Justitiekanslern - 8235-07-40

Diarienr: 8235-07-40 / Beslutsdatum: 26 feb 2008

Ersättningsanspråk med hänvisning till handläggningen av det s.k. bordellärendet

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår, med hänvisning till preskription, Eva Bengtssons och hennes kusins begäran om ersättning av staten.

Ärendet

Inledning

Eva Bengtsson och hennes kusin vistades under år 1974 på Ulvsunda ungdomshem i Stockholm. Under en tid – när de var 14 resp. 15 år gamla – ägnade de sig åt prostitution och fick kunder genom den koppleriverksamhet som Doris Hopp bedrev. Under utredningen av brotten och senare har förts fram att bl.a. ledande politiker var kunder hos Doris Hopp. Det har också gjorts gällande att det förekom mörkläggning med hänsyn till kända personers inblandning samt att de personer som hade hand om brottsutredningarna därvid utsattes för påtryckningar.

I detta beslut redogör Justitiekanslern först i en bakgrund i korthet för vad här tillgängliga handlingar utvisar om främst den rättsliga handläggningen av brottsmisstankarna. Härefter anges Eva Bengtssons och hennes kusins anspråk samt grunden för dessa. Den utredning som har gjorts här redovisas i ett avsnitt. Under rubriken Justitiekanslerns bedömning anges skälen för Justitiekanslerns beslut. I slutet av det avsnittet redovisas en sammanfattning och slutsatser.

Bakgrund

Efter en tids spaning anhölls Doris Hopp den 11 maj 1976 som misstänkt för grovt koppleri. Hon häktades av Stockholms tingsrätt den 17 maj 1976. Tingsrätten angav att åtal skulle vara väckt senast den 31 maj 1976. Åklagaren begärde vid två tillfällen förlängd tid för att väcka åtal. Hos Polisen (dåvarande Stockholms polisdistrikt) sköttes förundersökningen främst av dåvarande kriminalinspektörerna Morgan Svensson och Ove Sjöstrand. Förundersökningsledare var dåvarande chefsåklagaren Eric Östberg. Förundersökningsprotokollet färdigställdes den 16 juni 1976. I protokollet finns förhör med 28 namngivna kvinnor. Vidare anges att manliga kunder hade hörts i ärendet samt att protokollen över dessa förhör inte medtogs i förundersökningsprotokollet. Sammandrag över de hållna förhören redovisades, varvid de fem kunder som därvid nämndes betecknades med siffrorna 1 – 5.

Dåvarande kammaråklagaren Torsten Wolff väckte den 24 juni 1976 åtal mot Doris Hopp för grovt koppleri enligt följande gärningsbeskrivning.

Doris Hopp har under i vart fall fem års tid och fram till dess hon greps den 11 maj 1976 i Stockholm vanemässigt och för att bereda sig vinning främjat annans otuktiga levnadssätt genom att för sexuellt umgänge förmedla kontakt mellan män och kvinnor. Doris Hopp har av sagda verksamhet haft ett utbyte inte understigande 250 000 kr. Gärningen är att bedöma som grov enär Doris Hopp främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning.

Huvudförhandlingen (mål B 209-76 i Stockholms tingsrätt) hölls den 29 juni 1976. Domen avkunnades samma dag. Doris Hopp dömdes därvid för grovt koppleri till fängelse två år. Hon förpliktades att såsom förverkat värde utge 200 000 kr avseende utbyte av koppleribrott. Doris Hopp överklagade domen till Svea hovrätt och yrkade att gärningen skulle rubriceras som koppleri samt att påföljden och förverkandebeloppet skulle sättas ned väsentligt. Överklagandetiden gick ut den 20 juli 1976. Den 26 juli 1976 höll Ove Sjöstrand ett första förhör med Eva Bengtsson. I en vadeinlaga daterad den 27 juli 1976 anslutningsvädjade Eric Östberg. Han yrkade därvid en väsentlig straffskärpning samt att ett högre belopp avseende utbyte av brott skulle förklaras förverkat. Som grund för sitt yrkande angav han följande.

Doris Hopps koppleriverksamhet har pågått under mycket lång tid, avsett ett stort antal utnyttjade kvinnor och inbringat synnerligen stora belopp. Såsom ny omständighet rörande denna gärning får jag åberopa att bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris Hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst två under 17 år. De unga flickorna har i stor omfattning av Doris Hopp ställts till äldre kunders förfogande för sexuellt utnyttjande. Sagda omständigheter är av beskaffenhet att väsentligt böra skärpa påföljden.

Hovrätten höll huvudförhandling i målet (B 1350/76) den 16 augusti 1976. Till förhandlingen hade Eva Bengtsson och hennes kusin kallats att höras som målsägande. Eva Bengtsson kom inte till förhandlingen. Åklagaren, Torsten Wolff, påkallade att hon skulle höras. Han ansåg dock att huvudförhandlingen kunde påbörjas och fortsätta senare.

