Anmälan om brister i brottsutredningen avseende det s.k. Rinkebymordet

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern riktar inte någon kritik mot polis eller åklagare för de åtgärder i en förundersökning – avseende det s.k. Rinkebymordet – som har granskats här. 

Bakgrund 

Den 26 februari 2002 mördades RA vid Rinkeby tunnelbanestation. 

FY (nedan kallad FY) anhölls i sin frånvaro misstänkt för mordet alternativt medhjälp till detta. Han häktades den 15 mars 2002 som misstänkt för medhjälp till mordet. Han släpptes den 24 maj 2002. Vid de första förhören uppgav han att han inte kände till något om händelsen. Vid senare förhör pekade han ut ÖY, ÖNY, OY och AY (nedan kallade ÖY, ÖNY, OY och AY) som skyldiga till mordet men sade sig inte själv ha varit närvarande på brottsplatsen. 

ÖY, ÖNY, OY och AY dömdes den 24 juni 2002 av Stockholms tingsrätt för mordet mot sina förnekanden (mål nr B 1799-02). FY hade då tagit tillbaka sitt utpekande. 

Svea hovrätt fastställde den 23 oktober 2002 tingsrättens dom i ansvarsdelen (mål nr B 6528-02). Vid huvudförhandlingen i hovrätten vidhöll ÖNY, ÖY och AY sina förnekanden medan OY underkastade sig ansvar för dråp. 

ÖY och ÖNY överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen. Högsta domstolen förelade Riksåklagaren att inkomma med en svarsskrivelse, vilket föranledde Riksåklagaren att komplettera förundersökningen, bland annat avseende påståendet att ÖY och ÖNY skulle ha varit i Gävle vid tiden för mordet. Efter att ha delgetts svarsskrivelsen och den kompletterande förundersökningen kritiserade ÖY:s försvarare, advokaten TO, i en skrivelse till Högsta domstolen Riksåklagarens slutsatser beträffande bl.a. vittnet AA:s utsaga (jfr nedan p. 15). 

Högsta domstolen beslutade den 26 februari 2003 att inte meddela prövningstillstånd i målet. 

ÖY och ÖNY ansökte i juni 2005 om resning. Högsta domstolen avslog resningsansökningarna den 13 juli 2005. 

ÖY och ÖNY ansökte i juni 2007 på nytt om resning. Högsta domstolen avslog resningsansökningarna den 5 november 2007. 

Ärendet 

Rinkebymordskommittén är ett ideellt nätverk som arbetar för att få till stånd en ny rättegång för ÖY och ÖNY. 

OS och HW har, i egenskap av företrädare för Rinkebymordskommittén, anmält polis och åklagare till Justitiekanslern på grund av påstådda brister i brottsutredningen avseende mordet i februari 2002. De har hemställt att Justitiekanslern ska granska brottsutredningen på 20 angivna punkter. 

Den 30 juni 2006 har Justitiekanslern beslutat att inhämta ett yttrande från Åklagarmyndigheten avseende tio av de anmälda punkterna (p. 4-6, 8, 11-15 och 17). Justitiekanslern har i beslutet uttryckt att de övriga punkterna inte bör föranleda någon granskning, bl.a. med hänvisning till de begränsningar som gäller för Justitiekanslerns tillsyn, vilka innebär att Justitiekanslern normalt bara prövar klagomål när det finns anledning att anta att det har förekommit allvarliga brister i rättssäkerheten eller systemfel av något slag. 

De granskade punkterna gäller påståenden om att vissa förhör inte har översatts, sammanfattats eller dokumenterats på ett tillfredsställande sätt, påståenden om att polis eller åklagare har underlåtit att vidta vissa utredningsåtgärder samt påståenden om att åklagaren har utövat påtryckningar mot ett vittne och att vissa uppgifter av betydelse har lämnats utanför förundersökningsprotokollet. 

Nedan redogörs för det som anmälarna har gjort gällande beträffande de punkter i anmälan som Justitiekanslern har valt att ta upp till granskning. Det som sägs är alltså anmälarnas påståenden, inte vad Justitiekanslern funnit klarlagt. Den numrering av punkterna som har använts i anmälan används även nedan. 

Anmälarnas påståenden om brister i förundersökningen 

Underlåtenhet att dokumentera och redovisa samtliga förhör med FY i deras helhet. Undermåliga sammanfattningar av förhör (p. 4-6)

 De förhör som hölls med FY borde ha redovisats i sin helhet mot bakgrund bl.a. av att förhören hölls utan försvarare närvarande, att FY var en heroinmissbrukare i psykisk obalans och att hans berättelse var av stor vikt då den är det enda som binder ÖY och ÖNY till mordet. Hade förhören dokumenterats på band hade sakkunniga i psykiatri kunnat bedöma förhörens kvalitet i efterhand. FY hade dessutom – när han pekade ut sina brorsöner – redan ändrat sin berättelse flera gånger, varför utredarna borde ha insett att FY skulle kunna komma att ändra berättelsen fler gånger.

 De två förhör som finns bevarade visar att förhörsledarna ställde ledande frågor och sållade bort viss information. Detta indikerar att motsvarande kan ha skett även under de andra förhören.

 Ett exempel på en undermålig sammanfattning finns på s. 499 i förundersökningsprotollet. Där sägs bl.a. följande. 

”FY uppger att enligt hans uppfattning så kan det vara OY som har störst skäl till att göra det som är gjort men han uppger att det även kan vara någon av de andra.” 

Av bandinspelningen framgår följande. 

”Förhörsledaren: Du sa till oss i början när Du träffade oss, en av de första gångerna du träffade oss, att du var 190 procent säker på vem som hade gjort det. 

FY: OY alltså. 

Förhörsledaren: Ja. 

FY: men …alltså han hade ju mest, eh,vad heter det… 

Förhörsledaren: Skäl. 

FY:…skäl och göra de va. Men det kan ju va nån av dom andra som har också gjort det.”

