Slutlig skada

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner SF och BL ersättning av staten med 87 136 kr vardera jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 24 april 2008 till dess betalning sker.

Justitiekanslern uppdrar åt Kronofogdemyndigheten att betala ut beloppen till dem.

Ärendet

Bakgrund

FF och AJ ansökte hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet mot MK avseende en skuld enligt Svea hovrätts dom den 25 april 2003 i mål nr T 3623-02. Domen hade vunnit laga kraft den 27 juli 2003. 

MK avled den 5 september 2005 och hade därvid en dödsfallsförsäkring hos Livförsäkringsaktiebolaget Skandia (publ) med ett försäkringsbelopp om 500 000 kr. MK efterlämnade maka och ett gemensamt barn fött 2001 samt två särkullbarn: BL (född den 4 september 1975) och SF (född den 22 december 1980).

Den 13 mars 2006 utmätte Kronofogdemyndigheten 174 272 kr av försäkringsersättningen hos Skandia till täckande av dödsboet efter MK skuld till FF och AJ. Det utmätta beloppet omfattade försäkringsersättningen till den del den skulle ha tillfallit dottern BL respektive sonen SF. Den 7 september 2006 utbetalades de utmätta medlen till FF och AJ.

Den 12 september 2006 överklagade SF och BL utmätningsbeslutet och yrkade att utmätningen skulle hävas. Som grund för yrkandet anförde de att försäkringen var utmätningsfri och att den del av försäkringsbeloppet som skulle tillfalla SF under alla förhållanden inte kunde utmätas eftersom han vid dödsfallet inte hade fyllt 25 år. De åberopade bl.a. en dödsboanmälan den 6 mars 2006 med ett därtill fogat bouppteckningsintyg angående försäkringen upprättat av Skandia den 13 september 2005. Enligt intyget var den försäkrades maka och barn förmånstagare enligt ett återkalleligt förmånstagarförordnande. I intyget angavs vidare ”Försäkringen är enligt 116 § försäkringsavtalslagen utmätningsfri och utgör inte tillgång för försäkringstagarens borgenärer”.

Kronofogdemyndigheten anförde i sitt yttrande till tingsrätten den 13 september 2006 att Skandia den 15 februari 2006 hade uppgivit att dödsboet var registrerad ägare till försäkringen och att den omfattades av ett förmånstagarförordnande som dock inte var oåterkalleligt. Enligt Kronofogdemyndigheten framgick det därmed att försäkringsersättningen vid utmätningstillfället tillhörde dödsboet (jfr 4 kap. 17 § utsökningsbalken [UB]) och att förmånstagarförordnandet inte hindrade utmätning (jfr 15 kap. 2 § försäkringsavtalslagen [2005:104]).

Nacka tingsrätt meddelade slutligt beslut i ärendet den 20 juni 2007 (mål nr Ä 1297-07). Tingsrätten upphävde Kronofogdemyndighetens beslut om utmätning den 13 mars 2006. Som skäl för beslutet anförde tingsrätten följande.

Enligt 15 kap 5 § 2 st försäkringsavtalslagen (2005:104) (FAL) skall för den försäkrades barn som vid dödsfallet inte fyllt 25 år undantas från utmätning ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet för det år dödsfallet inträffade, d v s (6 x 39 400) 236 400 kr. SF är född den 22 december 1980 och hans far avled den 5 september 2005. Det belopp som tillfaller honom ur försäkringen uppgår till 125 000 kr. Laglig grund att utmäta beloppet har inte förelegat. Utmätningen skall därför hävas i denna del.

I övrigt är i ärendet fråga om försäkringen varit utmätningsfri eller inte. Försäkringsbrevet har förkommit och bedömningen får därför göras mot bakgrund av vad som kunnat utredas. Kronofogdemyndigheten har tillfrågat försäkringsgivaren Skandia och de svar som Skandia lämnat är tvetydiga. På kronofogdemyndighetens förfrågan till Skandia den 13 februari 2006 svarade Skandia att man inte kunde besvara frågan om försäkringen var utmätningsfri. Den 22 februari 2006 skrev kronofogdemyndigheten till Skandia och begärde det underlag som Skandia förfogade över för bedömningen av frågan om försäkringen var utmätningsbar. Det svar som Skandia sände per fax den 1 mars 2006 anger ingenting angående försäkringens utmätningsfrihet. Av kronofogdemyndighetens handläggarnoteringar framgår inte närmare hur myndigheten bedömt den information man erhållit från Skandia. Enligt tingsrättens mening borde kronofogdemyndigheten ha skaffat in dödsboanmälan med det därtill fogade bouppteckningsintyget. Intyget borde – i avsaknad av utredning som visar annat – ha givits företräde. Där anges att försäkringen är utmätningsfri enligt den äldre försäkringsavtalslagen. Den omständigheten att en ny försäkringsavtalslag trätt i kraft den 1 januari 2006 förändrar inte bilden. Tingsrätten finner således skäl att häva utmätningen även såvitt den avser BLs andel av försäkringsbeloppet.

