Fråga om jämkning av ersättning för lidande och förlorad arbetsförtjänst enligt frihetsberövandelagen när tiden för frihetsberövandet har beaktats vid verkställighet av en bötespåföljd

Justitiekanslerns beslut 

Ersättning ska utgå till CF för lidande med 17 000 kr, för förlorad arbetsförtjänst med 90 000 kr och för ombudskostnader med 4 054 kr. 

Ersättningen ska betalas ut av Justitiekanslern. 

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgör skattepliktig inkomst. 

Anspråk m.m. 

CF har varit berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 3 mars – 5 april 2007 på grund av misstanke om grov misshandel. Han dömdes av Ystads tingsrätt för misshandel som bedömdes som ringa till 100 dagsböter à 200 kr. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordnade i dom den 15 januari 2008 att den ådömda påföljden skulle anses helt verkställd genom frihetsberövandet i målet. 

CF har begärt ersättning för lidande med, så som han får förstås, ett förhöjt belopp och för förlorad arbetsförtjänst med 162 000 kr. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 12 500 kr. 

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande i ärendet. CF har kommenterat åklagarens yttrande. 

Justitiekanslerns bedömning 

Allmänna utgångspunkter 

Enligt 2 § första stycket 3 lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder(frihetsberövandelagen) har den som varit berövad friheten på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om något brott hänförs till en mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats. Bestämmelsen innebär att det i efterhand måste göras en bedömning av om den brottslighet som den frihetsberövade slutligen dömts för är av sådan art och sådant allvar att den i sig kunde ha medfört frihetsinskränkningen. Det gäller med andra ord att sätta sig in hur den myndighet som beslutade frihetsinskränkningen skulle ha ställt sig om den brottslighet som senare hänförts till en mildare straffbestämmelse hade bedömts på detta sätt redan när beslutet fattades (se prop. 1997/98:105 s. 49 f.). 

Enligt 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen får ersättningen sättas ned efter vad som är skäligt om tiden för frihetsberövandet har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd. 

Enligt 7 § frihetsberövandelagen utgår ersättning för bl.a. lidande och förlorad arbetsförtjänst. En grundläggande förutsättning för ersättning är att skadan har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller därmed sådana skador som inte direkt följer av frihetsinskränkningen utan som har vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. 

Ersättning för lidande ska enligt vad som understryks i förarbetena till frihetsberövandelagen uppskattas efter en prövning av omständigheterna i varje enskilt fall (se prop. 1997/98:105 s. 56). För att i så stor utsträckning som möjligt kunna uppnå en enhetlig bedömningsnivå utgår Justitiekanslern i sin skadereglerande verksamhet från en tänkt normalersättning, vilken för närvarande uppgår till ca 20 000 kr för den första månaden och därefter till ca 15 000 kr per månad för den tid under vilken frihetsberövandet har pågått. Denna ersättningsnivå kan sedan justeras uppåt eller nedåt beroende på vad som kommer fram om den enskildes lidande i det särskilda fallet. Omständigheter som därvid främst brukar beaktas i höjande riktning är brottsmisstankens art, den frihetsberövades ungdom och graden av publicitet kring frihetsberövandet. 

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår enligt frihetsberövandelagen med ett belopp som motsvarar den arbetsinkomst som den frihetsberövade visar sig ha förlorat till följd av själva frihetsinskränkningen. Därmed avses i första hand ett direkt inkomstbortfall som blir följden av att den frihetsberövade inte kan utföra sin vanliga sysselsättning under den tid då han eller hon är berövad friheten. Därutöver kan ersättning i vissa speciella fall utgå även för inkomstförlust som hänför sig till viss tid efter frihetsberövandet, t.ex. under tid som kan visa sig erforderlig för att en tidigare frihetsberövad som mist sin anställning på grund av frihetsberövandet ska kunna söka nytt arbete (jfr prop. 1974:97 s. 71 och prop. 1997/98:105 s. 56). Om någon har blivit avskedad eller uppsagd på grund av ett frihetsberövande, krävs enligt den praxis som har utbildats här att åtgärden har varit förenlig med den arbetsrättsliga lagstiftningen för att ersättning ska kunna utgå. I annat fall har vederbörande inte behövt finna sig i avskedandet eller uppsägningen, som därmed inte varit en nödvändig följd av frihetsberövandet (se JK-beslut 1986 D.6). 

CF:s anspråk ska prövas med dessa utgångspunkter. 

Ersättning för lidande 

Det får anses uppenbart att CF inte skulle ha frihetsberövats om misstanken ursprungligen hade avsett ett brott av den svårhetsgrad som han slutligen kom att fällas till ansvar för. Han är därmed jämlikt 2 § första stycket 3 frihetsberövandelagen berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. 

Av ansökan och åklagarens yttrande framgår att CF dömdes till 100 dagsböter vilka har ansetts helt erlagda genom det nu aktuella frihetsberövandet. Han har därmed redan fått viss kompensation för ingripandet mot honom och ersättningen bör jämkas i motsvarande mån. Justitiekanslern tillämpar vid jämkningen de principer som Högsta domstolen har slagit fast i rättsfallet NJA 1989 s. 12. Enligt dessa principer ska 10 dagsböter anses motsvara en dags frihetsberövande. 100 dagsböter motsvarar alltså 10 dagar. CF är då berättigad till ersättning för (34 – 10 dagar =) 24 dagars frihetsberövande. 