Av förhöret framgår att FY i något av sina första möten med utredarna hade pekat ut OY som mördaren. Detta finns dock inte dokumenterat varför det inte kom till försvararnas eller domstolarnas kännedom. Om polisen hade redovisat detta tidiga utpekande hade domstolarna med stor sannolikhet friat ÖY och ÖNY eftersom detta låg i linje med vad FY även sagt till vårdpersonalen på ett missbrukarhem några dagar efter mordet. Informationen var viktig eftersom den tydligt visar att FY befunnit sig på mordplatsen. Det har dock tidigare varit oklart vem FY syftade på när han till personalen sa att han hade sett sin brorson skjuta en man. Utpekandet borde ha redovisats, dels i samband med det första utpekandet, dels i samband med det ovan nämnda förhöret den 26 mars 2002. 

Bandupptagningen av förhöret den 26 mars 2002 visar också att frågan om vad OY, AY, ÖY och ÖNY hade gjort med kläderna efter mordet berördes men att detta inte togs med i sammanfattningen av förhöret. Av bandupptagningen från förhöret framgår följande. 

”Förhörsledaren: Har du hört talas om nån jacka som man gör sig av med efter mordet då? 

FY: Ja. Jag menar, gör man en mord, det är självklart, då gör man av med alla grejer ju. 

Förhörsledaren: Mm. 

FY: Det är inte, jag vet inte. Men. Kan tänka sig. Men… 

Förhörsledaren: Vad har du för uppfattning där då om vad man gör av såna grejer då? 

FY: Ja det vet jag inte. 

Förhörsledaren: Nej. 

FY: Faktiskt.” 

I förhörsledarnas anteckningar framkommer uppgifter om de brända kläderna först i förhöret den 27 mars 2002. Hovrätten har i sina domskäl angett att FY:s uppgifter har visat sig vara sanningsenliga i den mån de kunnat kontrolleras. Det enda exemplet som hovrätten ger på detta är uppgiften om de brända kläderna. Det är högst rimligt att anta att FY:s trovärdighet hade påverkats negativt om domstolen hade haft kännedom om att FY vid förhöret den 26 mars 2002 inte hade någon kännedom om vad som hade hänt med de påstådda mördarnas kläder efter mordet och sedan dagen därpå plötsligt kände till detta.

Underlåtenhet att låta spåra en mobiltelefon (p. 8) 

Vittnet SC uppgav i hovrätten att han träffade både OY och AY på mordplatsen i samband med mordet. Han uppgav att ÖY och ÖNY inte var där. Hovrätten valde att inte tro på honom. Utredarna underlät att spåra SC:s mobiltelefon. En sådan spårning hade kunnat visa att han befann sig i Rinkeby och hade kunnat stärka dennes vittnesmål. 

Underlåtenhet att på eget initiativ låta spåra en mobiltelefon (p. 11) 

Vittnet FT berättade i hovrätten att han på mordkvällen åkte till Gävle tillsammans med ÖY och ÖNY samt brödernas farbror BY. Åklagaren trodde inte på FT, men trots detta tog mordutredarna inte initiativ till att spåra hans mobiltelefon. Till sist begärde försvarsadvokaterna att polis och åklagare skulle göra detta. 

Underlåtenhet att företa en fotokonfrontation och att ta med visst material i förundersökningsprotokollet. Påståenden om påtryckningar vid ett vittnesförhör (p. 12) 

Vittnet ÖT sa i polisförhör att han trodde att det var ÖNY som ringde honom på mordnatten. Han sa att han var säker på sin sak eftersom han hade gått i Turebergsskolan tillsammans med ÖNY. Detta stämmer emellertid inte, utan det är AY som har gått i Turebergsskolan tillsammans med ÖT. Detta visste polis och åklagare på ett tidigt stadium eftersom de hade kontrollerat saken med skolans kansli och därvid kunde konstatera att försvarsadvokaterna hade rätt. Polisens promemoria om detta togs dock aldrig med i det material som lades fram för hovrätten, utan den hamnade i den s.k. slasken. Polis och åklagare borde i ett tidigt skede ha låtit ÖT försöka peka ut ÖNY vid en fotokonfrontation. 

ÖT hävdar att han blev pressad av åklagare och polis att säga det som de ville höra. När han vid tingsrätten sa att han inte visste om det var ÖNY som hade ringt honom avbröts förhandlingen och han blev förd till ett mindre rum tillsammans med åklagaren och flera poliser. Åklagaren sa att han skulle se till att ÖT fick fängelse om han fortsatte ljuga. 

Underlåtenhet att kontrollera om OY hade ett förhållande med ÖY:s flickväns syster (p. 13) 

Polisen kontrollerade aldrig om OY hade en relation med C, lillasystern till ÖY:s flickvän T, vilket hade gjorts gällande. C förnekade en sådan relation vid det första förhöret. Då var hon dock med stor sannolikhet chockad, varför hennes uppgifter inte borde tillmätas någon betydelse. Hade polisen kontrollerat uppgiften om att de hade en relation skulle man ha hittat en granne som uppger att hon kände till att C och OY brukade träffas. Detta hade i så fall talat för att OY:s uppgift om att det var han som sökte C på T:s mobil på mordnatten – och alltså inte ÖY som ringde T – var sann. 

Underlåtenhet att höra vissa personer som befann sig i Sälen (p. 14) 

Polis och åklagare granskade inte ett samtal som ringdes från ÖNY:s telefon strax före mordet. Samtalet gick till en person med anknytning till Malmvägen i Sollentuna. Telefonen befann sig i Sälen. 

Mannen som äger telefonen har nu tillsammans med flera kamrater som var tillsammans med honom i Sälen berättat att det var AY som ringde upp och att OY:s uppretade röst hördes i bakgrunden. En annan i sällskapet tog luren och pratade som hastigast med AY. Deras uppgifter visar att ÖNY:s telefon användes av OY och AY under mordnatten. 