Doris Hopp angav som sin inställning att hon inte hade känt till att några av de målsägande som hon hade haft kontakt med i sin verksamhet var underåriga. Vid huvudförhandlingen hördes kusinen som målsägande. Som vittne hördes en ungdomshemsassistent som hade varit övervakare för Eva Bengtsson under vistelsen på ungdomshemmet Ulvsunda. Efter en paus i förhandlingen återkallade Doris Hopp härefter överklagandet. Eftersom överklagandet hade återkallats förföll åklagarens talan. Hovrätten avskrev målet från vidare handläggning.

Efter huvudförhandlingen i hovrätten inleddes förundersökning mot Sigvard Hammar och ytterligare två personer angående otukt med barn. Förundersökning i den delen tycks ha inletts den 23 augusti 1976.

Ett första förhör i denna förundersökning hölls med Eva Bengtsson den 25 augusti 1976 för att – enligt vad som anges i förhörsprotokollet – klarlägga vilka män som hade utnyttjat henne sexuellt och om dessa män hade gjort sig skyldiga till koppleri. Enligt förhöret uppgav hon att hon hade haft samlag med Sigvard Hammar och ytterligare två män. Det framgår av förhöret att hon även hade haft andra män som kunder. Förhör angående misstanke om otukt med barn hölls med Sigvard Hammar och de två andra männen i december 1976. Sigvard Hammar gjorde gällande att det inte hade varit något tal om flickornas ålder samt att han tog för givet att de var 17 – 18 år gamla. De andra två männen bestred att de hade haft samlag med flickorna. Förundersökningsprotokollet i denna del är daterat den 29 december 1976. Förundersökningen lades ned den 8 juli 1977 med motiveringen att brott ej var styrkt. Åklagaren preciserade inte närmare skälen för beslutet.

Under förundersökningen avseende otukt med barn utökades brottsmisstankarna mot Sigvard Hammar till att omfatta koppleri alternativt medhjälp till koppleri. Åtal väcktes den 8 juli 1977 mot Sigvard Hammar för medhjälp till koppleri. I gärningsbeskrivningen angavs bl.a. att han under sommaren 1974 hade medverkat till Doris Hopps brottslighet genom att, i avsikt att flickorna därigenom skulle få kunder för sexuellt umgänge mot betalning, sammanföra Eva Bengtsson och hennes kusin med Doris Hopp, genom vilken flickorna därefter tillsammans hade fått i vart fall ett 70-tal kunder. Sigvard Hammar erkände gärningen. Han bestred dock ansvar och gjorde därvid gällande att omständigheterna var sådana att påföljden borde efterges och att hans medverkan i vart fall var att bedöma som ringa. Tingsrätten fann att det inte förelåg några särskilda skäl för att det skulle vara uppenbart att påföljd inte var erforderlig. Vidare angav tingsrätten att flickorna vid tillfället var mycket unga samt att gärningen redan på grund därav inte kunde anses ringa. Tingsrätten dömde Sigvard Hammar för den åtalade gärningen till villkorlig dom. Domen avkunnades den 22 november 1977 (mål nr B 287/77). När det gäller misstanken om otukt med barn lades förundersökningen som sagt ned den 8 juli 1977.

Dåvarande justitiekanslern Ingvar Gullnäs gjorde en utredning som primärt hade till syfte att klarlägga om rikspolischefen Carl Persson kunde anses ha haft tillräcklig anledning att lämna regeringen den information som framgick av en promemoria den 20 augusti 1976. Justitiekanslern fann i ett beslut den 1 juni 1978 inte anledning till kritik mot Carl Persson i denna del (JK:s dnr 1225-78-22). Han fann inte heller någonting som tydde på att Carl Persson skulle ha haft något politiskt syfte med sin information till regeringen eller velat skada någon viss person.

Med anledning av anmälningar från två personer inledde Riksdagens ombudsmän (JO) en granskning av åklagarnas befattning med koppleriutredningen (dnr 1933/76 och 2207/76). I en av anmälningarna hade hänvisats till ett uttalande som Torsten Wolff hade gjort i en intervju. Han hade, enligt anmälaren, hävdat att namnen på de ”kända personer” som grovt utnyttjat minderåriga flickor kom i dagen först vid hovrättsförhandlingen. Anmälaren gjorde gällande att detta enligt Polisen skulle vara osant och ifrågasatte om Torsten Wolff hade medverkat till att tysta ned och förhindra rättvisans gång. I ett beslut den 4 mars 1977 hänvisade JO (justitieombudsmannen Anders Wigelius) i denna del till vad Morgan Svensson hade uppgett:

Vid de spaningar som föregått själva ingripandet mot H. hade det bl.a. framkommit att flickor i åldern 15 – 18 år ingick i organisationen. Trots stora försök från polisens sida hade dessa flickor icke kunnat identifieras. Östberg informerades om detta förhållande och han framhöll för utredningspersonalen att det var angeläget att om möjligt få den situationen klarlagd, dvs. om H. anlitat flickor under 18 år. Det lyckades dock inte för polisen att under själva förundersökningen nå längre i den frågan. Först senare eller närmare bestämt efter semesterperioden 1976 lyckades spaningspersonal identifiera en minderårig flicka som ingått i organisationen. Östberg informerades omgående om detta förhållande.