CF har begärt en ersättning som överstiger vad som brukar utgå vid frihetsinskränkningar av motsvarande längd. Till stöd för sitt förhöjda ersättningsanspråk har CF, som Justitiekanslern har uppfattat hans begäran, anfört i huvudsak följande. Han är tidigare ostraffad. Den brottsmisstanke som låg till grund för frihetsberövandet avsåg ett handgemäng efter alkoholintag mellan honom och en barndomskamrat. Det kunde inte fastställas varför slagsmålet startade och av vem eller vem som orsakade vilka skador. Som skäl för häktning angavs ”utredningsskäl”. Förhör med målsäganden och vittnen hölls samma dag som han anhölls, dvs. den 3 mars 2007. Trots det fick han kvarbli i häkte utan att det hölls någon omhäktningsförhandling till den 5 april 2007. Under frihetsberövandet var han ålagd restriktioner, vilket innebar ett totalt besöksförbud under hela häktningsperioden samt att hans möjligheter att ta emot brev, andra försändelser och telefonsamtal inskränktes. Han kunde inte ta kontakt med sin arbetsgivare, vilket försatte denne i en svår situation. Frihetsberövandet och tvångsåtgärderna stod inte i proportion till det brott som han sedermera kom att dömas för. 

Vad CF har åberopat i ärendet ger inte underlag för bedömningen att frihetsberövandet har varit extra kvalfyllt för honom eller att förhöjd ersättning ska utgå på någon annan grund. Ersättningen för lidande bestäms därför till normalersättningen för 24 dagars frihetsberövande, dvs.17 000 kr. 

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst 

Till stöd för sitt anspråk i denna del har CF anfört följande. Han hade fått arbete som sjökapten på fartyget Corona för en tremånadersperiod och skulle inställa sig för tjänstgöring den 5 mars 2007. Vid denna tidpunkt kunde han emellertid inte infinna sig på grund av frihetsberövandet och han kunde inte heller få kontakt med Coronas huvudägare, Swedish Bulk Red. AB. Han skulle ha erhållit en månatlig ersättning om 54 000 kr under tre månaders tid. Han gick därför miste om sammanlagt 162 000 kr på grund av frihetsberövandet. Ersättningen skulle ha betalats ut som s.k. all pay out-ersättning, innebärande att han skulle ha erhållit beloppet utan särskilda avdrag för skatt och sociala avgifter. Han hade inte möjlighet att få ny tjänstgöring före denna tremånadersperiods utgång. 

CF har till Justitiekanslern gett in ett intyg från bolaget Swedish Bulk Red. AB som i allt väsentligt bekräftar hans uppgifter. 

Utredningen får anses ge vid handen att CF skulle ha påbörjat en anställning den 5 mars 2007, om han då inte hade varit frihetsberövad. Med hänsyn till anställningens art får det godtas att han inte kunde tillträda denna efter frigivandet. Han bör därför tillerkännas ersättning även för viss tid därefter. Justitiekanslern brukar i sådana fall utge ersättning för den skäliga tid som kan antas åtgå för att skaffa en ny anställning eller för att kunna uppbära arbetslöshetsersättning. Normalt utges ersättning för ca en månad efter frigivandet, vilket får anses skäligt även här. CF bör sålunda som utgångspunkt tillerkännas ersättning för två månaders utebliven arbetsinkomst. Detta skulle ge en ersättning på 108 000 kr. 

Emellertid uppkommer även här frågan om jämkning enligt 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen, då hänsyn har tagits till frihetsberövandet i domen på så sätt att bötesbeloppet har ansetts helt erlagt. 

Enligt Justitiekanslerns hittillsvarande praxis har någon jämkning av ersättningen för förlorad arbetsinkomst inte skett enligt 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen när tiden för frihetsberövandet har avräknats mot ett bötesstraff. Däremot har jämkning skett när tiden har avräknats mot ett fängelsestraff, och efter förnyat övervägande har Justitiekanslern funnit att jämkning bör ske även vid avräkning mot böter, således i fall som detta. Enligt Justitiekanslerns bedömning saknas det bärande skäl att tolka bestämmelsen – som bygger på jämkning ”efter vad som är skäligt” – generösare vid bötesstraff än vid fängelse. Ändamålet med jämkningsbestämmelsen får anses vara att sökanden inte ska bli överkompenserad för frihetsberövandet och att därför den del av frihetsberövandet som redan har kompenserats – genom att sökanden har sluppit hela eller en del av straffet – inte ska ersättas. Om ersättning utgår för förlorad arbetsinkomst för hela frihetsberövandet trots att en del av det har kompenserats genom avräkning, får ändamålet med jämkningsbestämmelsen anses ha övergivits i den delen. 

Ersättningen för förlorad arbetsförtjänst bör sålunda jämkas enligt samma princip som när det gäller ersättningen för lidande (se ovan). Det betyder att CF:s ersättning ska reduceras med ett belopp som motsvarar tio dagar, dvs. (54 000/30 x 10 =)18 000 kr. Han ska alltså få ersättning för förlorad arbetsinkomst med (108 000 – 18 000 =) 90 000 kr. 

Ersättning för ombudskostnader 

Beträffande ombudskostnader gäller den i 18 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken fastlagda principen att kostnaden ska ha varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. I frihetsinskränkningsärenden av okomplicerat slag brukar tidsåtgången för ett ombud uppgå till högst ett par timmar. Längre tid än så godtas endast i undantagsfall. Med hänsyn till ärendets 

art och omfattning finner Justitiekanslern skäligt att begränsa ersättningen för ombudskostnader till 4 054 kr motsvarande tre timmars arbete.