Fråga om åklagaren och Polisen gjorde något fel när man avvaktade med att gripa en person som var efterlyst p.g.a. att det uppstod nya brottsmisstankar mot personen ifråga

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern gör vissa uttalanden men vidtar inte någon åtgärd därutöver. 

Ärendet 

Advokaterna LK och SR har i en anmälan hit den 17 september 2008 hemställt att Justitiekanslern ska uttala sig om en polisiär arbetsmetod som de har benämnt interimistisk passivitet. De har, med hänvisning till ett fall som de i egenskap av offentliga försvarare var involverade i, anfört bl.a. följande. 

”Den 29 juni 2005 efterlystes JG för att avtjäna ett fängelsestraff om 1 år 4 månader. 

Den 19 december 2005 häktades JG i sin utevaro av Göteborgs tingsrätt misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Som särskilda häktningsrunder angavs flyktfara, recidiv och kollusion. 

Den 13 januari 2006 fastställde hovrätten över Västra Sverige det dit överklagade häktningsbeslutet. 

Dessa förhållanden var kända för den operativa ledningen för länskriminalen i Skåne och för åklagaren i målet när de den 7 mars 2006 ingav en framställan om hemlig telefonavlyssning och teleövervakning mot bl.a. JG. Den 8 mars 2006 biföll tingsrätten åklagarens framställan. 

Redan den 25 januari 2006 hade polisen beställt tömning av den telefon som JG använde. Detta framgår av bilaga […]. Av samma bilaga framgår att polisen kände till JG:s adress dvs. den adress där han bodde. 

Av utdrag ur i målet intagen spaningslogg påbörjades spaning mot JG. Det torde framgå att spaningspersonal sitter och iakttar JG. En omfattande telefonavlyssning sker därefter mot JG, som antingen befinner sig på en byggarbetsplats i centrala Malmö där han arbetade som sprinklermontör eller i Helsingborg med omnejd. 

Någon information om att JG övervakas lämnas inte till åklagaren i Göteborg, något som väl torde framgå av dennes e-postmeddelande till kammaråklagare Stefan Gradler. 

Den 17 mars 2006 beslutar polis och åklagare i Malmö att gripa JG, något som sker när denne är på väg till sin arbetsplats i Malmö. Gripandet sker helt odramatiskt i Malmö. 

Polisen i Skåne har senast i månadsskiftet februari/mars 2006 haft en klar uppfattning var JG befann sig. I stället för att följa instansordningsprincipen, dvs. att verkställa myndighets och domstols beslut och dom, förefaller polisen ha hoppats att JG skulle kunna impliceras för nya brott för vilka man ämnade gripa honom. 

I sin ursprungliga plädering i tingsrätten betecknade kammaråklagare Stefan Gradler denna polisiära arbetsmetod som interimistisk passivitet. Senare har måhända detta uttryck något tonats ned. Arbetsmetoden som sådan har dock försvarats. 

Då undertecknade, i vart fall hittills, levt i tron att polisen hade att verkställa domstols dom och beslut och även att förebygga och förhindra brott före det att de begåtts, anser vi det som angeläget att denna arbetsmetod granskas av JK.” 

Justitiekanslern har tagit del av tingsrättens och hovrättens domar i det aktuella målet (Helsingborgs tingsrätts dom den 30 november 2007 i mål nr B 2114-07 och Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 31 mars 2008 i mål nr B 2905-07). Av domarna framgår att JG hävdade att Polisen gjorde sig skyldig till brottsprovokation i strid med Europakonventionen när man underlät att gripa honom trots att det var känt att han var både efterlyst för att verkställa ett tidigare ådömt straff och häktad i sin utevaro. 

Varken tingsrätten eller hovrätten ansåg att Polisen hade gjort sig skyldig till någon otillåten brottsprovokation. Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd efter att JG hade överklagat domen dit. 