Undermålig översättning av ett förhör (p. 15) 

Inför prövningen av frågan om prövningstillstånd i Högsta domstolen hölls förhör med nya vittnen. Polisens tolk översatte förhören så slarvigt att Riksåklagaren och Högsta domstolen drog slutsatsen att vittnena hade misstagit sig på dag. En korrekt översättning av förhöret med AA tyder på att vittnena hade rätt i sina uppgifter, vilket i sin tur talar för att ÖY och ÖNY befann sig i Gävle dagen efter mordet. Misstaget bidrog till att Högsta domstolen avslog ÖY:s och ÖNY:s överklagande av hovrättens dom. 

Underlåtenhet att söka efter vittnen i Gävle (p. 17) 

I ett kompletterande förhör som hölls med ÖY inför hovrättsförhandlingarna uppgav han att han och brodern ÖNY dagen efter mordet stannade till i Gävle och köpte en kvällstidning. Utredarna efterforskade inte möjliga vittnen till detta. Hade de gjort det hade de sannolikt hittat tre vittnen vid Pizzeria Laguna i Gävle som senare kunde intyga att de vid lunchtid den dagen träffade ÖY och ÖNY när de stannade och köpte tidningen. Dessa uppgifter skulle ha talat för att ÖY och ÖNY var i Gävle när mordet skedde. 

Åklagarmyndighetens yttranden m.m. 

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Åklagarmyndigheten, Riksåklagarens kansli, som i sin tur har inhämtat ett yttrande från åklagaren i målet. 

I den handläggande åklagarens yttrande sägs bl.a. följande. 

”Punkt 4, 5, 6

FY anhölls i sin frånvaro varefter anhållningsbeslutet verkställdes den 13 mars 2002. Misstanken mot honom då avsåg mord alternativt medhjälp till mord. 

Han häktades skäligen misstänkt för medhjälp till mord den 15 mars 2002. Den 21 mars anmäldes att det förelåg sannolika skäl och FY häktades den 22 mars 2002 på denna misstankegrad. 

Under helgen som följde tillfogade FY sig själv skador i armarna för vilka han fick läkarvård. 

I början av veckan efter häktningen (den 25 mars 2002)tog FY kontakt med utredare och ville höras igen. Med anledning av detta åkte utredare till Kronobergshäktet där FY efter samtal med den offentlige försvararen meddelade att han inte längre ville höras varför utredarna lämnade häktet. Senare samma dag tog FY återigen kontakt med utredare och förklarade att han ville höras. Den offentlige försvararen kontaktades och förklarade att han inte skulle närvara. Förhör genomfördes därefter med FY som lämnade uppgifter om vilka som enligt hans uppfattning var inblandade i mordet. Han namngav därvid vilka som enligt hans kännedom var inblandade varvid han nämnde OY, ÖNY, ÖY och den då för utredningen okände AY. 

Jag var själv inte närvarande under förhören med FY men var informerad av utredarna om ovan redovisade omständigheter. Min minnesbild av vad som föregick det förhör som hölls med FY där han namngav OY, ÖNY, ÖY och AY är att FY ville att ett förhör skulle hållas och att försvararen bereddes möjlighet att närvara men avstod. 

Detta förhör är utskrivet i dialogform i förundersökningen. Jag kan inte idag minnas vilka resonemang som fördes kring frågan om vilka förhör som skulle dokumenteras på band eller nedtecknas på annat sätt förutom att det bestämdes att det första förhöret skulle skrivas ut i dialogform. 

Både i tingsrätts- och hovrättsförhandlingarna hördes en av de polismän som deltagit i förhören med FY och försvararna hörde denne angående hans iakttagelser vid förhören. 

Jag har inte tagit del av det band som enligt uppgift finns sparat men av de referat som finns återgivna i den skrivelse som utgör underlag för yttrandet synes inte sammanfattningen på något väsentligt sätt avvika från vad som sades. Skall en sammanfattning av förhör göras kommer med nödvändighet inte alla ord som sagts vid förhöret med.

Det kan i sammanhanget nämnas att de kläder som eldats upp i AY:s bostad hittades efter att FY lämnat dessa uppgifter – noga räknat på grund av hans uppgifter. Vid förhörstillfällenasom omnämns i anmälan var dessa inte anträffade. 

Uppgiften att FY:s uppgifter skulle vara det enda som knyter ÖNY och ÖY till brottet är inte riktigt. Under den del av förundersökningen som ligger i tiden innan åtals väckande förhöll det sig däremot så att dessa uppgifter utgjorde en betydande del av bevisningen mot OY och AY. När det gällde ÖNY och ÖY fanns det annan bevisning som knöt dessa till brottsplatsen och till att inte ha befunnit sig utanför Stockholmsområdet vilket de själva hävdat. 

Jag avstår från att i detta yttrande återigen argumentera för varför det fanns anledning att sätta tilltro till de av FY ursprungligen lämnade uppgifterna –vilket både tingsrätt och hovrätt gjorde – efter att ha tagit del av bevisningen.

Punkt 8

Vittnet SC hördes under förundersökningen innan åtal väcktes – under den tid de fyra hade restriktioner. Han uppgav då att han var i Rinkeby vid tiden för mordet. Han nämner intet i förhöret – trots fråga därom – att han skulle ha träffat eller varit i kontakt med någon av de inblandade – som han uppgav sig känna väl. 

Han har därefter – efter att restriktionerna släppts – ändrat sina uppgifter och lämnat en ny berättelse. 

Det är således inte otroligt att han befann sig i området som han säger. Jag har i och för sig ingen minnesbild av om frågan om inhämtande av denna lista var aktuell men med hänsyn till vad som sägs ovan så kan frågan om var hans telefon var inte vara av någon nämnvärd betydelse. 

Det hade naturligtvis stått försvararna fritt att om de bedömde det nödvändigt framställa en begäran om ett sådant inhämtande. 