JO angav i sitt beslut att han inte hade kunnat finna något stöd för anmälarens misstankar mot Torsten Wolff och företog ingen vidare undersökning i saken. Han angav vidare att Torsten Wolff, vilket hade framkommit i ett yttrande från Eric Östberg, skulle komma att pröva om åtal skulle väckas mot någon för att i sexuellt avseende ha utnyttjat minderåriga flickor.

Anspråket

Eva Bengtsson och hennes kusin har – genom advokaten Niclas Karlsson – begärt ersättning av staten med 1 miljon kronor vardera. De har också begärt en ursäkt av staten. Till stöd för sin begäran om ersättning har de angett bl.a. följande. Eva Bengtsson och kusinen utnyttjades sexuellt i den av Doris Hopp bedrivna koppleriverksamheten på 1970-talet. Flickorna var då endast 14 år. Koppleriverksamheten har rönt stor uppmärksamhet från tid till annan. Åtskilligt har skrivits om händelserna, som oftast går under beteckningen ”Bordellhärvan”. Som referens kan nämnas boken ”Makten, männen, mörkläggningen” av Deanne Rauscher och Janne Mattsson. Eva Bengtsson och kusinen var brottsoffer, då de hade utsatts för brott enligt bestämmelserna i 6 kap. brottsbalken.

De har vidare anfört följande.

Brotten har varit kända, brottsoffren och gärningsmännen likaså. Flickorna förhördes ingående av polisens utredare varvid detaljerade uppgifter och klara utpekanden lämnades om förövarna.

Polisen under ledning av åklagaren hade fullt tillräckligt med material för att gå vidare i ärendet med ett åtal. Trots utredningsmaterialet har det skett en mörkläggning, i syfte att skydda brottslingarna på grund av att de tillhört eliten inom politik, stat och näringsliv. Flickornas rättigheter som medborgare och brottsoffer har kränkts då staten trots sin kännedom om brotten har underlåtit att beivra de brott och lagföra de män som förgripit sig på dem. Begrepp som myndighetsmissbruk och rättsröta har sällan, om ens någon gång, varit så passande som i detta fall. Statens svek mot flickorna har fått till följd ett psykiskt lidande som alltjämt plågar dem och har deformerat deras liv.

Eva Bengtsson och kusinen fordrar en ursäkt av svenska staten och en ersättning om vardera en miljon kronor i skadestånd. Jag får utgå ifrån att staten ej åberopar preskription då det vore synnerligen stötande för den allmänna rättskänslan.

Det yrkade skadeståndet är motiverat utifrån att Eva och kusinen under hela sitt vuxna liv lidit psykiskt av att staten trots kännedom om övergreppen underlåtit att agera mot brottslingarna. Deras förtroende för politiken och samhällets institutioner har raserats. Varje gång de under årens lopp i media läst om och på TV sett de tidigare kunderna, politikerna/samhällstopparna, vilka gärna talat sig varma i moraliska spörsmål, har de smärtsamt påmints om övergreppen. De sexuella övergreppen har följts av ett rättsövergrepp som saknar motstycke i svensk modern historia.

Det förskräcker att staten, med vars lagar de svaga ska skyddas, tvärtom skyddar brottslingarna – därtill de personer som tillhör landets ledning och är satta att stifta och upprätthålla lagar som skulle ha skyddat dessa unga flickor. När personer i ledande ställning och ansvarig position istället själva begår övergrepp och staten med kännedom om detta blundar och vänder flickorna ryggen är statens skam – och ansvar för att söka ställa tillrätta – som allra störst.

Utredningen här

Justitiekanslern har tagit del av följande akter och handlingar.

– Stockholms tingsrätts akt B 209/76 (åklagaren ./. Doris Hopp),

– Svea hovrätts akt B 1350/76 (Doris Hopp ./. åklagaren och omvänt),

– Stockholms tingsrätts akt B 287/77 (åklagaren ./. Sigvard Hammar),

– Stockholms polisdistrikts akt dnr K 70 946 -- 948-76 (förundersökningen angående otukt med barn m.m.),

– Justitiekanslerns beslut den 1 juni 1978 i ärende dnr 1225-78-22,

– Riksdagens ombudsmäns akt dnr 1933/76,

– en promemoria som överlämnades av Carl Persson till regeringen den 21 augusti 1976 samt ett koncept till denna promemoria, och

– en promemoria daterad den 17 augusti 1976 upprättad av Morgan Svensson.

Justitiekanslern har också tagit del av följande böcker och TV-program.

– Deanne Rauscher och Janne Mattsson, Makten, männen, mörkläggningen, Vertigo förlag, 2004,

– Carl Persson och Anders Sundelin, Utan omsvep, Norstedts förlag, 1990, och

– ”Studio S” den 2 maj 1978.

Under handläggningen har Justitiekanslern haft samtal med följande personer (de titlar de hade i mitten av 1970-talet anges här).

– Olof Frånstedt (operativ chef, SÄPO),

– Morgan Svensson (kriminalinspektör),

– Ove Sjöstrand (kriminalinspektör),

– Eva Bengtsson, och

– kusinen.

Justitiekanslern har också haft korta telefonsamtal med dåvarande justitiekanslern Ingvar Gullnäs och dåvarande rikspolischefen Carl Persson.