Justitiekanslerns bedömning 

Av anmälan framgår att Polisen avvaktade i vart fall drygt två veckor med att gripa JG efter det att man hade fått kännedom om var han uppehöll sig. Frågan om detta förfarande kan anses stå i strid med Europakonventionen och utgöra en otillåten brottsprovokation har prövats av tingsrätten och hovrätten i det aktuella brottmålet. Både tingsrätten och hovrätten fann att så inte var fallet. Sedan domstolarna tagit ställning finner jag inte anledning att gå in på någon bedömning av denna fråga. 

När det gäller frågan om det aktuella förfaringssättet kan anses otillåtet eller olämpligt på någon annan grund gör jag följande överväganden. 

Det ligger i sakens natur att Polisen snarast möjligt ska gripa en person som är häktad i sin utevaro eller efterlyst för att avtjäna ett fängelsestraff. Denna skyldighet får anses ligga inom det som i polisiära sammanhang betecknas som handräckning, jfr Justitiekanslerns beslut den 11 oktober 2007 i ärendet med dnr 110-06-22. Det saknas dock någon uttrycklig bestämmelse som anger att Polisen alltid ska verkställa ett sådant beslut omedelbart när personen i fråga har påträffats. Däremot finns det bestämmelser som anger vad som ska ske när Polisen har verkställt ett beslut att häkta någon i hans eller hennes utevaro, jfr 24 kap. 17 § tredje stycket rättegångsbalken och 29 § fjärde stycket förundersökningskungörelsen (1947:948). 

När en person som är häktad i sin utevaro blir misstänkt för nya brott uppstår en intressekonflikt mellan Polisens uppgifter att å ena sidan verkställa häktningsbeslutet och å andra sidan bedriva spaning och utredning beträffande den nya brottsmisstanken, jfr 2 § 3 polislagen (1984:387). 

I ett fall som det nu aktuella är det knappast fel av Polisen att, efter ett beslut av förundersökningsledaren, avvakta med att gripa den misstänkte till dess att man eventuellt har fått fram tillräcklig bevisning för att kunna gripa och anhålla honom för den nya brottsmisstanken. Detta gäller särskilt eftersom det rörde sig om en allvarlig brottsmisstanke med flera misstänkta och där brottet redan hade påbörjats när Polisen fick reda på var den efterlyste personen uppehöll sig. Om Polisen skulle vara tvungen att omedelbart verkställa häktningsbeslutet skulle det i förlängningen kunna innebära att man i brist på bevisning inte kan få någon av de misstänkta fällda för de brott som den nya misstanken avser. En sådan ordning skulle stå i strid med Polisens uppgifter att utreda och beivra brott. 

I de fall där en misstänkt som är häktad i sin utevaro eller efterlyst kan utgöra fara för någon annan person utgår jag från att Polisen har den misstänkte under uppsikt i avvaktan på att man griper honom eller henne. 

Det sagda undanskymmer naturligtvis inte det faktum att situationer som den aktuella ofta inrymmer svåra överväganden med viktiga motstående intressen. Det förtjänar att nämnas att regeringen nyligen har tillkallat en särskilt utredare som, med särskilt beaktande av bl.a. rättssäkerhetsaspekterna, har i uppdrag att lämna förslag till lagändringar rörande vissa polisiära arbetsmetoder såsom provokativa åtgärder (Dir. 2007:185). Den i detta ärende aktuella frågan tangerar vissa av de frågor som utredaren ska behandla. Det bör även nämnas att Riksdagens ombudsmän (JO) nyligen har granskat Polisens användning av bl.a. provokativa åtgärder och i detta sammanhang gjort vissa uttalanden, se JO:s beslut den 25 juni 2008 i ärendet nr 1772-2007. 

Mot denna bakgrund anser jag att det saknas tillräckliga skäl för mig att närmare granska Polisens och åklagarens agerande i samband med att Polisen under viss tid avvaktade med att gripa JG. 

Ärendet avslutas.