Med anledning av tingsrättens beslut påkallade SF och BL att Kronofogdemyndigheten skulle återkräva försäkringsersättningen från utsökningsborgenärerna och utbetala medlen till dem. Kronofogdemyndigheten konstaterade emellertid att myndigheten saknade möjlighet att utsöka de utbetalda medlen eftersom tingsrätten inte hade upphävt beslutet om utbetalning.

I en skrift daterad den 25 mars 2008, som inkom till Kronofogdemyndigheten den 31 mars 2008, begärde SF och BL skadestånd av staten 285 096 kr. Av beloppet avsåg 174 272 kr den utmätta och utbetalade försäkringsersättningen, 10 824 kr upplupen ränta på beloppet och 100 000 kr ersättning för psykiskt lidande.

Kronofogdemyndigheten beslutade den 8 augusti 2008 att enligt 3 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten överlämna anspråket till Justitiekanslern. I samband med överlämnandet yttrade sig Kronofogdemyndigheten och avstyrkte bifall till SF:s och BL:s begäran om skadestånd.

Kronofogdemyndigheten anförde bl.a. följande. Det kan ifrågasättas om tillräcklig utredning verkligen företogs innan försäkringen utmättes. Vid rättstillämpningen är det dock endast i undantagsfall så att ett beslut eller en tolkning av regelverket kan anses så oriktig att man kan tala om fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Om det skulle anses visat att Kronofogdemyndighetens utmätningsbeslut var så pass felaktigt eller försumligt att det kan vara skadeståndsgrundande måste emellertid ifrågasättas i vad mån SF och BL har lidit någon slutlig skada av det inträffade. Enligt 18 kap. 14 § UB får vid bifall till ett överklagande av ett visst beslut även ett senare beslut i målet hävas när det kan ske. Om ett beslut om utbetalning ändras ska enligt 13 kap. 20 § UB Kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad som ska betalas tillbaka. Kronofogdemyndigheten anmärkte i sitt yttrande till tingsrätten att överklagandet fick anses omfatta både beslutet om utmätning och beslutet om utbetalning. Tingsrätten upphävde emellertid utmätningsbeslutet utan att samtidigt häva beslutet om utbetalning. Under sådana förhållanden saknade Kronofogdemyndigheten möjlighet att utsöka medlen med stöd av 13 kap. 20 § UB. SF och BL kan däremot fortfarande utverka en exekutionstitel för att på så sått utkräva de utbetalda medlen. De har alltså kvar sin fordran och kan därför inte anses ha lidit någon slutlig skada i denna del. Såvitt gäller yrkandet om ersättning för psykisk skada kan sådan ersättning i en situation som den aktuella utgå endast om förutsättningar enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen är uppfyllda, dvs. att Kronofogdemyndighetens handläggning har innefattat en sådan brottslig kränkning som anges i 2 kap. 3 § samma lag. Något sådant brott har inte förekommit i detta fall varför ersättning för ideell skada inte kan utgå.

Anspråket

SF och BL har fått del av Kronofogdemyndighetens yttrande och beretts tillfälle att inkomma med synpunkter. De har härvid vidhållit anspråket på ersättning motsvarande det utmätta och utbetalda kapitalbeloppet, som tillkommer dem till lika delar, samt yrkat ränta på beloppet med 5 % från dagen för utbetalning. De har även vidhållit sin begäran om ersättning med sammanlagt 100 000 kr för psykiskt lidande. 

SF och BL har utvecklat grunden för anspråket enligt följande. Deras fars livförsäkring hos Skandia skulle enligt hans begäran delas lika mellan hans fru och barn. Försäkringsersättningen var det enda ”arv” de skulle få efter sin far eftersom han saknade tillgångar. Faderns änka bröt all kontakt med dem efter faderns bortgång och de fick inte del av någon korrespondens som rörde dödsboet. De kontaktade därför på egen hand Skandia vid åtskilliga tillfällen angående försäkringen och lämnade sina kontaktuppgifter. Detta var dock till ingen nytta eftersom Skandia ständigt skickade all information enbart till dödsboet, dvs. till änkan. Änkan hävdade att försäkringsbrevet hade kommit bort.