Vid samtalet med Eva Bengtsson och hennes kusin deltog deras ombud Niclas Karlsson och författaren Deanne Rauscher.

Kortfattade anteckningar från samtalen, innefattande vad som har bedömts vara av intresse för Justitiekanslerns bedömning, finns intagna i akten.

Dåvarande chefsåklagaren Eric Östberg har på grund av sjukdom bedömts inte böra höras. Deanne Rauscher har lånat ut inspelningar som innehåller de intervjuer som hon höll med Eric Östberg i samband med att hon och medförfattaren skrev den tidigare nämnda boken. Justitiekanslern har tagit del av inspelningarna.

Dåvarande kammaråklagaren Torsten Wolff avled år 1999.

Rättslig reglering

Vissa processuella och straffrättsliga regler

Två processuella bestämmelser är av intresse i ärendet. Dessa gäller de frister som gäller för överklagande. Tingsrättens dom i ett brottmål kan överklagas inom tre veckor från den dag då domen gavs, se 51 kap. 1 § rättegångsbalken. Tidigare kallades överklagandeskriften för vadeinlaga. Om den ena parten har överklagat tingsrättens dom får även motparten föra talan mot domen, trots att han inte har klagat inom treveckorsperioden. En sådan talan måste föras inom en vecka från det att överklagandetiden gick ut, se 51 kap. 2 § rättegångsbalken. Ett sådant överklagande kallades tidigare anslutningsvad. Ett sådant överklagande förfaller om det första överklagandet återkallas.

Här bör också nämnas vissa straffrättsliga regler. De tas upp här i den lydelse som är aktuell i detta ärende, dvs. lydelsen i mitten av 1970-talet.

6 kap. 3 § brottsbalken: ”Har någon könsligt umgänge med barn under femton år, dömes för otukt med barn till fängelse i högst fyra år.”

6 kap. 8 § brottsbalken: ”Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år eller, om han är av samma kön, under tjugo år, dömes för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.”

I 6 kap. 9 § brottsbalken anges att ansvar som är föreskrivet i kapitlet för gärning som begås mot någon under viss ålder ”skall ådömas även den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre ej uppnått sådan ålder”.

Påföljd fick inte ådömas om den misstänkte inte hade häktats eller fått del av åtal för ett visst brott inom två år om det inte var föreskrivet svårare straff än fängelse i ett år. Den preskriptionstiden gällde således för brottet förförelse av ungdom. För brottet otukt med barn, där det svåraste straffet som nämnts var fängelse fyra år, var preskriptionstiden tio år. Dessa bestämmelser fanns i 35 kap. 1 § brottsbalken.

Vissa skadeståndsregler

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen ska bestämmelserna om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar någon annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott, vissa andra i lagrummet angivna brott eller liknande brottsliga gärningar. Denna bestämmelse är nu upphävd, men en bestämmelse med väsentligen samma innebörd finns numera i 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Justitiekanslerns bedömning

Utgångspunkter

Min granskning har begränsat sig till det som jag har bedömt vara relevant för prövningen av Eva Bengtssons och kusinens skadeståndsanspråk. Utgångspunkten är därvid att det kan bli aktuellt att betala skadestånd till dem om det får anses ha varit ett skadeståndsgrundande fel av polis och åklagare att avstå från att beivra sexualbrott som Eva Bengtsson och kusinen hade utsatts för. I den mån beslutet grundade sig väsentligen på en bedömning av möjligheterna att nå framgång med lagföringen fordras för skadestånd, i enlighet med rättspraxis, att det var en uppenbart oriktig bedömning. Därtill fordras för att de ska ha rätt till ersättning för kränkning att ett eventuellt fel är att se som ett tjänstefel, alltså ett brott. För att de ska ha rätt till ersättning för personskada eller ekonomisk skada fordras att det står klart att denna skada är en följd av felet, och därtill en rimligt närliggande följd.

Eftersom de fel som kan ha förekommit inträffade för mer än tio år sedan är en eventuell skadeståndsskyldighet för staten preskriberad. Rent rättsligt finns det alltså inte någon skyldighet för staten att betala skadestånd. Att skadeståndsanspråk preskriberas fyller framför allt det syftet att anspråk ska framföras i rimlig tid för att prövningen inte ska behöva ske långt i efterhand med den försvagning av minnen m.m. som då naturligen har inträffat. Man brukar också säga att den skadeståndsskyldige efter viss tid ska kunna lägga det inträffade bakom sig och inte hur länge som helst behöva räkna med risken av ett skadestånd.

Det är sålunda möjligt för mig att hänvisa till preskription för att avslå skadeståndsanspråket. Om Justitiekanslern väljer att göra invändning om preskription är det inte heller möjligt att få skadestånd efter en domstolsprövning.

I särskilda undantagsfall anser sig emellertid Justitiekanslern böra avstå från att åberopa preskription. Några regler om när detta närmare bestämt kan eller bör ske finns inte. För min del anser jag det rimligt att avstå från preskriptionsinvändning när det står klart att en person har utsatts för ett allvarligt skadeståndsgrundande fel som staten är ansvarig för och har drabbats hårt av det. Med en mer generös praxis än så skulle riskerna vara alltför stora att Justitiekanslern ofta tvingades granska och pröva gamla händelser.

