Remissyttrande över betänkandet Skyddet för den personliga integriteten - Bedömningar och förslag (SOU 2008:3)

Justitiekanslern har anmodats att yttra sig över de förslag som läggs fram i slutbetänkandet och får härmed anföra följande. 

Kommittén har på ett mycket förtjänstfullt sätt bl.a. djupgående analyserat hur skyddet för den personliga integriteten bör stärkas. Jag instämmer i så gott som alla kommitténs bedömningar och konstaterar att dess arbete är ett gott bevis för att utredningar som ges ordentligt med tid och resurser kan uppnå en mycket hög kvalitet. Analysen är för det mesta utomordentlig och slutsatserna väl grundade. Kommittén har gått på djupet på ett sätt som numera tyvärr är ovanligt i utredningssammanhang. Därvid bör även betonas det mycket stora värde som kommitténs delbetänkande (SOU 2007:22) måste tillmätas som en del i det beslutsunderlag som nu föreligger. 

Kommittén visar på ett övertygande sätt att grundlagsskyddet för den personliga integriteten behöver förstärkas. Som kommittén anför finns det en kärna i den personliga integriteten som är av grundläggande betydelse som mänsklig rättighet och som inte bör kunna inskränkas på annat sätt än genom lag och inte utan en proportionalitetsbedömning. Det handlar om den kroppsliga integriteten, om tankar och förtrolig kommunikation och om rätten att själv avgöra om andra ska få del av känsliga privata uppgifter om t.ex. sjukdomar och sexualliv. Och det handlar om ett skydd för rätten att stänga om sig. 

Det framstår som rimligt att grundlagsskyddet, i enlighet med kommitténs förslag, inriktas på övervakning och kartläggning som sker utan samtycke. Jag tillstyrker därför förslaget till nya bestämmelser i 2 kap. 3 § andra stycket och 6 § andra stycket regeringsformen. Möjligen kan orden ”i hemlighet” i 6 § slopas eftersom detta fall torde täckas av det följande rekvisitet ”utan samtycke”. 

Även kommitténs argumentation för en bestämmelse med förbud mot olovlig fotografering är övertygande. Jag instämmer i att det är lämpligt att en sådan bestämmelse avgränsas på så sätt att den bara gäller på platser där allmänheten inte har insyn. Likaså instämmer jag i att det måste finnas en ”försvarlighetsventil”. Däremot är jag skeptisk till kommitténs slutsats att spridning av olovligt tagna bilder bör lämnas straffri. En rimlig utgångspunkt för en nykriminalisering är att den bör omfatta enbart förfaranden som bedöms straffvärda men också te sig logisk och konsekvent. Det är inte bra om ett visst agerande är straffbart samtidigt som ett annat närliggande agerande, som ter sig minst lika straffvärt, går fritt. Antag att det blir straffbart att fotografera en kvinna som solar i sin trädgård. Om fotografen inte kan spåras kommer det nog att te sig egendomligt om inte den som köper bilden och lägger ut den på internet – kanske i ett kränkande sammanhang – drabbas av någon form av sanktion. 

I denna del vill jag påpeka att jag i annat sammanhang har fört fram att det finns behov av en mer generell bestämmelse som tar sikte på en rätt till skadestånd vid grova kränkningar av en persons privatliv (se betänkandet s. 253 och s. 317). Kommittén har ställt sig avvisande till en sådan bestämmelse (avsnitt 7.1.3.5). Det har visserligen skett utan argument med någon egentlig tyngd. Vad som anförs är huvudsakligen att bestämmelsen på grund av bristen på precision skulle skapa problem i tillämpningen, att den skulle kunna lägga en hämsko på arbetet med att ta fram skyddsbestämmelser som är specifikt anpassade för områden där de behövs samt att ”det torde vara svårt att få allmän acceptans för en sådan utvidgning av det förbjudna området, i synnerhet om ett förslag i den riktningen uppfattas som en inskränkning av yttrandefriheten”. Av någon anledning nämner inte kommittén i detta sammanhang det krav på ett generellt skydd för privatlivet som finns i artikel 8 i Europakonventionen. 

Frågan om hur skyddet mot grova kränkningar av den personliga integriteten bör utformas kommer emellertid att övervägas ytterligare inom ramen för Yttrandefrihetskommitténs arbete (se tilläggsdirektiven till kommittén, dir. 2008:42). Jag avstår bl.a. därför från att nu ange någon ytterligare synpunkt i denna fråga. 

Jag tillstyrker kommitténs förslag att Datainspektionen ska omvandlas till en allmän integritetsskyddsmyndighet. Inspektionen borde kanske då också ta över det integritetsskyddsansvar som Justitiekanslern har i dag enligt lagen om allmän kameraövervakning. Justitiekanslern ska ta tillvara integritetsskyddsintressena genom att i de fall det bedöms motiverat överklaga länsstyrelsernas beslut att tillåta övervakning (29 §). Detta är en udda uppgift för Justitiekanslern även om myndigheten tilläggs ett liknande ansvar i inkassolagen (19 §) resp. kreditupplysningslagen (23 §). Uppgiften att överklaga enligt lagen om allmän kameraövervakning är utan tvivel mycket viktig, men det mest rationella vore nog om den sköttes av en ”integritetsskyddsmyndighet”. När det gäller inkassolagen och kreditupplysningslagen torde den överklagandemöjlighet som Justitiekanslern har kunna slopas. Den utnyttjas i praktiken aldrig, mycket just därför att överklagandemöjligheten avser Datainspektionens beslut och att den myndigheten själv tar ett ordentligt ansvar för integritetsskyddet. 

I övrigt avstår jag från att anlägga några synpunkter på det utmärkta slutbetänkandet från Integritetsskyddskommittén.