Det dröjde ett år innan Skandia betalade ut försäkringspengarna. Utan förklaring betalades då endast 38 137 kr var ut till dem trots att de skulle få 125 000 kr. På utbetalningsavin angavs endast ”utmätning Kronofogden”. De hade inte fått någon underrättelse från Kronofogdemyndigheten om utmätningen. De kontaktade Skandia omgående men Skandia kunde inte lämna några förklaringar. Därefter kontaktade de Kronofogdemyndigheten. Eftersom de visste att försäkringen var utmätningsfri ifrågasatte de varför utmätningen skett. MB på Kronofogdemyndigheten angav ”jag ser nu att SF var under 25 år vid själva dödsdagen och det har inte kollegan tänkt på”. De vände sig till en advokat som gick igenom Kronofogdemyndighetens underlag tillsammans med dem. De kunde konstatera att det av underlaget inte framgick om försäkringen var utmätningsfri eller inte. Advokaten rådde dem att kontakta Skatteverket för att med hjälp av bouppteckning eller dödsboanmälan få klarhet i saken. Till dödsboanmälan fanns intyget från Skandia fogat där det uttryckligen angavs att försäkringen var utmätningsfri. De vände sig återigen till Kronofogdemyndigheten, som dock meddelade att myndigheten inte kunde hjälpa dem eftersom medlen hade betalats ut. Kronofogdemyndigheten hänvisade dem till att överklaga till domstol.

Prövningen av överklagandet drog ut på tiden bl.a. på grund av en omorganisation av tingsrätterna i Stockholmsområdet. Motparterna bestred ändring och överklagade tingsrättens beslut. Svea hovrätt beslutade den 11 januari 2008 att inte meddela prövningstillstånd. Även detta beslut överklagades av motparterna. När SF och BL fått rätt i tingsrätten och hovrätten inte meddelat prövningstillstånd, vände de sig åter till Kronofogdemyndigheten. Trots att de hade fått rätt vägrade Kronofogdemyndigheten att tillse att pengarna återbetalades. Kronofogdemyndigheten hänvisade till att tingsrätten skulle ha formulerat sig på ett annat sätt. Motparterna, som hade överklagat till Högsta domstolen, återkallade i det läget sitt överklagande eftersom de förstod att Kronofogdemyndigheten inte skulle driva in pengarna. 

Kronofogdemyndighetens handläggning har varit bristfällig i flera olika avseende. SF var under 25 år vid dödsfallet och hans del av försäkringsersättningen var därmed enligt lag utmätningsfri. Det är anmärkningsvärt att Kronofogdemyndigheten inte beaktade detta då myndigheten tillämpade denna regel i förhållande till deras halvbror. Genom att kontakta Skatteverket för att få del av dödsboanmälan och intyget från Skandia angående försäkringen kunde de själva konstatera att försäkringen var utmätningsfri. Detta underlag kunde Kronofogdemyndigheten med enkelhet ha inhämtat. Processen att få tillbaka pengarna har tagit lång tid och Kronofogdemyndigheten har inte bistått dem trots att det var myndighetens bristfälliga handläggningen som orsakade den felaktiga utmätningen. Eftersom de har fått rätt i tingsrätten borde Kronofogdemyndigheten i stället för att ifrågasätta domstolens beslut ha hjälpt dem att driva in pengarna. Utmätningssökandena uppfattar de som sin fars fiender och de vill därför inte ha direktkontakt med dem.

Justitiekanslerns bedömning

Principerna för det allmännas skadeståndsansvar

De lagfästa reglerna om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207).

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Enligt samma bestämmelses andra punkt ska staten också ersätta skada som uppkommer på grund av att någon kränks på det sätt som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada utan samband med person- eller sakskada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för brott mot sin person, frihet, frid eller ära. Tjänstefel kan enligt praxis under vissa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott om det framstår som en allvarlig kränkning av en viss person.

På senare tid har i praxis dessutom vissa ytterligare principer utvecklats när det gäller det allmännas skadeståndsansvar på grund av överträdelser av Europakonventionen. Dessa principer framgår främst av NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295 och NJA 2007 s. 584. Enligt denna praxis gäller bl.a. att ersättning för ideell skada vid överträdelser av Europakonventionen kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen.

I förevarande fall aktualiseras emellertid inte frågan om någon överträdelse av Europakonventionen. SF:s och BL:s anspråk ska således endast bedömas enligt skadeståndslagens bestämmelser.

Skadeståndsansvar på grund av utmätningsbeslutet

Kronofogdemyndighetens handläggning av och beslut i utsökningsärenden är sådan verksamhet som staten svarar för enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. 