Den fråga som jag har ställt mig, och som har utgjort ramen för min undersökning, är alltså denna: Står det klart att Eva Bengtsson och kusinen har utsatts för ett allvarligt skadeståndsgrundande fel genom att polis och åklagare avstod från att beivra sexualbrott som de hade utsatts för, och har de i så fall drabbats hårt av detta fel? Jag har ansett mig böra undersöka ärendet så långt att jag efter en rimlig insats av tid och arbete kan bedöma om den angivna förutsättningen är uppfylld.

Med den angivna utgångspunkten har jag inte haft någon anledning att försöka utreda vilka personer som var flickornas kunder. Denna omständighet kan visserligen ha haft betydelse för om det förekom några ovidkommande eller obehöriga hänsyn i samband med beslutet att inte gå vidare med brottsutredningen. Men det som i första hand är av betydelse är om det faktiskt var ett allvarligt fel att inte gå vidare med denna utredning. Ett klarläggande nu, helt eller delvis, av kundkretsen kan enligt min bedömning inte tillmätas någon betydelse vid den prövning som jag därvid har att göra.

Vad som framkommit i utredningen av skadeståndsfrågan

Utredningen visar enligt min mening att det inte finns någon anledning att betvivla att Eva Bengtsson och hennes kusin utsattes för en stor mängd sexualbrott. Eva Bengtsson var bara 14 år när övergreppen började och utsattes sålunda för det brott som då kallades otukt med barn. Sedan hon hade fyllt 15 år (den 10 november 1974) var brottet mot henne – liksom mot kusinen – förförelse av ungdom. Kusinen var 15 år när övergreppen började. Hon är född den 11 juli 1959.

Brottsutredningen inriktades på att lagföra Doris Hopp för koppleri, sedermera också Sigvard Hammar för medhjälp till koppleri. Frågan om att lagföra prostitutionskunder för otukt med barn aktualiserades inte förrän i samband med hovrättsförhandlingen i målet mot Doris Hopp, tydligen bl.a. för att det i början inte var klart att underåriga flickor hörde till de prostituerade. Så småningom stod detta emellertid klart för utredarna, vilket bl.a. visade sig i att åklagaren särskilt åberopade denna omständighet när målet mot Doris Hopp togs upp i hovrätten.

Eric Östberg har uttalat i huvudsak följande i ett samtal år 2003 med Deanne Rauscher angående de underåriga flickornas roll i utredningen samt eventuell mörkläggning e.d. (här sammanfattat av Justitiekanslern och indraget för att markera var referatet börjar och slutar):

Som han minns det hade utredarna före åtalet misstankar om att det hade funnits småflickor bland de prostituerade. Men som åklagare måste han ha bevis, han måste kunna styrka sina påståenden i domstolen. Det kan inte ha varit någon bevisstyrka i påståendena om underåriga flickor, för då hade han absolut tagit med det i åtalet. Det var ju något som ökade straffvärdet avsevärt. Eftersom Doris Hopp satt häktad brådskade det med åtalsbeslutet, så det gällde att få saker och ting ur händerna. Att utredarna säger att de fick besked om att de inte skulle gå närmare in på en utredning om småflickorna kan bero på att deras chef inom polisen (Rolf Bångerud) kan ha sagt så. Denne kan ha haft order från ”högre ort”. Därmed avser han rikspolischefen Carl Persson. Själv skulle han inte ha satt sig på tvären om det hade funnits uppgifter av någon substans om otukt med barn.

Det var efter att han kom tillbaka från semestern som han fick reda på att polismännen hade hittat två av småflickorna och att man nog kunde styrka att Doris Hopp använde underåriga. Det var därför han lämnade in ett anslutningsvad till hovrätten och yrkade på ett strängare straff. Att Doris Hopp inte blev åtalad i efterhand för att ha använt småflickor berodde nog på att detta brott konsumerades av det som hon redan hade dömts för.

Om det är som någon polis (Kurt Nyblom) tydligen har berättat, att det kom direktiv uppifrån att mörka ”Hopp-historien”, så är det skandalöst. Han hade dock aldrig någon känsla av att det hade gått sådan politik i ärendet. Om man skulle ha hållit inne med uppgifter för att det inte skulle komma fram någonting som skadade valet är det oerhört. Men det finns ingen möjlighet att regeringens företrädare skulle ha vågat lägga sig i en pågående brottsutredning, i varje fall inte genom att vända sig till honom. Om man hade kommit till honom som åklagare, hade han gått till tidningarna och sagt att han var utsatt för påtryckning och ministerstyre.

Han visste att Säpo hade en lång lista över prominenta kunder, bl.a. statsråd och andra politiker, men den listan fick han inte se. Han hade Doris Hopps adressbok och där fanns inte dessa namn. Någon sorts information fick han om att även andra namn än kunderna i adressboken förekom, det kan ha varit när poliserna satt och lyssnade på några band. Men hela listan har han aldrig fått se.

Eric Östberg fick inte någon fråga angående den utredning om otukt med barn som förekom mot andra personer än Doris Hopp. Det är därvid att märka att det var Torsten Wolff som fattade beslut i den delen.

