har utgått från de uppgifter som klagandena hade fått del av och som de hade åberopat. Det har inte varit möjligt för mig att sätta mig in i vilka uppgifter en sökande eventuellt har fått del av. Men som jag har nämnt har jag hos såväl Säkerhetspolisen som Riksarkivet gått igenom de akter som finns beträffande vissa av sökandena. Om jag vid min genomgång har bedömt att de uppgifter som finns beträffande en person är sådana att personens rättigheter enligt artiklarna 8, 10 och 11 har blivit kränkta, har jag därmed också bedömt att det föreligger en rätt till ersättning. Det saknar därvid betydelse om uppgifterna faktiskt har kommit sökanden till del eller inte. 

Den rättsliga grunden för ersättning till sökandena

Sökandenas anspråk grundas på att deras rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts. Den ersättning som begärs i ärendena här är av ideell art. Det finns inte stöd för att utge ersättning enligt skadeståndslagens bestämmelser. Men i enlighet med de principer som Högsta domstolen har lagt fast, och som jag tidigare har redogjort för, kan ersättning för en konstaterad kränkning av konventionen i ett sådant fall utgå utan särskilt lagstöd. Sökandena ska ersättas med tillämpning av dessa principer. Jag har därvid inte sett anledning att bedöma kränkningarna enligt personuppgiftslagen.

Slutsats beträffande KL:s anspråk

Genomgången av det material jag har haft tillgång till får anses utvisa att KL genom registrering i Säkerhetspolisens register har utsatts för kränkningar som till sin karaktär är likartade med dem som prövades genom den i ärendet aktuella domen från Europadomstolen. En kränkning av hans rätt enligt artiklarna 8, 10, 11 och 13 i Europakonventionen har således ägt rum.

Mot bakgrund av vad jag nu har angett ska KL tillerkännas ersättning med 30 000 kr.