Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av att ett sammanträde i domstol inte har blivit av trots att ett ombud har vidtalats

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår HL:s begäran om skadestånd av staten. 

Ärendet 

Bakgrund 

MS m.fl. väckte talan mot JV vid Stockholms tingsrätt (mål nr FT 22166-06). HL var ombud för kärandena, som är hans syster och svåger. Även svaranden företräddes av ombud. 

Inför en muntlig förberedelse i målet kontaktade tingsrätten ombuden för fastställande av ett lämpligt datum för sammanträdet. HL svarade på en förfrågan per telefon från tingsrätten att han kunde närvara vid ett sammanträde den 14 maj 2007 kl. 13.00. 

Några kallelser till en muntlig förberedelse den 14 maj 2007 skickades aldrig ut av tingsrätten, och något sammanträde hölls inte den dagen. 

Parterna träffade den 2 oktober 2008 en förlikning i målet, som samma dag skrevs av från vidare handläggning. Enligt förlikningen skulle parterna stå sina egna rättegångskostnader. 

Anspråk m.m. 

HL har begärt skadestånd av staten med 3 000 kr, varav 2 520 kr avser reskostnaden Varberg – Stockholm tur och retur och 480 kr ersättning för fyra dagars kost. Han har till stöd för anspråket anfört väsentligen följande. Förfrågan om den 14 maj 2007 åtföljdes inte av någon upplysning om att sammanträdet skulle föregås av skriftliga kallelser till parterna. Inte heller återkom tingsrätten till honom för att berätta att något sammanträde inte skulle hållas den aktuella dagen. Han inställde sig vid tingsrätten den 14 maj 2007 kl. 13.00 men fick då beskedet att något sammanträde inte var utsatt till denna dag. Sedan kontaktade han motpartsombudet som sade att även hon tidigare hade noterat att en muntlig förberedelse skulle hållas den 14 maj 2007 men därefter strukit noteringen, eftersom hon inte hade erhållit någon kallelse från tingsrätten. Resan till Stockholm kombinerades med ett besök i Uppsala med anledning av ärenden som – som HL får förstås – hade anknytning till den aktuella tvisten. 

Stockholms tingsrätt har genom lagmannen LB yttrat sig över skadeståndsanspråket. Hon har i yttrandet anfört bl.a. följande. 

”Det aktuella målet handläggs på avdelning 5. Yttrande har inhämtats från chefsrådmannen MH, vilket bifogas. 

Beträffande redogörelsen för de faktiska omständigheterna hänvisas till det bifogade yttrandet. Av yttrandet framgår att det inte är möjligt att med säkerhet utreda vad som skett när domstolssekreteraren kontaktat ombuden för att boka dem till den aktuella förhandlingen. HL har uppenbarligen uppfattat det som att tingsrätten bokat honom den 14 maj 2007. Någon skriftlig kallelse till sammanträdet har dock inte skickats. HL har inte blivit underrättad om att förhandlingen inte blev av det aktuella datumet. 

Tingsrätten kallar normalt till förhandling genom en skriftlig kallelse. Skriftliga kallelser förebygger den typ av missförstånd som det i aktuellt mål tycks ha varit fråga om. Tingsrätten har inte skickat någon skriftlig kallelse till HL. Jag delar MH:s uppfattning att det vid sådant förhållande ålegat HL att själv kontakta tingsrätten för att kontrollera om sammanträdet skulle äga rum det datum som diskuterats per telefon. Sammanfattningsvis anser jag inte att tingsrättens agerande innefattat fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Således har staten inte ådragit sig skadeståndsskyldighet mot HL.” 

Dåvarande chefsrådmannen MH har i sitt yttrande anfört väsentligen följande. 

”Av anteckningar på akten och genom samtal med domstolssekreteraren C.Ö.S. har jag kunnat få fram följande. 

Domstolssekreteraren har haft flera telefonkontakter med ombuden på bägge sidor för att försöka hitta en tid för sammanträde som passat parterna. HL har därvid varit angelägen om att tiden skulle sammanfalla med andra engagemang i Stockholmsområdet. Mot bakgrund av att det finns en anteckning på akten med datumet 14/5 och tidsangivelsen kl. 13.00 är det sannolikt att denna tidpunkt diskuterats med någon part (se nedan). Domstolssekreteraren har till mig dock uppgett att hon inte minns om hon kom överens med HL om detta datum. Hon har inget minne av att hon senare skulle ha bekräftat denna uppgift. 

Den normala rutinen när domstolssekreterare bokar ombud inför en kommande förhandling är emellertid följande. I telefonsamtal lämnar tingsrätten förslag på sammanträdesdatum och upplyser att motpartsombudets uppfattning måste inhämtas och att om accept från denne ges, kommer skriftlig kallelse till förhandlingen att sändas ut. 

Om en förhandling trots allt inte blir av den tid som sekreteraren kommit överens med ombuden om, så skall besked om detta lämnas till ombuden. 

Jag gör följande bedömning. 