När det gäller en myndighets tillämpning och tolkning av lag räcker det – som Kronofogdemyndigheten har framhållit – inte för att staten ska bli skadeståndsskyldig att myndigheten har gjort en bedömning som kan ifrågasättas. För att det i ett sådant fall ska anses röra sig om fel eller försummelse i skadeståndslagens mening krävs att myndigheten har gjort en uppenbart oriktig bedömning (se NJA 2003 s. 285 samt där angivna hänvisningar). I förevarande fall har det enligt Justitiekanslerns mening emellertid inte rört sig om någon sådan bedömningsfråga som endast i uppenbara fall kan föranleda skadeståndsansvar för staten. Såvitt gäller utmätningen av SF:s del av försäkringsersättningen var det fråga om tillämpning av en lagbestämmelse där något utrymme för bedömning inte förelåg. Som tingsrätten har angett i sitt beslut saknades alltså, på grund av att SF vid faderns dödsfall inte hade fyllt 25 år och han därmed från utmätning skulle förbehållas ett belopp upp till sex prisbasbelopp, laglig grund för att utmäta hans del av försäkringsersättningen.

Även när det gäller BL:s del av försäkringsersättningen bedömer Justitiekanslern att Kronofogdemyndighetens beslut om utmätning bör anses skadeståndsgrundande för staten. Det framstår som osannolikt att Kronofogdemyndigheten hade bedömt att försäkringsersättningen kunde utmätas om Kronofogdemyndigheten hade haft tillgång till det bouppteckningsintyg som hade upprättats av Skandia den 13 september 2005 och vari det uttryckligen angavs att försäkringsersättningen var utmätningsfri. Som BL har anfört kan det inte antas ha förelegat något hinder för Kronofogdemyndigheten att inhämta intyget som underlag för sin bedömning. Justitiekanslern anser således att Kronofogdemyndigheten har brustit i sin skyldighet att utreda saken på det sätt som dess beskaffenhet kräver och att det kan hållas för visst att Kronofogdemyndighetens slutsats i fråga om huruvida ersättningen hade kunnat utmätas skulle ha blivit en annan om myndigheten hade vidtagit erforderliga utredningsåtgärder. Justitiekanslern finner därmed att Kronofogdemyndighetens utmätningsbeslut var felaktigt på ett sådant sätt att staten i princip har ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen i förhållande till såväl SF som BL.

För en rätt till ersättning krävs dock härutöver att felet kan anses ha vållat – eller annorlunda uttryckt direkt orsakat – skada för SF och BL. Kronofogdemyndigheten har ifrågasatt om SF och BL kan anses ha drabbats av någon slutlig skada med hänsyn till att de, efter utverkande av en exekutionstitel mot faderns borgenärer, skulle kunna driva in de utbetalda medlen från dem. Att ställa ett sådant krav på SF och BL skulle enligt Justitiekanslerns mening emellertid i detta fall föra för långt. SF och BL har gjort vad som kan anses ankomma på dem för att få Kronofogdemyndighetens felaktiga utmätningsbeslut undanröjt. Faderns borgenärer får genom sin inställning i domstolsprocessen angående utmätningsbeslutet anses ha klargjort att de inte har för avsikt att betala självmant. Till detta kommer att domstolsprövningen av ärendet har tagit i utsökningssammanhang lång tid i anspråk. Även om tingsrätten hade upphävt beslutet om utbetalning och Kronofogdemyndigheten därmed enligt 13 kap. 20 § UB hade kunna utsöka det utbetalda beloppet framstår det därför som osäkert om återbetalning hade kunnat ske. Härefter har ytterligare tid förflutit. Vid en samlad bedömning finner därför Justitiekanslern att SF:s och BL:s möjligheter att driva in beloppet från utsökningsborgenärerna nu framstår som så små och att det skulle vara förenat med sådan tidsutdräkt samt sådant merarbete att deras skada får anses slutlig. Deras yrkande om ersättning motsvarande det utmätta och utbetalda beloppet ska således bifallas.

SF:s och BL:s yrkande om ersättning med 100 000 kr för psykiskt lidande avser ersättning för ideell skada. För att sådan skada ska vara ersättningsgill enligt skadeståndslagen krävs, som har angetts tidigare, att den skadelidande har utsatts för ett brott mot sin person, frihet, frid eller ära. Något sådant brott har inte förekommit vid Kronofogdemyndighetens handläggning. Ersättning för ideell skada ska därmed inte utgå.

Ränta

SF och BL har yrkat att ränta ska utgå på det utmätta försäkringsbeloppet från dagen för Kronofogdemyndighetens utbetalningsbeslut. Då de inte har utvecklat skälen för varför ränta ska utgå från denna tidpunkt finner Justitiekanslern inte skäl att bifalla deras yrkande i denna del på annat sätt än vad som följer av 4 § tredje stycket och 6 § räntelagen (1975:635) i fråga om fordringar som avser skadestånd. SF och BL ska därmed tillerkännas ränta från den 24 april 2008, dvs. trettio dagar från det att de framställde sitt anspråk till Kronofogdemyndigheten.