Punkt 11

FT lämnade uppgifter om resan till Gävle under förundersökningen. Efter förhör i domstol framkom uppgifter som gjorde det intressant att kontrollera hans telefontrafik närmare (se hovrättens dom sid. 18) – vilket om jag minns rätt skedde. 

Punkt 12

I förhör under förundersökningen berättade vittnet att han blev uppringd av ÖNY på kvällen den 26 februari och att denne då frågade var RA bodde. Vid analys av telefontrafik från ÖNY:s telefon framkom att ett samtal från ÖNY:s telefon registrerats kl. 23:47 (sex minuter innan mordet). Med hänsyn till att vittnet talade om en person som han var bekant med bedömdes det då att det inte fanns någon anledning att genomföra en fotokonfrontation.

Uppgiften om Häggviksskola presenterades såvitt jag minns både i tingsrätten och i hovrätten av ÖNY:s försvarare. Uppgiften var väl känd av försvararen redan i tingsrätten (se tingsrättens dom sid. 34 och 40). 

Uppgiften som finns i skrivelsen om vad vittnet sade i tingsrätten är oriktig. Vittnet förnekade att han över huvud taget haft något samtal under den aktuella kvällen (se tingsrättens dom sid. 34). 

I det samtal jag hade med vittnet i anslutning till förhöret i tingsrätten talade jag om för honom att hans uppgift därvidlag var orimlig eftersom det fanns teknisk bevisning som visade att det förekommit sådan telefontrafik och erinrade honom om att han talade under straffansvar. Uppgiften som lämnas i skrivelsen om att vittnet utsatts för hot är oriktig. 

Jag avstår från att i detta yttrande återigen argumentera för varför det fanns anledning att sätta tilltro till de av vittnet ursprungligen lämnade uppgifterna – vilket både tingsrätt och hovrätt gjorde efter att ha tagit del av bevisningen. 

Punkt 13

Systern till ÖY:s flickvän – C – hördes av polis den 13 mars 2002 – i samband med att ÖY greps. Hon förklarade då att hon inte kände till någon i ÖY:s släkt. Hon har därefter – efter att restriktionerna släppts – ändrat sin berättelse och hävdat att hon hade en relation med OY. De utredningsåtgärder som vidtogs med anledning av denna uppgift – främst förhör med henne bedömdes tillräckliga. 

Det hade naturligtvis stått försvararna fritt att – om de bedömde det nödvändigt – framställa en begäran om ytterligare utredning. 

Punkt 14

Under utredningen har stor energi lagts ned på att kartlägga telefontrafik mellan ett antal mobiltelefoner. Det förekom ett större antal telefonsamtal till och från s.k. kontantkort. Den bedömning som då gjordes var att det inte var en tidsmässigt framkomlig väg att utreda vilka personer som förfogade över oregistrerade kontantkort. Anledningen till att man tog reda på var den telefonen befann sig var för att kunna avföra den från brottsplatsområdet. 

Till detta kommer att en uppgift om att det skulle ha varit OY som talade i telefonen inte innebär att ÖNY eller ÖY inte var på platsen. Det har inte gått att återfinna någon telefon som kunnat knytas till OY under tiden för brottet varför det framstår som en rimlig förklaring att han – om uppgiften som vem som talade i telefonen är sann – lånade ÖNY:s telefon. 

Det hade naturligtvis stått försvararna fritt att - om de bedömde det nödvändigt – framställa en begäran om ytterligare utredning. Uppgiften om samtalet finns i förundersökningen (fup sid. 81).

Punkt 15

Jag kan inte kommentera denna punkt närmare. Det är inte känt för mig vad som påstås vara fel. Jag vill däremot dra mig till minnes att denna fråga varit uppe på advokaten TO:s initiativ vid tidigare tillfälle i skrivelser till Riksåklagaren/Högsta domstolen. 

Punkt 17

ÖNY och ÖY talade inte om var de varit. Med hänsyn därtill saknades möjlighet att höra någon på den för utredarna okända platsen. 

Det hade naturligtvis stått försvararna fritt att – om de bedömde det nödvändigt redan under den tid de tilltalade satt häktade framställa en begäran om ytterligare utredning. 

– – – 

Utredningen har vid ett flertal tillfällen kompletterats efter att åtal väckts - dels på mitt initiativ och dels efter begäran av försvararna. 

Anledningen till att så blivit fallet är att de tilltalade efter att restriktionerna släppts av tingsrätten vid upprepade tillfällen kommit med nya uppgifter och nya ståndpunkter som krävt kompletterande utredning. 

Uppgifterna från de tilltalade har – vilket de själva medger –under den del av förundersökningen de hade restriktioner varit lögnaktiga och de säger själva att de underlåtit att lämna uppgifter om sina kontakter och sina förehavanden under tiden kring brottsdatumet. 

Det ovan sagda sägs för att belysa det faktum att de utredningsåtgärder som vidtogs i början av förundersökningen kanske skulle ha sett annorlunda ut om de tilltalade redan från början lämnat den information som de istället valt att lämna efter förhandlingen i tingsrätten och i vissa fall efter att hovrätten meddelat dom.

Som exempel på detta kan nämnas ÖNY:s och ÖY:s senare uppgifter om att de träffat ett antal personer på en pizzeria i Gävle den 27 februari. Det är i dunkel varför de – om uppgiften är sann – inte lämnade denna information under den tid de hade restriktioner. 

– – –” 

I Riksåklagarens yttrande sägs bl.a. följande beträffande påståendet om att ett förhör skulle ha översatts på ett undermåligt sätt (p.15). 

”Jag har inte företagit någon granskning av vad som är en korrekt översättning av förhörsutsagan. Jag kan dock konstatera, att advokaten TO för ÖY:s räkning i skrivelsen den 19 februari 2003 utförligt redovisat denna fråga och de slutsatser han menar att man kan – och inte kan – dra med anledning av detta. Högsta domstolen har således varit fullt klar över de erinringar som funnits mot översättningen. 