HL har uppgett att tingsrätten bokat in den 14 maj för sammanträde för muntlig förberedelse. Det finns en anteckning på akten, i form av en klisterlapp, där detta datum är angivet. Å andra sidan finns en motsvarande lapp där det är antecknat "kan ej maj/juni ej kdn". Den anteckningen kan tolkas som att svarandeombudet sagt nej till sammanträde i maj och kärandeombudet till sammanträde i juni. Såvitt tingsrätten förstått har inte heller svarandeombudet, som hävdas av HL, "noterat" den 14 maj. Mot denna bakgrund förefaller det mindre sannolikt att någon bekräftelse att sammanträde skulle hållas den 14 maj meddelats av tingsrättens personal. 

Tingsrätten skulle enligt de rutiner som finns antingen ha skickat ut skriftliga kallelser till förhandling eller meddelat parten att förhandlingen inte blev av ett föreslaget datum. I just det aktuella målet tycks inte någon av dessa åtgärder ha vidtagits. Skälet till detta har jag inte närmare kunnat utreda. Det kan dock beaktas att det inträffade skett under en period där tingsrätten genomfört en mycket omfattande organisatorisk förändring och att arbetsbördan för personalen i samband med detta varit osedvanligt stor. 

Den normala rutinen har således inte följts, vilket jag beklagar. Frågan är då om detta innefattar fel eller försummelse som skulle kunna ådra staten skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § 1 punkten skadeståndslagen (1972:207). 

Min uppfattning är att det normalt kan krävas av den som uppträder som ombud i domstol att själv vidta åtgärder om det objektivt finns skäl att vara osäker om en förhandling kommer att hållas ett visst datum eller inte. Särskilt kanske detta gäller om ombudet står inför att göra en längre resa. I det aktuella fallet hade inte någon skriftlig kallelse kommit, vilket regelmässigt utfärdas inför sammanträden för muntlig förberedelse. I en sådan situation framstår det högst rimligt att ringa till tingsrätten och förhöra sig om det rätta förhållandet. Det har såvitt framgått HL inte gjort. Mot denna bakgrund är jag närmast av den uppfattningen att skadeståndsskyldighet inte torde föreligga för staten.” 

HL har yttrat sig över vad tingsrätten har anfört. 

Justitiekanslerns bedömning 

Staten är enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skyldig att ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. 

Justitiekanslern konstaterar att det i efterhand inte synes gå att tillförlitligen fastställa hur orden föll under det samtal då en företrädare för tingsrätten förhörde sig hos HL om möjligheten att hålla ett sammanträde den 14 maj 2007. Vad HL och tingsrätten har anfört i skadeståndsärendet ger emellertid vid handen att denna dag preliminärt bokades in för sammanträdet, att det vid samtalet framgick att sammanträdet var avhängigt att även motpartsombudet kunde närvara samt att tingsrätten därefter aldrig återkom till HL med något besked om att sammanträdet inte skulle bli av. 

I enlighet med sina gängse rutiner borde tingsrätten ånyo ha kontaktat HL för att lämna beskedet att något sammanträde inte hade satts ut den nämnda dagen. Oaktat brukliga rutiner faller det sig enligt Justitiekanslerns mening dessutom naturligt att på så sätt återkomma i frågan. Detta gäller oavsett om frågan om framtida skriftliga kallelser berördes under telefonsamtalet eller inte. Att lämna frågan om sammanträdet den 14 maj 2007 öppen, sedan tingsrätten initialt hade kontaktat HL, får – med viss tveksamhet – anses vara i vart fall försumligt. En samlad bedömning ger sålunda vid handen att Justitiekanslern anser att skadeståndsskyldighet i och för sig har uppkommit för staten. 

Till följd av förlikningen i målet, som innebar att parterna skulle stå sina egna rättegångskostnader, är det en fråga för HL och hans huvudmän vem som ska svara för de kostnader som avses med det nu aktuella skadeståndsanspråket. Eftersom HL var ombud i målet torde hans samtliga kostnader som en utgångspunkt belöpa på hans huvudmän, i vart fall så länge ombudsarbetet till fullo kan anses godtagbart utfört. Den omständigheten att HL har framställt ett skadeståndsanspråk mot staten tyder emellertid på att han har ansett att det inte finns förutsättningar att söka reskostnaderna åter från huvudmännen. Justitiekanslern prövar därför anspråket med utgångspunkten att de kostnader som avses med ersättningsbegäran slutligen har stannat på HL. 

Av 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen framgår att skadestånd med anledning av ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Enligt tredje stycket ska jämkningen ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. 

Av det ovan anförda har framgått att det vid tingsrättens telefonsamtal med HL måste ha stått klart att tidpunkten för sammanträdet var preliminär och avhängig ytterligare omständigheter. I enlighet med vad tingsrätten har framhållit i sitt yttrande måste det under sådana omständigheter och i avsaknad av en skriftlig kallelse ha ålegat HL, som uppträdde som rättegångsombud, att vidta erforderliga kontroller av att sammanträdet verkligen skulle hållas den 14 maj 2007. Hans underlåtenhet i detta avseende innan han påbörjade resan till Stockholm måste anses utgöra ett medvållande av hög grad till den uppgivna skadan. En eventuell rätt till skadestånd bör därför till följd av jämkning bortfalla helt. 

HL:s skadeståndsanspråk bör sålunda avslås.