Kammaråklagaren Torsten Wolff anförde i denna del följande i JO:s utredning:

/…/

Vid huvudförhandlingen [i tingsrätten, JK:s anmärkning] hävdade jag att gärningen skulle bedömas som grov på grund av den långa tid, fem år, som verksamheten pågått, det stora antal flickor som utnyttjats, 28 flickor hade hörts i förundersökningen samt det stora utbytet, 250 000 kr. Det var då inte känt att minderåriga flickor utnyttjats.

/…/

Jag erfor senare, när jag själv var på semester, att chefsåklagare Östberg anslutningsvädjat mot domen med yrkande om väsentlig straffskärpning, enär det framkommit, att Doris Hopp i sin verksamhet utnyttjat två flickor under 15 år och två flickor under 17 år.

Kompletterande utredning innefattande förhör med tre av dessa flickor, en ungdomshemsassistent på det ungdomshem flickorna tillhört, samt två berörda män inkom till åklagarmyndigheten den 11 augusti. Östberg var då åter på semester medan jag återkommit i tjänst. Påföljande dag begärde jag i hovrätten förhör med två av flickorna och ungdomshemsassistenten.

En av flickorna och ungdomshemsassistenten var tillstädes och hördes vid huvudförhandlingen i hovrätten 16 augusti 1976. Efter dessa förhör begärde jag att även den andra flickan skulle höras innan målet avgjordes. Doris Hopp återkallade då efter överläggning med sin advokat sin vadetalan till följd varav tingsrättens dom vann laga kraft.

Efter hovrättsförhandlingen tog jag kontakt med kriminalinspektör Morgan Svensson, och meddelade att berörda män skulle inlottas som misstänkta för otukt med barn, vilket också skedde. Denna förundersökning leddes av chefsåklagare Östberg.

I TV-programmet Studio S den 3 maj 1978 uttalade Torsten Wolff i huvudsak följande:

I utredningen om otukt med barn hördes bara tre personer. Det är riktigt att det förekom många andra kunder till flickorna. Han kan inte svara på varför de inte blev hörda trots att några namn tydligen blev kända. Skulle han nu [år 1978, JK:s anmärkning] få veta namnen på kunderna skulle han höra dessa personer.

Han gjorde bedömningen att det inte skulle gå att styrka otukt med barn. För detta fordrades att kunderna hade ”skälig anledning att anta” att flickorna eller någon av dem var under 15 år. Han träffade dem inte förrän under utredningen år 1976, och då verkade de väldigt avancerade. Utifrån vad han då kunde se ansåg han det ”omöjligt att längre bevisa” att kunderna skulle ha haft anledning anta att de var under 15. Han kände sig alldeles säker på att det inte skulle gå att få en fällande dom.

I ”bordellmammeutredningen” förekom inga politiker. Han vet att Säpo gjorde en egen utredning men kände inte till detta då och hade ingenting med den utredningen att göra.

Torsten Wolff fick inte några frågor om varför man inte försökte hinna väcka åtal för förförelse av ungdom.

Bedömning av skadeståndsfrågan

Enligt Justitiekanslerns mening är det, sett i efterhand, svårt att se något annat godtagbart skäl för att inte gå vidare med brottsutredningen avseende otukt med barn än det som Torsten Wolff nämnde, nämligen att det inte skulle gå att styrka brottsligt uppsåt hos de berörda prostitutionskunderna. Mot en invändning från kunderna att de utgick från att Eva Bengtsson var minst 15 år kunde åklagarna sålunda få svårt att styrka att kunderna, eller någon av dem, förstod eller hade skälig anledning anta att hon inte hade fyllt 15.

Av det sagda framgår vilket det subjektiva brottsrekvisitet var. I 6 kap. 9 § brottsbalken angavs sålunda att ansvar för bl.a. brottet otukt med barn skulle ”ådömas även den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre ej uppnått sådan ålder”, dvs. 15 år. För bedömningen av frågan om åtal borde väckas var det alltså avgörande om den misstänkte ”hade skälig anledning antaga” att – i detta fall – Eva Bengtsson var under 15 år. I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1962:10 s. B 171) angavs bl.a. att ”den valda formuleringen får anses innefatta krav på en tämligen hög grad av oaktsamhet”, och i ett exempel hänvisades till den kroppsliga utvecklingen hos barnet i fråga. Och det uttalades: ”Det är i gränsfallen som han ej skall undgå ansvar genom att hänvisa till att han icke haft säker kännedom om barnets verkliga ålder.”

Det angivna skälet – att brott skulle bli svårt att styrka – kan enligt min mening inte anses ha varit en godtagbar anledning att avstå från att ens driva utredningen så långt att ytterligare ett antal personer förhördes och därvid fick frågor om flickornas ålder. Det fotografi som har företetts av Eva Bengtsson från den tiden ger enligt min mening i varje fall inte grund för en säker slutsats att hon då hade fyllt 15. Det måste ha framstått som fullt möjligt att någon man som utnyttjade henne förstod eller hade skälig anledning att anta att hon var under 15. Med hänsyn till brottets art hade det då rimligen funnits skäl att försöka styrka brott genom ytterligare utredning.

