Fråga om jämkning av ersättning beträffande en person som var omhändertagen för vård med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård under den period han också var anhållen och häktad

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår GC begäran om ersättning.

Anspråk m.m.

GC anhölls den 23 mars 2008 på grund av misstanke om försök till våldtäkt mot barn. Han häktades den 26 mars 2008. Häktningen hävdes i samband med att en frikännande dom meddelades den 9 april 2008.

Av ett arrestantblad i förundersökningsprotokollet framgår att GC omhändertogs i sin bostad med stöd av 47 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård den 23 mars 2008, LPT. Samma dag utfärdade en läkare ett vårdintyg enligt 5 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV. Han vårdades på sjukhus under hela frihetsberövandetiden. Efter den frikännande domen återvände GC till sjukhuset. Vården upphörde kl. 16.00 samma dag som den frikännande domen meddelades.

GC har begärt ersättning för lidande med 22 100 kr och för förlorad arbetsförtjänst med 22 657 kr. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 2 700 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande och därvid avstyrkt att ersättning utbetalas. I yttrandet har åklagaren angett att det enligt hans mening är tveksamt om GC har utsatts för något beaktansvärt lidande eller förlorat någon inkomst med anledning av det straffprocessuella frihetsberövandet eftersom han samtidigt varit och oberoende av brottsmisstanken skulle ha varit frihetsberövad enligt lagstiftning till skydd för psykiskt sjuka personer. 

Vid beredningen av ärendet här har Justitiekanslern haft tillgång till vissa handlingar avseende vården vid Sahlgrenska universitetssjukhuset samt Göteborgs tingsrätts akt (mål nr B 3038-08).

De hänvisningar som görs i beslutet till LRV resp. LPT avser bestämmelserna i den lydelse som gällde vid frihetsberövandet. LRV resp. LPT har härefter i vissa avseenden ändrats, se SFS 2008:415 resp. 2008:416 vilka trädde i kraft den 1 september 2008. 

Justitiekanslerns bedömning

Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning om det meddelas en frikännande dom. GC är således i princip berättigad till ersättning.

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan emellertid ersättning vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att en misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

GC har under frihetberövandetiden beretts psykiatrisk tvångsvård med stöd av bestämmelser i LRV. Frågan är om det med hänsyn härtill är oskäligt att ersättning lämnas. Vad som därvid ska bedömas är om GC skulle ha varit föremål för tvångsvård och därmed frihetsberövad även om han inte skulle ha varit anhållen eller häktad.

När det gäller kravet på psykisk störning är kravet detsamma i LRV som i LPT. Det krävs således att personen lider av en allvarlig psykisk störning.

För rättspsykiatrisk vård krävs också att personen med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning. I LPT är motsvarande krav formulerat så att det ska föreligga ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Vidare krävs både enligt LRV och LPT att personen motsätter sig sådan vård eller det till följd av hans psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans samtycke (se 4 § LRV resp. 3 § LPT).

När det gäller vårdbehovet och hur det ska kunna tillgodoses är således kravet något annorlunda formulerat i LRV jämfört med LPT. Detta har samband med att tvångsvården avser en person som redan är frihetsberövad i annan ordning (se prop. 1990/91:58 s. 213).

Såväl i LRV som i LPT finns bestämmelser om att när det inte finns förutsättningar för tvångsvård ska chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas genast besluta att tvångsvården ska upphöra. Frågan om tvångsvårdens upphörande ska övervägas fortlöpande (se 27 § LPT resp. 12 § LRV).

Justitiekanslern har tagit del av bl.a. vårdintyget och tingsrättens dom samt ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Av det sistnämnda läkarintyget (i den del som inte är sekretessbelagd) framgår att undersökningsläkaren gjorde bedömningen att GC led av en allvarlig psykisk störning vid gärningen, att det förelåg en allvarlig psykisk störning vid undersökningen (som enligt intyget skedde den 7 april 2008) samt att det förelåg förutsättningar för rättspsykiatrisk vård. Som jag tidigare har angett kom vården enligt LRV att upphöra först i samband med tingsrättens dom och således efter det att häktningsbeslutet hade hävts.

De handlingar Justitiekanslern har tagit del av visar att GC har varit föremål för tvångsvård på grund av en allvarlig psykisk störning. Även i övrigt har förutsättningarna för tvångsvård med stöd av LRV ansetts uppfyllda. Tvångsvården har pågått under hela den tid som GC även var berövad friheten på grund av brottsmisstanken. Mot bakgrund härav och innehållet i de handlingar som jag har tagit del av får det anses sannolikt att GC skulle ha varit tvångsvårdad under motsvarande tid med stöd av LPT om han inte hade blivit föremål för ett straffprocessuellt frihetsberövande. Vid sådant förhållande får det anses oskäligt att ersättning lämnas. GC begäran om ersättning ska därför avslås.