Jag menar att bristerna i översättningen inte har haft någon saklig betydelse. Den översatta utsagan sammanfattades av riksåklagaren enligt följande: 

”Den 27 februari 2002 började han ett arbete på Pizzeria Laguna. Det var en provanställning. Han känner ÖY och ÖNY väl. Han såg att de den dagen kom till pizzerian vid lunchtid. De kom i en bil som de parkerade utanför. Han gick då ut för att tala med dem. De berättade att de hade varit och hälsat på sin farbror och att de kommit igår. AA minns att det var den 27 februari 2002 eftersom han samma dag besökte Arbetsförmedlingen i Gävle för att diskutera en anställning på pizzerian. Han minns att han då fick information om att restaurangen hade skatteskulder och att man avrådde honom från att börja arbeta där.” 

Enligt den översättning som advokaten TO hänvisar till skall de centrala delarna av utsagan rätteligen översättas enligt följande: 

"Den 27 februari var jag på Arbetsförmedlingen. Den dagen hade jag en provanställning och skall detta leda till ett fast arbete. Jag pratade med arbetsförmedlingen om provanställning. De talade om för mig vi kommer inte att ersätta arbetsgivaren 75 % på grund av skatteproblem."

[…]

"Ja det var R som ringde. Han sa att jag ska prata med arbetsförmedlingen så kommer jag. Efter den 27 åkte jag till arbetsförmedlingen på grund av provanställningen. De tittade på någonting. De talade om för mig att ägaren har skatteproblem så vi rekommenderar inte dig att ta det här arbetet." 

Enligt min mening föreligger inga betydande skillnader i texterna. I skrivelsen uppger TO att AA i efterhand bestrider att han skulle ha sagt som det först har översatts. Det är dock oklart vad det är som han egentligen bestrider. Det enda jag klart kan utläsa är att det numer möjligen var den 27 februari 2002 som han besökte arbetsförmedlingen. I den bok som OS och HW återkommande hänvisar till är också den självklara tesen att AA besökte arbetsförmedlingen först någon gång efter den 27 februari 2002. 

Som AA:s utsaga har uppfattats stöder han sin minnesbild på att han började sin provanställning den dagen och att han då besökte arbetsförmedlingen. Vidtagna utredningsåtgärder har inte givit stöd för att han besökt förmedlingen under tiden den 12 december 2001 - den 30 mars 2002 eller att förmedlingen vid en sådan kontakt skulle ha berättat att en tilltänkt arbetsgivare har skatteskulder. Numer får AA:s uppgifter endast sägas ha stöd i hans egen uppgift om att han den dagen påbörjade en provanställning som –av allt att döma – endast skall ha varat en dag. 

– – –” 

Anmälarna har tagit del av yttrandena och inkommit med synpunkter på dessa. 

Justitiekanslern har vid sin granskning – utöver det material som har getts in i ärendet – haft tillgång till förundersökningen i målet samt den s.k. slasken och bandupptagningarna av förhören med FY. 

Allmänna utgångspunkter för Justitiekanslerns tillsyn 

Justitiekanslern ska enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen över den offentliga verksamheten är inriktad främst på att denna fullgörs på ett formellt riktigt sätt utifrån de krav som ställs upp i olika författningar. 

Enligt sin instruktion (15 § andra stycket) ska Justitiekanslern, som nämnts i det föregående, pröva ett klagomål endast om frågans beskaffenhet ger Justitiekanslern anledning att ta upp saken till prövning. Det innebär att Justitiekanslern – utom vissa särskilda frågor – normalt bara prövar klagomål när det finns anledning att anta att det har förekommit allvarliga brister i rättssäkerheten eller systemfel av något slag. 

Justitiekanslerns tillsyn är av extraordinärt slag. Det innebär att den inte är avsedd att ersätta den tillsyn som på olika områden tillkommer andra myndigheter. När det t.ex. gäller tillsynen över åklagarväsendet är detta främst en uppgift för Riksåklagaren och det är inte meningen att Justitiekanslern ska gripa in och överpröva eller ompröva de beslut som denne har fattat inom ramen för sina tillsynsbefogenheter. 

När det gäller en åklagares uppträdande under en förundersökning är det ofta förenat med svårigheter att på ett meningsfullt sätt utreda klagomål inom ramen för den skriftliga handläggning som sker hos Justitiekanslern. Därtill kommer att det i dessa frågor ibland kan vara svårt att avgöra vad som är ett riktigt handlingssätt. Justitiekanslerns tillsynsverksamhet innefattar ju som tidigare nämnts i första hand en rättslig prövning och inte en lämplighetsbedömning. 

Om en part anser att en åklagare eller någon annan som har deltagit i en förundersökning som har lett till åtal har agerat på ett sätt som kan ha påverkat utgången i målet har parten möjlighet att – under förutsättning att domstolens avgörande har gått honom eller henne emot – överklaga och därigenom få till stånd en överprövning. Vid bedömningen av om prövningstillstånd ska meddelas ska Högsta domstolen bedöma om något fel har begåtts i samband med den tidigare prövningen. Om ett allvarligt fel har begåtts och detta kan antas ha inverkat på målets utgång, utgör det ofta skäl för prövningstillstånd (se 54 kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken). 

Om en brottmålsdom har vunnit laga kraft och om någon ledamot av rätten eller åklagaren med avseende på målet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse samt brottet eller tjänsteförseelsen kan antas ha inverkat på utgången, kan resning beviljas till förmån för den tilltalade (se 58 kap. 2 § 1 rättegångsbalken). 

En tilltalad som anser att domstolen eller åklagaren har gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse som kan antas ha inverkat på målets utgång har sålunda i första hand att överklaga domen eller, om den har vunnit laga kraft, ansöka om resning. 