Det hittills sagda gäller brottet otukt med barn. Därtill kommer att Eva Bengtsson och hennes kusin utsattes för förförelse av ungdom. För detta brott skulle nämligen den dömas ”som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år”. Brotten begicks under år 1974 och förundersökningen avseende otukt med barn var färdig i slutet av december 1976. Som har nämnts preskriberades brottet förförelse av ungdom efter två år. Det var alltså för sent att väcka åtal för ett sådant brott i början av år 1977. Det första förhöret med Eva Bengtsson hölls dock redan den 26 juli 1976, och det mesta talar för att hon prostituerade sig en bit in på hösten 1974. Med en snabb utredningsinsats borde det därför ha varit möjligt att förhöra och kanske väcka åtal i tid mot någon eller några personer för förförelse av ungdom.

När det gäller detta brott kan dock ett godtagbart skäl för att avstå från utredning ha varit att man bedömde det svårt att i tillräcklig tid föra utredningen så långt att det fanns grund för ett åtal. Åtminstone beträffande Sigvard Hammar borde det dock ha stått klart i tid – även om han kom att höras först i december – att det skulle gå att uppnå en fällande dom för förförelse av ungdom. Såvitt avsåg honom kan dock ett acceptabelt skäl för att avstå från ett sådant försök ha varit att man ville pröva möjligheten att få honom fälld för det allvarligare brottet otukt med barn. Utredningen pågick ju också beträffande medhjälp till koppleri. Åtminstone sett i efterhand har jag intrycket att man inte tillräckligt omsorgsfullt prövade möjligheten att få honom och kanske ytterligare någon fälld för förförelse av ungdom, men det går knappast att säga säkert att åklagarna här begick ett fel.

Även med beaktande av svårigheterna att mer än 30 år i efterhand korrekt bedöma de beslut som fattades och motiven för dem, anser jag mig kunna konstatera att man borde ha gjort större ansträngningar för att utreda och eventuellt beivra brotten mot Eva Bengtsson och hennes kusin. Det gäller i varje fall brottet otukt med barn mot Eva Bengtsson, som var 14 år gammal sommaren 1974 medan hennes kusin var 15.

Enligt min uppfattning är det den sistnämnda försummelsen som skulle kunna vara skadeståndsgrundande. I övrigt anser jag mig sålunda inte ha tillräcklig grund för att säga att det begicks skadeståndsgrundande fel mot Eva Bengtsson eller kusinen.

Frågan är då om det var skadeståndsgrundande att inte gå vidare med utredningen om otukt med barn. Därvid har det betydelse vilka bevekelsegrunder som låg till grund för åklagarens beslut. Rörde det sig om en vanlig åklagarbedömning om t.ex. möjligheterna att nå framgång med ett åtal, eller togs det ovidkommande eller rentav obehöriga hänsyn? I det förstnämnda fallet fordras för skadestånd att bedömningen var uppenbart felaktig. Om det togs ovidkommande hänsyn – som t.ex. att utredningen skulle bli mycket omfattande eller väcka stor uppmärksamhet – får beslutet anses ha varit skadeståndsgrundande redan om det i sak var oriktigt. Och om det förekom obehöriga hänsyn får beslutet anses ha varit skadeståndsgrundande redan om det kan ifrågasättas från sakliga utgångspunkter.

Utifrån den utredning som jag har kunnat göra anser jag mig inte kunna säga något säkert om åklagarens motiv. Det kan ha handlat om att han antog sig inte kunna styrka brottet otukt med barn, eller att chanserna i varje fall inte var så stora att det fanns tillräckliga skäl att gå vidare med utredningen. Men det går enligt min mening inte att utesluta att det åtminstone till en del fanns även andra skäl, t.ex. att utredningen för vad den kunde komma att avslöja och leda till tedde sig mindre lockande, något som i så fall får betraktas som ovidkommande för beslutet.

Det finns däremot inte något stöd i den utredning som jag har gjort för att det förekom otillbörliga påtryckningar mot åklagarna, än mindre att dessa lät sig påverkas av sådana påtryckningar. Inte heller finns det något stöd för obehöriga hänsynstaganden i övrigt (jfr JO:s ovannämnda beslut avseende Torsten Wolff). Jag anser mig därför i den fortsatta bedömningen böra bortse från den möjligheten.

Det går enligt min mening inte att nu dra någon säker slutsats i frågan om felet var skadeståndsgrundande. För min del lutar jag närmast åt att så var fallet. Anledningen är att bedömningen att man inte skulle gå vidare med utredningen längre än som skedde framstår – i varje fall i dagens ljus – som ytterligt diskutabel även om inga ovidkommande hänsyn togs. Rimligen borde man åtminstone ha försökt ta reda på namnen på ytterligare några kunder och förhört dem.

Bedömning av preskriptionsfrågan

Jag utgår fortsättningsvis från att beslutet att inte gå vidare med utredningen om otukt med barn i och för sig var skadeståndsgrundande för staten. Som tidigare har sagts är dock skadeståndsansvaret preskriberat. För att Justitiekanslern ska avstå från att åberopa preskription fordras då, som också har sagts tidigare, att det står klart att Eva Bengtsson utsattes för ett allvarligt skadeståndsgrundande fel och att hon har drabbats hårt av det.