Min uppgift är således inte att överpröva de beslut som en åklagare har fattat eller att överpröva domar och beslut från en domstol. Jag har inte någon laglig möjlighet att upphäva en myndighets beslut eller i övrigt bestämma hur en myndighet ska förfara i ett ärende. Av detta liksom av regeringsformens bestämmelser om domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas självständighet följer också att jag normalt inte uttalar mig om de bedömningar som en domstol eller en myndighet har gjort i ett mål eller ärende. Sådana bedömningar ska domstolen respektive myndigheten göra självständigt (jfr 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen). 

Endast då det är fråga om mera uppenbara fall av oriktig rättstillämpning eller andra felbedömningar brukar jag frångå nämnda princip. 

I det följande tar jag under särskilda rubriker upp de olika punkterna i anmälan. Min granskning avser självfallet inte någon materiell prövning av den lagakraftvunna domen. 

Rättslig reglering 

Bestämmelser om hur en förundersökning ska bedrivas finns i 23 kap. rättegångsbalken (RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948) (FuK). 

Av 23 kap. 1 § RB framgår att en förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. 

I 23 kap. 4 § RB slås fast ett antal principer för förundersökningens bedrivande. I bestämmelsen anges bl.a. att vid förundersökningen ska beaktas inte endast de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även omständigheter som är gynnsamma för denne. Vidare ska bevis som är till den misstänktes förmån tas till vara. Genom dessa bestämmelser kommer den s.k. objektivitetsprincipen till uttryck. Den innebär bl.a. att om förundersökningsledaren låter hämta in viss utredning som talar till den misstänktes förmån, får utredningen inte hållas utanför förundersökningen. Enligt Riksdagens ombudsmän (JO) bör objektivitetskravet förstås så att även omständigheter som inte entydigt talar till den misstänktes förmån men som skulle kunna vara av betydelse för hans försvar ska tas tillvara och redovisas (se JO:s beslut den 7 juli 2006 i ärende nr 2181-2005). När en misstänkt biträds av en försvarare är det dock denne som i första hand har till uppgift att belysa de förhållanden som talar till förmån för den tilltalade. Oavsett om den tilltalade har försvarare har dock åklagaren alltid en redovisningsplikt som innebär att fakta som gynnar försvaret och som framkommer under förundersökningen eller därefter inte kan undanhållas försvaret och domstolen. 

De principer som kommer till uttryck i nämnda lagrum innebär således att åklagaren i förundersökningsmaterialet inte får dölja viktiga omständigheter som talar till den misstänktes fördel. Åklagaren får inte heller i sin sakframställning dölja uppenbart relevanta omständigheter till den tilltalades fördel. Det finns dock ett inte obetydligt utrymme för olika bedömningar av om en omständighet är sådan att åklagaren bör nämna den. 

Av 23 kap. 18 § första stycket RB följer att den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid förundersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Enligt andra stycket ska på begäran av den misstänkte eller hans försvarare förhör eller annan utredning äga rum om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, ska skälen för detta anges. 

I 23 kap. 21 § första stycket RB anges att protokoll ska föras över vad som framkommer av betydelse för utredningen under förundersökningen. Av fjärde stycket framgår att så snart åtal har beslutats har den misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll från förundersökningen. Har en offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, ska en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen. 

Det som är betydelselöst för utredningen ska inte tas med i protokollet. Vid bedömningen av vilka uppgifter som kan anses vara utan betydelse är det viktigt att den i 23 kap. 4 § föreskrivna objektivitetsprincipen beaktas. Den som för protokollet måste alltså vara uppmärksam på att det inte ur protokollet utmönstras uppgifter som ur försvarets synvinkel kan framstå som betydelsefulla. Den omständigheten att någon som hörs under förundersökningen inte har några upplysningar att lämna är inte alltid betydelselös för utredningen och för försvaret (Fitger, Rättegångsbalken, s. 23:72). 

Det är vanligt att förundersökningsprotokollet sammanställs genom att endast de handlingar som bedöms vara av betydelse för utredningen tas med, medan andra handlingar och uppgifter sorteras bort och placeras i den s.k. slasken. Den misstänkte och dennes försvarare har dock rätt att få del även av detta material och för att denna rättighet inte endast ska vara en chimär krävs det att de informeras om att det finns ytterligare material utöver själva förundersökningsprotokollet. 

Enligt 23 kap. 21 § andra stycket RB ska de utsagor som görs vid förhör under förundersökningen redovisas i protokollet. Enligt 22 § FuK ska utsagan, i de delar som den bör tas med i protokollet, återges i så nära överensstämmelse med det talade ordet som möjligt. Någon ordagrann återgivning krävs dock inte annat än när det är extra viktigt att de exakta ordalagen finns med i protokollet. Det som är betydelselöst ska inte antecknas. En utsaga kan framstå som betydelselös för utredningen även när det är fråga om en uppgiftslämnare med central betydelse för utredningen, nämligen när han eller hon hörs upprepade gånger och det vid något eller några av dessa tillfällen inte framkommer några uppgifter av betydelse utöver sådana som har framkommit vid ett annat protokollerat förhörstillfälle. En utsaga kan då återges genom en hänvisning till den tidigare gjorda uppteckningen eller – om ett intetsägande förhör ligger först i tiden – genom att endast det senare förhöret tas upp i sin helhet men att det kompletteras med anmärkningar om det tidigare förhöret (se Fitger, a.a., s. 23:73). 

I prop. 1994/95:23 s. 82 sägs bl.a. följande. 

”Redovisningen av hållna förhör bör inte göras mer vidlyftig än vad som behövs för att fylla dessa syften och för att ge den misstänkte möjlighet att förbereda sitt försvar. Med den ökande allvarliga och närmast yrkesinriktade brottsligheten går det emellertid inte att undvika att det även i framtiden kommer att finnas ett behov av att åberopa vad som sagts under brottsutredningen. I dessa fall måste dokumentationen ske i så rättvisande former som möjligt och utformas så att förhöret blir tjänligt som bevisning. Regeringen vill med det sagda framhålla att det inte går att lägga någon mall över förfarandet, som skall passa i samtliga utredningar. Möjligheterna att begränsa dokumentationen, för att på det sättet påskynda förfarandet, bör uppmärksammas i samtliga ärenden. Det finns anledning att anta att förutsättningarna för detta är störst vid handläggningen av relativt okomplicerade ärenden rörande vardagsbrottslighet, t.ex. mindre allvarlig misshandel, stölder, trafiknykterhetsbrott, försäkringskassebedrägerier och liknande. Eftersom det är denna typ av ärenden som trots allt dominerar bör också sådana åtgärder ge störst effekt från rationaliseringssynpunkt. I de fall där den misstänkte erkänner brottet eller skuldfrågan på annat sätt är uppenbar bör förundersökningsprotokollet ofta kunna göras kort. I mer komplicerade fall torde möjligheterna att begränsa redovisningen av vad som framkommit under utredningen vara mindre. Åklagaren måste alltid ha tillgång till det material som är väsentligt för åtalsprövningen och den misstänkte får inte undanhållas uppgifter som kan ha betydelse för försvaret. Förnekar den misstänkte brottet och är utredningen komplicerad kan det ofta vara svårt att under utredningens gång bedöma vilka uppgifter som är väsentliga. Det finns i dessa fall mindre utrymme för att minska på redovisningen av vad som framkommit under förundersökningen. Regeringen gör sammanfattningsvis den bedömningen att vissa rationaliseringsvinster kan uppstå om man i framtiden i större utsträckning beaktar möjligheten att begränsa dokumentationen i förundersökningsprotokollen. 

– – –” 

Justitiekanslerns bedömning

Påståendet om underlåtenhet att dokumentera och redovisa samtliga förhör med FY i deras helhet (p. 4) 

Under förundersökningen hölls flera förhör med FY. Två av dessa finns bevarade på kassettband, varav ett också finns nedskrivet i sin helhet, dvs. i dialogform. De övriga förhören finns redovisade i sammanfattningar av förhörsledarna. 

Av vad som har redovisats ovan framgår att frågan om hur ett förhör ska dokumenteras får avgöras från fall till fall. Det finns således inte några regler som anger exakt i vilka fall förhör ska dokumenteras genom ljudupptagning eller på annat sätt. 

Förhören med FY har haft central betydelse i rättegångarna. Förundersökningsledarna får anses ha haft skäl att redan vid förhörstillfällena anta att så skulle kunna bli fallet. Med hänsyn till detta och att det under en förundersökning av denna karaktär kan vara svårt att veta exakt vilka uppgifter som är väsentliga – eller kommer att bli det – har det funnits skäl att noggrant dokumentera vad som kommit fram vid förhören. Detta innebär dock inte att det har funnits något absolut krav på att förhören skulle dokumenteras i sin helhet, utan det kan ha varit tillräckligt med korrekta sammanfattningar. 

Utredarna har vid flertalet förhör med FY bedömt att det har varit lämpligt att redovisa förhören i sammanfattad form. Mot bakgrund av vad som sagts ovan och med beaktande av att Justitiekanslern normalt avstår från att ha synpunkter på rena bedömningsfrågor anser jag inte att det finns skäl för mig att kritisera den bedömning som utredarna har gjort. 

Påståendena om undermåliga sammanfattningar av förhör (p. 5-6) 

När ett förhör redovisas i sammanfattande form innebär det att allt som sägs inte blir nedtecknat. Detta ställer givetvis höga krav på den som sammanfattar förhöret. Det gäller särskilt i ett mål som rör allvarlig brottslighet. 

Ett säkert utpekande av en gärningsman får anses vara en sådan uppgift som bör tas med i en förhörssammanfattning. Av protokollen från förhören med FY framgår inte att han skulle ha pekat ut OY vid något tidigt sammanträffande mellan honom och förhörsledarna. Av bandinspelningen av förhöret den 26 mars 2002 kan man dock av förhörsledarnas frågor få intrycket att han skulle ha gjort det vid något av de tidigare förhören. Frågan är således om ett utpekande har utelämnats vid sammanfattningen av något tidigare förhör. 

De förhör som kan betecknas som tidiga bör vara förhören den 13 och den 20 mars 2002. Endast förhöret den 13 mars finns upptaget på kassettband. Under detta förhör pekar FY inte ut OY som gärningsman. Uttrycket ”190 procent” används dock av FY när han förklarar hur säker han är på att han själv inte är inblandad i mordet. Huruvida FY har pekat ut OY – eventuellt med ”190 procents” säkerhet – vid förhöret den 20 mars 2002 utan att det har tagits med i protokollet går inte att utröna. Även om förhörsledarens fråga tyder på att ett sådant utpekande har gjorts anser jag inte att det finns tillräckligt underlag för mig att påstå att den som sammanfattat förhöret verkligen har utelämnat ett tydligt utpekande som borde ha tagits med i sammanfattningen. 

Det uttalande som FY gjorde om OY vid förhöret den 26 mars 2002 får anses sammanfattat på ett tillfredsställande sätt. Det finns således inte någon grund för mig att uttala någon kritik i denna del. 

Vad gäller FY:s kännedom om vad som hade hänt med kläder e.d. efter mordet kan det möjligen så här i efterhand diskuteras om de uppgifter som han lämnade i förhöret den 26 mars 2002 borde ha tagits med i sammanfattningen av förhöret. Emellertid innebär som sagt en sammanfattning av ett förhör alltid att allt som sägs inte blir nedtecknat. Urvalet sker i nära anslutning till förhöret, och för att göra en bedömning av om väsentlig information felaktigt har utelämnats måste man sätta sig in i den situation som då var för handen. Vid en sådan bedömning anser jag inte att polis eller åklagare – genom att inte ta med FY:s tämligen vaga svar på frågorna – har gjort någon så uppenbar felbedömning att den kan föranleda kritik från min sida. 