Min utredning har inte gett något svar på frågan om det rörde sig om ett allvarligt fel. Ett sådant fel skulle det vara t.ex. om det förekom någon form av mörkläggning som påverkade beslutet, eller om det annars togs obehöriga hänsyn. Det skulle också kunna vara ett allvarligt fel om beslutet grundade sig på en grav felbedömning eller en ovilja att ta sig an en i olika hänseenden besvärlig utredning.

Utredningen har som sagt inte gett något svar på frågan om det förekom något sådant allvarligt fel. Det betyder att det inte står klart att det var fråga om ett sådant fel, vilket som framgått krävs för att jag ska kunna avstå från preskriptionsinvändning. Jag bedömer att jag med en fortsatt utredning inom rimliga resursramar inte kommer att kunna nå fram till slutsatsen att det står klart att det rörde sig om ett allvarligt fel. Det innebär att jag får konstatera att det kan ha rört sig om ett allvarligt fel, men att detta inte kan sägas stå klart.

I det läget anser jag mig, i enlighet med vad som tidigare har sagts, inte böra eller kunna avstå från att åberopa att skadeståndsanspråket är preskriberat. Jag vill tillägga att jag inte av t.ex. generositet kan avstå från en sådan invändning. Lika fall måste behandlas lika, och i så fall skulle jag riskera att skapa en praxis som innebar att Justitiekanslern, och kanske andra myndigheter, i framtiden skulle anse sig behöva granska och pröva klagomål avseende gamla händelser i en omfattning som inte är önskvärd. Härtill kommer att en sådan generositet skulle strida mot den bundenhet till skadeståndsrätten som Justitiekanslern i princip har att iaktta. Det är bara regeringen som har rätt att utge ersättning ex gratia, dvs. utan stöd i lag.

Jag har alltså kommit fram till att staten inte bör avstå från att åberopa preskription.

Med denna bedömning saknar jag anledning att gå in på frågan om vilken skada som Eva Bengtsson eller kusinen har drabbats av, liksom på frågan om det har förekommit ett tjänstefel som grundar rätt till ersättning för kränkning.

Sammanfattning och slutsatser

1. Det finns inte någon anledning att betvivla att Eva Bengtsson och hennes kusin utsattes för en stor mängd sexualbrott, Eva Bengtsson för otukt med barn och förförelse av ungdom, hennes kusin för förförelse av ungdom.

2. Enligt Justitiekanslerns bedömning borde utredningen för otukt med barn ha drivits längre än som skedde med sikte på åtal. Att detta inte skedde innebar sannolikt ett skadeståndsgrundande fel.

3. Åtminstone sett i efterhand är intrycket att åklagarna inte tillräckligt omsorgsfullt prövade möjligheten att få en eller flera personer fällda för förförelse av ungdom. Det finns dock inte tillräckligt stöd för att säga att i så fall denna försummelse också var skadeståndsgrundande.

4. Justitiekanslerns utredning har inte gett något stöd för att det förekom otillbörliga påtryckningar mot åklagarna, än mindre att dessa lät sig påverkas av sådana påtryckningar. Inte heller i övrigt finns det någon grund för att säga att det togs obehöriga hänsyn vid beslutet att inte gå vidare med utredningen.

5. Eva Bengtssons och hennes kusins anspråk är preskriberade. Det kan inte anses stå klart att det begicks allvarliga fel mot henne eller kusinen. Justitiekanslern har då inte skäl att avstå från att åberopa preskription. Skadeståndsanspråken ska därför avslås.

Önskemålet om en ursäkt

Eva Bengtsson och kusinen har begärt en ursäkt för det som myndigheterna har utsatt dem för.

Det finns inte några regler för ursäkter från staten och det kan anläggas en rad synpunkter på lämpligheten av en ursäkt när fel har begåtts. Justitiekanslern är i princip positiv till att staten ber om ursäkt när det är befogat men anser sig inte ha någon behörighet att framföra ursäkter för fel som statliga myndigheter eller tjänstemän må ha begått. Justitiekanslern bör i varje fall inte be om ursäkt för statens räkning när det gäller händelser som inte har kunnat utredas med tillräcklig grad av säkerhet.

Jag konstaterar dock att Eva Bengtsson och kusinen utsattes för en hänsynslös behandling när de var unga och att rättsväsendets myndigheter delvis synes ha brustit i sitt ansvar mot dem.

Borde JK:s utredning ha drivits längre?

Jag har övervägt om jag av andra skäl än för att kunna bedöma skadeståndsfrågan borde försöka komma längre i utredningen om vad som faktiskt förekom i olika hänseenden. Därvid har jag funnit att det inte finns skäl att försöka ta reda på vilka personer som var kunder till de prostituerade, vare sig till Eva Bengtsson och kusinen eller till andra. Vidare har jag bedömt att det inte heller utan särskilt uppdrag bör ankomma på Justitiekanslern att försöka utreda vad som förekom i övrigt. Det kan i det sammanhanget konstateras att det nu sannolikt inte går att skapa full klarhet kring allt, eller ens det mesta, av det som från ett allmänt perspektiv kunde vara av intresse att veta.

Skriv ut