Utan att gå in på detaljer vill jag säga att jag inte kan instämma i anmälarnas relativt långtgående påstående om vilken betydelse det skulle ha haft i målet om förhören hade återgetts på ett annat sätt. 

Påståendena om underlåtenhet att på eget initiativ vidta vissa utredningsåtgärder (p. 8, 11, 12, 13, 14 och 17)

Anmälarna har riktat klagomål mot polis och åklagare för att de inte har vidtagit ett antal åtgärder, bl.a. spårat vissa mobiltelefoner, anordnat en fotokonfrontation och följt vissa spår som skulle ha kunnat leda fram till fler vittnen. 

Åklagaren har sammanfattningsvis angett att han har vidtagit de åtgärder som ansetts möjliga och behövliga, men att det givetvis har stått försvararna fritt att påkalla ytterligare utredning. Detta har också försvararna gjort vad gäller spårningen av FT:s mobiltelefon (p. 11). 

Det är i första hand åklagaren som har att leda förundersökningen och avgöra vilka utredningsåtgärder som ska vidtas. Emellertid har även den misstänkte möjlighet att begära kompletterande utredning om han eller hon anser det vara behövligt. Detta innebär givetvis inte att ansvaret för utredningens bedrivande kan läggas över på den misstänkte och dennes försvarare. Åklagaren har ju som sagts ovan ett ansvar för att beakta inte endast de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även omständigheter som är gynnsamma för denne. Ytterst är det dock en bedömningsfråga vilka åtgärder som ska vidtas och vilka spår som ska följas upp. Som tidigare har nämnts uttalar sig Justitiekanslern normalt inte om de bedömningar som en åklagare har gjort. Mot bakgrund av detta och att polis och åklagare inte medvetet synes ha avstått från utredningsåtgärder för att försämra bevisläget för de misstänkta, finner jag inte skäl att rikta någon kritik mot polis eller åklagare för att de inte har vidtagit de nämnda utredningsåtgärderna på eget initiativ. 

Påståendet om underlåtenhet att ta med visst material i förundersökningen (p. 12) 

Den promemoria som anmälarna synes syfta på är upprättad den 22 augusti 2002 efter ett telefonsamtal samma dag. Promemorian upprättades således i samband med den kompletterande förundersökning som utfördes efter tingsrättens dom, inför förhandlingen i hovrätten. Av promemorian framgår att AY och ÖT gått på Turebergsskolan. Promemorian togs inte med i förundersökningsprotokollet utan sparades i den s.k. slasken. 

Av tingsrättens dom framgår att ÖNY vid förhandlingen i tingsrätten åberopade ett intyg från Turebergsskolan till styrkande av att han inte hade gått i skolan i fråga (s. 34 i tingsrättens dom). Tingsrätten har i sina domskäl inte ifrågasatt denna uppgift (s. 40 i tingsrättens dom). Tingsrätten och hovrätten var således medvetna om att ÖNY inte hade gått i Turebergsskolan tillsammans med ÖT. Mot denna bakgrund anser jag inte att de uppgifter som framkommer i promemorian är av sådan betydelse att åklagaren kan anses ha gjort någon uppenbar felbedömning genom att inte ta med promemorian i förundersökningsprotokollet. 

Påståendet om påtryckningar vid vittnesförhör (p. 12) 

Av tingsrättens dom framgår att ÖT vid huvudförhandlingen i tingsrätten ändrade de uppgifter som han hade lämnat under förundersökningen. 

Det kan inte anses otillbörligt att en åklagare påtalar för ett vittne som har ändrat sin berättelse att det är viktigt att denne håller sig till sanningen och att han kan dömas för mened om han inte gör det. Åklagaren får dock inte motverka att ett vittne ändrar en berättelse som vittnet inte anser sig kunna stå för. I en sådan situation kan det således vara olämpligt att hota med åtal för mened. 

Det saknas tillräckligt stöd för ÖT:s påstående att åklagaren skulle ha utövat otillbörliga påtryckningar mot honom när han ändrade sina uppgifter i tingsrätten. Det finns därför inte någon grund för att rikta kritik mot åklagarens agerande mot ÖT i samband med förhöret. 

Påståendet om undermålig översättning av ett förhör (p. 15) 

Det finns i ärendet två olika översättningar av förhöret med vittnet AA. Justitiekanslern saknar möjlighet att avgöra vilken av översättningarna som är den mest korrekta men kan konstatera att de i någon mån skiljer sig åt. Det har inte framkommit något i ärendet som ger anledning att anta att polis eller åklagare skulle ha haft skäl att misstänka att den översättning som gjordes i samband med förhöret var bristfällig. Det finns därför inte förutsättningar för mig att uttala någon kritik i denna del. 

Samlad bedömning av hur förundersökningarna har bedrivits

När det som i detta fall rör sig om en omfattande brottsutredning är det i princip oundvikligt att det kan begås ett eller annat fel under förundersökningen. Till detta kommer att både misstänkta och vittnen vid flera tillfällen har ändrat sina berättelser, vilket ytterligare har komplicerat arbetet för polis och åklagare. 

Den bild som Justitiekanslern har fått vid sin genomgång av handlingarna i ärendet i anslutning till de granskade punkterna är emellertid att förundersökningen har bedrivits på ett i allt väsentligt helt godtagbart sätt. 

Mot bakgrund av de utgångspunkter för min tillsyn som har redovisats ovan har jag således kommit fram till att det i granskade delar inte kan riktas någon kritik mot det sätt som åklagare och polis har genomfört förundersökningen på. 

Mitt helhetsintryck är således att förundersökningen har bedrivits i enlighet med gällande regler. Några konkreta belägg för att åklagaren har brustit i sin objektivitet eller på annat sätt har åsidosatt vad som åligger en förundersökningsledare har jag inte kunnat finna. 

Jag beklagar att handläggningen av ärendet har dragit ut på tiden.